Nyhetsplock

Så försöker ytterligare en helylle svensk man lägga skulden på något annat

Hörrni, jag hade fel. Elisabet Höglund hade inte alls satt ett lågvattenmärke med sin kolumn för sedan kom Ivar Arpi och bah ”hold my beer” och producerade följande.

arpi1

arpi2

Och här har jag suttit en stund och funderat över var jag ska börja någonstans för det är trots allt sällan man stöter på en text som är så vetenskapligt upplagd och samtidigt som frånkopplad allt vad vetenskaplighet är. Men om vi börjar någonstans i mitten, där Arpi skriver att ”[a]nledningen till att sexuella övegrepp inte slutar ske beror på biologiska skillnader i mäns och kvinnors seuxalitet”. Vi bortser ifrån den lingvistiska vurpan och koncentrerar oss på hans slutsats och tillika utgångspunkt: att sexuella övergrepp har en biologisk förklaring. Det finns inte forskning som understöder det. Det är, i brist på mer nyanserade ord, lögn. Här i Finland skulle vi kalla det för ett argument draget ur röven.

Anledningen till att mäns sexuella övergrepp mot kvinnor är ett globalt problem är att män världen över kommer undan med det. Att de sexuella övergreppens karaktär skiljer sig mellan olika kulturområden är en stark indikator, eftersom män kommer undan med olika saker. Som Arpi påpekar är det inte på något vis socialt accepterat i Sverige att ”misshandla en tjej som ratar en” eller att våldta någon. Tvärtom har ju Sverige bland de striktaste lagarna mot sådant.

Men sedan gör han en otroligt märklig jämförelse med att stockholmare ofta går mot rött och det därför är en del av den svenska kulturen (som om det inte fanns ett Sverige bortom Stockholm, men fine) men att de inte kör mot rött och det följaktligen inte är del av kulturen. På så vis vill han liksom visa att seuxuella övergrepp ingalunda är en del av den svenska kulturen eftersom det inte är allmänt accepterat.

Kuvahaun tulos haulle facedesk gif

Var i hela helvete var Arpi när Facebook flödade över av #metoo, huh? Ser han inte hur övegrepp mot kvinnor de facto är accepterat även i det gudomliga landet Sverige, med hans egen logik på grund av förekomst? Det är ju för fan just det som hela #metoo med skrämmande tydlighet visar; att kvinnor är utsatta i en så grotesk omfattning att det är ett system?!

Ok.

Förlåt.

Jag håller på och svär igen. Jag blir bara så jävla lack. Våldtäkter, misshandel och grova övegrepp är inte socialt accepterat i Sverige, men nyp i rumpan (läs för all del Höglund igen, den som inte tror att somliga menar att det är sånt som kvinnor får tåla), tafsningar, smekningar, ovälkomna komplimanger – allt sånt där händer oss hela tiden. Så ofta, och i så stor utsträckning att vi aldrig anmäler det. Varför skulle vi? Det är ju sånt som kvinnor helt enkelt får tåla.

Och det är klart att våldtäkter, misshandel och grova övegrepp liksom är värre, men de är och förblir en del av samma systematik. Skillnaden mellan tafsningar och försök till våldtäkt är väldigt flytande. Lägg sedan till att de flesta av oss har fått stå ut med det sedan skolan och att alltför många av oss råkar ut för det på arbetsplatsen. Hur tror Arpi att en sådan som Timell har kunnat få fortsätta? Det är inte första gången som klagomål läggs fram mot honom nu. Det var inte första gången som klagomål lades fram mot Harvey Weinstein nu heller. Det har pågått i många år redan, decennier för den sistnämnde. Varför? För att de skyddas. För att det accepteras.

Andra män ser och lär. Vet att det går att komma undan. Det värsta som kan hända om man går förbi och klämmer en kvinna på brösten är att hon blir förbannad. So what? Det värsta som kan hända om man följer efter någon en hel kväll och tjatar om hur snygg hon är är att man inte får ligga. So what? Kvinnans kväll är förstörd, men so fucking what?

Män gör det för att det inte blir några repressalier. De kommer undan med det. Så kan svenska män med glatt humör fortsätta med tafsningar, kommentarer och mindre övergrepp och så kan indiska män fortsätta att våldta sina fruar.

Lägst sjunker Arpi när han tycker att en bra lösning vore att ge nyanlända utbildning i sexuella rättigheter och skyldigheter. Som om problemet vore invandrare, trots att vi kvinnor nu på riktigt stått upp i tiotusental och sagt att vanliga svenska män är problemet.

