Etikett: Så jag blev lite arg

Nyhetsplock

Pappornas ansvar

Charlotte4 kommentarer

I dag läser jag en fantastisk(t) arg insändare om män som sticker från sitt ansvar som förälder. Och innan jag fortsätter:

  • Jo, det finns kvinnor som lurar män in i föräldraskap de aldrig har velat ha
  • Jepp, det finns mammor som överger sina barn
  • Jajemän, det finns mammor som gör sitt yttersta för att hindra pappor att träffa sina barn

De är, i sammanhanget, i numeriskt förkrossande underläge. I Finland är ensamförsörjarfamiljerna nästan 120.000. 87% av dessa har en kvinna som den enda vuxna i familjen. Dessa är bland de absolut mest utsatta i samhället. Men egentligen ville jag inte skriva om den svåra tillvaron för ensamförsörjare, utan haka på den viktiga frågeställning som ställs i den arga insändaren:

Hur i helvete kan vi som samhälle tillåta så många fäder att sticka från sitt ansvar som förälder?

För det handlar inte egentligen inte bara om dessa män som sticker helt och lämnar sina barn officiellt, utan minst lika mycket om alla dessa fäder som prioriterar annat än sina barn på en daglig basis. Som liksom finns som en bifigur i barnens liv. Bara en sådan sak som att fäder som bor tillsammans med barnets mor inte bemödar sig om att vara med på födelsedagskalas. De ordnar inte play dates. De vet inte vad barnens kompisar heter. De läser inte läxor, sagor och hör på spännande berättelser om till synes triviala saker som hände på dagis eller i skolan. De vet inte vilken klädstorlek barnen har, hur det ser ut med skosituationen och har aldrig tagit barnen till frissan – eller än mindre själva klippt deras hår.

Inget av det här är saker som mammor av naturen skulle vara bättre på. Det här är saker som mammor får lära sig för att pappor har andra, viktigare saker för sig. För att ingen förvånat höjer på ögonbrynen åt den pappa som sticker på hockeymatch trots att dottern ligger hemma med hög feber. För att ingen tycker att det är konstigt att en pappa är tillbaka på jobbet en vecka efter att hans barn har fötts och sedan fortsätter att komma dit varje dag oavsett hur barnet mår.

För att folk fortfarande tror att det är kvinnogöra att sköta barn.

Och det gör mig så sjuhelvetes trött. Om pappor stötte på bråkdelen av det samhälleliga motstånd en mamma möter om hon ens överväger att inte vara fullt närvarande för sitt barn 25/7 (jo) hade det säkert varit en helt annan grej. Vi måste börja förvänta oss att pappor prioriterar sina barn. Och det kan inte vara den enskilda mammans uppgift att se till att det händer.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det är inte mörka farliga platser som är hotet mot kvinnor

CharlotteLämna en kommentar

Vi måste ta ytterligare en vända till om det där med våldtäktskultur, för det är tydligen ett koncept som går långt bortom vad många klarar av. En våldtäktskultur innebär inte att man har en kultur där det är normalt att våldta, eller ens att det finns utbredd acceptans av våldtäkt. Nej, det innebär att det finns en kultur (en diskurs, en samhällsnorm, det där som folk automatiskt liksom lite börjar nicka när man berättar om) som lägger ansvaret för våldtäkt på offren. En våldtäktskultur lägger ett konstant filter av skuld på utsatta kvinnor och i förlängningen framställs alla kvinnor som potentiella offer. Kvinnor får lära sig att vara på sin vakt, samtidigt som populärkultur (typ filmer, böcker, zee internetz) beskriver det som något positivt att en kvinna lyckas få en man galen av begär – det är ”kärlek” och romantiskt. Män behöver inte ta ansvar för sin sexualitet, men ska ta desto större ansvar för att kontrollera kvinnans dito.

Det är en våldtäktskultur, och vårt västerländska samhälle präglas av den.

Så när jag läser i HBL (2 december) om vad Päivi Nerg, kanslichef på inrikesministeriet, har att säga om våldtäkt så får jag krupp. Hon hoppas att ”folk tänker efter var de rör sig och vilken tid på dygnet” samt att det är ”upp till var och en att vara på sin vakt”. Det anmäls nämligen ungefär 1000 våldtäkter per år i Finland och ”[f]ör att få den siffran att minska måste hela samhället göra något”.

Kanske jag missuppfattar henne. Kanske hon menar att den man som känner att han har svårt att förstå ett nej borde hålla sig till välupplysta platser med mycket folk, eller att killars polare borde ta ett större ansvar för att berätta för sina vänner att de beter sig som rövhattar när de tar sig friheter med kvinnors kroppar. Det kan ju vara det hon menar och i så fall ber jag om ursäkt för det följande.

Men vad i helvete ska det här betyda:

”[G]enom en viss försiktighet är det möjligt att förhindra en del av de här fallen.”

Va?

VA?

Det finns alltså ingenting som helst som kvinnor kan göra för att minska antalet våldtäkter.* Ingenting. De 1000 anmälda våldtäkterna utgör nämligen bara upp till kanske 10% av de verkliga antalet där de allra, allra flesta sker i hemmet, av en förövare som känner offret. Vilka tider ska man undvika sitt hem? Vad ska man tänka på när man rör sig där?

