Vardagslivet

Min man löser mysteriet med den försvunna hönan

För att till fullo förstå följande inlägg behövs två, till synes orelaterade, bitar information.

1: Min man kom i går hem efter två veckor på Bali.

2: I onsdags (alltså för en vecka sedan) försvann vår lilla höna Pipis.

Den uppmärksamma läsaren minns säkert min stora oro över Pipis försvinnande, och mitt accepterande av att något tagit henne. Allt jag hittade var en liten hög med fjädrar i backen ner mot fältet och många timmar av idogt letande resulterade aldrig i mer. Och jag var ute i säkert fyra timmar första dagen, ett par timmar andra dagen och sedan har jag tagit en vända nästan varje dag – tittat på den där fjäderhögen och funderat över hur det gick till. Det enda jag har kunnat komma på var att en duvhök måste ha tagit henne och flugit till skogs. Pipis var ju, precis som våra andra hönor, en dvärgkochin och de är mer i storlek med en duva än med än vanlig höna. Hade det varit en räv, tänkte jag, så hade jag kunnat hitta andra fjädrar någon annan stans. Någon annan sorts spår.

Eftersom det här givetvis har bekymrat mig och jag inte riktigt har kunnat diskutera försvinnandet med barnen bortom ett tyst konstaterande att borta är borta ville jag igår kväll lufta allt för maken. Så vi gick tillsammans för att titta på den fjäderhög jag tittat på i princip varje dag. Man ser högen bra, trots att det regnat på den och fjädrarna var våta när jag var där i måndags förmiddag, för Pipis var ljus och gräset är mörkt.

Jag pekar. Där. Där är högen. Och mitt på den hög jag gått förbi och begrundat så många gånger ligger en död höna. Pipis är inte längre försvunnen, men hon är avgjort väldigt död. Min man måste ha trott att jag var galen när jag stod med fingret anklagande sträckt mot hönan och skrek ”I swear there has been no hen attached to those feathers!”.

Man säger ju ibland att när man är med den man älskar så faller pusselbitarna på plats men seriöst asså. Det här är bara så sjukt.

 

Vardagslivet

Förlorad

I går när jag kom ut till hönorna fanns det bara två av fyra kvar. En hittade jag nästan omedelbart i en av vinbärsbuskarna. Den sista, lilla Pipis, har jag fortfarande inte hittat. I flera timmar letade jag i går. Sökte igenom varje skrymsle och vrå flera gånger om. I backen ner mot fältet hittade jag några guldgula fjädrar. Det är allt.

Förmodligen har någon hök tagit henne. Förmodligen var hon förlorad redan i går när jag upptäckte att hon saknades. Men ändå har jag den där gnagande känslan av att jag borde fortsätta leta. Gå igenom alla skrymslen och vrår ytterligare en gång. Tänk om hon sitter där någonstans, rädd och ensam och inte hittar hem. Stackars, stackars Pipis!

Vardagslivet

Att ha olika djur tillsammans

Många förundrar sig över att vi har djuren tillsammans, alltså att vi inte ser till att ha de olika arterna på olika ställen. Till exempel har Maggie-kaninen bott inne i hönsgården hela sommaren. Ibland njuter hon lite väl mycket av hur härligt hönorna flaxar när hon rusar rakt emot dem, men för det mesta går det riktigt bra. Inne i hönsgården har hönorna ett eget hus och Maggie ett eget. Det betyder att det inte MÅSTE vara tillsammans när de inte vill. Sedan antar jag att det också underlättar att hönsgården är relativt stor så att det faktiskt finns utrymme att röra sig på. På vintern kommer Maggie och Momo (den andra kaninen) bo i varsin vinterbonad, isolerad bur och turas om att rastas i hönsgården.