Men nej. Arpi menar att det alltid kommer att finnas sexuella övergrepp där det finns män. Kom sedan för fan inte och klaga när kvinnor vill starta festivaler, klubbar, gym och liknande för bara kvinnor. Kom inte och klaga över att vi inte har förtroende för män. Apris text är bara en av många där svenska män försöker skylla ifrån sig. Biologi. Invandrare. Freaks. Åtminstone inte en vanlig svensk man.

Nyhetsplock

Men det handlar ju för fan inte om ett nyp i rumpan!

Ok. Jag är den första att erkänna det. Det här inlägget är skrivet i affekt. Jag tänkte först att jag skulle lugna ner mig, men jag tror att det kommer att ta minst en vecka och ett par kilo choklad i anspråk, så fuck that shit.

Elisabet Höglund har satt något sorts lågvattenmärke med en kolumn i Expressen. Hon skriver

”Självfallet ska sexuella trakasserier fördömas. Sen infinner sig frågan: Vad är sexuella trakasserier? Är det när en man klappar en tjej på stjärten, nyper henne i kinden, lägger armen om henne – eller är det när en man utsätter en kvinna för grov våldtäkt, grova våldtäktsförsök och ständiga sexuella förföljelser?

Det är alltså inte helt enkelt att definiera, men kvinnorna i den här kampanjen tycks inte bry sig om sådant analytiskt finlir. Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända. Det är bara att nypa tillbaka. Det brukar jag göra.

Hon vill ha analytiskt finlir, huh? Ok.

Det uttalade syftet med #metoo-kampanjen var att visa hur utbrett det är att män tar sig friheter med kvinnors kroppar. Alyssa Milano startade uppropet på Twitter och skrev:

”Suggested by a friend: If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.”

Det handlade inte om att bedöma enskilda fall, utvärdera förödelsen som händer och ord har spridit bland kvinnor i årtionden eller ta ställning till vad exakt som krävs för att det ska klassas som trakasseri eller övergrepp. Det var för att visa att det inte handlar om ett nyp i rumpan utan om systematik, om en struktur i vilken män inte respekterar kvinnors rätt till sina egna kroppar.

Höglund fnissar åt den kvinna som tycker sig vara berättigad att använda #metoo för några nyp i rumpan. Det är väl bara att nypa tillbaka, tycker hon. Analys my ass. För om vi på nyp-i-rumpan-situationen skulle applicera ett av genusvetenskapens allra främsta och mest användbara begrepp – intersektionalitet – så skulle kanske även Höglund se att hennes fniss är ett högdraget, privilegierat snort på utsatta kvinnors bekostnad.

Intersektionalitet kräver att man tar fler kategorier än kön i beaktande. Ska vi lägga till klass? Vad sägs om ett nyp i rumpan från en politiker på en städerska inne på hans hotellrum? Vad sägs om ett nyp i rumpan från restaurangägaren strax efter stängning på servitrisen som vet att hennes enda chans att betala hyran för henne och sonen är just det här jobbet?

Ska vi lägga till ålder? Hur är det med ett nyp i rumpan från en man i medelåldern på en tioårig flicka som just klivit på bussen hem från skolan?

Etnicitet? Hur är det med ett nyp i rumpan från en snubbe i ett killgäng som konstant babblande ifrågsätter varför i helvete tjejen som gick förbi inte svarar, omedvetna om att hon inte kan språket?

Fint att vita, medelålders kvinnor i maktposition vågar säga ifrån när någon trakasserar dem. Synd bara när de tror att den möjligheten är alla förunnad.

Jag håller med Höglund om en enda sak; ”vissa kvinnor bär faktiskt själva en del av ansvaret”. Höglund till exempel, bär mycket mer ansvar än vad hennes grovt tillyxade analytiska finlir låter påskina. Hon tystar sina medsystrars röster. Hon ser oss ställa oss upp och säger till oss att sitta ner, hålla käften och ändra oss själva. Hon är en del av den struktur som gör att många kvinnor tvekade inför om det de varit med om är liksom allvarligt nog för att förtjäna ett #metoo. Hon är en del av den struktur som gör att män som Harvey Weinstein kan komma undan i decennier, eftersom det som kvinnor har utsatts för trivialiseras och blir till en last för offren istället för förövarna.