Det är inte ens så att alkohol eller sena nätter i en park korrelerar med risken för våldtäkt i så stor utsträckning att det skulle göra någon större statistisk skillnad ifall man kunde ta bort de fall då kvinnan går onykter ute en sen kväll. Nej, ska man som kvinna undvika våldtäkt är det, som med så mycket annat, bäst att födas vit och minst medelklass. Social status och etnicitet påverkar nämligen betydligt mer än urringning och sprit. Kvinnor med afrikansk bakgrund löper till exempel en sju gånger högre risk att bli våldtagna än vita finländska kvinnor.

Men även om överfallsvåldtäkterna bara utgör en bråkdel av det totala antalet finns det inte en kvinna som inte någon gång gått hem i mörkret med hjärtat i halsgropen. Vi anpassar oss redan till hotet. Vi har alltid anpassat oss till hotet. För om vi inte gör det är det vårt fel.

Självförsvar för kvinnor från år 1947.

Problemet är ju bara att det inte hjälper ett skit att kvinnor konstant anpassar sig efter hotbilden från män som är så mentalt efterblivna att de blir förbannade när kvinnor inte är tacksamma för att få en hand under kjolen. Så länge vi har den här våldtäktskulturen som ursäktar män kommer vi inte att kunna dra ner på antalet våldtäkter.

Och visst, Päivi Nerg menar att hennes varningar inte alls är att skuldbelägga offret men let’s be helt realistiska här och säga att det visst är att skuldbelägga. Det är att skuldbelägga och inte minst att upprätthålla den våldtäktskultur som redan begränsar kvinnors utrymme. Att varna kvinnor har motsatt effekt eftersom det lägger ansvaret på kvinnor.

Så sluta med det.

Bara lägg av.

Det är hög tid att vi börjar lägga ansvaret för att minska antalet våldtäkter på männen. En grymt bra start är att titta på den här filmen om hur det hänger ihop, om hur förlupna ord rättfärdigar den där mannen som till slut blir den som begår brottet – och om hur det kan motarbetas.

 

* Utom i de fall kvinnorna är förövare. Det är helt på kvinnors ansvar att se till att sådana våldtäkter inte händer. Åren 2006-2014 stod totalt 48 kvinnor misstänkta för våldtäkt (utan hänsyn till offrets kön) i hela Finland.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jag behöver inga rasister som skyddar mig

Charlotte18 kommentarer

Här kommer nu äntligen det väldigt arga inlägg som har legat och grott ett tag. Den som känner att det blir för mycket kan titta på bilder av kaninungarna här istället.

För i och med att hela Finland gick fullkomligt bananas över att en asylsökande anklagats för våldtäkt blir ämnet högaktuellt.

För att bekämpa rasism måste vi kvinnor ställa oss upp och ännu starkare kräva självständighet och rätten till våra kroppar. Vår sexualitet används som ett argument mot invandrare i stil med att ”de” kommer för att ta ”våra kvinnor” eller ”vi” måste skydda ”våra döttrar” mot våldtäkt genom att stänga gränserna.

Jag behöver inte någon svettig, patriarkal rasist som försvarar min dygd. Jag är inte någons att skydda. Jag skyddas av rättsstaten som betraktar mig som en fullvärdig individ och av samhället som säger att varje kvinna bestämmer sin egen kropp.

Eller alltså. Om man ska tro vad alla förnärmade Riktiga Finska Män säger nu så är det i alla fall så. Sällan har Män lika unisont hyllat kvinnornas rättigheter som nu när de upplever att det är någon annan snarare än de själva som har att anpassa sig till dem.

Och visst, när jag kliver in på det flyktingcenter med flera hundra män jag ibland voluntärar på märker jag ju att det liksom rör på sig. Det viskas. Det kommenteras (på arabiska, bara en sån sak). Det stirras. Och det känns givetvis inte alls som om jag välkomnas som en jämställd typ, utan som en kvinna – objektifierad. Men det är samma känsla jag får om jag går in på en bar som den första kvinnan att sätta sin fot där under kvällen. Samma känsla som när jag går förbi en grupp purfinska män vid busshållplatsen.

En viss ilska och en sjuhelvetes beslutsamhet. Ingen man ska komma och säga till mig var mina gränser går.

Det är ju jävligt enkelt att komma och skylla på invandrarna för att inte visa respekt för kvinnor men let’s be helt ärliga här: för kvinnor är det ingen skillnad. För kvinnor är det skit sak samma vilken hudfärg mannen har eller vilket språk det viskas på. Objektifiering känner inte etnicitet.

Männen på centret är ensamma, uttråkade och vet inte hur de ska ta kontakt med kvinnor på ett socialt accepterat sätt. De är ofta vana vid att de i egenskap av man uppvaktar kvinnan, bjuder ut henne, charmar henne och behandlar henne som en prinsessa. Här, i vårt kalla land, har de ingenting. De har ingen bas för att visa sin manliga status – ingen grund för att kunna behandla någon som en prinsessa. Jag förstår förvirringen och frustrationen.

