Etikettarkiv | Och vi ska för all del inte bry oss om att alla feminister kanske inte tycker likadant

Miljömuppar

Ok, jag fattar att Miljöpartiet har fuckat en hel massa. Det är säkert inte många som röstade på Miljöpartiet som är särskilt stolta och glada över det nu.

Men i takt med att även vanligt folk börjar tycka att jämställdheten gått för långt, feminism är att likställa med nazism och att Sverige måste stänga gränserna dyker det upp förakt mot miljön. Jag har förvisso svårt att fatta hur man kan vara emot feminism och humanitär hjälp, men sedan när folk börjar hytta med näven och bara ”näe nu får det räcka med det här miljöengagemanget” så vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Hur kan man vara emot miljön?

Det är lätt att tala kompetens när man inte behöver bevisa sin egen

Jag antar att alla vid det här laget har läst vad Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup kläckt ur sig i Ekots lördagsintervju. Ni vet, om hur han inte är feminist, hur kvinnor inte når toppositioner för att de inte är lika kompetenta som män och det där.

Jag tycker bara att det är synd att det är den första delen som får mest uppmärksamhet. Vad han sagt kallas ”feministuttalande” av DN och i sociala medier är det rätt stort fokus på att han inte vill kalla sig feminist. I ärlighetens namn tycker jag att just det där feministuttalandet var det enda som kändes liksom ens lite ok. Han gillar inte ismer och vill helt enkelt inte kalla sig feminist. Det måste ju vara hans fria val. Man kan ju arbeta för jämställdhet och ha förståelse för feminismens frågeställningar utan att vilja kalla sig det ena eller andra. Inte heller måste man ju hålla med om att kvotering är svaret på alla frågeställningarna. Jag vill inte heller ha kvotering.

Nej, problemet är att han verkar vara fullkomligt omedveten om att begreppet ”kompetens” redan är könskodat som en manlig egenskap och att de kompetenser man söker till företagens styrelser i allmänhet är just sådana som män anses födda med. Framåtanda. Ledarskapsämne. Beslutsfasthet. Det är väl ganska självklart att man får fram fler män som uppfyller kompetenskraven om kompetenskraven redan från början är könskodade. Att kvinnor har de kompetenserna är fullkomligt självklart så länge man ser till vad de innebär snarare än själva ordet. Så länge män inte ses som självklara ledare. Ja, och dessutom är platserna ofta sådana som tillsätts internt. Man känner varandra, hör till samma seglingsklubb, samma frimurarloge, lika barn leka bäst. Man arbetar sig uppåt på rekommendation från andra. Hade Spendrups bara haft ens en grundläggande förstående för problematiken så hade han vetat att det finns massor med forskning som påvisar att kvinnor med likvärdiga eller högre meriter som män ändå klassas som mindre kompetenta och att bristen på kvinnor i toppen som kan vara mentorer och förebilder för kvinnor på väg upp påverkar kvinnors vilja att ens försöka. Dessutom hade han vetat att fler kvinnor i bolagsstyrelser inte bara är kul för kvinnor utan faktiskt har visat sig ha positiv effekt på företagens lönsamhet.

Sedan är man ju mer än lovligt borttappad om man tror att bristen på företagarkvinnor under tidigare århundraden skulle ha någonting som helst med kompetens att göra. Den kvinna som i 30 år arbetat vid sin makes sida hade inte rätt att fortsätta driva hans företag efter hans död. Ogifta kvinnor fick först år 1864 samma rättigheter som män inom det privata näringslivet, och sedan behöver man ju inte vara geni för att luska ut om det därefter automagiskt var lika lätt för kvinnor och män. Gifta kvinnor fick en allmän myndighetsålder först år 1921.

Och på tal om den globala ekonomin som Spendrup framhåller som någonting nytt och flashigt; Arabiska mynt från 800-talet har hittats på Gotland. Såatteh.

Och när jag ändå håller på: Spendrup menar att alla som bor i en demokrati ska följa lagar och regler. Till motsats från att man inte följer lagar och regler i en diktatur då eller? För det kan ju inte vara så att han pratar i floskler från en privilegierad position eller så. Att han sitter som chef för Svenskt Näringsliv är säkert helt beroende på hans otroliga kompetens, inte på att han föddes in i ett lyckat familjeföretag och därmed kvoterades in på grund av sitt namn. Bra det.

