Etikett: Och Superjägaren Berit bah nänujävlar

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om de där berömda kvinnliga vikingarna

Charlotte1 kommentar

Det började igår med att Hannah tipsade mig om den här artikeln, från Tor, med rubriken ”Better Identification of Viking Corpses Reveals: Half of the Warriors Were Female”. Jag tjoade, först ganska tyst för bara mig själv och de inom 150 meters radie, sedan även på Twitter och på bloggens Facebooksida. Där skrev jag

”Osteologiska undersökningar av vikingatida skelett visar att hälften av krigarna var kvinnor.”

Detta dristade jag mig till för att jag hört något liknande tidigare och läst liknande saker förr. Artikeln på Tor, som i övrigt är inriktad mot fantasy och science fiction och vad kidsen skulle kalla ”right up my alley”, var den första artikeln jag stött på som tog ett populärvetenskapligt grepp utan att för den skull helt släppa verklighetsförankringen. Jag älskade den för att den motsade det där naturliga hemmafru-tjafset som folk kommer med alltför ofta. En kollega i Sverige, Sara Ellis Nilsson (som för övrigt håller på med en otroligt spännande avhandling om helgonkult och kristnande), länkade den ursprungliga artikeln och opponerade sig mot min hastiga formulering. På Twitter sammanfattade hon sedan artikelns kärna på ett sätt som förtjänar att upprepas:

Det där är alltså vad vi vet och vad vi inte vet. Av 14 gravar som undersökts har sex visat sig tillhöra kvinnor och sju män (en gick inte att avgöra). Samtidigt visar kommentarerna under artikeln på Tor hur många inte har rätt kontext för att förstå fynden, eller vägrar lyssna ens när de är förpackade i ett lätt paket. Någon menar till exempel att varenda kotte vet att hela grejen med att vikingarna gjorde räder är en myt, någon annan hävdar  att urvalet är för litet och flera drar av någon outgrundlig anledning upp feminister.

So what’s the fuss?

Den första vågen av vikingar som anlände till vad som nu är England var kända för att vara krigare. Till skillnad från senare vikingafärder och vikingafärder till andra områden är det ingen myt att de här vikingarna faktiskt gjorde förödande räder. Klostret i Lindisfarne brukar anges som det först kända målet och ödelades 793. De första vikingarna som seglade mot England var inte fredliga handlartyper. Det är också därför som man sett just de här vikingarna som manliga. Man vet att det var strider. Strider är som bekant ingen plats för kvinnfolk. I gravarna har man dessutom hittat manliga attribut, typ sköldar och svärd, och således har gravarna via gravfynden tolkats som mansgravar. Det nya med just den här forskningen är alltså omvärderingen av könsfördelningen. Av vikingarna som kom till England verkar det som om könsfördelningen var hyggligt jämn (mellan 30 och 50 % var kvinnor). Det hände också att även kvinnor fick ”krigarbegravning” vilket förstås antyder att kvinnor deltagit i strid med annat än att ha maten färdig när mannen kom hem. Omvärderingen baserar sig på osteologi, alltså skelettstudier, vilket är ett betydligt säkrare sätt att fastställa kön än fynd (om vi inte leker med tanken att genus varit flytande och att biologiskt kön inte avgjorde genus men världen är inte redo för det ännu). 14 gravar är rätt bra för den här tiden och själva kärnan i studien, omtolkningen, rubbas inte av att det inte var fler gravar.

Det är inte första och säkert heller inte sista gången som nutida genus tillåts förvränga resultat. I Sverige är Bäckaskogskvinnan ett lysande exempel och man har tidigare avfärdat myten om att stenålderns män var jägare och kvinnor samlare. Att ifrågasätta tidigare tolkningar är så otroligt viktigt. Att inte ta något för givet bara för att det verkar rimligt utgående från dagens ordning. Jag kan inte ens sätta ord på hur viktigt det är, inte minst med tanke på dagens diskussioner om vad som är ”naturligt” för kvinnor att göra och den förankring som vissa söker göra i historien för att fortsätta hålla kvinnor utanför. Det här är viktig forskning för den utmanar vårt sätt att tänka.

