Etikettarkiv | Det är klart man blir paranoid när alla stirrar

Lukta gott

Vi har just haft besök av min bror och hans familj. Det var på alla sätt väldigt trevligt, med vattenlekar, trampolin, god mat och ypperligt sällskap.

Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om, utan om en rädsla jag har.

Vi har det ganska rent hemma. Ganska. Det är inte alldeles enkelt med tre barn och tre katter, särskilt inte eftersom att dammsugaren de senaste två veckorna har fått stå oanvänd i väntan på en reservdel som tar evigheter. Min brors familj är superrenlig. De glömmer aldrig att borsta tänderna, ungarna är välkammade och prydliga, mamman kan ha vita tröjor, deras hus kanske i en stressig period skulle kunna förfalla till en renlighetsnivå i enlighet med mitt hus samma dag jag just har städat.

Ni fattar grejen.

Och när jag väntade på att de skulle komma så slog det mig att det kanske luktar illa hemma hos oss utan att jag ens märker det. Ni vet så där som när man upptäcker lite babykräks på sin tröja men åker till affären ändå för det är ju herregud bara lite kräks och inte ens bajs. Så där som den där typen på högstadiet som ingen ville sitta bredvid på grund av stanken men som själv antingen fullkomligt saknade olfaktoriska receptorer eller var så van vid det att hen inte kände hur det skar i näsan. Tänk om huset egentligen luktar asmycket kräks, gammal bröstmjölk och använd kattlåda utan att jag märker det. Det är ju alltid de som luktar värst som inte verkar ha en susning om sin egen odör.

Fun fact: På finlandssvenska måste man säga ”doftar” om det är något som luktar gott.

Desinformation och media och hatkampanjer och SD som bah whatevs.

Ok. Jag ska börja med att erkänna två saker. Det första är att jag helt håller med om att det händer att media startar drev som är minst sagt olyckliga och som drabbar människor som inte förtjänar det och det har skrivits mycket om Egor Putilov (dessa iakttagelser är i sig inte relaterade). Det andra är att Sverigedemokraternas pressmeddelande om hans uppsägning gör mig fullkomligt jävla feministrabiatsarg.

Så här skriver de (enligt Putilovs egna ord):

Den här hatkampanjen i media som nog saknar motstycke i svensk mediehistoria och som byggs i princip endast på mitt ryska ursprung har kostat mig mycket – både vad gäller mitt privatliv och hälsa. Jag önskar att Sverige hade ett bättre medieklimat och att jag någonsin hade fått en chans att försvara mig och svara på de grundlösa anklagelserna men så blev det inte. Syftet med kampanjen är tydligt: medieetablissemanget vill skada Sverigedemokraterna politiskt genom att misstänkliggöra mig. De frågor som partiet driver är avgörande för Sveriges framtid. Därför är det viktigt att inte låta politiskt motiverade medier att flytta fokus bort från de problem och utmaningar som Sverige står inför. Jag anser att det är mycket viktigare än en enskild persons karriär. Det är mot denna bakgrund som jag tar beslut att säga upp mig hos Sverigedemokraterna.”

Jag tänkte ta mig friheten att kommentera några småsaker som jag hakade upp mig på.

Den här hatkampanjen i media som nog saknar motstycke i svensk mediehistoria och som byggs i princip endast på mitt ryska ursprung har kostat mig mycket – både vad gäller mitt privatliv och hälsa.

Egor Putilov har med hjälp av falska identiteter medvetet spridit falsk information och nästlat sig in i media under flera års tid. Flera ledande forskare anser honom vara en stor säkerhetsrisk mot Sverige. Att han avslöjas i media är inte direkt detsamma som en hatkampanj, även om det skrivs spaltmeter i fallet. Och ironin i att en Sverigedemokrat sitter och beklagar sig över att bli dömd utifrån sitt ursprung är så stor att I don’t even med det.

Jag önskar att Sverige hade ett bättre medieklimat och att jag någonsin hade fått en chans att försvara mig och svara på de grundlösa anklagelserna men så blev det inte.”

Förutom då att han faktiskt intervjuades inför den första artikeln där Aftonbladet röjde honom. Även när Aftonbladet avslöjar att han lurat polisen för att få åka med på patrull och sedan med hjälp av ett alias försökt sälja in en artikel om patrulleringen till Aftonbladet är tidningen i kontakt med honom och publicerar hans kommentarer om händelserna. Dessutom driver han en egen mycket välbesökt och spridd blogg som jag inte tänker länka till. En så pass stor blogg är definitivt också ett forum att få svara på anklagelser i – helt fritt dessutom.

