Om varför modern romantik tar död på historisk kärlek

Jag hymlar inte. Det här är ett inlägg baserat på att jag läst för mycket Jane Austen. Det här är också ett inlägg som fullkomligt kommer att förstöra Persuasion för den som inte sett filmen (2007) samt avslöja avgörande detaljer för er som inte läst boken. Känn er varnade. Ok?

Ok.

Here goes.

Persuasion handlar om Anne Elliot, mellandotter till baronetten Sir Walter Elliot, och hennes odödliga kärlek till Captain Wentworth. Anne och Captain Wentworth var nämligen förälskade i varandra men han ansågs inte värdig henne och fick därför ge sig av. Åtta år senare återvänder han till England och hennes trakter, rik och fortfarande singel. Så långt överensstämmer boken och filmen, men likheterna slutar ungefär där. Och allt det som är vackert, tidstypiskt och skört får en bisarr Hollywoodtouch och dör.

Först kanske de positiva sakerna. Färgerna är fina. Huvudrollsinnehavarna Sally Hawkins och Rupert Penry-Jones (shit you not) är briljanta.

Men de andra karaktärerna är bara konstig. Varför gör de så att Annes yngre syster framstår som en clown (hon har ett minspel och en intonation som hämtad ur Saturday Night Live)? Varför springer Annes far och äldre syster till Lady Dalrymple när hon anländer? Varför äter den äldre systern jordgubbar som om hon inte vet hur man äter? Varför framställs Annes familj som missanpassade tragikomiska töntar?

I boken är de nämligen långt ifrån. Visst, den yngre systern är otroligt irriterande men hon är det via dialog, inte via miner och intonation. Hela Annes familj är dessutom körd till ruinens brant av att fadern i allt prioriterar att framstå i all den glans en man av hans status förtjänar. Den äldre systern är en spegelbild av sin far, där utseende och börd är det absolut viktigaste. De är ytliga och hade varit tragikomiska i vår tid, ja, men det finns ingenting i boken som antyder att de inte passade mycket väl in i engelskt 1800-tals överklassmiljö och att de visste hur man skulle föra sig där.

Filmen innehåller också ett par scener som bara är förbryllande i sin desperation att rama in något dramaturgiskt viktigt. Som när Captain Wentworth möter sin vän Captain Harville på piren i Lyme. I storm. Det finns väl för fan ingen som stämmer ett möte med någon på en pir i storm?


”Ska vi träffas och prata igenom lite grejer?” ”Sure, vi kan väl ses på piren? Man tänker så bra när man nästan dras bort av vågorna.”

Och så scenen i slutet när de har förstått alla missförstånd (som inte fanns i boken) och ska kyssa varandra. Jag gillar utdragna kysscener. Jag gillar tårfyllda ögon och darrande underläppar. Men det här är bara för mycket. Det tar för lång tid. Och framförallt: de är inte ens förlovade med varandra och kan inte stå mitt på en gata och kyssas! Austen skulle skämmas över Anne om hon betedde sig på det viset!

Här är det fortfarande 3,27 min kvar innan deras läppar möts.

Kanske är det just det där som stör mig mest genom hela filmen. Jane Austen har skapat ett fantastiskt kvinnoöde som – fram till det lyckliga slutet – säkerligen delades av mängder av kvinnor. Anne uthärdar allt. Hon låter sig övertalas (därav titeln, gott folk) till konstant anpassning men utan att förändras. Hon gör vad som krävs och kan tyckas alltför lättpåverkad, men i själva verket är hennes karaktär – hennes inre – trofast och starkt. Det här är vad boken kretsar kring. Hur kvinnor kan verka svaga, men hur de är starka i sin kärlek. Austen sammanfattar det i en lysande dialog mellan Anne och Captain Harville. De samtalar angående kärlek när Anne säger:

”Yes. We certainly do not forget you as soon as you forget us. It is, perhaps, our fate rather than our merit. We cannot help ourselves. We live at home, quite, confined, and our feelings prey upon us. You are forced to exertion. You have always a profession, pursuits, business of some sort or other, to take you back into the world immediately, and continual occupation and change soon weaken impression.”

När hon föreslår att det ligger i mannens natur att lättare glömma kärleken svarar Captain Harville:

”No, no, it is not man’s nature. I will not allow it to be more man’s nature than woman’s to be inconstant and forget those they do love, or have loved. I believe the reverse. I believe in a true analogy between our bodily frames and our mental; and that as our bodies are the strongest, so are our feelings; capacle of bearing most rough usage, and riding out the heaviest weather.”

