Kulturkrockar · Nyhetsplock

Bland barnvagnar och invandrare

Vi talar ju ibland om hur politiker inte behöver vara sakkunniga, utan kan våga erkänna att de inte är kompetenta nog att svara och sedan fråga experter. Esbopolitikern Pia Kauma (Samlingspartiet) drar verkligen det här till sin spets fast liksom åt andra hållet. Hon ifrågasätter nämligen varför invandrare ska köpa nya barnvagnar med utkomststödet när infödda finländare köper begagnat. Hur Kauma vet att det ligger till på det här viset är fullkomligt baserat på vad folk här och där har klagat om samt hennes egna kunskaper om andra kulturer. Enligt Kauma vill nämligen ”vissa invandrargrupper av principskäl inte vill lägga nyfödda i en begagnad barnvagn”. Det här är sant för det har hon hört.

Kan det finnas invandrare som använder de 200 euro man får (oavsett härkomst) för stöd av barnvagnsköp och lägger till sparpengar för att köpa en ny vagn? Ja. Kan det rent av finnas en invandrare som gör det för att de helst inte vill ha en begagnad vagn? Absolut.

Frågan är väl bara vad i helvete någon annan har med det att göra.

Kauma bekymrar sig också över att minoritetsgrupper, så som invandrare, har egna ombudsmän ”som en vanlig fattig finländare inte har” och att invandrarna därför har lättare att få till exempel stöd. Det uttalandet är baserat på ett mejl från en person som sökt utkomststöd men inte fått det, medan en invandrare med hjälp av minoritetsombudsmannen hade fått stöd.

Det här är så bisarrt att jag inte ens vet var jag ska börja. Anledningen till att invandrare får extra hjälp av till exempel en minoritetsombudsman är inte att invandrare ska kunna snylta på vad som rätteligen tillkommer ”riktiga” finländare, utan att byråkratin när man kommer till ett nytt land är ett träsk. Långt ifrån allt finns översatt till ett språk man talar, och tro mig, även om man råkar tala ett av de språken som blanketter i allmänhet finns översatta till är det långt ifrån en garanti för att man förstår dem. Kommer man till ett nytt land behöver man stöd, oavsett hur arbetsam och duktig man är.

Och angående barnvagnarna, den i särklass mest udda fråga som lyfts upp till politisk nivå sedan slutet av 1800-talet, menar Kauma att ”[f]olket vill veta med vilka pengar barnvagnarna är köpta”. Nu är ju inte jag en riktig finne, utan blott invandrare, men personligen skiter jag högaktningsfullt i hur folk finansierar sina barnvagnar. Kauma hävdar att man genom att inte utreda saken ”i onödan” bygger upp ”en missämja mellan infödda finländare och invandrare”.

Nej. Kauma själv går först i pöbeln som bygger upp missämja. Kauma själv tänder facklorna. Hur? Genom att lyfta fram hur gruppen invandrare, definierad endast så som varandes icke infödd urfinländare, spenderar sina pengar som en relevant fråga. Det är inte relevant. Inte någonstans. Och det faktum att somliga beklagar sig över att ”finländare” behandlas orättvist gentemot invandrare betyder inte att det är sant. Tvärtom visar forskning att det är den som inte uppfattas som urfinländare som systematiskt diskrimineras, oavsett vad Kauma på sina långa och mödosamma resor hört.

Politiker kan inte veta allt så där briljerar ju Kauma. Politiker ska också lyssna på folket så poäng för det också. Men politiker ska inte driva frågor baserade på hörsägen, fördomar och rasism när det finns tydlig och klar fakta som visar att det är just hörsägen, fördomar och rasism.

Kuriosa: Vi köpte en helt ny barnvagn av två enkla anledningar: 1) jag visste inte hur man fick tag på en begagnad för att jag inte förstod ett ord av vad folk sa eller hade de rätta kontakterna och 2) vi ville kunna spara vagnen till ett eventuellt syskon. Barnvagnen hade vi dock inte råd med själva, utan fick hjälp av släktingar för att kunna införskaffa. Om Kauma vill kan jag ge namnen på dem som bidrog. Så att vi inte ökar någon missämja eller så.