Och finns det någonting som #metoo visar så är det just att det inte finns ett jävla dyft som vi kan ändra på för att slippa undan. Det finns ingenting vi kan göra för att skydda oss som vi inte redan gör. Mäns övegrepp går bortom klädstilar, situationer, ålder, etnicitet. Det är ett invecklat system av maktmissbruk och med sin kolumn är Höglund lika skyldig. Det är inte kvinnor som klär sig på ett visst sätt, eller lägger ut halvnakna bilder på sig själva, som är ansvariga, utan männen som tror att det är inviter. Höglund hävdar att ”vi kvinnor” inte behöver ”se en potentiell våldtäktsman i varje karl”. Är det någonting vi har lärt oss så är det att just detta är vår enda chans att bli trodda – att vi redan från steg ett hade behandlat den där mannen som sedan gick för långt som en potentiell våldtäktsman. Gud förbjude att vi trott att han var schysst, bjudit hem honom, bjudit in honom i våra liv.

Nej, ett nyp i rumpan är inte så farligt, om det inte vore för att det är en del av systematiken.

 

Vardagslivet

Att betala för någon annans bostad

För det allra mesta har jag inga problem med livet som frånskild. Jag har ett helt nytt liv nu och även om det i vanlig ordning finns utrymme för förbättringar så är jag på det stora hela fantastiskt nöjd med det nya – särskilt i relation till det gamla. Det finns liksom ingenting med skilsmässan som jag egentligen ångrar. Det är en väldigt skönt känsla. Nystart, styrka och frihet istället för ilska, ånger och bitterhet.

Men när jag får räkningar i hundraeurosklassen för huset där mitt ex bor tillsammans med sin flickvän, då kan jag villigt erkänna att jag blir grisförbannad. Fastighetsskatt, mina vänner. Den åligger juridiskt sett ägaren av en fastighet. Hälften av fastighetsskatten för Drömhuset är fortfarande min att betala, trots att jag inte har nycklar längre, trots att jag burit ut mina saker, trots att jag inte får komma dit.

Sånt här är jag ofta osäker på om jag borde skriva om. Är det att svartmåla exet? Är det för personligt? Är det… jag vet inte. Men grejen är att rent juridiskt så ser det ut på det här sättet att jag ska fortsätta att betala för huset oavsett vem som bor där. Det bara är så. Och jag tänker att om det finns flera som skiljer sig från en ekonomiskt betydligt starkare part så kan det här vara väldigt bra att veta. Betalningsskyldigheten upphör inte bara för att man inte längre bor på ett ställe, och snabba muntliga överenskommelser man kan ha gjort en gång i tiden är inte värda ett jävla skit när det kommer till kritan. När man räknar på hur man ska klara sig i sitt nya boende måste man lägga till kostnader för sitt gamla också, om man står som ägare. Det gäller i alla fall skatt, försäkringar och allt stort som kan tänkas gå sönder (till exempel en oljebrännare, något som hände ett år efter att jag flyttade ut men som jag är skyldig att betala hälften för).

Dessutom finns det inte ett dyft jag kan göra åt det, annat än att försöka jobba lite extra. Jag slipper inte ifrån huset och jag slipper inte ifrån husets kostnader.

Kafka hade inte kunnat ordna det bättre.

 

Nyhetsplock

Vaccin är inte öppet för debatt

Det mesta som borde sägas i vaccindebatten – en debatt som förövrigt alltså inte borde existera – och om Studio Etts insats har redan sagts. Det finns inte två sidor av ett vaccinmynt – det finns vaccin eller svåra, dödliga sjukdomars återintåg. Vad en mamma till aldrig så många barn anser om detta faktum är så irrelevant att jag inte ens hittar tillräckligt starka synonymer för att beskriva hur jävla irrelevant det är.

Jag har sagt det förr, och jag står för det fortfarande; ni som väljer att inte vaccinera är ansvariga när barn börjar dö igen. Ni. Inte de läkare som varnade er och som er idioti till trots kommer att göra sitt bästa för att rädda era och våra barn.

På grund av att många områden i dagens värld inte vaccinerar är det fortfarande, år 2015 134.200 döda i mässlingen. Det är 15 döda i timmen. Globalt är mässlingen alltjämt en av de ledande dödsorskarna för små barn. Hur i hela helvete kan man vara så jävla priviligierad att man kan sitta och påstå att det är nyttigt för barn att vara lite sjuka? Huh? Det är inte alls nyttigt med mässlingen. Inget barn har någonsin mått bättre av att ha fått mässlingen. Tusentals har dött dock. You do the math.