Men nu, medan vädret ännu är drägligt, turas de om att rastas lösa i trädgården tillsammans med hönsflocken. På kvällen när det börjar skymma går hela hönshögen självmant in i hönshuset och lägger sig (och de går beroende av ljus/mörker för deras läggdags är typ två timmar tidigare nu än på sommaren). Kaninerna kommer farande när man ropar på dem, och vill ha mat och trygghet i sina egna hus. Åtminstone är det så det brukar funka. I förrgår kunde hönorna inte komma in i hönsgården när jag försökte få dem tillbaka för de hade kollektivt glömt hur man hoppar över tröskeln. Dummare djur får man leta efter. Ja, och även om kaninerna hittills varje gång har kommit tillbaka på kvällen vet jag inte om det vore alldeles sanningsenligt att säga att jag litar på dem.

Katterna är andra jag inte heller litar på. Eller alltså. Jag tror inte att de med flit skulle ta någon av hönorna, det tror jag inte. Men ibland händer det att katterna bara liksom går förbi hönsflocken lite försiktigt och hönsen sedan får för sig att flaxa i väg i ett kacklande moln av fjäderfluff och då är det något i katternas små hjärnor som liksom pingar till. Då kan det hända att en katt far efter en liten stund. Däremot verkar katterna (peppar! peppar!) inte särskilt intresserade av att faktiskt fånga höns. Det är mer jakten som intresserar. Jakten och ljudeffekterna. Det samma gäller förresten katterna och kaninerna också. Ibland kan katterna jaga kaninerna så det viner om det, men sedan rätt som det är stannar kaninen tvärt och sätter sig och äter ett maskrosblad och då brukar katten gå och syssla med något annat istället. Som att titta på hönorna. Den enda jag har sett faktiskt fånga någon och bita är Maggie som är riktigt duktig på att jaga katter. Särskilt Rasputin sedan han provade vad som hände om man dängde till henne med tassen när hon satt och åt. Tur för Rapsu att Maggie är rätt dålig på att klättra i träd.

IMG_1383-20140919

Puss!IMG_1394-20140919

Berit ger mig onda ögat.IMG_1395-20140919 IMG_1120-20140729 IMG_1134-20140729 IMG_1137-20140729 IMG_1147-20140729

Att ta tuffa tuppar med fluffiga rumpor på allvar är lika svårt som att ta en svärande norrman på allvar.IMG_1180-20140729

Enna har vuxit till sig. Tilda blir arg när jag kallar Enna för ”han” trots att det är en tupp. Jag måste säga ”hen”. Och som den goda moder jag är gör jag förstås gärna det. IMG_1200-20140729 IMG_1202-20140729Helt och hållet litar jag inte på katterna, nej.

Vardagslivet

Skatjakten

Tupparna går nuförtiden oftast lösa i trädgården. De spatserar runt där i närheten av hönsgården. Ibland skrämmer det mig lite att de är så vansinnigt mjäkiga och inte liksom verkar försvara sig. Ja, det var tills just nu, när en skata kom på den synnerligen obegåvade idén att landa på tupparnas område. Först såg jag inte tupparna från fönstret. Sedan ploppade det fram ett välkammat huvud under ett bord, ett till från gungan och ett från bakom ett träd. Sträckta halsar och den überkränkta looken. Sedan for de så fort deras som små fjäderbeklädda ben kunde bära dem, i perfekt procession, rakt på skatan. Tre små tupptorpeder.

Jag är så stolt.

IMG_1134-20140729

Vardagslivet

Överlevnadsstrategi

Det går kanske lite, lite bättre med den nya konstellationen i hönsgården i dag. De spenderade natten tillsammans inne i hönshuset och det gick bra. Höns blir så milda och trevliga av mörker. Väl ute ur hönshuset får sig småttingarna rejält med stryk varje gång de visar sig. Bläck, den svarta hönan, gömde sig i ett hål. Och eftersom tuppar också har hönshjärnor visade det sig vara en synnerligen vinnande strategi. Bara Maggie undrade vad i hela friden som hänt med hennes tjusiga grop.

20140715-143007.jpg

20140715-143014.jpg

20140715-143024.jpg

Vardagslivet

Några väldigt galna dagar

Det började med en helt vanlig dag då en hög av min älskade makes vänner – vilka alla liknar honom så mycket att jag pinsamt många gånger råkat komma med obscena förslag till fel dude – kom på besök, grillade, och hade det allmänt toppen. Även en av mina före detta arbetskamrater (numer bara kamrat) kom på besök med sina barn. Barnen satt sedan i flera timmar inne i tuppgården med tupparna sovande i famnen.