Studien i fråga, bedriven av Shane McLeod, resulterade i artikel, ”Warriors and women: the sex ratio of Norse migrants to eastern England up to 900 AD”, i den vetenskapliga tidskriften Early Medieval Europe redan i juli 2011. När jag plockade upp den (eller snarare en artikel om den) i går hade jag inte alls förstått att den rönt sådan uppmärksamhet i media på annat håll, nu, tre år senare. Inte heller tyckte jag att det var något sensationellt med själva fynden eller den ursprungliga artikeln utan jag fastnade för den populärvetenskapliga beskrivningen. Fastnade i det lätta i att länka en artikel med en bild på stridande blondin snarare än en vetenskaplig artikel bakom betalmur. Det är dagens vetenskaps problem i ett nötskal. Det som kommer ut till media är förvrängningar av resultaten. Lite upphottat. Lite mer lättsålt. Lite fler bilder. Originalet kommer man inte åt annat än från ett universitetsbibliotek med rättigheter.

female Viking warriors proof buried with swords bones rape pillage Vikings TV show

Från Tor!

Ja, och i dag gav Kaisa Kyläkoski mig en länk till en artikel om hur det kommer sig att McLeods forskning först nu uppmärksammas i mainstream media. Någon har fått tag i det och sedan fortsätter alla bara (jag inkluderat) att citera varandra utan att kontrollera McLeods artikel. Så: jag kollade inte heller McLeods artikel utan bara artikeln på Tor, trots att jag normalt brukar vara väldigt noggrann med att inte göra sådant förhastat. Eftersom jag läst liknande saker tidigare gjorde jag bedömningen att det var en korrekt återgivning.

Men ska man vara petig, och det ska man, så är det inte en korrekt återgivning. Den är sexig och catchig, men inte korrekt. Hälften av dem som anlände bland den första vågens vikingar kan ha varit kvinnor, även på den tiden när vikingarna gjorde tvättäkta vikingaräder. Det finns också gravar som har felkönats på grund av vad den döde begravts med (man förväntar sig broscher i kvinnogravar *pfft*) och även kvinnor kunde begravas med krigarattribut. Egentligen är det synd att snedtolka så som bland andra jag gjorde (en tolkning grundad i den förlegade tanken att viking och krigare är synonymer; det finns vikingar och så finns det vikingakvinnor (goddag, mansnorm!)) eftersom sanningen räcker bra.

Sanningen räcker. Särskilt när det gäller medeltidshistoria.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Tjejer som trummar

Charlotte2 kommentarer

Under de år som jag har drivit den här lilla bloggen har det varit en hel del män här och förklarat för mig hur det kommer sig att kvinnor ibland tycks ha svårt att ta sig uppåt i karriären. Mest handlar det om att kvinnor i grund och botten inte är riktigt lika bra som män och ett av de exemplen som getts har varit att kvinnor förstås kan försöka bli trummisar precis hur mycket de vill men anledningen till att det inte finns (kort disclaimer: det finns!) riktigt bra kvinnliga trummisar är att kvinnor naturligt inte är lika starka som män. Och medan jag lyssnar på Sarah Stones cover av Lordes Royals tänker jag att anledningen till att så många män tycks tro att det finns fullkomligt naturliga, biologiska, vanligt logiska förklaringar till att kvinnor har svårt att ta sig uppåt är att dessa män inte förstår vad som egentligen krävs. Vad som egentligen liksom är talang. För att vara trummis krävs det till exempel inte någon särskild fysisk styrka. I själva verket gäller det alla toppositioner där män är överrepresenterade; ingen av dem kräver något som män av naturen har mer av. Det vara bara det.

You can call me Queen Bee
and baby I’ll rule.

PS: Läs för allt i världen inte kommentarerna under hennes video där män mansplainar hennes trummande och kommenterar hennes utseende. Sinnesfrid, people. Läs inte.

Historikerns historier

Eller kanske det bara är mannen som utvecklas.

Charlotte7 kommentarer

Det blir sällan lika uppenbart hur stark den manliga normen är i vår uppfattning av människans utveckling som när man försöker googla bilder på tidigare utvecklingsstadier. Det finns alltså inte en enda bild där utvecklingen representeras av något annat än män.

 

 

Och så där fortsätter det in absurdum. Men vad har det för betydelse då? Är det inte ganska typiskt rabiata feminister att haka upp sig på sånt här, va? Grejen är den här: Det återproducerar männens dominans och mannen som norm – det grundläggande, äkta, som allt ska relateras till. Det är som om Bibelns idé om att kvinnan skapades från mannens revben styr även avbildningarna av evolutionen. Mannen utvecklades. Kvinnan fanns någonstans där i skuggorna.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om kapitalism och feminism. Och lite om orsak och verkan.

