Vardagslivet

Glad som en hund

I ett inte alldeles kontrollerat skrollande bland Facebooks reels landade jag på en från en familjeterapeut som talade om hur man ska inte bara bemöta utan kanske rentav möta sitt barn. Det är bland det bästa jag någonsin sett tror jag. Jag gör det redan, men kanske skulle kunna bli ännu bättre på det.

När du ser ditt barn, var glad som en hund.

Man behöver ju inte hoppa på dem och slicka dem i ansiktet. Särskilt inte om de är tonåringar. Har jag hört. Men visa fysiskt, med hela kroppen, hur glad du är över att se dem. Även om de inte var borta länge. Även om de bara var en kort stund i ett annat rum (vilket i ett visst skede av barnets uppväxt är något att verkligen fröjdas åt). Ge dem samma exalterade mottagande som en hund ger dens älskade människa varje gång hen kommer tillbaka.

Barn som möts på det viset kommer att förstå att de är älskade, saknade, uppskattade och värdefulla utan att de behöver prestera för att förtjäna kärleken. De finns till. Det räcker.

Nyhetsplock

Några tips för den som vill vara en bra bilskollärare. Och människa.

I samband med att vittnesmålen under #metoo samlades in visade det sig att många kvinnor här i närheten av Helsingfors har haft problem med en specifik bilskola. Lärarna där ska ha tagit kvinnorna på låren, frågat detaljerade frågor om deras sexliv samt försökt bjuda ut på öl och sex. Detta under flera års tid och enligt vittnesmål från nio tidigare elever. På bilskolan har man nu förvisso talat igenom situationen, men ägaren står likväl tämligen oförstående inför vad det här egentligen kan röra sig om.

Så jag tänkte hjälpa till lite.

Han: ”I artikeln blandades äpplen och päron. Det finns situationer då man måste röra människan som sitter bredvid. Till exempel ta i ratten och då finns elevens hand där under.”

Ingen av de nio kvinnor som kommit fram med anklagelser om sexuella trakasserier menar att det i något skede har rört sig om att en bilskolelärare råkat röra vid deras hand när han snabbt greppat tag i ratten för att förhindra till exempel att eleven kör på trottoarkanter. Kanske har läraren försökt hjälpa eleven att gasa eller bromsa genom att lägga handen på låret och att detta då misstolkats som ofredanden när eleven missuppfattat situationen och möjligen trott att det faktum att lärare har broms på sin egen sida skulle kunna göra det onödigt att försöka guida elevens fötter. En av kvinnorna vittnar ju dessutom om att läraren lagt handen på hennes lår under kjolen ute på motorvägen för att hon skulle köra fortare.

Han: ”Jag tror inte att det händer hemskt ofta. Det kan hända någon gång, men det är inget planerat. Vi pratade om det med lärarna och kom fram till att det inte ska ske alls.”

Ingen har påstått att det händer hemskt ofta att läraren rör vid låret. Till exempel verkar det inte ha hänt alls när det har varit en manlig elev. Problemet är att det överhuvudtaget har hänt, oavsett om det varit planerat eller inte. Fint att ni pratade om det, och fint att ni kom fram till att inte ens några oplanerade gånger lite då och då är ok. Och när ni ändå pratar om det kan ni ju överväga hur det där med att sätta handen under någons kjol ute på motorvägen relaterar till trafiksäkerhet. Tycker man inte att det är sexuella trakasserier så finns det ju ändå anledning att reflektera över den pedagogiska aspekten.

Han: ”Det har inte varit någonting sexuellt. Det har varit vanligt umgänge. Nog rör man ju sina vänner annars också i olika situationer.”

För det första; de elever som kommer till bilskolan är inte lärarens vänner. För det andra; ingen vill ha vänner som har svårt med skillnaden på vanligt umgänge och sexuella trakasserier. Och för det tredje; under de jättemånga år jag har haft körkort har ingen av mina vänner varken dragit i ratten eller rört vid mina ben när jag har kört. Tvärtom verkar det vara sådana där grejer som folk i allmänhet försöker undvika när någon annan kör. Och till de av mina vänner som möjligen läser det här: den dagen ni pillar under min kjol när jag kör – oavsett anledning – är sista dagen ni åker med i bilen. Eller är mina vänner.

Han (angående den främst utpekade läraren): ”Han anser själv att människor tolkar honom på fel sätt.”

Det här kan kategoriseras som ett allmänt tips till män som tycker att sådana här gränsdragningar är knepiga: Om en (1) person tolkar dig på fel sätt kan det vara en tolkningsfråga. Om flera (n>1) personer tolkar dig på fel sätt är det inte en tolkningsfråga utan ett fel som du gör. Andra människor kan inte lastas för hur de uppfattar dig när du vid upprepade tillfällen beter dig på ett sätt som av andra uppfattas som illa. De tolkar inte fel. Du gör fel. Och till det finns det ju en väldigt enkel lösning: gör om och gör rätt.

Om det ändå känns svårt kan man helt enkelt bara följa Bilskoleförbundets riktlinjer enligt vilka det aldrig finns orsak för läraren att röra eleven. Hemskt komplicerat behöver det inte vara alltså.

I mitt stilla sinne undrar jag också hur folk gå fullkomligt man ur huse för att påpeka för kvinnor att de överreagerar och gör en höna av en fjäder, när försvaret sedan kan få se ut så här. Det blir ju inte ens en halvfärdig skata av det här försvaret. Inte tillstymmelse till pudel.

Bildresultat för poodle meme

.