Om det här med att hata män

Jag minns inte ens när jag fick den första kommentaren om att jag är en manshatare. Det var nog precis i början. Jag visste inte ens vad jag skulle säga. Det hela var liksom så absurt. Sedan jag skrev ett argt inlägg om Karl-Johan Karlssons krönika om unga tjejers sjuka drömmar har manshataranklagelserna fullkomligt rasat in. En del menar till och med att jag bedriver manshatarkampanjer.

Jag är ju inte dummare än att jag ser varifrån det kommer. Inte rent datatekniskt alltså (för där är jag verkligen för dum), utan hur retoriken har kommit dit. På ena ytterkanten finns vissa feminister som vill stänga män ute från jämställdhetsdebatten, som slänger sig med uttryck som vita kränkta män så snart en man upplever sig förfördelad och som tycker att eftersom män som grupp har mer makt än kvinnor som grupp ska män inte ens som individer få uttala sig om svårigheter med… ja… något alls. Det är sådana feminister som kanske sagt ”kvinnohat” om lite väl många grejer. På andra ytterkanten finns det vissa mansrättsaktivister (eller jämställdister, eller vad de nu vill kalla sig) som exempelvis hävdar att alla de snedfördelningar som forskningen visar drabbar kvinnor inte alls är snedfördelningar utan har biologisk, ”naturlig” grund, som anser all genusvetenskap vara politiserat, ideologiskt dravel och som på fullaste allvar anser att män är den enda grupp i samhället som det är socialt accepterat att hata. Det är sådana mansrättsaktivister som hojtar om manshat.

Jag har ingen av den sortens radikalfeminister som nämns ovan på min blogg. Inga alls. Några som ser sig själva som radikalfeminister har vid ett par tillfällen kommenterat, men då under mycket städade former. Mansrättsaktivister har jag däremot för tillfället ett tjugotal.

Och grejen är den här, att de här två ytterligheter inte skulle ha något att komma med utan den andra. De är beroende av varandra, och spirar av den andras retorik. I antal kan jag tänka mig att grupperna är ungefär lika stora. Vi andra står bara här i mitten och undrar vad i hela friden som hänt. Och vi här i mitten, vi är väldigt många.

När någon av de här ytterlighetsgrupperna kommer in på forum i mitten blir det kaos. För min egen del gäller det alltså när mansrättsaktivisterna kommer hit och utgår från att deras retorik om manshat, offerkoftor och genus”vetenskap” är den andra sidan av vad jag står för. Att jag och alla andra på den här lilla bloggen liksom representerar den andra ytterligheten. Så är det inte. Manshat, offerkoftor och genus”vetenskap” finns inte ens i med på den här planeten. När jag blir förbannad över att jag hängs ut i närmare hundra kommentarer på Genusdebatten  (i stil med att jag är en bortskämd prinsessa och det är synd min man och mina barn) och för min ilska får höra att det är så typiskt feminister att de själva kan driva manshatarkampanjer men sedan drar på sig offerkoftan så fort någon ger tillbaka med samma mynt då är det som att ha ett gigantiskt teleskop och titta ut på någon liten obskyr planet i yttre rymden där foliehattarna har årsmöte.

Ja, och sedan kommer foliehattarna till den här lilla bloggen på efterfest. Problemet är att av alla som läser den här bloggen, utgör det tjugotal mansrättsaktivister som kommenterar flitigast kanske några procent. Och de skjuter sig själva och hela mansrättsrörelsen i foten. Jag har aldrig uttryckt stöd för dem som vill stänga ute män – tvärtom. Jag har aldrig påstått att män inte skulle kunna vara förfördelade – tvärtom. Jag har aldrig hävdat att all genusvetenskap är sanning, att biologi är bogus, att människan föds som en tabula rasa, att män inte utsätts för partnervåld eller att det på något vis skulle vara ok att driva hatkampanjer mot någon någonsin. Ändå är det allt det här som jag tvingas stå för, som jag förväntas förklara och försvara och som jag konstant tvingas förhålla mig till. Man måste ju inte läsa den här bloggen. Och i ärlighetens namn tycker jag inte att man ska göra det, om man efter att ha läst det här inlägget (läs det flera gånger, om det känns svårt) fortfarande vill utgå från att jag tänker och tycker som en feministisk ytterlighet.