Charlotte3 kommentarer

Jag ramlade över ett blogginlägg på HEJ BLEKK som handlar om varför feminism är antikapitalism. Ibland tycks det nästan som att feminismen måste vara vänsterröd för att liksom räknas. Att vara feminist är också, liksom automagiskt, att vara antirasist och antikapitalist och man kan inte bara få välja en. Jag misstänker att det har att göra med den idé som Michaela på HEJ BLEKK inleder sitt inlägg med, nämligen att kapitalism är ett system som bygger på att en förtryckt botten står i beroendeförhållande till en elit. Samma tanke skulle kunna appliceras på feminismen och patriarkatet, eller människor med olika hudfärg. Det finns en topp och en botten, baserad på kön eller färg. Maktstrukturer och beroendeförhållanden är förstås otroligt intressanta, men de är också sjukt komplicerade grejer. Till exempel innebär ett beroendeförhållande alltid att båda sidor är beroende av varandra. Finns det ingen botten finns det heller ingen topp, om ni förstår hur jag menar.

Michaelas beskrivning av kapitalismen skaver, i mitt tycke, på samma vis som många beskrivningar av patriarkatet. För det första är kapitalism, liksom patriarkat, beskrivande termer av en viss sorts system. Kapitalism innebär att produktionsmedel och kapital ägs av privata aktörer istället för till exempel av staten. Kapitalism innebär inte per automatik att någon har det dåligt, att någon är rikare än någon annan, eller att någon är förtryckt. Lite som att patriarkat innebär att (äldre) män har den ekonomiska, politiska och juridiska makten. Ett patriarkat är teoretiskt sett inte nödvändigtvis ett förtryckande system. Skillnaden mellan kapitalism och ett patriarkat när man talar förtryck är dock att termen patriarkat beskriver en maktstruktur baserad på kön medan det inbyggt i termen kapitalism inte finns några maktstrukturer så länge äganderätten är fri. Det torde alltså vara betydligt lättare att ha kapitalism utan förtryck än patriarkat utan förtryck.

För det andra finns det inga säkra resultat av ett kapitalistiskt system (eller av ett patriarkat). I ett utopiskt kapitalistiskt system skulle män och kvinnor fritt äga vad de producerar och få producera det fritt. Att diskutera ett utopiskt patriarkat känns väl som att dra saker lite väl långt, men det är viktigt att minnas att alla kvinnor inte förlorar på ett patriarkat. Den kvinna som lär sig reglerna kan leva riktigt bekvämt även i ett patriarkat – på samma sätt som att många män är stora förlorare i ett patriarkat. När man talar kapitalism, eller patriarkat, kan man alltså inte förutsätta att maktbalansen ser ut på ett visst sätt eller har en viss effekt. Den varierar över tid och rum, men även med faktorer som etnicitet och ålder. Dessutom kan systemet som sådant inte orsaka något bortom vad som döljs i den korta beskrivningen. Kapitalismen kan inte vara en aktör.

Som ett litet exempel: Börje äger mer än Berit. I ett patriarkat skulle det kunna bero på att Berits rättigheter att arbeta och äga är kringskurna. Kanske kvinnor bara får ha vissa jobb? Kanske kvinnors juridiska identitet är densamma som makens och hon därför inte kan stå som ägare till något själv? Men i ett patriarkat är det långt ifrån omöjligt att Berit äger mer än Börje, trots att Börje har arbetat hårt i hela sitt liv. Berit kanske är en rik änka? Patriarkatet är strukturen inom vilken alla dessa scenarier är fullt tänkbara. Ok, så Börje äger mer än Berit. I ett kapitalistiskt system skulle det kunna bero på att Börjes föräldrar var fabriksägare och Börje fick ta över fabriken, medan Berit är en av arbetarna på fabriken. Men i ett kapitalistiskt system skulle Berit lika gärna kunna ta sina små besparingar och sina erfarenheter från hur det är att vara fabriksarbetare och skapa en egen, superbra fabrik. Kapitalismen är strukturen men båda scenarierna är fullt tänkbara.

Alltså: Kapitalism är en term som beskriver en struktur, men beskriver egentligen inte nödvändigtvis hur samhället i praktiken fungerar, hur människorna mår, eller egentligen varför.

