Etikettarkiv | Vett och etikett

Att vara en genustjatare – ett inlägg om att kön spelar roll

Nov17

Magdalena Ribbing fick frågan hur man ska göra när man har någon i sin närhet som ständigt tjatar om genus. Frågeställaren skriver:

”Ett exempel är när jag talar om min son som ”honom”. Inte sällan kommer det då kommentarer som ”hen menar du väl” eller ”spelar könet någon roll?”.

Ribbing svarar, inte alldeles oväntat, att frågeställaren inte bör ”[s]lösa mer tid på motargument” utan bara helt sonika le ”älskligt och tomt” och jag håller fullständigt med henne. Nu gäller det genus, så jag vågar mig på en kvalificerad gissning att den som rättar anser sig befinna sig på moraliskt högre mark. Men så här: det är oförskämt att rätta folk för att de inte delar ens åsikter.

Och jag ska erkänna att jag blir lite provocerad när frågeställaren säger att genus framstår ”mer som en fanatisk religion än faktisk vetenskap”, men samtidigt är det ju uppenbarligen inte den vetenskapliga delen som hen ständigt konfronteras med utan den oresonliga åsiktsdelen. Den delen som oavsett vad hojtar att könet inte spelar någon roll.

Men grejen är den här: könet borde inte spela någon roll. Det är inte samma sak som att kön inte spelar roll.

Jag tycker att pojkar kan ha klänning och ser inget märkligt med det, men jag skulle aldrig ge en klänning i present till en liten pojke om jag inte visste att han önskade sig det. Jag tycker inte att det har betydelse vilket kön mina barn har men jag kallar dem pojke och flicka för det är så de ser sig själva. Jag har aldrig lagt någon större vikt vid att jag är kvinna, men det är likväl en viktig del av min identitet.

Kön har betydelse, både för hur vi själva uppfattar oss och för hur omgivningen uppfattar oss – vare sig vi vill det eller inte. Att köna – att benämna ”han” eller ”hon” – är inte per automatik destruktivt så länge man inte ser kategorierna som huggna i sten. Det är mer med verkligheten överensstämmande att säga att kön har betydelse än att påstå att det inte har det.

Sedan finns det vetenskapliga delar av genus som förvisso alltid mår bra av mer forskning men som ändå är att betrakta som fakta. Den viktigaste är, enligt mig, att det är större skillnad på flickor och flickor samt pojkar och pojkar än vad det är på flickor och pojkar. Det är större skillnader i allt inom grupperna än vad det är mellan grupperna – och de skillnaderna som finns mellan grupperna är väldigt små. Det finns alltså inte en biologisk grund som har skapat de skillnader som finns mellan män och kvinnor i samhället i dag. Det är istället våra föreställningar om genus som skapat de skillnaderna. Sedan bör det väl också påpekas att det hittills inte finns några som helst indikationer på att några av dessa skillnader kommer att lösas genom att rätta dem som könar. Särskilt inte om man gör det i den utsträckningen att någon måste be Magdalena Ribbing om råd för att slippa.

På en strukturell nivå är det diskriminering att ta kön i beaktande. Kön ska inte ha betydelse när man tillsätter tjänster, för löneutvecklingen, för betygssättningen, för fördelningen av makt, tid och pengar men faktum är att kön redan är en väsentlig faktor. Det är dock, som redan påpekats, inte könsskillnader utan föreställningarna om kön – genus – som avgör. Är vi inte medvetna om denna påverkan kan vi heller inte lindra effekterna. Om man till exempel har två likvärdiga kandidater för en tjänst kan kön mycket väl få spela in så att könsfördelningen blir lite jämnare och det behöver inte vara negativt. Medvetenhet om våra föreställningar om kön kan också göra till exempel så att män inte alltid ses som mer kompetenta utan göra oss uppmärksamma på när genus påverkar våra bedömningar.

Det är lätt att säga och lätt att tycka att kön inte spelar roll, men det är i bästa fall en grov förenkling och annars bara direkt felaktigt. Sånt ska man inte pracka på andra.