Jo, det finns en liten grupp kvinnor som uttrycker minst sagt tvivelaktiga åsikter om män. Det gör det. Men det är väldigt, väldigt få av oss kvinnor som skulle skriva under på de åsikterna. Att den lilla ytterligheten ibland vädrar något som skulle kunna liknas vid manshat kan jag möjligen hålla med om. Men, och det här är jätteviktigt: Det finns inget strukturaliserat, socialt accepterat manshat i världen i dag. Däremot finns det gott om olyckliga män, män som hamnat i kläm i systemen, män som inte får vara föräldrar på lika villkor, män som går med självmordstankar och prestationsångest och vars berättelser och tankar måste få höras. Dessa män är dock inte offer för manshat, utan för livet självt. När problemen däremot framställs som orsakade av strukturellt manshat (vilket händer titt som tätt) undermineras problemet som sådant och det är lätt att få den felaktiga uppfattningen att problemet inte existerar eftersom den givna orsaken (det strukturella manshatet) inte existerar. Att diskutera utgående från att det skulle finnas ett strukturaliserat, socialt accepterat manshat i världen i dag gör att det blir vansinnigt svårt att ta argumenten på allvar, för de utgår från något som inte finns.

Det finns en artikel som heter ”If I admit that ”hating men” is a thing, will you stop turning it into a self-fulfilling prophecy?”. Den var något av en ögonöppnare, och varnade mig för vartåt det barkar. För jag har i betydligt större utsträckning än vad jag gjorde för något år sedan börja tala om män som grupp, att män gör något – utan de brasklappar jag tycker behövs. För jag är så fruktansvärt trött på att hela tiden behöva försvara mig själv mot anklagelser som egentligen inte rör mig, utan en paranoid misstolkning av vad en kvinna som studerar genus måste stå för, och de som (numer) dagligen tvingar mig in i den där försvarsställningen är män. Jag vet, jag vet. Det samma händer manliga bloggare ibland. Jag säger inte att det är ett kvinnoproblem – det är ett mänskligt problem och det är framförallt ett väldigt stort problem för jämställdhetsdebatten. Jag kan ju bara tala för mig själv om vad som händer med mig när dessa män kommer till bloggen, och så får väl ni andra säga om ni håller med, men så här: För varje kommentar om manshat knuffas jag ett steg närmare att börja tycka riktigt illa om män. Inte som grupp alltså, men de, specifikt, som tjatar om att det. För varje kommentar om att kvinnor alltid har offerkoftor blir jag lite mer benägen att tycka att män som råkar illa ut får skylla sig själva. För varje kommentar om att genusvetenskap inte är en riktig vetenskap blir jag lite mer föraktfull mot det manliga intellektet. Jag är inte där ännu, men om jag inte någonsin får komma ur det här träsket av självförsvar mot ogrundade könsspecifika anklagelser kommer jag kanske komma dit. Det blir en självuppfyllande profetia.

Så om jag nu öppet och tydligt skriver att jag är medveten om att det finns kvinnor som beter sig som svin mot män, kan ni mansrättsaktivister som kommenterar här då sluta  utgå ifrån att jag är en av dem?

Så blir jag inte feminist i dag heller

Jag var med i grupp på Facebook som skulle handla om genus och jämställdhet. På den lyftes den extremt intressanta frågan hur man ska kunna lyfta fram manliga erfarenheter av patriarkalt förtryck som en del av den feministiska kampen. Med stort intresse började jag läsa svaren (många, väldigt många) för jag tror att just mäns erfarenheter som en naturlig del av jämställdhetsarbetet saknas på allt för många ställen.

Men svaren handlar först om hur män ska kunna stötta kvinnor i kvinnors kamp mot patriarkatet, om solidaritet med kvinnor i deras utsatthet, kanske på grund av att frågan ställdes inom en feministisk ram. Så kommer det en man som menar att feminismen som ideologi har radikaliserats och därför kanske inte längre är den rörelse det var, och att likhetstecknet mellan jämställdhet och feminism är problematiskt. Han menar att feminismen inte måste var den enda rätta vägen mot jämställdhet. Därefter bryter, inte alldeles oväntat, helvetet lös.