20140715-000156.jpg

20140715-000207.jpg

På kvällen gick jag ut och åt tillsammans med några vackra vänner som jag träffar alldeles för sällan (bortsett från att en av dem varit på besök tidigare under dagen då). Hem kom jag inte förrän en god bit in på nästa dag, trött men lycklig.

20140715-000216.jpg

Dagen efter var väldigt dagen efter. Det blir liksom så fastän man inte super. Efter att med stor möda ha lyckats hålla mig vaken hela dagen läste jag godnattsaga för Tilda och hennes vän som skulle spendera natten hos oss. Rasputin låg i sängen tillsammans med barnen och lyssnade på saga, precis som han brukar. Sedan han kom han med mig ut på soffan för att ligga och jäsa en stund, precis som han brukar. Men så var det något i sättet han låg på, något som liksom inte alls var som det brukar. Jag var så trött att jag just då inte noterade mer än att han låg konstigt, och inte hade ögonen stängda. Och att jag förmodligen borde ta mig till sängen innan jag somnade på soffan.

Kanske 15 minuter senare hoppade Rasputin ner från soffan och så hörde jag honom springa konstigt. Alltså, spenderar man väldigt mycket tid med någon – vare sig det är en katt eller en människa eller något annat – så lär man sig väldigt fort när det inte låter som det brukar när någon rör sig. Rapsu gjorde riktiga tjurrusningar. Kutade som en galning några meter och stannade sedan. Jag gick förstås för att titta till honom och när jag hittade honom satt han med huvudet i en riktigt konstig vinkel och tuggade fradga så det droppade ur munnen på honom. Jag skrek till maken som satt i köket att leta upp närmaste jourhavande veterinär för Rapsu är förgiftad och nu är det bråttom. Medan maken ringde och sa att vi var på väg (och tog reda på vart vi skulle) gav jag Rapsu massor med gräddmjölk från grannarnas härliga kossor. Han får egentligen inte mjölk för det blir han dålig i magen av, men jag tänkte att om han inte får i sig något nu omedelbart så dör han. Han slängde med huvudet och bubblade ur munnen, men visst slickade han ändå i sig en hel stor skål med mjölk. Den girige lille saten.

Så trötade jag in honom i buren och åkte iväg till djursjukhuset. Där kunde de inte göra mycket mer än ge smärtstillande och dropp (det sistnämnda gick inte särskilt bra). De hade inget labb under natten och kunde inte ta några blodprover – därför vågade de heller inte ge honom lugnande eftersom en eventuell akut förgiftning då skulle förvärras. Efter hand blev han bättre. Andningen jämnare och lugnare. Medan vi satt ute i väntrummet, han och jag, andades han så häftigt att jag var rädd att han inte skulle klara sig och han orkade knappt hålla sig uppe ordentligt. Jag tänkte på allt ifrån tomheten när kära vänner försvinner till hur man förklarar för barnen att den katt som på kvällen legat med dem och lyssnat på saga inte längre finns. Efter någon timme var han åtminstone lite piggare. Väl hemma igen var han ytterligare lite bättre och i dag på morgonen så pass frisk att vi vågade låta honom gå ut tillsammans med de andra. Helt sig själv är han inte, men han äter, drick och jagar. Och pruttar otroligt vidriga laktosintoleranspruttar. Jag är dock helt övertygad om att kossor de facto är heliga och att mjölken räddade honom. Men shit vad det var nära ögat alltså.