Om oönskade julklappar

Dec25

Av en händelse hamnade jag på en diskussion om hur man som genusmedveten förälder ska hantera julklappar som går emot allt vad genustänk heter. Det handlade rätt mycket om vilka julklappar barnen minsann inte skulle få leka med, vad man hade kastat och hur man hanterar släktingar som inte förstår. Självklart är det här en sån där typisk sak som var och en måste få avgöra för egen del, där det inte finns några givna regler, inga föreskrifter, ingen genusmedveten-förälder-manual. Därför hoppas jag att ingen nu upplever att jag försöker pråckla min egen syn på dem, men jag tänkte berätta hur jag ser på det här med oönskade julklappar.

För det första handlar det väl till viss del om hur åt helvete dåliga julklapparna är. Jag har aldrig haft några sådana problem, för min barn får helt enkelt inte julklappar från folk som inte känner både mig och barnen och har åtminstone grundläggande förståelse för vad som är lämpligt för barn. Men som sagt, det där med lämplighet kan ju vara rätt flytande. Om man inte tillåter att ens dotter får rosa dockor, vilket jag inte har något emot att min dotter får, kan det förstås vara svårare än om man drar gränsen vid saker de exempelvis kan skjuta av sig en hand med. Så alltså. Har man folk omkring sig som ger barnen julklappar som inte är för barn, alls, då har man kanske större problem än att tant Agda inte förstår sig på genus. Har man folk runt omkring som vill ge barnen julklappar och som utgår från vad de tror att barnet skulle uppskatta – men kanske missar – tycker jag personligen att det är rakt ut oförskämt att påtala missen. Någon gick igenom bekymret att ge ditt barn en gåva. Att ge barnet en genusmedveten uppfostran förstörs inte av det, och kommer heller inte att vara mycket värd om barnet får lära sig att man får ställa krav på gåvor.

För det andra handlar det så otroligt mycket om vad man gör med sakerna man får. Alltså inte om man ska kasta dem direkt i sopen eller bränna dem under rituella former, utan hur man använder sakerna tillsammans med barnen. Kanske flickan får en söt prinsessklänning? – Ha på den ute och känn hur vinden sliter i kjolarna ju fortare man springer. Kanske pojken får en monster truck? – Bädda ner den tillsammans med dockorna och läs en godnattsaga för den. Kanske flickan får en pluttenuttig docka? – Lek läkare, kör den i ambulansen, träna kroppsdelar. Kanske pojken får en leksakspistol? – Läs en bok om Vilda Västern och USA:s historia och prata om indianer (och kolonialism, om man är riktigt hard core). Kanske barnet får en riktigt gammaldags bok med superstereotypa könsroller och smygrasism? – Så läs boken som ett historiskt dokument. Prata öppet med barnet om att för 100 år sedan hade pappa inte fått vara hemma från jobbet för att umgås med barnet, och mamma hade inte fått jobba. I en del länder är det fortfarande så. Tokigt va?

Som jag ser det finns det en chans att tala med folk innan införskaffandet av gåvor. Ibland frågar de om önskelistor, och då kan man få vara specifik och då kan man påverka givarens inställning. Men när gåvan väl är införskaffad, och framförallt när den redan blivit överlämnad, då har man bara en sak att göra: överväga sin egen inställning. Inte till genus och till vad man tycker är viktigt för sitt barn, men till hur man reagerar på när någon försöker vara snäll men kanske inte lyckas. Den inställningen är nämligen, tycker jag, fruktansvärt viktig. Ett barn som växer upp till en normbrytare behöver en förlåtande och kreativ inställning till en omgivning som inte riktigt förstår. För vad är genustänk om inte förståelse för att andra människors erfarenheter har gett dem andra ramar?