Jag förstår, och det är en av många anledningar till varför jag voluntärar. Jag vill att de lär sig att behandla kvinnor som jämbördiga, att de ser att de är välkomna, att de får vägar till kontakt som är socialt accepterade. De kan bara lära sig det genom att vi som bor i landet tar dem med i vår verklighet.

Men så sitter självgoda vita män och tycker att vi kvinnor ska försvaras och beskyddas vilket i praktiken är det samma som att stängas in, begränsas och ägas. Som om dessa män själva skulle vara så jävla mycket bättre.

Hell, i Sverige hade vi för inte länge sedan en typ som på fullaste allvar ägnade sitt medieutrymme åt att oja sig över att han inte visste hur han skulle kunna kommentera kvinnors utseende utan att kvinnor skulle bli arga. Han vet således att kvinnor inte vill höra, men han anser likväl hans rätt att kommentera trumfa kvinnors rättigheter.

Och för några år sedan hade vi en annan typ som menade att kvinnor skulle sluta vara sjuka i ätstörningar eftersom att män vill ha lite rundare kvinnor, som om ätstörningar var beroende av att kvinnor bara inte fattat vad män ville ha.

Sedan är det alla dessa män som vill ge sig in i feministiska forum för att diskutera feminism med det uttryckliga syftet att förklara för kvinnor hur den feministiska agendan ska se ut. Som kommer till kvinnor för att ”hjälpa” kvinnor men som fucking vägrar att lyssna på vad kvinnor säger.

schhh

Listan på män som mer eller mindre offentligt gör sitt yttersta för att kringgå kvinnors önskemål för att få sin egen vilja igenom kan göras oändlig. Män som utstuderat underminerar kvinnors självständighet.

Det här är sätt att upprätthålla en våldtäktskultur. En samhällsnorm som utgår ifrån att kvinnor inte är lika mycket värda och att kvinnors kroppar inte finns till för kvinnorna själva utan för männen i deras närhet. En våldtäktskultur som inte kom hit med några invandrare och som inte upprätthålls av primärt invandrare. Se för fan bara på Kringlan Svensson och alla hans nervöst skrattande kamrater.

Men om vi återgår till att tala lite mer om detta bottenskrap som nu härjar om hur vi kvinnor måste skyddas mot alla utom dem själva. Det är nämligen ungefär samma typer som sedan ger sig på Röda korsets frivilligarbetare av vilka säkert 95% är kvinnor. Som hotar kvinnor som ”gillar invandrare” och kallar kvinnor som dejtar invandrare för horor. Som gör att vi som försöker göra en insats för att integrationen ska fungera måste hålla vår verksamhet hemlig för att det ofelbart kommer hot annars. Dessa män begränsar oss och de utgör, rent statistiskt, ett betydligt större hot mot oss än vad typerna på flyktingcentren gör.

Att bevara vår självständighet och våra rättigheter är nämligen inte så viktigt egentligen. De vill bara bevara sina egna privilegier och använder kvinnor och kvinnors kroppar för sina egna syften.

Ingen nytt under solen egentligen.

Men goddamnit om rasisterna ska få använda min kropp i propagandasyfte.

Nej.

NEJ.

FAN HELLER ATT NI FÅR.

Så jag tänker inte särskilt uppmärksamma våldtäktsfallet i Kempele. Jag tänker vänta på att polisen får göra sitt arbete och på att processen i rättssamhället framskrider. Och jag hoppas att den jäveln som gett sig på en ung kvinna sätts dit så det ryker om det, att han döms och att han straffas. Och jag hoppas att varken den här kvinnan eller något annat våldtäktsoffer tvingas förklara sin egen inblandning i brottet. Behöver redogöra för sina kläder, sitt alkoholintag, sina syften med att vistas ute.

I Finland vill man börja informera alla asylsökande om hur man ska bemöta kvinnor. Som att ett nej betyder ett nej, att man inte får kommentera kvinnors kroppar och att utmanande kläder inte är en inbjudan. Det är bra, men eftersom de asylsökande bara utgör någon promille av den manliga befolkningen lär det knappast lösa några problem.

För problemet är inte asylsökande. Problemet är män i allmänhet. Män som tar sig friheter. Män som inte säger ifrån när andra män tar sig friheter. Och framförallt män som aktivt pysslar med att hota och trakassera kvinnor.

Tusentals kvinnor våldtas varje år. Det är flera kvinnor per dag.

Om rättsstaten fungerade som den borde och betraktade kvinnor som fullvärdiga och om kvinnor på riktigt fick bestämma över sina egna kroppar skulle jag också riva ner himlarna över våldtäkten i Kempele som någonting utöver det vanliga. Men nu?

Jag vill riva ner himlarna över alla tusentals våldtäkter årligen, över de kvinnor som mördas av sina män, över de kvinnor som flyr från slag och psykisk misshandel och över alla de kvinnor som ofredas dagligen. Få folk att se att det är ett system, ett mönster, ett samhällsproblem här och nu – och att det inte är ett invandrarfenomen.

Och jag tänker aldrig, aldrig låta min kropp bli ett redskap för rasisterna. Den är min och jag bestämmer.