Det handlar huvudsakligen om tolkningsföreträde. Feministiska kvinnor menar att de har tolkningsföreträde beträffande feminism. Det kan jag utan tvekan ställa upp på. De inom en rörelse måste ha rätten att definiera den. Men när man samtidigt underkänner männens del i feminismen och menar att de män som deltar borde göra det inte för sin egen skull utan som en solidaritetsgärning med utsatta kvinnor och på kvinnornas premisser, och dessutom framhåller feminismen som den enda rätta vägen då har man skapat en sexistisk rörelse och inte en rörelse för jämställdhet. En rörelse där vissa, på grund av biologiskt kön, automatiskt har större rättigheter att uttala sig. En rörelse där en ung välanpassad kvinna från en akademikerfamilj i en trevlig förort har större rätt att uttala sig om förtryck och underordning än den unga man vars styvpappa våldtog honom, som inte klarade gymnasiet och som nu sitter ensam sedan frun tog sonen och stack för att han inte klarade av att försörja dem.

För alla feminister (jo, jag generaliserar, sue me) verkar vilja framhålla att män också förlorar på patriarkatet. Det kan jag också hålla med om. Män som grupp förlorar i dagens samhälle på patriarkala strukturer – även om jag inte anser att dagens Sverige är ett patriarkat. Men i diskussionen som blev efter frågan om hur mäns erfarenheter ska inkluderas visas det ändå tydligt att patriarkatet inte ses som en struktur bortom män och kvinnor, upprätthållen av alla i samhället, utan som männens fel. Bara det där att män måste stå på kvinnors sida istället för att få vara på sin egen sida och säga att heteronormativitet och könsstereotyper inte funkar för dem heller indikerar att det inte rör en kamp mot ett system utan mot det andra könet. Det kan jag bara inte ställa upp på.

Sedan går det liksom ännu mer åt helvete för sedan en av männen lyft fram jämställdismens paroll att det ska vara lika rättigheter och skyldigheter för alla oavsett kön, och att det borde vara något som alla kan skriva under på bestämmer sig några av kvinnorna för att männen är jämställdister som försöker kapa kvinnors taltur och baktala feminismen. Männen själva menar att de inte alls är jämställdister, att de inte känner sig bekväma med ismer, men det verkar inte ha så stor effekt (och wow kan jag känna igen mig i det).

Sedan blockas de från gruppen. Man hade tydligen fått en mindre invasion av VKM (Vita kränkta män) i gruppen.

Kanske hade de helt enkelt skrivit för mycket eller inte följt trådstarten tillräckligt tydligt? Av egen erfarenhet vet jag ju att det händer. Kanske de hade betett sig som svin i andra trådar som jag inte läst? Så kan det vara. Men man får inte tysta folk genom att kategorisera dem bortom vad de själva känner sig bekväma med, genom att håna dem för deras kön, genom att förminska dem och kalla dem kränkta för att de inte håller med. Vet ni vad det påminner mig om? Behandlingen av suffragetter i slutet av 1800-talet. Och i mitt stilla sinne undrar jag om det inte var exakt sådana könsstereotypa tystande aktioner som feminister skulle arbeta mot.

För oavsett om man håller med om att feminism är jämställdhet så är jämställdhet inte feminism. Det är inte den enda vägen. Det måste gå att få diskutera jämställdhet, att få diskutera mäns problem och kvinnors problem, utan att ansluta sig till en ism.

 

Om feminina länder, värderingar och feministkonspirationer. Ungefär.

Ju mer jag tänker på det, desto mer förvånad blir jag över vad folk i allmänhet verkar tro att feminismen har gjort för vår samtid. Alltför många verkar ha fastnat i att det var helt bra att den tidiga feminismen gav kvinnor rösträtt, men sedan dess har det bara gått utför. Just den aspekten ska jag vid något tillfälle försöka ta mig an, för även om det kollektiva minnet bäst bevarat rösträttskampen (förmodligen för att den var väpnad – även om detta var ett undantag i Storbritannien) var rösten bara en av en beklämmande lång rad samhälleliga processor som kvinnor var utestängda från fram till början av 1900-talet. Men som sagt, en annan gång.

