Bara den som gömt sig ute i sin stuga i vildmarken kan ha missat att en riksdagsledamot, Immonen, från ett av regeringspartierna här i Finland har skrivit ett minst sagt märkligt brandtal till sina bundsförvanter om det stundande kriget mot den förhatliga mångkulturen. Kriget som ska få bubblan i vilken fienderna lever att spricka och de sanna finländarna att stå segerrika. Detta publicerade han (på mycket dålig engelska, ironin i det är så jävla meta att I don’t even) på sin Facebooksida. Partikamraterna förklarar det med att han gett uttryck för sina personliga åsikter, vilka han har rätt till och vilka inte bör sammanblandas på något vis med hans uppdrag som del av det högsta beslutsfattande organet i det här landet. Dessutom menar somliga att det inte borde komma som en överraskning att Sannfinländarna är emot mångkultur.
Och jag blir så vansinnes förbannad. Förbannad på de mesproppar till fegpolitiker som är hans partikamrater och framförallt regeringskollegor som inte kommer ut ur sina egenhändigt tillyxade stugor och säger att Finland är ett demokratiskt, öppet samhälle där de som uppviglar till raskrig inte får vara med och bestämma. Förbannad över att somliga verkar tycka att en riksdagsledamot kan få säga vad i helvete som helst, särskilt sena kvällar, och att det är ”mänskligt” och ”privat” och inte en del av den politik som faktiskt bedrivs.
Och mitt akademiker-jag gråter över oförståndet. Gråter över att så skrämmande många använder termen ”mångkultur” utan att ha ens grundläggande kunskap om vad en kultur är, hur kulturer utvecklas, samverkar, lever och frodas och alltid har gjort det helt oberoende av politiska gränser. Gråter över hur den retorik som banade väg för några av de värsta katastrofer mänskligheten hittills har skådat bara avfärdas som legitima, enskilda åsikter trots att de uttrycks och understöds i maktens korridorer. Och jag gråter i förtvivlan över hur historielösheten lägger sig som ett unket täcke över ”nationen” och ”dess rättmätiga folk” där kännedom om den historiska utvecklingen av det som nu är Finland fullkomligt saknas.
Men mest av allt är jag rädd. Rädd för att mina barn, andra generationens invandrare – stolta, nyfikna, fantastiska små finländare – ska behöva möta de här värdena. Det kommer nämligen att hända om dessa värden tillåts vara en del av det politiska landskapet. Rädd för förslag om att sådana som mina barn ska behöva ha märken på sina kläder, sina ID-kort, för att de inte ska kunna smälta in för väl. Rädd för att de inte ska få prata alla de språk de kan, och få växa upp som de fria, jämlika medborgare de borde få vara i det land som de ser som deras.
Vi vet vad som händer när man agerar enligt de tankar Immonen ger uttryck för. Vi har sett det hända. för nästan exakt 4 år sedan när en annan typ, med betydligt mindre maktbefogenheter än Immonen men med nästan identisk antimångkulturretorik, avrättade barn på en ö i Norge.
Mer om ämnet kan man läsa på YLE eller på HBL. Om man orkar.
Hit och dit och tillbaka igen 