Kulturkrockar

Bevisa sig själv

I dag har jag varit token svensk i Yle Vegas populära debattprogram Slaget efter tolv. Jag och en professor i statsvetenskap (och en utrikeskorrespondent som var otroligt klipsk) diskuterade det svenska valet. Hur det gick kan ni själva höra här! Förutom att jag kände att jag hade tagit mig ordentligt med vatten över huvudet som gav mig på att kommentera svenska valet i direktsänd radio när jag insåg att jag är den enda i studion som verkligen inte är kompetent nog att öppna käften i frågan slet jag med det faktum att jag är kvinna. Professorn i statsvetenskap var nämligen en finlandssvensk man i sina bästa år, synnerligen beläst och vältalig och så mycket mer kvalificerad att uttala sig att det kändes som att ha ett sjölejon förklara bambu för en panda. Det var svårt, men absolut nödvändigt, att låta den här äldre finlandssvenske mannen ta plats, förklara och vara expert. Att ge den här mannen utrymme. I princip alltså göra precis tvärtemot vad min instinkt säger – ta plats och inte låta män tro att de är bättre bara för att de är män. För han var ju inte bättre än mig för att han var man utan för att han var typ dubbelt så gammal och i åratal har bedrivit synnerligen intressant forskning på just de sakerna vi diskuterade.

Det tror jag är viktigt att komma ihåg. Att man inte alltid måste bevisa sig själv, fast man är kvinna. Det var kanske det viktigaste jag lärt mig i dag. Det, och att invandrare är ett hårt arbetande folk.

20140826-225036.jpg

Vardagslivet

En TV-serierekommendation

För er som har lite äldre barn (typ yngre skolåldern) kan jag rekommendera Power Rangers. Anledningen? Power Rangers är (ofta) fem till antalet (beroende på vilken generation det är). Två av dem är flickor. Flickorna ger monster på käften i jämställt samarbete med pojkarna, utan pipande, utan bortförklaringar, utan något vidrigt ”jag är flicka men kan ändå”. Jag ska absolut inte säga att det är ett fulländat kvalitetsprogram. Jag är osedvanligt mycket nörd och älskar allt vad scifi och fantasy heter, men inte ens jag klarar av att titta utan att vrida mig i oh-no-you-didn’t-plågor. Dialogen är som hämtad rakt ur en bok om aforismer och klyschor och ingenting ser äkta ut, men det är nog det som gör att ett så teoretiskt sett våldsamt program ändå kan rekommenderas för barn. Storyn är enkel, specialeffekterna utgör typ 80% av tiden, det är blixtrar, dunder, andra dimensioner, magiska tecken och så vidare. Så om man är intresserad av ett program som kanske inte direkt har genustänk, men som åtminstone inte gör en enorm grej av att pojkar och flickor samarbetar, och som har mycket äventyr så är det här ett helt ok program. Det finns ungefär överallt (Netflix till exempel) för serien har gått sedan 1993 och letar man kan man dessutom hitta en uppsjö plastfigurer till. En varning bör dock utfärdas för att det är väldigt mycket slagsmål. Och för att öronen börjar blöda om man som förälder försöker följa med i dialogen.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Gränsen

Jag har ganska effektivt försökt hålla mig utanför debatten som blev efter mitt inlägg om förståndet – eller snarare kvinnors brist på sådant – men skulle nu vilja kommentera några saker.

För det första är det alltså bara en (1!) av de män från Genusdebatten som påpekar det underliga i att Laasanen menar att kvinnor har svårt att förstå hans teorier. Resterande menar att jag är ohederlig, inte vet något, sysslar med personangrepp och med mitt beteende bekräftar Laasanens påståenden. Allt jag vände mig emot i mitt ursprungliga inlägg var dock hans utgångspunkt; att jag på grund av mitt biologiska kön skulle ha sämre förutsättningar än den född med penis att förstå och ta till mig hans vetenskapliga teorier. I ärlighetens namn är jag uppriktigt förvånad över hur man inte kan vända sig emot en sådan syn.

För det andra är det inte en trevlig syn på kvinnan som kommer fram bland kommentarerna. Ord som drinkluder och golddiggers har använts. Andra menar att ”[s]å länge som kvinnor svärmar som bin runt tjocka plånböcker, så är det detta som är verkligheten, alldeles oberoende av vad som sägs”. Ja, och så kom sedan kommentaren ”Våldtäkt = stöld av sexuell makt. Om kvinnan saknade sexuell makt skulle våldtäktsbegreppet inte ens finnas.” och då känner jag att vi har nått någon slags gräns. Den som blir rånad på stan blir inte bestulen på sin ekonomiska makt. En kvinna som blir våldtagen blir inte bestulen på sin sexuella makt och våldtäktsbegreppet är inte ett bevis på att kvinnor har sexuell makt. Alltså. Jag vet inte ens var jag ska börja. Ser de inte själva vad de säger? Ser de inte?