För i dag vill jag skriva om feminina värden och om hur feminismen påverkar vårt dagliga tänkande – eller snarare: hur somliga verkar tro att feminismen påverkat oss. Via Fröken Makelös hamnade jag på en norsk artikel om feminina och maskulina länder. En forskare i Nederländerna, Geert Hofstede, hade konstaterat att Sverige, tätt följt av Norge, är världens mest feminina land. Det betyder att dessa länder är byggda på ”feminina värden”. Den som drog upp feminina versus maskulina länder var Harald Eia (samme man som gjorde Hjernevask), men det är för mig oklart varför Eia valde att fokusera på endast en del av Hofstedes kulturdimensioner (Cultural Dimensions). Totalt finns det nu nämligen sex dimensioner (inte sexdimensioner) av teorin, och dimensionerna fungerar förstås, inte helt oväntat, bäst i relation till varandra. Somliga är också direkt relaterade till varandra. Maktdistans är exempelvis direkt relaterat till inkomstklyftor, maskulinitet är direkt negativt relaterat till antalet demokratiskt valda kvinnor. Jag tänker inte ge mig in på att kritisera Hofstedes teori, för det ser jag ingen anledning till, men det finns viktiga punkter att ta upp angående hur teorin och kulturdimensionerna nu använts i norsk press.

Så här beskrivs MAS-dimensionen (Masculinity versus femininity):

”The masculinity side of this dimension represents a preference in society for achievement, heroism, assertiveness and material reward for success. Society at large is more competitive. Its opposite, femininity, stands for a preference for cooperation, modesty, caring for the weak and quality of life. Society at large is more consensus-oriented.”

Min allra första reaktion är förstås att det är synnerligen olyckligt att använda termerna maskulinitet och femininitet. Det här är den enda dimensionen som fått ett motståndspar som kan ses som en uppdelning av befolkningen i två biologiskt betingade läger (om vi för en stund lägger Judith Butler och gender performativity åt sidan) och som sätter stereotypa etiketter på egenskaper. Men vi försöker komma förbi det, och inte längre dunka huvudet i tangentbordet över valet av termer.

ijgfjhufreruhjefruhefruftjirftguirftguirgftui

Så där. Inte mer nu.

I artikeln i Aftenposten frågar sig författaren (genom Eia) om det kan ”tenkes at kvinner i samfunn som våre har større gjennomslagskraft enn andre steder?”. Men detta har ju redan besvarats. Svaret ingår rentav i teorin som standard. I länder med många demokratiskt valda kvinnor minskar ”maskuliniteten”. Detta ledde till en krönika i Dagbladet då Eia och två till diskuterar vad som händer där man går bortom jämställdhet och når kvinnodominans, då männen är så feminina att de bara sitter hemma och låter sig domineras av kvinnor. Och här finns ett allvarligt tankefel, som jag uppriktigt hoppas är oavsiktligt: Hofstedes kulturdimensioner talar om maskulin versus feminin som symboler för samhällets kollektiva preferenser – inte om maktpositioner mellan kvinnor och män. Det enda som ett feminint samhälle står för är samarbete, ödmjukhet, omvårdnad för de svaga och livskvalité. Och rätta mig om jag har fel, men ingen av dessa faktorer talar om de facto kvinnodominans eller en förlust av mannen.

Artikelförfattaren lyfter fram att kvinnor världen över står för ungefär samma värden: familjen, omsorg och så vidare. Skillnaden är således att männen i feminina samhällen istället för att ”dele verdisett med mange av verdens menn, bekjenner de seg til de samme verdiene som kvinner”. Männen bekänner sig till kvinnliga värden. Så let’s gå tillbaka lite igen: dessa värden är inte biologiskt feminina. Dessa värden är SYMBOLER! Att män ”bekänner sig” till feminina värden betyder alltså att män bryr sig om familjen, ödmjukhet, livskvalité och konsensus. Det betyder inte att mannen är hotad!