Och ponera att allt man behöver göra är att stärka sitt immunförsvar och så behöver man inte oroa sig (även om detta förstås inte är sant, 17 personer har just dött i Rumänien i ett pågående utbrott – det går finfint att dö i mässlingen även om man ätit sin spenat och fått mycket frisk luft) så är det kanske det mest själviska argumentet någonsin. Det är lite som att köra runt i en fet SUV och låta bli att stanna vid övergångsställena eftersom ens egna barn sitter i baksätet och den som är snabb ändå hinner gå över. Det finns massor av barn och vuxna som har dåligt immunförsvar och som inte kan göra något åt det. Cancersjuka, till exempel. Nyfödda. Äldre människor. Andra med mer eller mindre kroniska sjukdomar.

De typerna skulle inte hinna över gatan. För att någon har läst något. På Internet. Hur täcks man ens?

http://giphy.com/gifs/louis-ck-louie-the-road-3oEduYiFaVMW6iYqeQ

Nyhetsplock

Nu är det dags att högerfolket höjer sina röster!

Ok, jag kan erkänna att jag blev helt galet provocerad av de här två tweetsen jag inte borde ha läst.

janouch1janouch2

Jag har inte läst Arpis text i Neo mer än vad man kommer åt via Janouchs tweet. Det finns alltså betydligt grundligare arbete man skulle kunna göra här men jag hinner inte because doktorsavhandlingar skriver inte sig själva. Tydligen.

Janouch går ju lite och petar i det där med att hon fick så satans med skit för att hon hävde ur sig rasistiska påståenden i TV och genast vill somliga tro att vi här pratar om begränsad yttrandefrihet snarare än just åsikter (icke att förväxlas med fakta) som strider mot den värdegrund det svenska samhället vilar på. Sedan vill de påstå att dessa protester skulle ha att göra med att journalistkåren är vänstervriden (vilket den förvisso är – det är fakta) och att man därför inte vill ta in högervridna åsikter. Men vi talar inte skatteprocenter, satsningar på landsbygden, byggandet av Slussen, friskolor, vinster i vården eller annat där höger och vänster inte är överens.

Det här är inte åsikter som kan placeras in på skalan höger-vänster eller ens passar någonstans i det traditionella politiska landskapet. Det är rasism. Det är alternativa fakta. Det är åsikter som undergräver människors lika värde.

Se på Trump. Han kanske ställde upp för republikanerna och kallar sig själv republikan, men inte fan för han republikansk politik. Det första han gjorde var att såga av den grundläggande tanken om alla människors lika värde, slopa religionsfriheten genom att stänga ute muslimer och sätta igång med att karva ur demokratin genom att göra sig av med folk som inte håller med och begränsa möjligheterna att säga emot honom. Det är inte någonting som passar på en politisk skala. Både höger- och vänsterpolitik är motsatser till det här. Det är diktatur och det är livsfarligt.

Och det är precis samma väg som Sannfinländare och Sverigedemokrater vill leda oss, även om de gör det med betydligt större finess än buffel-Trump. Därför får Janouch skit. Därför vill media inte ta in ”höger”-texter. För att det inte är höger. För att det raserar vår värdegrund. För att det ställer människor mot varandra.

I mångfalden ryms både höger och vänster, men inte auktoritära och inte rasism.

Dessutom, angående den första tweeten: public service ska granska public service. Hur kan hon använda det faktum att media själv rapporterar om kritik mot media som ett bevis för att man inte inte får kritisera media?

PS: Jag inser att jag kommer att få äta upp det här när nu Moderaterna fraterniserar med SD. Jag hoppas bara att den riktiga högern (som jag, ska tilläggas, rent politiskt har väldigt lite till övers för) skulle sätta stopp för det och visa att vi har variation och alternativ i politiken utan att behöva ge avkall på demokratiska värderingar.

Nyhetsplock

Förlåt.

Jag klarar inte ens av att sätta ord på min ilska över att världens ledare lät förstörelsen av Aleppo hända, att de lät Assads trupper massakrera befolkningen. A kämpar här hemma för att försöka leva normalt just nu och jag vet inte vad jag ska säga. Förlåt, liksom. Förlåt för den här delen av världen. Förlåt för alla byråkratiska kryphål, för paragrafer och meningslösa diskussioner. Förlåt att vi offrade Aleppo för att vi var för fega för att säga ifrån.