Captain Harville vill sedan bevisa sin poäng och säger:

”But let me observe that all histories are against you – all stories, prose and verse. […] I could bring you fifty quotations in a moment on my side the argument, and I do not think I ever opened a book in my life which had not something to say upon woman’s inconstancy. Songs and proverbs all talk of woman’s fickleness. But perhaps you will say, these were all written by men.”
”Perhaps I shall. Yes, yes, if you please, no reference to examples in books. Men have had every advantage of us in telling their own story. Education has been theirs in so much higher a degree; the pen has been in their hands. I will not allow books to prove anything.”

I filmen sker den här dialogen mellan Captain Bentwick och Anne när de sitter och äter, och får sålunda en dimension av nutida feminism som den inte har i boken. I boken följs nämligen Annes anmärkning av en lysande utläggning från Captain Harville om hur det är att vara man:

”Ah!” cried Captain Harville, in a tone of strong feeling, ”if I could but make you comprehend what a man suffers when he takes a last look at his wife and children, and watches the boat, that he has sent them off in, as long as it is in sight, and then turns away and says ‘God knows whether we ever meet again!’ And then, if I could convey to you the glow of his soul when he does see them again […]”

Det är en dialog om den smärta separation orsakar, och som både män och kvinnor kan känna. Det är ett sätt att beskriva styrkan i Anne, men inte som en feministisk förebild utan som en trofast kvinna. I boken är den här dialogen helt avgörande. Anne tror inte att Captain Wentworth har hört hennes ord, men det har han och därför lämnar han henne ett brev där han ber henne om ett tecken ifall hennes känslor är oförändrade och hon fortfarande älskar honom.

Och det är klart hon älskar honom. Hon kan knappt bärga sig tills hon får chansen att ge honom tecknet på att hon inte förändrats och Anne måste till slut ursäkta sig från sitt sällskap och försöka uppsöka lite enskildhet för att kunna hantera sina känslor och utåt verka oberörd inför de andra. Hon blir först irriterad när sällskapet beslutar sig för att stanna hos henne eftersom hon mår dåligt, och när hon vill gå hem går hennes svåger med henne för att hon inte ska behöva vara själv (ovetande om att det är just vad hon vill). På vägen möter de Captain Wentworth och när svågern ber honom följa henne hem får de för första gången en verklig chans att tala ostört.

I filmen får Anne mycket riktigt Captain Wentworths brev, och tränger sig därefter igenom högen av släktingar som står i tamburen (vem fan möttes i tamburen på den tiden, hallå?!) för att springa efter honom ut på gatan. Och hon springer och springer och springer tills jag blir andfådd av att titta på. Till slut möter hon honom och de gör fem-minuters-darrande-läpp-kyss-scenen mitt ute på gatan.

Hela grejen är dock att Anne Elliot aldrig drar uppmärksamheten till sig. Att hon gör vad man bör göra. Att hon är lugn, stilla och bidande. Hon skulle aldrig springa. Ingen fin dam sprang efter karlar – ens sådana som såg ut som Captain Wentworth – längs gatorna i Regency England. Det vore inte romantiskt. Det vore skandalöst.

Deras kärlek, deras längtan och det fantastiska i hur de övervinner alla hinder kan inte förstås annat än mot den korrekta historiska bakgrunden. Hennes stilla acceptans av sin situation, övertalningen och styrkan i trofastheten blir bara blaj om det hade varit ok att helt bokstavligt springa efter män. Varför ska hon sitta och pinas och lipa inne på sin kammare om allt hon behövt göra var att söka upp honom? Det ljuvliga med Austens berättelser är ju hur folk i en tid då ingen sa vad de menade till slut kunde förstå varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Austens hjältinnor spelar med i tidens spel och hittar kärleken ändå.

Och så en sista aspekt som störde skiten ur mig. Eftersom Sir Walter Elliot bara hade döttrar skulle deras vackra gård gå i arv till Annes kusin, Mr Elliot. I filmen ser man omedelbart att det är en skurk.

Skurk.

I boken är det inte alls lika uppenbart. Han beter sig exemplariskt och det är bara Anne som inte känner sig bekväm med sättet han nästlar sig in i familjen på. I filmen möter Anne sin gamla kompis änkan Mrs Smith när Anne är ute och springer på jakt efter Wentworth (för tydligen är reumatiska änkor också ute och springer just då, pffft). Mrs Smith säger att Mr Elliot är en skurk för att han har tänkt gifta sig med Anne och ta en älskarinna. Som att det att en man hade utomäktenskapligt sex var det värsta som kunde hända i Regency England. I don’t even.

