Min man löser mysteriet med den försvunna hönan

För att till fullo förstå följande inlägg behövs två, till synes orelaterade, bitar information.

1: Min man kom i går hem efter två veckor på Bali.

2: I onsdags (alltså för en vecka sedan) försvann vår lilla höna Pipis.

Den uppmärksamma läsaren minns säkert min stora oro över Pipis försvinnande, och mitt accepterande av att något tagit henne. Allt jag hittade var en liten hög med fjädrar i backen ner mot fältet och många timmar av idogt letande resulterade aldrig i mer. Och jag var ute i säkert fyra timmar första dagen, ett par timmar andra dagen och sedan har jag tagit en vända nästan varje dag – tittat på den där fjäderhögen och funderat över hur det gick till. Det enda jag har kunnat komma på var att en duvhök måste ha tagit henne och flugit till skogs. Pipis var ju, precis som våra andra hönor, en dvärgkochin och de är mer i storlek med en duva än med än vanlig höna. Hade det varit en räv, tänkte jag, så hade jag kunnat hitta andra fjädrar någon annan stans. Någon annan sorts spår.

Eftersom det här givetvis har bekymrat mig och jag inte riktigt har kunnat diskutera försvinnandet med barnen bortom ett tyst konstaterande att borta är borta ville jag igår kväll lufta allt för maken. Så vi gick tillsammans för att titta på den fjäderhög jag tittat på i princip varje dag. Man ser högen bra, trots att det regnat på den och fjädrarna var våta när jag var där i måndags förmiddag, för Pipis var ljus och gräset är mörkt.

Jag pekar. Där. Där är högen. Och mitt på den hög jag gått förbi och begrundat så många gånger ligger en död höna. Pipis är inte längre försvunnen, men hon är avgjort väldigt död. Min man måste ha trott att jag var galen när jag stod med fingret anklagande sträckt mot hönan och skrek ”I swear there has been no hen attached to those feathers!”.

Man säger ju ibland att när man är med den man älskar så faller pusselbitarna på plats men seriöst asså. Det här är bara så sjukt.