Michaela drar följande slutsats:

”För mig finns det ingen verklig frigörelse för kvinnan så länge det kapitalistiska systemet består. Detta beror främst på att kapitalismen och patriarkatet tjänar på varandra, och att de två systemen blivit så tight sammansvetsade nu att de nästan inte går att sära på. Rent teoretiskt skulle eventuellt kvinnan kunna vara fri i ett kapitalistiskt system, men så som det ser ut idag är det bara en vit medelklasskvinna som är fri i detta system.”

Jo, visst kan man tänka sig att kapitalism och patriarkat tjänar på varandra (och jag förstår verkligen den tanken, det gör jag) men riktigt så enkelt är det inte. Tittar man på utvecklingen ur ett historiskt perspektiv så är det just när kvinnorna får komma ut i arbetslivet och får tillgång till kapital och produktionsmedel som kvinnorörelsen föds. Yrkesverksamhet och yrkesidentiteten har varit otroligt viktiga aspekter av kvinnorörelsen sedan starten långt över klassgränser. Rätten att själv rå över kapital och produktionsmedel – rättigheter kvinnor var förvägrade fram till ungefär mitten av 1800-talet och som är grundbultar i ett kapitalistiskt system – har gjort enorm skillnad för kvinnors liv. På så vis skulle man lika gärna kunna påstå att kapitalismen och kvinnorörelsen tjänar på varandra (men det är förstås inte så enkelt heller).

Man får gärna vara antikapitalist om man vill. Det är liksom helt fine. Men för mig blir det väldigt problematiskt när man tar något som så tydligt är ekonomipolitik och blandar det med mänskliga rättigheter. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: mänskliga rättigheter får inte bli politik. Kampen för allas lika värde måste få existera bortom politiskt drivna ekonomiska modeller och jag är övertygad om att det är fullt möjligt. Feminism (i betydelsen mäns och kvinnors lika värde) kan vara antikapitalism, men måste inte vara det.

Kulturkrockar · Vardagslivet

Snippbarn, snoppbarn och henar

Charlotte10 kommentarer

Jag grubblar väldigt mycket på hur man ska prata med barnen om genusfrågor. Alltså, jag menar inte att jag någonsin haft för avsikt att sätta mig ner med dem och liksom tala allvar om genus och sånt. Nej, snarare handlar det om hur man i vardagligt tal anpassar sitt språk till en mindre stereotyp syn på genus. Hur man talar med sina barn (och andra) med öppenhet för att kön inte är avgörande för en persons identitet. Det kan vara en så enkel sak som att inte förutsätta att någon med ett visst yrke måste ha ett visst kön (undvika typ: ”vi får se vad läkaren säger när vi pratar med honom”) eller att inte ta för givet att någon som ser ut på ett visst sätt har ett visst kön (”ser du pojken i blått där?”). De här sakerna tror jag nämligen är jätteviktiga för hur barn uppfattar vad som är normalt i sin omgivning.

Och barn är liksom tillverkade för att skapa synnerligen avancerade system av små bitar information. Det är så barn lär sig hur världen fungerar. Låt mig ta ett exempel.

Vi har flera bekanta där kvinnan i familjen kommer från Sverige och mannen är från Finland. När Vilho var liten tog han för givet att flickor pratar svenska och pojkar pratar finska. Det var liksom, enligt honom, en av de där naturliga skillnaderna mellan könen. Barn gör sådana system av allt de ser, hör, uppfattar runt omkring sig. De drar sina egna slutsatser, så att säga. Att därför vara försiktig med hur ens eget förhållningssätt till omgivningen påverkar barnens systemskapande är, tycker jag, en mycket bra idé.

Innan jag fortsätter skulle jag vilja lyfta fram två för det följande grundläggande saker:

1: Alltför många behandlar barn som om de vore idioter. Barn har ett fullkomligt otroligt sätt att ta till sig upplevelser. Det ser inte likadant ut som vuxnas, för referensramarna är inte desamma och därför kan det ibland verka som om barn agerar i oförstånd. Det är inte oförstånd. Det är ett annat sorts förstånd. Barns förmåga till komplex tankeverksamhet ska inte underskattas.

2: Jag tror inte att det finns ett enda rätt sätt att förhålla sig till genus inför sina barn på.

Med det sagt skulle jag vilja ta upp det här med benämningar. Då och då hör jag folk som säger snippbarn eller snoppbarn istället för flickor eller pojkar och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte riktigt förstår vitsen. För mig är nämligen inte ”flicka” mer kategoriserande än snippbarn, utan snarare i så fall en synonym. Hela vitsen med genusmedvetenheten och ifrågasättandet av normer är ju att ”flicka” och ”pojke” inte är mer än indikationer på biologiskt kön. Att vara en flicka betyder inget annat än att man föddes med snippa. Det säger ju inget om vem man är som person.