Och vad har allt detta egentligen med feminismen att göra? Artikelförfattaren gör kopplingen till feminism och kvinnokamp redan i introduktionen då hundraårsdagen för kvinnors rösträtt nämns. Eia och hans medförfattare gör kopplingen när de målar upp scenariot om jämställdheten som gått för långt. Men i själva verket har feminismen som sådan väldigt lite att göra med Hofstedes kulturdimensioner. Kopplingen till feminismen görs först i norsk press när forskningens kulturdimensioner lösryckt ska förklara hur det håller på att gå åt fanders med jämställdheten för att kvinnorna håller på att ta över. Gång på gång talar artikelförfattaren om det svåra i att ta till sig att norska män – fruktade vikingar, tuffa fiskare, polfarare, ”sterke og stødige” – skulle vara feminina. Eia menar att forskningen visar att det inte är kvinnor som håller på att bli som män utan män som håller på att bli som kvinnor. (Gå tillbaka och läs rant om hur kategorierna är symboler!)

Det är inte första gången som feminismen och dagens jämställdhet beskylls för liknande saker och det är verkligen inte första gången i historien som idén om feminina män ses som något negativt. Hur kan man falla i den gropen igen? Hur kan man på riktigt mena att detta är ett problem, att det har att göra med dagens jämställdhet och att män håller på att bli som kvinnor?

Så vad står det feminina samhället för?

Samarbete: Det är ett välkänt faktum att samarbete har varit grundbulten i existensen på de nordliga breddgraderna. Utan samarbete har man exempelvis inte kunnat plöja, så och skörda i tid. Men samarbetet, (bonde)kollektivet, har ett mycket starkt historiskt värde i både Sverige och Norge. Det var inte kvinnor som samarbetade, som talade om enade ska vi stå, som skapade LO, som skapade facken (kvinnor var inte ens tillåtna i facken i början!) och det var inte kvinnor som ens utgjorde kollektivet. Kvinnor har genom feminismen fått tillträde till kollektivet och till samarbete, men tanken går betydligt längre tillbaka än till kvinnoemancipationen och klår dagens jämställdhetstankar med några hundra år.

Ödmjukhet: Ödmjukheten fördes in i det svenska (och norska) samhället på 1500-talet genom lutheranismen och Hustavlan och sitter oerhört hårt i det nordiska medvetandet. Man får inte framställa sig själv som bra. Man får inte skryta. Feminismen skapade inte jantelagen (det var en norsk man: Aksel Sandemose). Feminismen arbetar mot jantelagen.

Omvårdnad om de svaga: Låt vara att det är flest kvinnor som är i omvårdande yrken, men idén om att man ska ta hand om de svaga är långt ifrån ett enbart kvinnligt drivet ideal. Redan under medeltiden fanns idealet att liksom Jesus vårda dem som inte kunde vårda sig själva och sjukvården var något som den (fortfarande i dag) mansdominerade kyrkan understödde och skötte. Föreskrifterna om omvårdnad utformades av män långt innan kvinnor tilläts ta del av utformningen, men har förvisso förstärkts av kvinnors inverkan under de senaste hundra åren. Kina framhålls som ett av de där maskulina länderna (med score 66 mot Sveriges 5 på maskulinitet). Har ni läst om den kinesiska mentalt störda mannen som mördade en 13-åring, dömdes otillräknelig av staten och därefter gavs tillbaka till familjen? Det fanns inget skyddsnät för honom, eller för hans familj som tvingades leva i skräck. Det fanns ingen tanke om att samhället är ansvarigt för att vårda de svaga. Den mannen har på initiativ av sin familj suttit instängd i en liten bur i 10 år. Som en jämförelse bara.

Livskvalité: Läs 1800-talets reseböcker och framhållandet av semester, resande och ett gott liv som idealet för alla män för referenser till hur detta inte är skapat av feminister. Det feministerna har gjort är förstås att inkludera även kvinnors rätt till livskvalité, så på det viset är de skyldiga. Men själva idealet? 1800-tal. Kanske det mest patriarkala av århundraden.

Konsensus: Svenskar älskar konsensus, så mycket att det letade sig in i Melodifestivalens videosnutt om Sverige. Riktigt varför vi när denna förkärlek för konsensus är svårt att säga, men tanken om konsensus hänger nära samman med idealet om samarbetet – om tanken på bondesamhället där fria män träffades på tinget för att avgöra viktiga frågor. Där alla (män) fick komma till tals, där ingen (man) är förmer än den andre och där alla (män) kan komma överens om hur landet ligger. Kvinnor fick inte lagligen ens delta i konsensusskapandet innan rösträtten.