Det duger inte att fördöma i efterhand, när vi kunde se redan innan vart det var på väg. Det är inte bra nog.

Samtidigt hamnar jag i diskussioner med olika, en del vänner andra inte ens tänkbara sådana, som vill problematisera situationen i Syrien. Jo, det är en jäkla härva. Visst, hela landet är fullkomligt kört åt helvete och kommer aldrig att repa sig och absolut, det är en bisarr mängd grupperingar inblandade. Men kärnan i konflikten är för de allra flesta syrier väldigt enkel. De ville ha ett fritt demokratiskt samhälle och vad som började som en relativt lågmäld protest mot diktatorn Assad blossade upp i ett våldsamt krig mot befolkningen när Assad använde kemiska vapen mot civila. Det går inte att försöka två se två sidor av konflikten i Aleppo just nu. Där finns det bara en regering stödd av Ryssland som går in och slaktar civilbefolkningen. Det finns inget försvar för de handlingarna, inga förmildrande omständigheter, inga ursäkter.

Och när jag nu ändå satt uppe och surade på nätet så passade jag på att skriva till Finlands utrikesminister Timo Soini (timo.soini@formin.fi) och be honom om att stå på civilbefolkningens sida. Gör det någon skillnad? Inte en aning. Det tog typ två minuter och om vi är tillräckligt många som skriver till beslutsfattarna så måste de i något skede lyssna.

Historikerns historier · Uncategorized

Samtidigt på 1200-talet

I Yngre Västgötalagens Tjuvabalk, paragraph XIV:

Stiæl fatöker maþer leef æller fullan mals mat. þen rætter almoso maþer ær. ok eig orkær at æruoþæ sik til föþo. væri saklöst.

”Stjäl en fattig man bröd eller ett helt mål mat, det är hans rätta allmosa och han klarar inte att föda sig själv – det är saklöst.”

Abdullah has a blood disease. For the last two days, he has been sleeping outside the central station in Belgrade. He witnessed the killing of his sister in their home in Daraa, Syria.

Kom för fan inte och vila er på ett skyddande av svenska värderinger när ni låter barn svälta eller kallar människor för olagliga.

Nyhetsplock

Pappornas ansvar

I dag läser jag en fantastisk(t) arg insändare om män som sticker från sitt ansvar som förälder. Och innan jag fortsätter:

  • Jo, det finns kvinnor som lurar män in i föräldraskap de aldrig har velat ha
  • Jepp, det finns mammor som överger sina barn
  • Jajemän, det finns mammor som gör sitt yttersta för att hindra pappor att träffa sina barn

De är, i sammanhanget, i numeriskt förkrossande underläge. I Finland är ensamförsörjarfamiljerna nästan 120.000. 87% av dessa har en kvinna som den enda vuxna i familjen. Dessa är bland de absolut mest utsatta i samhället. Men egentligen ville jag inte skriva om den svåra tillvaron för ensamförsörjare, utan haka på den viktiga frågeställning som ställs i den arga insändaren:

Hur i helvete kan vi som samhälle tillåta så många fäder att sticka från sitt ansvar som förälder?

För det handlar inte egentligen inte bara om dessa män som sticker helt och lämnar sina barn officiellt, utan minst lika mycket om alla dessa fäder som prioriterar annat än sina barn på en daglig basis. Som liksom finns som en bifigur i barnens liv. Bara en sådan sak som att fäder som bor tillsammans med barnets mor inte bemödar sig om att vara med på födelsedagskalas. De ordnar inte play dates. De vet inte vad barnens kompisar heter. De läser inte läxor, sagor och hör på spännande berättelser om till synes triviala saker som hände på dagis eller i skolan. De vet inte vilken klädstorlek barnen har, hur det ser ut med skosituationen och har aldrig tagit barnen till frissan – eller än mindre själva klippt deras hår.

Inget av det här är saker som mammor av naturen skulle vara bättre på. Det här är saker som mammor får lära sig för att pappor har andra, viktigare saker för sig. För att ingen förvånat höjer på ögonbrynen åt den pappa som sticker på hockeymatch trots att dottern ligger hemma med hög feber. För att ingen tycker att det är konstigt att en pappa är tillbaka på jobbet en vecka efter att hans barn har fötts och sedan fortsätter att komma dit varje dag oavsett hur barnet mår.