 

 

Nyhetsplock

Alternativa fakta och mediaplats

Charlotte3 kommentarer

Ibland läser man artiklar som är ett enda hopkok av halvsanningar och hela lögner. I söndagens HBL, till exempel, stod det följande att läsa på ett av tidningens främsta uppslag. Ämnet är Sannfinländarnas partimöte och jag har tagit mig friheten att ringa in några viktiga punkter.

sannfinJournalisten (namnet har jag valt att dölja) har intervjuat sannfinländaren Tapani Pollari som sedan fritt får flera, förvisso korta, spalter att propagera för sin syn på partiet och världen. Pollari menar att han inte är varken rasist eller invandringsfientlig. Han hävdar också att Immonens upprop om kamp mot fienden mångkultur är så som folk pratar och att han är glad över att Jussi Halla-Aho, Immonen och de andra är med i partiet eftersom de ger information om invandringen som annars inte skulle komma fram. Han avslutar med att säga att de tusentals som drunknar på Medelhavet i princip får skylla sig själva eftersom tre fjärdedelar av dem är lögnare med förfalskade papper.

Visst, jag tror säkert att folk ”ute på fältet” talar som Immonen och värre. Jag tror inte heller att det hade blivit rabalder om Immonen hade hållit sig inne i bastun med sina kompisar och sagt vad han sagt. Nej, fallet Immonen handlar istället om vad för sorts människosyn vi kan tillåta att regeringsmedlemmar ger uttryck för i det offentliga. Men det var inte Immonen jag egentligen ville tala om, utan om journalistik.

Pollari får nämligen stå helt oemotsagd i sitt uttalande om att Halla-Aho bidrar med information om invandringen. Halla-Aho, som är dömd för hets mot folkgrupp, som sagt att det inte går att integrera afrikaner och muslimer i det västerländska samhället, som har kallat islam för en ”dödens kult” och som rör sig i en förening som förnekar Förintelsen. Den ”information” Halla-Aho bidrar med är helt och hållet färgad av vad som måste benämnas rasism – där raser och kulturer ska hållas rena. De förkastar forskning och officiell statistik, samtidigt som de misstror medias rapportering. Det är inte information de sprider, utan propaganda.

Och nu sällar sig HBL av någon outgrundlig anledning till skaran. I samma veva som Pollari talar om information om invandring får han nämligen chans att hävda att tre fjärdedelar av flyktingarna på Medelhavet ljuger om sin flyktingstatus och har falska papper. Resultatet är förstås att det framstår som just information, publicerat på paradplats i Finlands största svenskspråkiga dagstidning, helt oemotsagt.

Den sanslöst sorgliga människosyn Pollari spyr ur sig försvarar han med att människorna på Medelhavet ljuger, och säkert är det många som nickar instämmande. Finland hjälper ärliga människor. Den som är reilu. Men det finns ingen som helst faktagrund till Pollaris uttalande om de människorna som hellre möter döden i Medelhavets vågor för en chans till ett liv än som stannar och förlorar allt hopp. Fakta är att 34% av dem som kommer är från Syrien, där inbördeskriget gör att så gott som alla syrier automatiskt klassas som flyktingar i behov av asyl. Det samma gäller Eritrea och Afghanistan med vardera 12%. 58% av dem som kommer är således människor som flyr undan krig och som inte har någon möjlighet till trygghet i sitt eget land och som man med säkerhet vet varifrån de kommer. Redan de siffrorna visar tydligt att Pollari har fel när han säger att 75 % ljuger om sin flyktingstatus. Det är inte säkert att de har alla papper i ordning eftersom de kommer från länder där officiella papper inte kan utfärdas men flyktingar som inte har alla rätt papper är ändå flyktingar! En syrier behöver inte ett dokument som visar att hen är flykting.

Fakta är också att 8% av dem som kommer via Medelhavet till Europa är ensamma barn, som kommit bort från sina föräldrar och inte har någon kvar. 8%. Sannolikt har de inte alla sina papper i ordning. Kanske har de aldrig haft några papper? Kanske ljuger de rent av för att få komma vidare? Förtjänar dessa barn att drunkna då?

Fakta är att sedan år 2000 beräknas drygt 22.000 människor ha drunknat i försök att nå tryggheten i Europa. Fakta är att redan i år har över 2.000 drunknat. Fakta är att om de kvotflyktingplatser som EU tänker erbjuda fylls bara av syriska flyktingar kommer det att ge plats till 0,2% av de syriska flyktingarna.

Pollari menar också att om vi bara gör klart för världens flyktingar att gränserna är stängda och ingen kommer att få komma in så skulle folk inte behöva drunkna på Medelhavet. Det får utgöra slutklämmen på hans berättelse. Det får vara den där karamellen läsaren får suga på medan man betänker den andra informationen vi fått i artikeln.

Ingen vill kalla sig för rasist nu för tiden. Inte ens Pollari eller Immonen. Och vi behöver kanske inte heller låsa oss i diskussionen kring vilka epitet som hör hemma på vem.