Och igen alltså: Det Hofstedes kulturdimensioner visar är inte att Sverige och Norge har feminina män, eller kvinnomakt, eller ondskefulla, konspirerande feminister som håller på att ta över, utan att samhället i stort värderar vad som olyckligt har kallats feminina värderingar. För i ett historiskt perspektiv finns det ingenting feminint alls i dessa värderingar. Männen kan känna sig trygga. De kan fortsätta att värdera vad de har värderat de senaste tusen åren eller så.

Att diskutera feminism men inte män

En av de där sakerna som tenderar till att dyka upp när man diskuterar jämställdhet, och då kanske främst med någon sorts exempel från en feminist, är skillnaden mellan att kritisera en persons åsikter och att kritisera en grupp för biologiska faktorer de inte själva kan påverka. Något förenklat rör det att man får kritisera feminister men man får inte kritisera män. Feminist är ett ideologisk val. Man är en biologisk konsekvens. Man får alltså säga feministhora men inte gubbslem.

Och på ett sätt så ser jag en logik i det där, det gör jag. Tyvärr blir vad som skulle kunna vara logik någonstans transformerat till nåt helt annat. För eftersom man inte får kritisera män får man inte tala om exempelvis mäns våld mot kvinnor. Det anses nämligen vara att misstänkliggöra alla män och att bidra till ett kollektivt skuldbeläggande.

Och här slits jag åt två olika håll. För det första är det ett enormt problem att 40% av Finlands kvinnor har varit utsatta för våld eller hot från en man i en nära relation. 40 %. Det står bortom alla tvivel att det finns en problembild där män tror att de får göra kvinnor illa. Inte alla män, men tillräckligt många för att berättiga att man talar om mäns våld mot kvinnor som en särskild företeelse med särskilda mönster. Att säga vissa mäns våld mot vissa kvinnor räcker inte. Män i allmänhet har förvisso ingen del i någon sorts kollektiv skuld för alla dessa män som våldför sig på kvinnor som litar på dem, kvinnor som står dem nära, men alla män har banne mig ett kollektivt ansvar för att bryta det här mönstret. Om inte männen själva tar det ansvaret kan man ju bara sätta sig ner och börja räkna. Av de små flickorna i Tildas dagisgrupp kommer enligt statistiken fem små flickor sedan de blivit kvinnor att utsättas för våld från en man de har en nära relation till. Vem ska ta ansvaret för att det inte händer, om inte männen i deras närhet?

För det andra har jag aldrig hört någon tala om att alla män är våldsverkare. Tvärtom tycker jag att det finns en bra och levande diskussion om att kopplingen mellan mansrollen och våldet måste omvandlas. Inte heller brukar det vara samma personer som skriker sig blåa över att man inte får säga saker som ”mäns våld mot kvinnor” som sedan står på barrikaderna när våldtäktsoffer misstänkliggörs för att ha varit för utmanande klädda eller onyktra, trots att det senare i allra högsta grad framställer män som fullkomligt opålitliga, för då mumlas det något om biologi och hur svårt det är när kvinnor är så himla sexuellt frigjorda och sedan tror att de ska kunna säga nej. Så, nej. Av dem som talar om mäns våld mot kvinnor finns varken oberättigat ordval eller brist på förståelse för att alla män inte är våldsverkare.

Jag säger inte att man ska kunna kritisera män helt urskillningslöst, förstås, men nog ska man kunna tala om män och framföra kritik i samma mening. Och nej. Det är inte samma sak att säga ”invandrare” som att säga ”män” när man framför sin kritik. Invandrare är per definition en minoritetsgrupp med enorm diversitet och som dessutom ofta är utsatt. Män, även om det finns många olika sorters män, är inte en utsatt samhällsgrupp. (Kvinnor är förresten inte heller en utsatt samhällsgrupp i dagens nordiska samhällen.) Det är en himmelsvid skillnad på att kritisera utsatta minoritetsgrupper och på att kritisera andra.