 

 

Genushistoria är viktigt (eller: sådär säger ju alla feminister)

Sep26

Ett ämne vi har pratat om rätt många gånger här på bloggen är ju det där med att genusvetenskap är en riktig vetenskap. Och det är spännande hur en disciplin kan väcka så mycket ont blod. Visst, jag vet att det finns personer som är uttalade feminister och som gör de mest hårresande uttalanden om förtryck och kastrering och gudvetvad. Men det är en himmelsvid skillnad mellan vad som händer inom forskningen och vad som händer på den politiska arenan, och man kan inte döma ut en vetenskap på grund av hur vissa (för det är oftast samma namn) utanför akademien väljer att popularisera koncept. Alltså, om det står någon på ett torg och skriker att patriarkatet lever och att kvinnor är förtryckta är det bisarrt att anta att personen valde att på väg hem från sitt arbetsrum på universitetet klättra upp på barrikaderna och sparka några män på pungen. Ändå är det exakt sådana fördomar som finns.

Det har blivit väldigt tydligt i kommentarerna på den här bloggen. Skriver jag något om min egen forskning tar det inte lång tid innan någon kommenterar att det är ju så himla typiskt feminister asså, oftast helt oavsett vad jag skrivit. Som när jag rapporterade från konferensen i Glasgow att forskare i Tyskland kartlagt tydliga mönster för hur kvinnor i högadeln påverkade det politiska spelet bakom kulisserna: så jävla typiskt feminister att bara fokusera på överklasskvinnor! Eller som när jag presenterade min syntes på det paper jag lade fram i St. Andrews angående att genus bara är ett användbart analytiskt verktyg om man låter begreppet inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor oavsett om de kan ha en biologisk grund eller inte: vad är det ni feminister kämpar mot, är det väderkvarnar eller? Eller som när jag nu för ett par dagar sedan hävdade att man inte kan tolka nutida lagar bokstavligt utan att också väga in rättspraxis: underligt att en person som kallar sig forskare och som tydligen läser gamla lagar för att finna så många bevis som möjligt för att kvinnor varit förtryckta inte klarar av att läsa dagens lagbok.

Det går helt enkelt inte att göra rätt för det finns så många som förutsätter att man gjort fel. Jag tycker att genushistoria är viktigt – och det här säger jag inte bara för jag håller på och söker stipendium. Genus som kategori är helt oumbärligt, precis som klass som kategori. Det går inte att säga att något har sett ut på ett visst sätt utan att ta båda dessa faktorer i beaktande. Det är inte ett politiskt ställningstagande utan ett vetenskapligt faktum. Ändå finns det en överraskande stor mängd tyckare som tycker att genus måste bort, men av vitt skilda anledningar. Här är de fyra vanligaste invändningarna och mina kommentarer.

1: Genushistoria är samma sak som kvinnohistoria och att skriva kvinnohistoria är att göra feministiska efterhandskonstruktioner. Att kvinnor inte finns med i äldre historieskrivning är bara för att kvinnor helt enkelt inte gjort något viktigt.

* Genushistoria har inte varit liktydigt med kvinnohistoria under de senaste årtiondena. Dessutom tar genushistoria i beaktande relationen mellan män och kvinnor eller aspekter av manlighet eller kvinnlighet i en given kontext och är inte en parallellhistoria till den ”vanliga” historien. Att det vid en första blick kan tyckas som om kvinnor inte exempelvis deltagit i det politiska livet har väldigt mycket att göra med de senaste århundradenas arkivbildning. Arkiven har samlat material i samlingar med utgångspunkt i manliga linjer. Brev från den politiska toppen från 1500-talet är exempelvis ofta samlade under mannens namn, och hustruns brev (som kan ha synnerligen politiskt innehåll riktat till hennes ursprungliga familj) kan ligga i en extra mapp kallad ”misc.”. Till exempel. Att kvinnor inte skulle ha gjort något viktigt – någonting som drivit samhället framåt – under de senaste 1000 åren är en efterhandskonstruktion om något.

2: Genushistoria letar bara efter förtryckta kvinnor och försöker misskreditera män.