För att folk fortfarande tror att det är kvinnogöra att sköta barn.

Och det gör mig så sjuhelvetes trött. Om pappor stötte på bråkdelen av det samhälleliga motstånd en mamma möter om hon ens överväger att inte vara fullt närvarande för sitt barn 25/7 (jo) hade det säkert varit en helt annan grej. Vi måste börja förvänta oss att pappor prioriterar sina barn. Och det kan inte vara den enskilda mammans uppgift att se till att det händer.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Det är inte mörka farliga platser som är hotet mot kvinnor

Vi måste ta ytterligare en vända till om det där med våldtäktskultur, för det är tydligen ett koncept som går långt bortom vad många klarar av. En våldtäktskultur innebär inte att man har en kultur där det är normalt att våldta, eller ens att det finns utbredd acceptans av våldtäkt. Nej, det innebär att det finns en kultur (en diskurs, en samhällsnorm, det där som folk automatiskt liksom lite börjar nicka när man berättar om) som lägger ansvaret för våldtäkt på offren. En våldtäktskultur lägger ett konstant filter av skuld på utsatta kvinnor och i förlängningen framställs alla kvinnor som potentiella offer. Kvinnor får lära sig att vara på sin vakt, samtidigt som populärkultur (typ filmer, böcker, zee internetz) beskriver det som något positivt att en kvinna lyckas få en man galen av begär – det är ”kärlek” och romantiskt. Män behöver inte ta ansvar för sin sexualitet, men ska ta desto större ansvar för att kontrollera kvinnans dito.

Det är en våldtäktskultur, och vårt västerländska samhälle präglas av den.

Så när jag läser i HBL (2 december) om vad Päivi Nerg, kanslichef på inrikesministeriet, har att säga om våldtäkt så får jag krupp. Hon hoppas att ”folk tänker efter var de rör sig och vilken tid på dygnet” samt att det är ”upp till var och en att vara på sin vakt”. Det anmäls nämligen ungefär 1000 våldtäkter per år i Finland och ”[f]ör att få den siffran att minska måste hela samhället göra något”.

Kanske jag missuppfattar henne. Kanske hon menar att den man som känner att han har svårt att förstå ett nej borde hålla sig till välupplysta platser med mycket folk, eller att killars polare borde ta ett större ansvar för att berätta för sina vänner att de beter sig som rövhattar när de tar sig friheter med kvinnors kroppar. Det kan ju vara det hon menar och i så fall ber jag om ursäkt för det följande.

Men vad i helvete ska det här betyda:

”[G]enom en viss försiktighet är det möjligt att förhindra en del av de här fallen.”

Va?

VA?

Det finns alltså ingenting som helst som kvinnor kan göra för att minska antalet våldtäkter.* Ingenting. De 1000 anmälda våldtäkterna utgör nämligen bara upp till kanske 10% av de verkliga antalet där de allra, allra flesta sker i hemmet, av en förövare som känner offret. Vilka tider ska man undvika sitt hem? Vad ska man tänka på när man rör sig där?

Det är inte ens så att alkohol eller sena nätter i en park korrelerar med risken för våldtäkt i så stor utsträckning att det skulle göra någon större statistisk skillnad ifall man kunde ta bort de fall då kvinnan går onykter ute en sen kväll. Nej, ska man som kvinna undvika våldtäkt är det, som med så mycket annat, bäst att födas vit och minst medelklass. Social status och etnicitet påverkar nämligen betydligt mer än urringning och sprit. Kvinnor med afrikansk bakgrund löper till exempel en sju gånger högre risk att bli våldtagna än vita finländska kvinnor.

Men även om överfallsvåldtäkterna bara utgör en bråkdel av det totala antalet finns det inte en kvinna som inte någon gång gått hem i mörkret med hjärtat i halsgropen. Vi anpassar oss redan till hotet. Vi har alltid anpassat oss till hotet. För om vi inte gör det är det vårt fel.

Självförsvar för kvinnor från år 1947.

Problemet är ju bara att det inte hjälper ett skit att kvinnor konstant anpassar sig efter hotbilden från män som är så mentalt efterblivna att de blir förbannade när kvinnor inte är tacksamma för att få en hand under kjolen. Så länge vi har den här våldtäktskulturen som ursäktar män kommer vi inte att kunna dra ner på antalet våldtäkter.