Sedan har vi det här med att kritisera feminister, vilket man enligt filosofin om att det är fritt fram att kritisera ideologiska tillhörigheter kan göra precis hur mycket man vill eftersom att alla feminister själva valt att vara feminister och kan sluta att vara det när de kommit till sans. Och återigen kan jag på ett sätt hålla med. Klart att man ska få kritisera feminismen helt fritt, så länge man skiljer på feminism och feminister – på åsikter och människor. Men allra viktigast här är egentligen vem som klassas som feminist. Som ni vet betraktar jag inte mig själv som feminist. Har aldrig gjort det egentligen. Men sedan jag startade den här bloggen har jag insett att jag inte själv anses kapabel att välja om jag är feminist eller inte. Jag är kvinna och jag är intresserad av genus och jämställdhetsfrågor, jag använder ordet patriarkat och begrepp som ”mäns våld mot kvinnor”. Alltså måste jag vara feminist. Ibland har jag försökt säga att jag inte vill tryckas in i någon mall men vid flera tillfällen har jag fått till svar att jag eftersom jag uppfyller alla kriterier för att vara feminist är en feminist.

Och då kommer vi in på vad och vem man får kritisera. För genom att jag är kvinna och diskuterar jämställdhet hamnar jag i det där feministfacket där det är fritt fram för kritik på basis av en ideologi som jag själv inte tycker mig tillhöra. Nu ska jag försöka att inte tala för andra, men det samma gäller exempelvis Sveland som nu anklagas för att ha sagt gubbslem och skrivit en bok om hur man inte får hata feminister. Men det var inte Sveland som sa gubbslem och jag misstänker att en väldigt begränsad del av dem som nu uttalar sig om hennes bok de facto har läst den. Man har väl läst om den. Man vet vad feminister står för. Vet hur Maria Sveland brukar vara. Och henne får man kritisera för hon är feminist och det har hon valt själv. Men diskussionerna och den häftiga kritiken visar att ”feminist” bara är ett ideologisk val för somliga av dem som omfattas av kritiken och att det alltför lätt fastnar i föreställningar om vad en feminist är och vem som är feminist istället för diskussioner om vad som händer i samhället och hur vi kan påverka det.

Därför blir det väldigt snett när man menar att man inte får kritisera män för att det är medfött men man får kritisera feminister för det är ett val. Så länge feminism fritt får användas som paraplybegrepp för att kritisera vilken kvinna som helst utan att lyssna på vad hon faktiskt säger kan man inte stå och sprätta med tummarna i hängslena och skrocka att man visst får kritisera feminister för att det är ett fritt val. Jag får garanterat stå till svars för vad feminister säger och tycker betydligt oftare än vad herr Vemsomhelst Svensson får stå till svars för att grannen hotade att klå upp sin fru. Hur fritt är det valet liksom?

Att diskutera genus

Det blir nästan alltid reaktioner – och då inte bara positiva sådana – när man skriver något om genus. Få har fångat det på bild lika bra som Basse. Och när man skriver något om genus har det liksom ingen som helst betydelse om man skriver att alla män borde hängas i sina pungkulor från närmaste träd eller att pojkar borde kunna få leka med dockor om de vill. Man är nämligen manshatande, rabiat feministtaliban som behöver ett ligg i alla fall. Argumenterar man emot är det inte för att man tycker något annat utan för att man redan är genusfrälst och inte kan se sanningen. Ibland känns det som att försöka diskutera genus inte handlar om att diskutera oss själva, världen och vad som är bra eller inte, utan om att jag som ung kvinna ska stå till svars för vad varenda feminist någonsin har sagt eller tyckt.  ”Jo, det låter ju bra det där du säger, men alla vet ju att sånna som du inte tycker så på riktigt.” Samtidigt hojtar man om att vi nu skulle leva i ett samhälle som hatar män, där  man får säga vad för slags skit som helst om män, och där män kollektivt straffas för vad ”alfahannar” gjort genom historien – helt utan att se kopplingen.

Jag tycker att genusdiskussionen är viktig, och många gånger intressant. Jag för den för att jag tror att större jämställdhet kommer att ge mina barn en bättre värld och för att jag lär mig så mycket om mig själv. Däremot tycker jag inte att det är den enda viktiga samhällsdiskussionen och jag har förståelse för om alla inte tycker att det är viktigt. Man har väl olika prioriteringar helt enkelt. Men för varje gång någon kör med motargumentet att jag inte egentligen menar vad jag skriver eftersom manshatande, rabiata feministtalibaner som jag inte tycker så, istället för att diskutera utgående från vad jag faktiskt säger, då blir jag väldigt, väldigt arg. Och jag tror faktiskt inte ens att ett riktigt bra ligg skulle bota mig.