Tupparna går nuförtiden oftast lösa i trädgården. De spatserar runt där i närheten av hönsgården. Ibland skrämmer det mig lite att de är så vansinnigt mjäkiga och inte liksom verkar försvara sig. Ja, det var tills just nu, när en skata kom på den synnerligen obegåvade idén att landa på tupparnas område. Först såg jag inte tupparna från fönstret. Sedan ploppade det fram ett välkammat huvud under ett bord, ett till från gungan och ett från bakom ett träd. Sträckta halsar och den überkränkta looken. Sedan for de så fort deras som små fjäderbeklädda ben kunde bära dem, i perfekt procession, rakt på skatan. Tre små tupptorpeder.

Jag är så stolt.