För när en tidning som Hufvudstadsbladet publicerar liknande uttalanden utan att ifrågasätta riktigheten i dem har vi ett sjuhelvetes mycket större problem än att två rasister vill kalla sig något annat. Journalister ska inte låta sina egna åsikter lysa igenom i artiklarna och det är en del av det journalistiska uppdraget att låta människor av olika åsikter komma till tals. Men det är fullkomligt förödande för fri media och för journalistiken om folk får häva ur sig vad fan som helst för åsikter paketerade som fakta och inte bli ifrågasatta utan bara citerade.

Nyhetsplock

Mångkulturen i fördumningens landskap

CharlotteLämna en kommentar

Bara den som gömt sig ute i sin stuga i vildmarken kan ha missat att en riksdagsledamot, Immonen, från ett av regeringspartierna här i Finland har skrivit ett minst sagt märkligt brandtal till sina bundsförvanter om det stundande kriget mot den förhatliga mångkulturen. Kriget som ska få bubblan i vilken fienderna lever att spricka och de sanna finländarna att stå segerrika. Detta publicerade han (på mycket dålig engelska, ironin i det är så jävla meta att I don’t even) på sin Facebooksida. Partikamraterna förklarar det med att han gett uttryck för sina personliga åsikter, vilka han har rätt till och vilka inte bör sammanblandas på något vis med hans uppdrag som del av det högsta beslutsfattande organet i det här landet. Dessutom menar somliga att det inte borde komma som en överraskning att Sannfinländarna är emot mångkultur.

Och jag blir så vansinnes förbannad. Förbannad på de mesproppar till fegpolitiker som är hans partikamrater och framförallt regeringskollegor som inte kommer ut ur sina egenhändigt tillyxade stugor och säger att Finland är ett demokratiskt, öppet samhälle där de som uppviglar till raskrig inte får vara med och bestämma. Förbannad över att somliga verkar tycka att en riksdagsledamot kan få säga vad i helvete som helst, särskilt sena kvällar, och att det är ”mänskligt” och ”privat” och inte en del av den politik som faktiskt bedrivs.

Och mitt akademiker-jag gråter över oförståndet. Gråter över att så skrämmande många använder termen ”mångkultur” utan att ha ens grundläggande kunskap om vad en kultur är, hur kulturer utvecklas, samverkar, lever och frodas och alltid har gjort det helt oberoende av politiska gränser. Gråter över hur den retorik som banade väg för några av de värsta katastrofer mänskligheten hittills har skådat bara avfärdas som legitima, enskilda åsikter trots att de uttrycks och understöds i maktens korridorer. Och jag gråter i förtvivlan över hur historielösheten lägger sig som ett unket täcke över ”nationen” och ”dess rättmätiga folk” där kännedom om den historiska utvecklingen av det som nu är Finland fullkomligt saknas.

Men mest av allt är jag rädd. Rädd för att mina barn, andra generationens invandrare – stolta, nyfikna, fantastiska små finländare – ska behöva möta de här värdena. Det kommer nämligen att hända om dessa värden tillåts vara en del av det politiska landskapet. Rädd för förslag om att sådana som mina barn ska behöva ha märken på sina kläder, sina ID-kort, för att de inte ska kunna smälta in för väl. Rädd för att de inte ska få prata alla de språk de kan, och få växa upp som de fria, jämlika medborgare de borde få vara i det land som de ser som deras.

Vi vet vad som händer när man agerar enligt de tankar Immonen ger uttryck för. Vi har sett det hända. för nästan exakt 4 år sedan när en annan typ, med betydligt mindre maktbefogenheter än Immonen men med nästan identisk antimångkulturretorik, avrättade barn på en ö i Norge.

Mer om ämnet kan man läsa på YLE eller på HBL. Om man orkar.

Vardagslivet

Läs inte det här om du är känslig. Ok? Ok.

Charlotte7 kommentarer

Jag sitter här och filar på slutklämmen på en krönika jag borde lämna in snart. En krönika som borde bestå av färre än 1600 tecken och inga svordomar. Det är just nu rätt knepigt.

Jag skriver om ett av de ämnen som jag tycker ligger som smojs över hela vårt samhälle, nämligen tendensen att reducera kvinnors handlingar till obetydliga modenycker. Så förlåt mig om jag nu häver ur mig lite av den frustration och ilska som inte får komma på pränt i anständiga krönikor utan måste hållas på oanständiga bloggar men satan i helvete så jävla förbannad jag blir på alla dessa gubbar som klappar kvinnor på huvudet och bah ”höhöhö, lilla stumpan vad kul att du hittat dig en liten hobby” när kvinnor startar företag. Eller ännu värre; de jävlarna som anser att kvinnor inte ska få några statliga bidrag till sina verksamheter eftersom det kostar skattebetalarna pengar. JAMEN KVINNOR BETALAR FAKTISKT OCKSÅ SKATT!

Och så kommer nästa snubbe och beklagar sig över att kvinnors verksamhet inte är tillräckligt lönsam, tillräckligt innovativ, tillräckligt internationell, tillräckligt whatever jävla manligt kodat adjektiv som kvinnor aldrig kan uppnå eftersom kvinnors verksamhet redan från början döms ut som hobbybaserad modenyck och så börjar vi om.