Och visst, Päivi Nerg menar att hennes varningar inte alls är att skuldbelägga offret men let’s be helt realistiska här och säga att det visst är att skuldbelägga. Det är att skuldbelägga och inte minst att upprätthålla den våldtäktskultur som redan begränsar kvinnors utrymme. Att varna kvinnor har motsatt effekt eftersom det lägger ansvaret på kvinnor.

Så sluta med det.

Bara lägg av.

Det är hög tid att vi börjar lägga ansvaret för att minska antalet våldtäkter på männen. En grymt bra start är att titta på den här filmen om hur det hänger ihop, om hur förlupna ord rättfärdigar den där mannen som till slut blir den som begår brottet – och om hur det kan motarbetas.

 

* Utom i de fall kvinnorna är förövare. Det är helt på kvinnors ansvar att se till att sådana våldtäkter inte händer. Åren 2006-2014 stod totalt 48 kvinnor misstänkta för våldtäkt (utan hänsyn till offrets kön) i hela Finland.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Jag behöver inga rasister som skyddar mig

Här kommer nu äntligen det väldigt arga inlägg som har legat och grott ett tag. Den som känner att det blir för mycket kan titta på bilder av kaninungarna här istället.

För i och med att hela Finland gick fullkomligt bananas över att en asylsökande anklagats för våldtäkt blir ämnet högaktuellt.

För att bekämpa rasism måste vi kvinnor ställa oss upp och ännu starkare kräva självständighet och rätten till våra kroppar. Vår sexualitet används som ett argument mot invandrare i stil med att ”de” kommer för att ta ”våra kvinnor” eller ”vi” måste skydda ”våra döttrar” mot våldtäkt genom att stänga gränserna.

Jag behöver inte någon svettig, patriarkal rasist som försvarar min dygd. Jag är inte någons att skydda. Jag skyddas av rättsstaten som betraktar mig som en fullvärdig individ och av samhället som säger att varje kvinna bestämmer sin egen kropp.

Eller alltså. Om man ska tro vad alla förnärmade Riktiga Finska Män säger nu så är det i alla fall så. Sällan har Män lika unisont hyllat kvinnornas rättigheter som nu när de upplever att det är någon annan snarare än de själva som har att anpassa sig till dem.

Och visst, när jag kliver in på det flyktingcenter med flera hundra män jag ibland voluntärar på märker jag ju att det liksom rör på sig. Det viskas. Det kommenteras (på arabiska, bara en sån sak). Det stirras. Och det känns givetvis inte alls som om jag välkomnas som en jämställd typ, utan som en kvinna – objektifierad. Men det är samma känsla jag får om jag går in på en bar som den första kvinnan att sätta sin fot där under kvällen. Samma känsla som när jag går förbi en grupp purfinska män vid busshållplatsen.

En viss ilska och en sjuhelvetes beslutsamhet. Ingen man ska komma och säga till mig var mina gränser går.

Det är ju jävligt enkelt att komma och skylla på invandrarna för att inte visa respekt för kvinnor men let’s be helt ärliga här: för kvinnor är det ingen skillnad. För kvinnor är det skit sak samma vilken hudfärg mannen har eller vilket språk det viskas på. Objektifiering känner inte etnicitet.

Männen på centret är ensamma, uttråkade och vet inte hur de ska ta kontakt med kvinnor på ett socialt accepterat sätt. De är ofta vana vid att de i egenskap av man uppvaktar kvinnan, bjuder ut henne, charmar henne och behandlar henne som en prinsessa. Här, i vårt kalla land, har de ingenting. De har ingen bas för att visa sin manliga status – ingen grund för att kunna behandla någon som en prinsessa. Jag förstår förvirringen och frustrationen.

Jag förstår, och det är en av många anledningar till varför jag voluntärar. Jag vill att de lär sig att behandla kvinnor som jämbördiga, att de ser att de är välkomna, att de får vägar till kontakt som är socialt accepterade. De kan bara lära sig det genom att vi som bor i landet tar dem med i vår verklighet.

Men så sitter självgoda vita män och tycker att vi kvinnor ska försvaras och beskyddas vilket i praktiken är det samma som att stängas in, begränsas och ägas. Som om dessa män själva skulle vara så jävla mycket bättre.

Hell, i Sverige hade vi för inte länge sedan en typ som på fullaste allvar ägnade sitt medieutrymme åt att oja sig över att han inte visste hur han skulle kunna kommentera kvinnors utseende utan att kvinnor skulle bli arga. Han vet således att kvinnor inte vill höra, men han anser likväl hans rätt att kommentera trumfa kvinnors rättigheter.