Sveriges medieklimat har, precis som sig bör, gett honom utrymme att kommentera anklagelserna. Att påstå annat är att fara med osanning.

Syftet med kampanjen är tydligt: medieetablissemanget vill skada Sverigedemokraterna politiskt genom att misstänkliggöra mig.

Eller så skulle man kunna tänka sig att syftet är att granska makten. Han är anställd av ett riksdagsparti och har en uppsjö alternativa identiteter vilka han använder för att sprida falsk information. Sveriges journalister hade inte gjort sitt jobb om de inte grävde fram det i ljuset.

Därför är det viktigt att inte låta politiskt motiverade medier att flytta fokus bort från de problem och utmaningar som Sverige står inför.

Säga vad man vill om Putilov, men han har ju både balls och humor när han han talar om ”politiskt motiverade medier” med tanke på att han som ANSTÄLLD AV ETT POLITISKT PARTI har låtsas vara någon annan för att få sprida falskheter i samma media. Alltså jisses.

Jag anser att det är mycket viktigare än en enskild persons karriär.

Jag hade nog också varit beredd att ge upp min karriär som desinformatör om jag gjort miljonaffärer med ryska maffian. De pengarna kan han ju leva på en stund. Stackars krake.

”Det är mot denna bakgrund som jag tar beslut att säga upp mig hos Sverigedemokraterna.”

Låt inte dörren slå dig på väg ut.

Och så en sista, sanslöst viktigt sak: Sverigedemokraterna publicerar nu hans kommentarer till uppsägningen trots att de innehåller rena faktafel (typ att han inte har fått försvara sig). När Putilov således vill ge en döendes sista spark mot svensk media gör han det med stöd av Sverigedemokraterna eftersom de helt utan kommentarer publicerar hans ord. De ställer sig bakom att avslöjandena är ”mediaetablissemangets” ”hatkampanj” mot en stackars oskyldig, ohörd enskild person. Det här är så farligt i längden. Så farligt. Vad Sverigedemokraterna BORDE göra är förstås att vara jävligt tacksamma över att en stor säkerhetsrisk med tajta kopplingar till den ryska undre världen har avslöjats så att det kan göra sig av med honom.

Jag är en cyborg

I dag läser jag en fantastiskt intressant artikel om body hacking, det vill säga personer som har till exempel implantat eller liknande för att förändra sin kropp. Rose Eveleth, som skrivit artikeln, har två små mikrochip i sina händer så att hon automatiskt kan öppna till exempel sin telefon eller låsa upp bildörren. Jäkla coolt, om jag får säga det själv.

”Because technology is exciting, it gets attention and money. So what we consider technology matters.”

Och jag har aldrig sett på mig själv som en body hacker. Jag skulle aldrig sätta mikrochip i händerna. Men jag har en IUD – en intrauterine device – insatt i min kropp som i minst tre års tid skickar ut små doser av hormon och därför gör att jag inte kan bli gravid. Jag, och dryga 16% av Europas kvinnor.

”I have a device inside my body that controls the way that my body functions. As tech journalist Quinn Norton writes, women like me with IUDs are ‘mechanically modified to invisibly control biology with near perfect success.’ The ability to control when I conceive is a power unheard of for thousands of years of human history.”

Eveleth ställer den synnerligen relevanta frågan varför det här implantatet inte möts med den sorts förstummade fascination som det ur ett socioekonomiskt perspektiv skulle förtjäna. Det handlar, menar hon, om vad vi väljer att kalla teknologi och om att teknologi är manligt könskodad.

”You can see this kind of gendered separation all over the place. Men invent Soylent, and it’s considered technology. Women have been drinking SlimFast and Ensure for decadesbut it was just considered a weight loss aid. Quantified self is an exciting technology sector that led tech giants such as Apple to make health tracking a part of the iPhone. But though women have been keeping records of their menstrual cycles for thousands of years, Apple belatedly added period tracking to its Health Kit. Women have been dieting for centuries, but when men do it and call it “intermittent fasting,”it gets news coverage as a tech trend. Men alter their bodies with implants and it’s considered extreme bodyhacking, and cutting edge technology. Women bound their feet for thousands of years, wore corsets that altered their rib cages, got breast implants, and that was all considered shallow narcissism.”

