Att ha olika djur tillsammans

Många förundrar sig över att vi har djuren tillsammans, alltså att vi inte ser till att ha de olika arterna på olika ställen. Till exempel har Maggie-kaninen bott inne i hönsgården hela sommaren. Ibland njuter hon lite väl mycket av hur härligt hönorna flaxar när hon rusar rakt emot dem, men för det mesta går det riktigt bra. Inne i hönsgården har hönorna ett eget hus och Maggie ett eget. Det betyder att det inte MÅSTE vara tillsammans när de inte vill. Sedan antar jag att det också underlättar att hönsgården är relativt stor så att det faktiskt finns utrymme att röra sig på. På vintern kommer Maggie och Momo (den andra kaninen) bo i varsin vinterbonad, isolerad bur och turas om att rastas i hönsgården.

Men nu, medan vädret ännu är drägligt, turas de om att rastas lösa i trädgården tillsammans med hönsflocken. På kvällen när det börjar skymma går hela hönshögen självmant in i hönshuset och lägger sig (och de går beroende av ljus/mörker för deras läggdags är typ två timmar tidigare nu än på sommaren). Kaninerna kommer farande när man ropar på dem, och vill ha mat och trygghet i sina egna hus. Åtminstone är det så det brukar funka. I förrgår kunde hönorna inte komma in i hönsgården när jag försökte få dem tillbaka för de hade kollektivt glömt hur man hoppar över tröskeln. Dummare djur får man leta efter. Ja, och även om kaninerna hittills varje gång har kommit tillbaka på kvällen vet jag inte om det vore alldeles sanningsenligt att säga att jag litar på dem.

Katterna är andra jag inte heller litar på. Eller alltså. Jag tror inte att de med flit skulle ta någon av hönorna, det tror jag inte. Men ibland händer det att katterna bara liksom går förbi hönsflocken lite försiktigt och hönsen sedan får för sig att flaxa i väg i ett kacklande moln av fjäderfluff och då är det något i katternas små hjärnor som liksom pingar till. Då kan det hända att en katt far efter en liten stund. Däremot verkar katterna (peppar! peppar!) inte särskilt intresserade av att faktiskt fånga höns. Det är mer jakten som intresserar. Jakten och ljudeffekterna. Det samma gäller förresten katterna och kaninerna också. Ibland kan katterna jaga kaninerna så det viner om det, men sedan rätt som det är stannar kaninen tvärt och sätter sig och äter ett maskrosblad och då brukar katten gå och syssla med något annat istället. Som att titta på hönorna. Den enda jag har sett faktiskt fånga någon och bita är Maggie som är riktigt duktig på att jaga katter. Särskilt Rasputin sedan han provade vad som hände om man dängde till henne med tassen när hon satt och åt. Tur för Rapsu att Maggie är rätt dålig på att klättra i träd.

Puss!

Berit ger mig onda ögat.

Att ta tuffa tuppar med fluffiga rumpor på allvar är lika svårt som att ta en svärande norrman på allvar.

Enna har vuxit till sig. Tilda blir arg när jag kallar Enna för ”han” trots att det är en tupp. Jag måste säga ”hen”. Och som den goda moder jag är gör jag förstås gärna det. Helt och hållet litar jag inte på katterna, nej.