 

Vardagslivet

Att betala för någon annans bostad

För det allra mesta har jag inga problem med livet som frånskild. Jag har ett helt nytt liv nu och även om det i vanlig ordning finns utrymme för förbättringar så är jag på det stora hela fantastiskt nöjd med det nya – särskilt i relation till det gamla. Det finns liksom ingenting med skilsmässan som jag egentligen ångrar. Det är en väldigt skönt känsla. Nystart, styrka och frihet istället för ilska, ånger och bitterhet.

Men när jag får räkningar i hundraeurosklassen för huset där mitt ex bor tillsammans med sin flickvän, då kan jag villigt erkänna att jag blir grisförbannad. Fastighetsskatt, mina vänner. Den åligger juridiskt sett ägaren av en fastighet. Hälften av fastighetsskatten för Drömhuset är fortfarande min att betala, trots att jag inte har nycklar längre, trots att jag burit ut mina saker, trots att jag inte får komma dit.

Sånt här är jag ofta osäker på om jag borde skriva om. Är det att svartmåla exet? Är det för personligt? Är det… jag vet inte. Men grejen är att rent juridiskt så ser det ut på det här sättet att jag ska fortsätta att betala för huset oavsett vem som bor där. Det bara är så. Och jag tänker att om det finns flera som skiljer sig från en ekonomiskt betydligt starkare part så kan det här vara väldigt bra att veta. Betalningsskyldigheten upphör inte bara för att man inte längre bor på ett ställe, och snabba muntliga överenskommelser man kan ha gjort en gång i tiden är inte värda ett jävla skit när det kommer till kritan. När man räknar på hur man ska klara sig i sitt nya boende måste man lägga till kostnader för sitt gamla också, om man står som ägare. Det gäller i alla fall skatt, försäkringar och allt stort som kan tänkas gå sönder (till exempel en oljebrännare, något som hände ett år efter att jag flyttade ut men som jag är skyldig att betala hälften för).

Dessutom finns det inte ett dyft jag kan göra åt det, annat än att försöka jobba lite extra. Jag slipper inte ifrån huset och jag slipper inte ifrån husets kostnader.

Kafka hade inte kunnat ordna det bättre.

 

Vardagslivet

Reklampaus: Konserten ni inte vill missa

* Följande inlägg är sponsrat av Exaudio *

Jag har hela tiden varit skeptisk till att skriva sponsrade inlägg. Dels för att jag förstås är lite rädd för att inte kunna leva upp till förväntningar, men främst för att den här bloggen är mitt personliga space fritt från konventioner styrda av någon annan.

Men när Exaudio frågade om jag var intresserad av att skriva om deras kommande konserter kunde jag inte göra annat än jubla. Exaudio är en projektkör för finlandssvenska kvinnoröster, vilket bara det är värt en eloge. Men det riktigt spännande är deras senaste projekt: en föreställning om Fredrika Runeberg. Hon hänvisas ofta till som hustru till ”den store skalden” (i.e. Johan Ludvig Runeberg*) och levde sitt liv mer eller mindre i skuggan av sin make trots att hon var en synnerligen kompetent författare. I en kommentar till sitt eget författande skrev hon i Min pennas saga

”Att unga flickor af herrskapsklassen skulle lära sig fransyska, hade numera blifvit en gifven sak […] men utom en vanligen ganska löslig språkkunskap, samt något litet historie och geografi, nästan i utanlex form, var nästan alt annat vetande ännu förbjuden frukt, och mer och mer började jag förstå att så var, och gömde mina ’Eulers bref i fysiken’ och dylikt, så troget att ingen utom hemmet skulle få aning om att jag vågade syssla med slika vådliga ämnen. Mina skrifverier anade ingen, ej ens min syster.”

Runeberg argumenterade för att kvinnor skulle få bättre utbildning och vägra tro att kvinnor på något vis skulle vara sämre än män. Hon grundade en skola för fattiga flickor i Borgå samtidigt som hon vigde sitt liv och åt att sköta det hushåll hennes man ville ha. Av de åtta barn hon födde levde sex till vuxen ålder. Det skrivande som gav hennes själ tröst och styrka fick hon aldrig till fullo hänge sig åt.

Runeberg hade också en fantastisk trädgård i Borgå. Trädgården är i dag mer eller mindre återbördad till hur den torde ha sett ut när Runeberg ännu styrde över den och är därmed ett livs levande exempel på en 1800-talsträdgård. Trädgården var viktig för Runeberg och hon odlade förutom nyttoväxter och äppelträd och sådant även rosor, vilka var hennes favoriter. När Exaudio nu ger ton och röst åt Runebergs liv och gärning är det genom trädgården.

Föreställningar ges i Helsingfors lördagen den 30 januari kl 19 samt söndagen den 31 januari kl 14 i Gyllenbergssalen, Sandels, Topeliusgatan 2. Den som hellre vill se dem i Åbo (eller följa efter dem dit because groupies) får chansen lördagen den 6 februari kl 20 i Sibeliusmesum, Biskopsgatan 17.

Biljetterna beställer man från bokaexaudio(at)gmail.com till det facila priset av 20 e (15 e för studerande och pensionärer). Om någon mot förmodan ännu tvivlar på att det är en lysande idé att gå på minst en av de här föreställningarna ska ni lyssna på den här trailern. Det har jag gjort fler gånger än jag tänker erkänna.

 

* När man skriver ”Runeberg” betyder det nästan alltid J.L. Runeberg medan hustrun bara kallas Fredrika. På många vis ett klassiskt sätt att göra mannen till någonting representativt och professionellt och kvinnan till något familjärt och alldagligt. Fredrika var inte alldaglig.