Att sammankoppla våldtäkter och kvinnors sexuella makt är att förneka alla män som blir våldtagna (eller menar de att det är ett bevis för mäns sexuella makt?). Att mena att sex är ett kvinnospecifikt maktmedel för män vill ha och kvinnor kan erbjuda är att förneka våldtäktsoffer av båda könen deras rätt till sin egen sexualitet och rätt att alltid – när som helst – säga nej. Att påstå att alla kvinnor har sexuell makt visar dessutom hur lite de vet om hur det är att vara kvinna och gå ut på krogen. Jag vet inte en enda kvinna som inte någon gång blivit tafsad på. Eller är det männens rättighet att kontrollera varan?

Någonting är allvarligt fel här. Jag vet inte om det är så att diskussionslystnaden och flinka tangentbordsfingrar trumfar förstånd och eftertanke, men alltså. Verkligen. Hur passar killen på bilden, en av många män som blivit våldtagen, in i det här? Vad är han? Ett miffo som inte fattar att män vill ha sex? En man som är lite ledsen för att han blivit berövad sin sexuella makt?

Nej. Han är ett offer som inte på något vis ska behöva bära skulden för vad någon annan har gjort mot honom. Ett offer för samma sunkiga syn på kvinnor och män och sexualitet som kommer fram i kommentarerna under mitt inlägg om förståndet och ett våldtäktsoffer bland mängder av andra. Klickar man på bilden får man fram fler. Ingen kvinnlig sexuell makt i världen kan förklara deras upplevelser.

Historikerns historier

Om kronologier

När man studerar historia måste man göra någon sorts tidsindelning för att göra tusentals år av mänsklig aktivitet begriplig. Att de indelningar som gjorts bottnar i en patriarkal syn på historien är ungefär lika självklart som att de numer kritiseras hårt. För mig som jobbar med svensk senmedeltid finns det en hel del att fundera på, särskilt om man just kommit hem från en konferens som i princip behandlade tidigmodern tid och räknade det från 1400-1800. För jag har alltid sett mig själv som medeltidshistoriker, men min nuvarande forskning går ju fram till 1550 och därmed även en bit in på renässansen och den tidigmoderna eran, även med svenska mått mätt.

Men i Italien börjar renässansen redan på 1300-talet. I Tyskland räknar man ofta att medeltiden tar slut vid mitten av 1400-talet, då boktryckarkonsten får ett uppsving. I Spanien har förstås återerövring (La Reconquista) blivit en brytpunkt – trots att det egentligen var en väldigt lång process. Och så är det det där med upptäcktsresor, statsutveckling och sånt.

Så. Vad är det egentligen som jag borde förhålla min egen forskning till, rent tidsmässigt? Borde man räkna tidsepok och tänka att själva historiens stadiga utveckling och våra artificiella tidsindelningar är av störst betydelse, så att jag borde jämföra det senmedeltida Sverige med andra länders senmedeltid och få en förskjutning på rent av århundraden? Eller är det viktigare att man rör sig inom dåtida samtid, det vill säga svenskt 1400-tal ska relateras till italienskt 1400-tal trots att det är himmelsvida skillnader i sådant som statsutveckling och ekonomisk utveckling? Eller borde man alltid göra en ämnesspecifik avvägning, och i så fall, påverkar det hur svensk forskning kan relateras till annan svensk forskning om det inte finns generella riktlinjer för tidskontexter?

Nu antar jag att de flesta redan har så att säga hoppat av tåget. Men det är sådana tankar som snurrar i mitt huvud i dag. Beträffande mitt eget ämne kommer jag att se de andra nordiska länderna i sin samtid, och sedan se mitt specifika objekt (målsmanssystem) utifrån medeltida kontext i övriga Europa. En sorts kombination alltså.

Vardagslivet

Mysteriet. Eller; ett inlägg om konstiga saker vi hittar.

Vi hittade ett 60 cm stort snirkligt järnkors med gulddekorationer uppe på vinden och vi kan bara inte lista ut vart det har hört. Efter att ha provat vet vi i alla fall att det inte hör till den 120 år gamla gravstenen som ligger i ladugården, en idé som kändes som en självklar vinnare. Att sånt liksom.