Jag har egentligen inget mer att tillägga, annat än vi inte på något vis får sopa det här under mattan. Vill vi hävda att teknologi är framtiden måste vi ta itu med hur hela konceptet med teknologi är könat. Annars könar vi framtiden.

Ensamma strumpor och ledsna blommor

Jag har en låda med ensamma strumpor. Jag har haft den i många år. Så många år, faktiskt, att flera av strumporna i den blev ensamma redan när jag bodde i Sverige. Som den trogna läsaren redan vet tar jag emellanåt fram lådan och sorterar strumporna, letar par till dem som varit ensamma i åratal, och lägger sedan tillbaka alla de ensamma i lådan igen. Det är sanslöst tillfredsställande att gå igenom ensamma-strumpor-lådan och se högen med ihopparade strumpor växa. Närmare 30 par fick jag ihop i förrgår och bland dem ett par av mina fårstrumpor som följt med från Sverige.

Och man ska aldrig ge upp sina ensamma strumpor för strumpor kan röra sig i dimensioner som människans sinne inte uppfattar.

Vilhos veckodagsstrumpor. Nästan en hel vecka av ensamma strumpor.

Ytterligare en svaghet jag har är blomaffärer. För det första är jag en junkie, som behöver ljuset och dofterna i blomaffären regelbundet, men det är egentligen inte något större problem. Det större problemet är att jag tvångsköper alla ledsna växter – ni vet de där som reas ut för ett par euro för att de är slitna och ingen vill ha dem fast de egentligen inte gjort något grövre fel än växt så mycket att de inte får tillräckligt med näring i den snålt tilltagna kruka de tvingats växa och därför börjat se sorgsna ut. De plantorna. Jag köper dem allihop.

 

Blåhåriga barn

I förra veckan var jag på SVT Debatt och pratade smink på barn. Jag menar nämligen att vi inte borde ge utrymme till vår ryggmärgsreaktion och skrika ”aldrig” när våra döttrar (eller söner för den delen) ber om lite smink. Jag tror att vi måste omvärdera hur vi introducerar dem som ska bli kvinnor till vuxen kvinnlighet och framförallt tror jag att vi måste sluta se kvinnlighet som ett negativt singular. Genom att erbjuda ett smörgåsbord av könsuttryck kan vi skapa trygga identiteter med så få begränsningar som möjligt.

Hur som helst, på dotterns enträgna begäran färgade jag i söndags hennes hår blått. När hon därefter dansade runt mellan husets olika speglar, glatt sjungande egenkomponerade sånger och förtjust beundrande sin spegelbild funderade jag på det där med normer. Även de som vill bryta mot normerna tenderar att rätta in flickor i ledet. Det blir massuppslutning bakom pojkar som vill ha nagellack och klänning för man ska inte begränsa sitt barn, men ge en flicka lite läppstift och det tar hus i helvete för då är det plötsligt sexualiserande och att stjäla barndomen.

Barnen kommer förr eller senare stöta på patrull i samhället. De kommer att möta strukturer och enskilda människor som försöker säga till dem att vara på ett eller annat sätt. Det kan vi inte skydda dem ifrån. Inte heller kan vi skydda dem från att ibland tvivla på vem de är, på om de gör rätt, på om de passar in. Det är mänskligt, och alla hamnar där ibland. Det enda vi kan göra är att försöka bygga en så pass stabil grund av trygghet i sig själv att barnet hittar tillbaka när det går vilse och vi kan erbjuda en famn att alltid återvända till.

Tilda såg debattprogrammet, och undrade sedan varför vi pratade så mycket om henne. Jag förklarade som det var, att hon och hennes bror har fått mig att tänka om kring en massa saker som jag trodde var självklara. Och så frågade jag henne hur hon upplever bemötandet från andra när hon har smink. Skulle hon bli ledsen om någon liksom hade åsikter? Hon tittade på mig med allvarliga ögon och konstaterade att om det var någon vuxen skulle hon förmodligen säga som Lily Allen- fuck you. Var det någon kompis skulle hon kanske bli lite ledsen först.

”Men mamma, nu är det ju så, att ingen annan har att göra med hur jag ser ut.”

Nej. Det har hon alldeles rätt i.