Andas in. Jag har sooooolen i magen. Andas ut.

Phew.

Nu ska jag dricka en till kopp kaffe, skriva färdigt krönikan och sedan ta itu med några lagmansdomar från 1400-talet. Ha en fin start på veckan!

Nyhetsplock · Vardagslivet

Det förmodligen enda jag kommer att säga om 50 Shades of Grey

Charlotte14 kommentarer

Jag begriper att boken och filmen ger en snedvriden bild av hur ett funktionellt förhållande, ens med BDSM-inslag, bör se ut. Visst. Men ge mig ett enda jävla exempel på en bok skriven av en man och ur ett manligt perspektiv som någonsin fått en sån ofattbar mängd skit för sina sexinslag. Ett enda exempel.

Nehe. Trodde inte det heller.

Istället bänkar sig folk framför Game of Thrones och tittar på dvärgar som sätter på sina systrar i öronen och bah ”höhöhö fy fan va sjukt, precis som i boken” och är plötsligt mer än kapabla att se att varken böcker eller film nödvändigtvis avspeglar verkligheten.

Så. Det var bara det jag vill säga. Over and out.

Vardagslivet

Om varför modern romantik tar död på historisk kärlek

Charlotte11 kommentarer

Jag hymlar inte. Det här är ett inlägg baserat på att jag läst för mycket Jane Austen. Det här är också ett inlägg som fullkomligt kommer att förstöra Persuasion för den som inte sett filmen (2007) samt avslöja avgörande detaljer för er som inte läst boken. Känn er varnade. Ok?

Ok.

Here goes.

Persuasion handlar om Anne Elliot, mellandotter till baronetten Sir Walter Elliot, och hennes odödliga kärlek till Captain Wentworth. Anne och Captain Wentworth var nämligen förälskade i varandra men han ansågs inte värdig henne och fick därför ge sig av. Åtta år senare återvänder han till England och hennes trakter, rik och fortfarande singel. Så långt överensstämmer boken och filmen, men likheterna slutar ungefär där. Och allt det som är vackert, tidstypiskt och skört får en bisarr Hollywoodtouch och dör.

Först kanske de positiva sakerna. Färgerna är fina. Huvudrollsinnehavarna Sally Hawkins och Rupert Penry-Jones (shit you not) är briljanta.

Men de andra karaktärerna är bara konstig. Varför gör de så att Annes yngre syster framstår som en clown (hon har ett minspel och en intonation som hämtad ur Saturday Night Live)? Varför springer Annes far och äldre syster till Lady Dalrymple när hon anländer? Varför äter den äldre systern jordgubbar som om hon inte vet hur man äter? Varför framställs Annes familj som missanpassade tragikomiska töntar?

I boken är de nämligen långt ifrån. Visst, den yngre systern är otroligt irriterande men hon är det via dialog, inte via miner och intonation. Hela Annes familj är dessutom körd till ruinens brant av att fadern i allt prioriterar att framstå i all den glans en man av hans status förtjänar. Den äldre systern är en spegelbild av sin far, där utseende och börd är det absolut viktigaste. De är ytliga och hade varit tragikomiska i vår tid, ja, men det finns ingenting i boken som antyder att de inte passade mycket väl in i engelskt 1800-tals överklassmiljö och att de visste hur man skulle föra sig där.

Filmen innehåller också ett par scener som bara är förbryllande i sin desperation att rama in något dramaturgiskt viktigt. Som när Captain Wentworth möter sin vän Captain Harville på piren i Lyme. I storm. Det finns väl för fan ingen som stämmer ett möte med någon på en pir i storm?


”Ska vi träffas och prata igenom lite grejer?” ”Sure, vi kan väl ses på piren? Man tänker så bra när man nästan dras bort av vågorna.”

Och så scenen i slutet när de har förstått alla missförstånd (som inte fanns i boken) och ska kyssa varandra. Jag gillar utdragna kysscener. Jag gillar tårfyllda ögon och darrande underläppar. Men det här är bara för mycket. Det tar för lång tid. Och framförallt: de är inte ens förlovade med varandra och kan inte stå mitt på en gata och kyssas! Austen skulle skämmas över Anne om hon betedde sig på det viset!

Här är det fortfarande 3,27 min kvar innan deras läppar möts.

Kanske är det just det där som stör mig mest genom hela filmen. Jane Austen har skapat ett fantastiskt kvinnoöde som – fram till det lyckliga slutet – säkerligen delades av mängder av kvinnor. Anne uthärdar allt. Hon låter sig övertalas (därav titeln, gott folk) till konstant anpassning men utan att förändras. Hon gör vad som krävs och kan tyckas alltför lättpåverkad, men i själva verket är hennes karaktär – hennes inre – trofast och starkt. Det här är vad boken kretsar kring. Hur kvinnor kan verka svaga, men hur de är starka i sin kärlek. Austen sammanfattar det i en lysande dialog mellan Anne och Captain Harville. De samtalar angående kärlek när Anne säger:

”Yes. We certainly do not forget you as soon as you forget us. It is, perhaps, our fate rather than our merit. We cannot help ourselves. We live at home, quite, confined, and our feelings prey upon us. You are forced to exertion. You have always a profession, pursuits, business of some sort or other, to take you back into the world immediately, and continual occupation and change soon weaken impression.”