Vardagslivet

Jomen det kan jag ju inte argumentera emot.

Jag: Hörru Vilho, din syster for just iväg som en trumpetraket bort mot skogen.
Vilho: Vad med det?
Jag: Ja, så spring efter henne och se till att hon inte försvinner.
Vilho: Mäh! Varför ska jaaaag springa efter?!
Jag: För att du är hennes storebror!
Vilho: Men det var ju du som födde henne.

Vardagslivet

Tankar när man rättar

Det finns ett problem i att alltför många elever tror att ”Wikipedia” räcker som källhänvisning på inlämningsuppgifter, det gör det. Men inget gör mig så arg som när de sedan också kopierat text från Wikipedia och inte ens bemödar sig om att klippa in det i en ordning som är förståelig.

Och så tror de att jag inte kommer att märka. Oförskämt. De kunde väl åtminstone göra det till en utmaning att hitta varifrån de copypasteat. Det är det minsta man kan begära när de går på gymnasiet.

Vardagslivet

En bra sak och en dålig

Dålig sak: Min högt vördade älskade make tog med min bilnyckel när han åkte till jobbet så jag fick ta taxi till jobbet.

Bra sak: Min högt vördade älskade make tog med min bilnyckel när han åkte till jobbet så jag fick ta taxi till jobbet och fick, då när jag inte själv ens får hålla i ratten, äntligen chansen att knäppa ett foto på den underbart vackra nejden.

20130304-123057.jpg

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det där med att skämta på rätt ställen

Jag tycker själv att jag har blivit bättre på att tajma mina skämt allteftersom jag blivit äldre. Inte så att jag slår in slapsticks med exakt rätt fördröjning för maximal effekt, utan så att jag har blivit bättre på att hålla käft. Men de senaste dagarna har det ändå inte alltid gått helt bra och jag har alltför många gånger funnit mig själv stå där i ett rum som plötsligt är knäpptyst och tillsammans med alla andra undrat vem i helvete som skulle säga något så korkat.

Som när jag skulle kopiera ett papper till några elever och min hjärna gjorde den omedelbara och självklara kopplingen mellan ”kopieringsmaskin” och ”rumpa” och jag kanske eventuellt inte gjorde den kopplingen enbart med min inre röst.

Eller som när jag skakar hand med en reporter som varit och intervjuat Magnus och håller kvar hennes hand lite för länge samtidigt som jag med dov röst mumlar ”samma hand som skakat Magnus hand”. En situation som inte direkt lättades upp av att jag därefter påpekade att det var ett skämt så många gånger att det blev för många.

Eller som när jag, maken och en mäklare går runt och tittar på ett gammalt hus. Maken klättrar uppför en stege upp på vinden varpå jag väser till mäklaren ”fort, vi låser och sticker”. En fullkomligt normal kommentar min inre röst skulle kunna kläcka, men som när den kommer ut i ett gammal hus där två för varandra okända kvinnor står och väntar på någon på en vind kanske inte faller riktigt väl ut. Om vi säger så.

Eller som när jag strax ska sätta mig ner för en intervju omkring näthat och om varför män verkar vara så arga på kvinnor, min make kommer hem och börjar förbereda kvällsmaten och jag glatt pekar på honom och säger ”titta vad bra jag har tränat honom”. Ett citat som sedan går i tryck. I en artikel. Om det märkliga i att män är arga på kvinnor.

Skämt gör sig sällan bra i tryck. Skämt som är en liten del av en intern jargong gör sig ännu sämre i tryck. Lägg sedan till att jag har vad som närmast måste betraktas som en åkomma; att inte skilja på inre och yttre röst riktigt så ofta som vore önskvärt. En dag kanske jag lär mig att inte alltid försöka vara rolig, och på bloggen, när jag har möjlighet att gå tillbaka och ta bort skämt som faktiskt inte borde förekomma i skrift, gör jag det ofta. Men så kommer de där gångerna där någon av alla mina grodor hamnar i tryck någonstans, och då hoppas jag att ni vet att det är en groda. Att ni känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte på allvar tror att jag tränat min man det minsta mer än vad han har tränat mig, och att ni har lärt känna min man tillräckligt väl för att kunna föreställa er hans inte alldeles politiskt korrekta reaktion på min träningskommentar trots att denna aldrig nådde trycket.