I boken var Mr Elliots skurkaktighet baserad på att han varit vän med Mrs Smiths make men varken hjälpt maken eller sedan änkan när deras ekonomiska situation sket sig. Det, och det faktum att han mest var ute efter en titel – inte faktiskt ville vårda familjens goda namn. En jätteskurk med den tidens mått mätt och en skitstövel hur man än ser det.

Filmen avslutas med att Anne och Captain Wentworth dansar på gräsmattan utanför hennes barndomshem som han införskaffat (pyttsan heller). Slowdansar i slutet gör man i Hollywod-filmer. I början av 1800-talet, när Anne skulle ha levat, slowdansade man inte. Man pardansade inte ens (först vid mitten av århundradet började det bli ens lite accepterat att hålla någon så nära när man dansade) och den naturliga stance de förälskade tar skulle ha varit allt annat än naturlig för dem. Vi känner igen det som tecken på lycka. De skulle inte ha känt igen det som något annat än skandalöst vaggande.

”Vad gör du?” ”Jag vet inte, jag uppfann det nu.”

Ok. That’s it. Jag skulle kunna lyfta upp ett glatt dussin fler tvivelaktiga saker, men jag låter bli. Det är ju inte ert fel att jag är arbetsskadad. Men det jag vill ha sagt är det följande:

Vi tror att kärlek ser ut på ett visst sätt. Att kärlek följer vissa mönster. Att starka kvinnokaraktärer måste vara utåtagerande och ta sitt öde i egna händer. Och det här gör mig så innerligt trött. Inte ens när en författarinna som Jane Austen ger oss alla möjligheter i världen att omvärdera vår syn på både kärlek och starka kvinnor så lyssnas det. Allt ska med våld in i samma gamla (nya) mall. Historiska perspektiv, gott folk. Det behövs överallt, men kanske framförallt när man skapar historiska drama. Det är en konst att kunna ta till vara på det tidlösa i kärleken och ge den en historisk kontext.

 En man med polisonger är dock alltid rätt.

11 thoughts on “Om varför modern romantik tar död på historisk kärlek

  1. Väldigt, väldigt bra! Och jesse vad jag blir sugen på att läsa Austen igen! Persuasion är lite åsidosatt, upplever jag.

    • Har inte läst Persuasion förr och var helt såld. Sträckläste den och såg sedan filmen direkt. Vilket så här i efterhand kanske inte riktigt var en lysande idé.

  2. Åh, Persuasion är min favvo-Austen, fast det egentligen är en ofärdig bok. Jag tycker den är så bitterljuv och älskar hur den firar den mogna kärleken. Håller helt med om filmen, jag blev också störtirriterad på slutscenen. Hörni filmmakare – varför ”förbättrar” ni? Lägg av med det. Muppar. Har du sett den från -95? Jag gillade den mest för att alla är lite småfula, som jag minns det, vilket kändes härligt realistiskt. Måste se om den för att se hur slutscenen är.

    • Slutscenen i 95-versionen ska enligt säkra källor vara helt ok. Har själv inte sett den ännu, men har långt framskridna planer på att åtgärda den bristen. Vet inte om jag få min make att gå med på det. Han är lite traumatiserad av gårdagen. Han som behövde sitta bredvid mig när Anne rusar efter Wentworth mitt i konsert.

      • Åh snyft! Det är SÅ HIMLA FINT. Men pöbeln lägger sina pengar på 50-jävla-shades istället och kallar det romantik. You pierce my soul – jag dör så vackert. Det och när Wimsey friar till Harriet för sista gången i Gaudy Night alltså. Snyft.

  3. Alltså din make är en dummis om han inte går med på att se den från -95. Säg att någon du inte känner som finns på internet hälsar det va för det är så fiiiiiint.

  4. Jag har sett en annan filmatisering av Persuasion som jag tyckte var bra – fast den tog sig också friheten att sätta in en filmkyss på gatan. När är den här filmen du sett gjord?

  5. Jag har ett väldigt vagt minne om en filmkyss i 95-filmen också. Men för övrigt följer den boken bra. Det finns ungefär en ”äkta” filmatisering av varje Austen-bok och dom lönar det sig nog att hållas till;). Och ja, min man (dåvarande tonåriga pojkvän) blev bara smått traumatiserad efter sträcktittande av Pride and prejudice -BBC serien, så en normallängds film kan nog inte räcka till traumatisering!

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s