När hon föreslår att det ligger i mannens natur att lättare glömma kärleken svarar Captain Harville:

”No, no, it is not man’s nature. I will not allow it to be more man’s nature than woman’s to be inconstant and forget those they do love, or have loved. I believe the reverse. I believe in a true analogy between our bodily frames and our mental; and that as our bodies are the strongest, so are our feelings; capacle of bearing most rough usage, and riding out the heaviest weather.”

Captain Harville vill sedan bevisa sin poäng och säger:

”But let me observe that all histories are against you – all stories, prose and verse. […] I could bring you fifty quotations in a moment on my side the argument, and I do not think I ever opened a book in my life which had not something to say upon woman’s inconstancy. Songs and proverbs all talk of woman’s fickleness. But perhaps you will say, these were all written by men.”
”Perhaps I shall. Yes, yes, if you please, no reference to examples in books. Men have had every advantage of us in telling their own story. Education has been theirs in so much higher a degree; the pen has been in their hands. I will not allow books to prove anything.”

I filmen sker den här dialogen mellan Captain Bentwick och Anne när de sitter och äter, och får sålunda en dimension av nutida feminism som den inte har i boken. I boken följs nämligen Annes anmärkning av en lysande utläggning från Captain Harville om hur det är att vara man:

”Ah!” cried Captain Harville, in a tone of strong feeling, ”if I could but make you comprehend what a man suffers when he takes a last look at his wife and children, and watches the boat, that he has sent them off in, as long as it is in sight, and then turns away and says ‘God knows whether we ever meet again!’ And then, if I could convey to you the glow of his soul when he does see them again […]”

Det är en dialog om den smärta separation orsakar, och som både män och kvinnor kan känna. Det är ett sätt att beskriva styrkan i Anne, men inte som en feministisk förebild utan som en trofast kvinna. I boken är den här dialogen helt avgörande. Anne tror inte att Captain Wentworth har hört hennes ord, men det har han och därför lämnar han henne ett brev där han ber henne om ett tecken ifall hennes känslor är oförändrade och hon fortfarande älskar honom.

Och det är klart hon älskar honom. Hon kan knappt bärga sig tills hon får chansen att ge honom tecknet på att hon inte förändrats och Anne måste till slut ursäkta sig från sitt sällskap och försöka uppsöka lite enskildhet för att kunna hantera sina känslor och utåt verka oberörd inför de andra. Hon blir först irriterad när sällskapet beslutar sig för att stanna hos henne eftersom hon mår dåligt, och när hon vill gå hem går hennes svåger med henne för att hon inte ska behöva vara själv (ovetande om att det är just vad hon vill). På vägen möter de Captain Wentworth och när svågern ber honom följa henne hem får de för första gången en verklig chans att tala ostört.

I filmen får Anne mycket riktigt Captain Wentworths brev, och tränger sig därefter igenom högen av släktingar som står i tamburen (vem fan möttes i tamburen på den tiden, hallå?!) för att springa efter honom ut på gatan. Och hon springer och springer och springer tills jag blir andfådd av att titta på. Till slut möter hon honom och de gör fem-minuters-darrande-läpp-kyss-scenen mitt ute på gatan.

Hela grejen är dock att Anne Elliot aldrig drar uppmärksamheten till sig. Att hon gör vad man bör göra. Att hon är lugn, stilla och bidande. Hon skulle aldrig springa. Ingen fin dam sprang efter karlar – ens sådana som såg ut som Captain Wentworth – längs gatorna i Regency England. Det vore inte romantiskt. Det vore skandalöst.

Deras kärlek, deras längtan och det fantastiska i hur de övervinner alla hinder kan inte förstås annat än mot den korrekta historiska bakgrunden. Hennes stilla acceptans av sin situation, övertalningen och styrkan i trofastheten blir bara blaj om det hade varit ok att helt bokstavligt springa efter män. Varför ska hon sitta och pinas och lipa inne på sin kammare om allt hon behövt göra var att söka upp honom? Det ljuvliga med Austens berättelser är ju hur folk i en tid då ingen sa vad de menade till slut kunde förstå varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Austens hjältinnor spelar med i tidens spel och hittar kärleken ändå.

Och så en sista aspekt som störde skiten ur mig. Eftersom Sir Walter Elliot bara hade döttrar skulle deras vackra gård gå i arv till Annes kusin, Mr Elliot. I filmen ser man omedelbart att det är en skurk.

Skurk.

I boken är det inte alls lika uppenbart. Han beter sig exemplariskt och det är bara Anne som inte känner sig bekväm med sättet han nästlar sig in i familjen på. I filmen möter Anne sin gamla kompis änkan Mrs Smith när Anne är ute och springer på jakt efter Wentworth (för tydligen är reumatiska änkor också ute och springer just då, pffft). Mrs Smith säger att Mr Elliot är en skurk för att han har tänkt gifta sig med Anne och ta en älskarinna. Som att det att en man hade utomäktenskapligt sex var det värsta som kunde hända i Regency England. I don’t even.