20140715-000235.jpg

Och i dag flyttade Nietzsche och Bismarck till en av granngårdarna för att få sina egna hönor. De släpptes till att börja med in i en inhägnad tillsammans med några andra ungtuppar, av lantras, som i jämförelse med våra små fjäderfotade sötnosar såg ut som riktiga bjässar. Döm av vår förvåning när Nietzsche och Bismarck, som ett par dagar tidigare legat och sovit i barnafamnar, gaddade ihop sig och gav de fem (shit you not) andra tupparna all anledning att läsa på om imperialismens historia. Här hemma fick våra småttingar flytta ut i hönsgården tillsammans med Enna, Berit och Valio. Enna gjorde sitt bästa för att visa nykomlingarna sin plats (gömda under kaninburen eller uppflugna så högt det går) och det var riktigt obehagligt att se honom bita dem. Men, men. Det är så det måste vara. Vi satte ihop dem på kvällen och när Berit kallade in sin flock för att gå och sova lyfte jag in alla småttingarna till redena för att sova. När jag tittade till dem någon timme senare hade de allihopa somnat, just där jag satte dem. Har vi tur går det bättre imorgon.

Ja, och Maggie, som ju bor i tuppgården, tyckte förresten att det var det roligaste som hänt ungefär nånsin att det var sådan fart och fläkt. Hon for runt som hade hon sitt eget raveparty, skakade lyckligt på sina långa öron och gjorde fantasifulla krumsprång, bland rykande fjädrar och förnärmade tuppar. När småttingarna (på bilderna Pipis och Dotty) tappert försökte gömma sig för Enna låg Maggie utmattad i sin nygrävda grop och bah ”man, vilket sjukt bra party!”.

 

20140715-000036.jpg

20140715-000133.jpg

Vare nån som sa LSD?

 

 

Vardagslivet

Sådant man bara ser när man kan jämföra

Vi har, en smula desperat, klamrat oss fast vid tanken på att säkert någon av de kycklingar vi fick i början av april är en höna. Vi har klamrat oss fast vid den tanken så hårt att vi själva trodde på det. Det var liksom inte förrän vi fick hem de nya kycklingarna, som i skrivande stund är en dryg månad gamla, som vi till fullo insåg och accepterade att det inte är några hönor som går och galer ute i hönsgården.

20140617-180338.jpg

Det här är Pipis, en av de nya hönorna vi hämtade. Titta särskilt på Pipis kam och haklapp. Och ni bah ”vicken kam och vicken haklapp” och ja bah ”JUST DET!”.

20140417-173940.jpg

Så här såg Berit ut när hen var i samma ålder. Bakom till vänster är Enna.

 20140617-180702.jpg

Och så här ser Enna ut nu, snart 3 månader gammal. Fram tills de nya kycklingarna kom trodde vi fortfarande (shit you not) att Enna kanske var en höna ändå. Hennes kam var liksom lite mindre än de andras och hon gal liksom inte likadant som de andra.

Slutsatsen är väl att det ibland krävs perspektiv och andra erfarenheter för att se saker som egentligen är helt uppenbara. Det, och att man kan lura sig själv att tro på det mesta bara sockerkaka hägrar på andra sidan illusionen.

Vardagslivet

Damm

Innan vi fick kycklingar läste vi på väldigt mycket om hur livet skulle bli med kycklingar i huset. En av de sakerna vi stötte på var att kycklingar dammar en massa eftersom de går runt och sprätter hela dagarna. Och jag bah bitch, please, jag har två skitiga kids och fyra katter så damm är liksom so not a problem alls. Jag visste förstås inte vad jag pratade om för jag har aldrig sett så mycket damm i hela mitt liv. Efter en vecka fick jag flytta ut från kontoret där kycklingarna huserade för att jag inte längre kunde hitta datorn i dammet så sedan dess har jag suttit i köket och jobbat – ett inte alldeles lyckat arrangemang.

I dag fick så slutligen kycklingarna flytta ut tillsammans med kaninerna på lillstugan (de har förstås skilda burar, men bor i samma rum). För de är inte direkt några ulliga gulliga kycklingar längre. De har definitivt nått stadiet då de snarast ser ut som heroinmissbrukande kråkor. Men jag gillar det på något vis. De är så nyfikna på allt, och sträcker på sina små halsar samtidigt som de piper förnärmat.

20140417-173926.jpg
Och så är de enormt skickliga på att fotobomba.

20140417-173940.jpg
Berit är inte någon liten pipare längre. Lika bred som hen är hög.

20140417-174015.jpg

Whazzup?

20140417-173956.jpg

Kaninungarna är däremot söta så det förslår. Det här är Vilhos Momo.