Tilda

Dance til you drop! *duns*

I går var det fest för de boende på och runt asylboendet i Forsby som jag har volontärat på ibland. Och satan i gatan vilken fest! Sällan har man sett så många mobiltelefoner fara i luften som när DJn började spela irakiska hits och trötta, slitna själar fick dansa tills svetten rann. Det var släktingar och vänner med via telefon från hela världen och för några fantastiska timmar kunde alla få glömma världen utanför. ”Disco! Disco!” skrek någon och hakade tag i min arm och sedan var den kvällen dömd att gå åt ett håll som jag, att döma av hur jag mår i dag, egentligen är alldeles för gammal för. Dansade tills jag nästan inte det minsta metaforiskt föll ihop (kom ihåg att äta och dricka!) och var sedan med på säkert 100 bilder. Skuttade runt som en berusad gasell och pratade massor med människor jag inte har något gemensamt språk med.

En enormt tack till arrangörerna och alla frivilliga händer som gjorde kvällen möjlig!

Nyheterna var där och rapporterade och programmet finns här (med start från 18.55 ungefär)!

Anonymitet och att röja någons identitet

I går publicerade Expressen den artikel som Annika Hamrud arbetat med om personen bakom den välkända rasistiska skribenten ”Julia Caesar”; Barbro. Innan artikeln hade hon, precis som journalister bör, försökt få tag på Barbro för att kunna ge henne en chans att bemöta artikeln. Barbro reagerade dock på Hamruds kontaktförsök genom att publicera en text på ett rasistiskt forum i vilken hon säger att hon känner sig hotad och trakasserad. I samma veva publicerade hon också telefonnumret till en annan journalist, Niklas Orrenius, som – oberoende av Hamrud – också försökt kontakta henne. Resultatet var, föga oväntat, att både Hamrud och Orrenius fick ta emot dödshot och konstanta telefonsamtal.

Efter att Expressen och Hamrud sedan valt att avslöja ”Julias” riktiga namn har Sverige delats upp i två läger; för eller emot att publicera namn på den som vill vara anonym. Även om jag principiellt tycker att det är viktigt att folk ska få vara anonyma är jag otroligt imponerad över Hamruds arbete och mod och stöder helhjärtat publiceringen i det här fallet.

För det första skapade Barbro själv den här situationen. Om vi bortser från alla gånger hon publicerat namn på till exempel personer som är misstänkta för brott (inte dömda) eller att hon glatt gav ut Orrenius telefonnummer (det här handlar inte om att ge tillbaka med samma mynt) hade hon mycket väl kunnat undvika att bli röjd. Hamrud kunde ju till exempel inte vara helt säker på ”Julias” verkliga identitet om inte Barbro genom att säga att Hamrud knackat på hennes dörr själv bekräftat misstanken. Jo, Barbro kände sig trakasserad, men det var bara ett par gånger som Hamrud försökt kontakta henne genom att knacka på eftersom Barbro inte vill svara i telefon. Med alla rimliga mått mätt kan det inte klassas som trakasserier eftersom hon heller inte en enda gång bett Hamrud att sluta. Tänk om Barbro öppnat dörren och bjudit in Hamrud, sagt att hon ville förbli anonym men att hon gärna ger sin syn på sina texter och sitt behov av anonymitet. Hade Barbro gjort det, hade jag tyckt att det var fel att röja henne.

För det andra är Barbro en samhällspåverkare och opinionsbildare. Hennes texter läses av tiotusentals och hänvisas ofta till i samhällsdebatten. Vill man påverka en öppen demokrati ska man göra det under sitt eget namn. Hade Barbro haft en läsarskara runt hundratalet hade jag inte sett meningen med att röja hennes identitet.

För det tredje slänger sig Barbro med ”fakta” och ”information” som inte kan bekräftas av forskning, men som tolkas som sanningar när de får så stort genomslag som hennes texter får. Utan att veta vem hon är är det omöjligt att ta ställning till hennes påståenden. Jämför till exempel med Snowden. Om han hade varit en anonym typ med en blogg, som menade att USA samlar in information om alla invånares mejl, telefon och liknande samt att det finns enorma övervakningsprojekt av vanliga samhällsmedborgare hade det inte gått att ta ställning till trovärdigheten. Personligen hade jag nog mest sett honom som en snubbe med grova vanföreställningar som inte borde titta så mycket på TV. Sedan steg han fram med sitt eget namn och med bevis och helt plötsligt måste vi tro honom.