Ja, och kalla mig inskränkt och gammalmodig nu, men jag skulle inte vara bekväm med att kalla mina barn könsord. De är inte snipp- och snoppbarn. Jag vill inte bli kallad snippmänniska. Och ingen ska bli kallad kukhuvud heller.

Förutom att jag är pryd nog att inte uppskatta nyskapade könsord som kategorier indikerar snippbarn och snoppbarn att det bara finns två fysiskt möjliga alternativ. Självklart kan man argumentera för att termerna flicka och pojke har samma polariserande effekt, men jag tycker att det finns en liten men betydande skillnad. Snippor och snoppar handlar om fysiska attribut och är mycket svåra att ändra. Flicka och pojke är en avledning ur dessa fysiska attribut – ett samhällets benämning tagen ett steg ifrån fysikaliteter. De är inte definitiva kategorier, inte benämningar skrivna i sten. De är samhällets första försök att dela in (vilket man förstås, i sig, kan ha befogad kritik mot). För mig är flicka och pojke flytande kategorier, som förvisso talar om kön men som också indikerar att det är en benämning uppkommen utifrån – inte inifrån individen själv.

Så har jag också förklarat det för barnen när de har funderat på vad som skiljer pojkar och flickor åt. Jag berättar att pojkar kallar man dem som föds med snoppar och flickor kallar man dem som föds med snippor. Jag berättar om att det finns dem som kanske föddes med en snopp men som sedan, när den blev äldre, ändå inte kände sig som pojke och istället ville vara flicka och att den kan få en snippa och att det är så det blir ibland. Och barnen accepterar det här som att det vore det mest självklara i världen, för att det ÄR det mest självklara i världen.

Jag blir beklämd när en del så starkt vill ta avstånd från begreppen pojke och flicka, särskilt om det görs med motiveringen att begreppen står för stereotyper och förutfattade meningar och man sedan väljer att säga snopp- eller snippbarn. Vill man undvika att omgivningen ska få förutfattade meningar om ens barn (och barnets föräldrar) är det nog nämligen betydligt tryggare att köra på pojke eller flicka. Dessutom ser jag inte varför det behövs nya begrepp för ”pojke” och ”flicka” när dessa reda är så långt ifrån de begrepp de har varit. De omformas ständigt, lever med den kulturella kontexten – blir vad vi gör dem till. Att ta tydligt avstånd från dem gör också, oavsett hur goda intentioner man har, att man distanserar sig och sitt barn även från sådana man egentligen skulle ha hållit med i sak. Det vill säga; det är säkert svårt att tala med sitt barn om pojkar och flickor som snoppbarn och snippbarn utan att det låter som att det är fel att säga pojke och flicka. Och tycker man på riktigt att det är fel att säga pojke och flicka, ja, då har vi nog en helt annan diskussion.

Vad jag försöker säga här är bara att jag inte tycker att man behöver vara rädd för att använda begrepp som pojke och flicka utan att det rent av finns fördelar med begreppen. Den största fördelen är tvivelsutan att alla vet att det också finns dem som är varken pojke eller flicka. Nej, det vi behöver jobba mer med, tycker jag, är att fortsätta försöka förändra omvärldens inställning till pojkar, till flickor, och framförallt till dem som inte känner sig bekväma i någon av benämningarna. I det är den nya generationen genusmedvetna ungar guld värd.

 

Nyhetsplock

Med sunt förnuft

Charlotte9 kommentarer

Sedan personaldirektören på Tallink Silja påpekat att kvinnor måste tänka på hur mycket alkohol de dricker eftersom de vet vad som kan hända (alltså våldtäkt) har det blivit en hel del diskussion. Många (alla jag har sett har varit män) menar att det ligger en hel del i vad han säger. Det är ”sunt förnuft” att inte dricka för mycket och att vara försiktig och även kvinnor borde uppvisa sunt förnuft.