* Genushistoria beskriver relationen mellan kvinnor och män. I Norden fram till början av 1900-talet har män haft rättigheter som kvinnor saknat. Det finns inte en enda historiker som skulle säga emot detta – det är inte en feministisk myt. Däremot så finns det knappast heller en genushistoriker som skulle påstå att kvinnor under alla dessa år varit förtryckta, eller påstå att det skulle vara männens fel. Tvärtom har genushistoriker nyanserat synen på underordning, patriarkat och genus och visat att det var långt ifrån statiska strukturer.

3: Genushistoria letar bara efter starka överklasskvinnor och försöker misskreditera män.

* Va? Vänta här nu.

4: Genushistoria är skit eftersom genus är skit. De skillnader som finns mellan män och kvinnor är biologiskt betingade och genusvetare vägrar ta biologin i beaktande.

* Många verkar tro att de forskare som framhåller biologiska skillnader, exempelvis evolutionsbiologer, har bevisat att skillnader mellan män och kvinnor bottnar i biologi. Så är det förstås inte. Självklart påverkas vi av biologiska drifter, men ingen forskare tvivlar på att vi också påverkas av social kontext – att människor socialiseras in i ett visst sammanhang. Det är i allmänhet inte en genushistorikers uppgift att undersöka biologiska skillnader. De verktyg och källor en historiker har att tillgå räcker sällan till för sådana slutsatser. Däremot är det helt uppenbart att många av de skillnader som man ser i historisk tid var socialt konstruerade – inte biologiskt. Som exempelvis att män var högre utbildade. Det var ju inte för att män var smartare, utan för att kvinnor inte tilläts vid lärosätena, trots att det fanns en nästintill allenarådande uppfattning att kvinnor på grund av sitt lägre intellekt helt enkelt inte lämpade sig för tänkande i flera hundra år.

Sedan är det det där med att konsekvent slå ner alla genushistoriska idéer genom att säga att vad det än är minsann är så typiskt feminister. Jag är inte feminist och har aldrig sett mig själv som feminist. Men det har inte med saken att göra. Att anklaga någon för att vara feminist kan inte ens med lite god vilja klassas som konstruktivt debatterande. Feministargumentet är den nya Godwins lag. Argument mot genushistoria måste baseras på vad genushistorisk forskning faktiskt kommer fram till, inte vad några inskränkta anti-vad-som-nu-är-närmast menar att feminister säger. Så välkommen att diskutera genushistoriska forskning med mig, men vill ni diskutera vad sånna där feminister alltid säger är ni på fel ställe.

Saker vi kan diskutera och saker vi inte kommer att beröra

Jul21

Vi diskuterar ju rätt mycket här på bloggen, ni och jag. Det är inte alltid vi tycker likadant, men på något vis är det just så jag tycker att det ska vara. Olikheter driver världen framåt. Om alla hade suttit ner och sagt att nu, nu är allt just som det ska vara hade ingen någonsin fått något mer gjort.

Ganska ofta diskuterar vi utseendefixering. Det är ett ämne jag gillar, som det finns massor med vinklar på och som jag tycker är angeläget och viktigt.

Men det går en väldigt stark gräns vid att diskutera utseende som fenomen och att diskutera enskilda personers utseende. Bara för att de diskussioner vi har sker över nätet och på så vis ganska anonymt får vi inte glömma att det är riktiga människor med potentiellt sårbara hjärtan på andra sidan. Det här är inte en blogg där jag tänker tillåta negativa kommentarer om någons utseende – inte mitt, inte min familjs, inte någon kändis – och jag önskar att fler bloggare var hårdare mot negativa kommentarer. Det betyder inte att man inte får säga att mina barn är söta eller att min man är stilig, det är klart att man får. Men som bloggare har man ingen skyldighet att tillåta all världens skit bara för att somliga har missuppfattat vad rätten att säga sin åsikt medför.

Har man inget trevligt att säga kan man hålla käft. Det är en bra grundregel.