Så ponera att Barbro hade varit med och grundat ett rasbiologiskt rymdinstitut tillsammans med Olof Palme, där forskare i årtionden har arbetat med att systematiskt försöka sänka befolkningens intelligens genom att kontrollera fortplantningen för att förbereda ett övertagande av en rymdkalif, och att hon hade dokument som bevisade allt detta. Då hade jag gärna velat veta det. Det hade varit helt relevant information att få ut. Som det är nu finns det dock inga som helst belägg för vad hon säger om intelligens, integration, islam, muslimer, genus och ”raser”. Ingenting. Det är hennes åsikter – inte mer än så.

Så länge hon var anonym fanns det den mikroskopiska möjligheten att hon visste saker som forskningen inte visste, att hon hade tillgång till information som andra inte hade. Det är helt enkelt omöjligt att bemöta påstående som läggs fram som fakta av anonyma skribenter. Sedan kan det förstås i vissa fall finnas skäl att låta en skribent som kommer med väldigt känslig fakta förbli anonym för att skydda skribenten, men då måste det finnas någon sorts grund till de påståenden som läggs fram – vilket det alltså inte gör i det här fallet. Däremot kan jag tänka mig att Barbro inte direkt känner sig särskilt trygg just nu, och jag hoppas verkligen att folk låter henne vara i fred. Är det något vi behöver just nu så är det att visa att det inte är farligt att skriva under sitt eget namn, att paranoida antietablissemang-rasister inte får vatten på sin kvarn, för bara genom att få namn på skribenterna kan vi sakligt bemöta. Hade det visat sig finnas någon som helst faktagrund för Barbros påståenden, och om hon hade haft ens lite rätt, hade jag tyckt att det var fel att röja hennes identitet.

För det fjärde så verkar det finnas många som tycker att det vara fel att röja identiteten för att det är en sjuk tant i en stuga, och att det är förkastligt att Hamrud i artikeln skrev om Barbros sjukdomshistoria. Och jag ska inte vidare gå in på den stora ironin i att en av Nordens största internetrasister är elallergiker, men alla de sjukdomar som Barbro anser sig leva med har kommit till Hamruds kännedom genom att Barbro själv har skrivit om dem i offentligheten. Hamrud har alltså inte på något vis grävt i Barbros sjukdomshistoria på ett osakligt sätt, utan helt sonika gått igenom Barbros tidigare publikationer. Att det sedan bland dessa råkar finnas en fantastisk mängd av vad som i medicinska facktermer betecknas som helknasiga saker kan inte läggas Hamrud till last. Det var ju Barbro själv som ansåg att hela Sveriges tandläkarkår försökte förgifta sina patienter. Kopplingen de flesta av oss gör mellan den bisarra konspirationsteorin och de lite nyare betydligt mer rasistiska dito är inte direkt att greppa efter halmstrån, om vi säger så.

Nej, här finns det en jätterisk att förminska den samhälleliga betydelsen av ”Julia Caesar” bara för att det visar sig vara en äldre kvinna bakom, som om äldre kvinnor bara bakar bullar och ger grannarnas ungar godis i smyg. Barbros kön och ålder gör hennes inte mer förtjänt av anonymitet.

För det femte handlar det här inte om hennes åsikter. Även om jag personligen anser hennes åsikter fullkomligt förkastliga kan jag inte se att hon på grund av att hon är rasistisk och sprider hat inte skulle vara berättigad till samma skydd som alla andra eller att människosynen i hennes skulle göra det viktigare att röja hennes identitet. Tvärtom skulle jag i så fall argumentera för att någon som gör sig så pass avskydd av så många skulle ha ett större behov av anonymitet. Grejen här är dock att hon de facto har ett enormt genomslag för sina texter och att dem hon anklagar och attackerar inte är dolda av samma anonymitet hon själv utnyttjade. Det blir en helt galen obalans där den ena sidan fritt kan påstå precis vad som helst utan att det går att bemöta, samtidigt som den andra sidan får allt den påstår underkänt med hjälp av hitte-på-argument och skribenterna hotas och förföljs. Så kan inte yttrandefriheten fungera. Somliga åsikter är inte mer förtjänta av skydd än andra.

Med det sagt är det just nu viktigt att låta Barbro vara i fred i sin stuga. En stilla förhoppning skulle kunna vara att hennes elallergi i något skede gör att hon måste dra ner på internetanvändandet och bloggandet. Men tills dess är allt vi kan göra att utnyttja att hon inte längre är anonym till att kritiskt granska hennes texter. Det är det ett röjande av identiteten ska ge oss möjlighet till, inte att ta reda på adresser och telefonnummer.