I boken var Mr Elliots skurkaktighet baserad på att han varit vän med Mrs Smiths make men varken hjälpt maken eller sedan änkan när deras ekonomiska situation sket sig. Det, och det faktum att han mest var ute efter en titel – inte faktiskt ville vårda familjens goda namn. En jätteskurk med den tidens mått mätt och en skitstövel hur man än ser det.

Filmen avslutas med att Anne och Captain Wentworth dansar på gräsmattan utanför hennes barndomshem som han införskaffat (pyttsan heller). Slowdansar i slutet gör man i Hollywod-filmer. I början av 1800-talet, när Anne skulle ha levat, slowdansade man inte. Man pardansade inte ens (först vid mitten av århundradet började det bli ens lite accepterat att hålla någon så nära när man dansade) och den naturliga stance de förälskade tar skulle ha varit allt annat än naturlig för dem. Vi känner igen det som tecken på lycka. De skulle inte ha känt igen det som något annat än skandalöst vaggande.

”Vad gör du?” ”Jag vet inte, jag uppfann det nu.”

Ok. That’s it. Jag skulle kunna lyfta upp ett glatt dussin fler tvivelaktiga saker, men jag låter bli. Det är ju inte ert fel att jag är arbetsskadad. Men det jag vill ha sagt är det följande:

Vi tror att kärlek ser ut på ett visst sätt. Att kärlek följer vissa mönster. Att starka kvinnokaraktärer måste vara utåtagerande och ta sitt öde i egna händer. Och det här gör mig så innerligt trött. Inte ens när en författarinna som Jane Austen ger oss alla möjligheter i världen att omvärdera vår syn på både kärlek och starka kvinnor så lyssnas det. Allt ska med våld in i samma gamla (nya) mall. Historiska perspektiv, gott folk. Det behövs överallt, men kanske framförallt när man skapar historiska drama. Det är en konst att kunna ta till vara på det tidlösa i kärleken och ge den en historisk kontext.

 En man med polisonger är dock alltid rätt.

Nyhetsplock

Traditionellt äktenskap my ass

Charlotte3 kommentarer

Om jag hör en enda till uppblåst tönt hylla det traditionella äktenskapet så får jag krupp. Traditionellt äktenskap vaddå? Mellan en 14-årig kvinna och en 50-årig man? Mellan änkor och lärlingar som vuxit upp i hushållet? Uppgjort av föräldrarna för att trygga släktens ekonomiska tillgångar? Baserat på bistra maktpolitiska verkligheter snarare än kärlek? Med 5-8 barn varav 2 beräknas nå vuxen ålder? Där kvinnan lämnar sin familj för att flytta in hos mannen? Där mannen är familjens självklara överhuvud med rätt att aga både hustru och barn?

Jävla cherrypickers som säger traditionellt äktenskap och menar lyckligt äktenskap. Det är så inte samma sak.

Nyhetsplock

Kvinnors hjärtan

Charlotte4 kommentarer

Vi talar ju mycket om män och kvinnor, skillnader och likheter och sånt. Det är på alla sätt en mycket komplicerad väv av biologiska faktorer och socialt skapade förväntningar. Ni vet också hur arg jag brukar bli när somliga vill förklara mäns och kvinnors förväntningar på och beteende i parförhållanden med strikt biologiska förklaringar. Den där bubblande ilskan som ofelbart kommer när någon säger att män vill sätta på allt som rör sig på grund av att evolutionen lärt dem att sprida sin säd ligger där under ytan när jag i dag läser om kvinnors hjärtattacker.

Kvinnors hjärtattacker.

Har ni någonsin läst om det förr? Det hade i alla fall inte jag. På alla bilder av hjärtattacker är det en man. Hjärtattacker är en manssjukdom. Och jo, det är fler män än kvinnor som får hjärtattack men det är procentuellt sett fler kvinnor som faktiskt dör av sina hjärtattacker. Hjärt- och kärlsjukdomar den främsta dödsorsaken för kvinnor, precis som för män – även i Sverige. Men symptomen på hjärtattack är könsspecifika. Kvinnor får sällan de klassiska symptomen på hjärtattack utan mer vaga symtom, som nacksmärtor, ont i rygg och axlar, smärta i magtrakten, extrem trötthet och så vidare. Det här är ett ämne som skriker efter mer forskning. Så varför vet vi inte mer? Fortfarande är bara 24% av deltagarna i kliniska studier i USA kvinnor. Fortfarande tenderar kvinnors smärta att förklaras med psykologiska förklaringar. Vi är på väg bort från den diskriminering mot kvinnliga patienter som funnits, men det är ännu långt kvar. Till skillnad från dejtande är medicin är ett av de ämnen där vi bör hålla biologiska skillnader mellan män och kvinnor i konstant åtanke.

Det är viktigt att känna till symptomen på hjärtattack eftersom man behöver vård snabbt. Därför är det också viktigt att alla vet om att kvinnors hjärtattacker kanske inte har de traditionella symptomen. Mer om detta kan, och bör, ni läsa här!