Och för några år sedan hade vi en annan typ som menade att kvinnor skulle sluta vara sjuka i ätstörningar eftersom att män vill ha lite rundare kvinnor, som om ätstörningar var beroende av att kvinnor bara inte fattat vad män ville ha.

Sedan är det alla dessa män som vill ge sig in i feministiska forum för att diskutera feminism med det uttryckliga syftet att förklara för kvinnor hur den feministiska agendan ska se ut. Som kommer till kvinnor för att ”hjälpa” kvinnor men som fucking vägrar att lyssna på vad kvinnor säger.

schhh

Listan på män som mer eller mindre offentligt gör sitt yttersta för att kringgå kvinnors önskemål för att få sin egen vilja igenom kan göras oändlig. Män som utstuderat underminerar kvinnors självständighet.

Det här är sätt att upprätthålla en våldtäktskultur. En samhällsnorm som utgår ifrån att kvinnor inte är lika mycket värda och att kvinnors kroppar inte finns till för kvinnorna själva utan för männen i deras närhet. En våldtäktskultur som inte kom hit med några invandrare och som inte upprätthålls av primärt invandrare. Se för fan bara på Kringlan Svensson och alla hans nervöst skrattande kamrater.

Men om vi återgår till att tala lite mer om detta bottenskrap som nu härjar om hur vi kvinnor måste skyddas mot alla utom dem själva. Det är nämligen ungefär samma typer som sedan ger sig på Röda korsets frivilligarbetare av vilka säkert 95% är kvinnor. Som hotar kvinnor som ”gillar invandrare” och kallar kvinnor som dejtar invandrare för horor. Som gör att vi som försöker göra en insats för att integrationen ska fungera måste hålla vår verksamhet hemlig för att det ofelbart kommer hot annars. Dessa män begränsar oss och de utgör, rent statistiskt, ett betydligt större hot mot oss än vad typerna på flyktingcentren gör.

Att bevara vår självständighet och våra rättigheter är nämligen inte så viktigt egentligen. De vill bara bevara sina egna privilegier och använder kvinnor och kvinnors kroppar för sina egna syften.

Ingen nytt under solen egentligen.

Men goddamnit om rasisterna ska få använda min kropp i propagandasyfte.

Nej.

NEJ.

FAN HELLER ATT NI FÅR.

Så jag tänker inte särskilt uppmärksamma våldtäktsfallet i Kempele. Jag tänker vänta på att polisen får göra sitt arbete och på att processen i rättssamhället framskrider. Och jag hoppas att den jäveln som gett sig på en ung kvinna sätts dit så det ryker om det, att han döms och att han straffas. Och jag hoppas att varken den här kvinnan eller något annat våldtäktsoffer tvingas förklara sin egen inblandning i brottet. Behöver redogöra för sina kläder, sitt alkoholintag, sina syften med att vistas ute.

I Finland vill man börja informera alla asylsökande om hur man ska bemöta kvinnor. Som att ett nej betyder ett nej, att man inte får kommentera kvinnors kroppar och att utmanande kläder inte är en inbjudan. Det är bra, men eftersom de asylsökande bara utgör någon promille av den manliga befolkningen lär det knappast lösa några problem.

För problemet är inte asylsökande. Problemet är män i allmänhet. Män som tar sig friheter. Män som inte säger ifrån när andra män tar sig friheter. Och framförallt män som aktivt pysslar med att hota och trakassera kvinnor.

Tusentals kvinnor våldtas varje år. Det är flera kvinnor per dag.

Om rättsstaten fungerade som den borde och betraktade kvinnor som fullvärdiga och om kvinnor på riktigt fick bestämma över sina egna kroppar skulle jag också riva ner himlarna över våldtäkten i Kempele som någonting utöver det vanliga. Men nu?

Jag vill riva ner himlarna över alla tusentals våldtäkter årligen, över de kvinnor som mördas av sina män, över de kvinnor som flyr från slag och psykisk misshandel och över alla de kvinnor som ofredas dagligen. Få folk att se att det är ett system, ett mönster, ett samhällsproblem här och nu – och att det inte är ett invandrarfenomen.

Och jag tänker aldrig, aldrig låta min kropp bli ett redskap för rasisterna. Den är min och jag bestämmer.