Och jag kan förstås se hur de kommer fram till det och det är på sitt sätt helt fine, men grejen är att flickor och kvinnor fucking konstant blir uppmanade att rätta sina liv efter en verklighet de inte kan påverka. Kvinnor ska rätta sin klädstil, sina dryckesvanor, sitt umgänge, vart de rör sig om kvällarna, hur de rör sig om kvällarna. Kvinnor ska se sig över axeln, ha pepparsprej i handväskan, lära sig självförsvar, känna hjärtat bulta i halsgropen. Kvinnor ska lära sig att vara rädda och kvinnor som inte förstår att de har anledning att rätta sig efter rädslan har inte sunt förnuft och får skylla sig själva.

Samtidigt som kvinnor lär sig att vara rädda och anpassa sig så frodas våldtäktskulturen – den kultur som inte bara säger att alla män är potentiella förövare utan också att alla kvinnor är potentiella offer. Vi är offer och vi måste lära oss att leva med det. Och vi gör det. Vi undviker vissa rutter på kvällen, vissa barer, grupper med män, att ta emot drinkar man inte sett hällas upp, gå in i okända bilar, andras hytter. Vi internaliserar rädslan. Vi låter den redan beskära vårt utrymme. Låter den krympa oss.

Och om något händer kontrolleras det att vi har förstått vårt ansvar. Vad hade du på dig? Hur mycket hade du druckit? Hur mycket kämpade du emot? Varför skrek du inte högre? Kände du dig rädd när han höll en pistol mot ditt huvud?

Därför blir många av oss heligt förbannade när det kommer gubbar som Tallink Siljas personaldirektör och säger att den rädsla vi bär med oss, som vi blivit uppfostrade med och som vägleder oss, inte är nog. Vi får inte slappna av. Inte dricka alkohol. Vi vet vad som kan hända. Den bistra verkligheten är inte vår att förändra, utan att anpassa oss efter.

Det är just där problemet ligger. Män löper faktiskt större risk att bli utsatta för våld en sen kväll än vad kvinnor löper risk att bli våldtagna. Men män uppmanas inte konstant att anpassa sig inför detta faktum. De får inte frågan om de kommer att undvika fotbollsmatcher nu när någon blev ihjälslagen. De får inte tillsägelser om att tänka på hur mycket de dricker, vad de har för kläder, dem de pratar med, hur de sitter, rör sig, är. De ska inte behöva anpassa sina liv efter vad några få våldsverkare gör. Varför ska då vi kvinnor det?

Historikerns historier · Nyhetsplock

Hur ska historikerna sprida kunskap?

Charlotte5 kommentarer

Historikern Brita Planck ställde några himla relevant frågor, bland annat med anledning av att Dick Harrison är Historikern som anlitas överallt och alltid.

Ja, och ni vet ju redan att jag är barnsligt förtjust i Dick Harrison, så jag har absolut ingenting emot honom, men Sverige har drösvis med otroligt kunniga historiker som – precis som Brita säger – skulle kunna ge lite större bredd. Harrison kanske kan sin sak, men det finns ingen som är på fronten i hela Sveriges historieforskning.

Britas fråga 2 är en fråga som jag själv ställer mig titt som tätt, och inte bara med historiker utan med alla möjliga sorters forskare och forskning. När medierna rapporterar så låter det ofta som att forskningen a) är fullkomligt banbrytande (snarare än vidareutvecklar tidigare forskningsresultat) eller b) har mörkats. Ett praktexempel är när läkaren Gunilla Krantz som presenterade resultaten om mäns utsatthet i partnervåld inte vill ge sig in i vidare diskussioner och därefter omedelbart anklagades för att ha ideologiska motiv och mörka sina resultat. Detta trots att hon de facto uppmuntrade folk att läsa hennes forskning istället för att driva med i diskussionerna på felaktig grund. Ett annat exempel är hur Alexandra von Schwerins bok om kvinnor med makt nu lanseras (och boken är säkert toppen, inget ont om den!) som att ingen tidigare har vetat att kvinnor under historien haft makt. von Schwerin säger själv att undrade över tidigare slottsfruar och  att hon därför ”ringde historikerna” som sa ”jaha, man brukar ju inte fråga om kvinnorna”, varpå hon blev provocerad och beslutade sig för att skriva om kvinnors makthistoria. Jag vet förstås inte vilka historiker som hon ringde till men forskning kring kvinnors agens har ju bedrivits i snart ett halvt sekel så som fenomen är det knappast att betrakta som revolutionerande nymodighet – och definitivt inte uppfunnet av von Schwerin.

Problemet ligger alltså snarare i att forskningen inte når skolundervisningen och allmänheten än att den inte bedrivs – eller att den mörkas.

Så vad säger ni om framförallt Britas första fråga? Hur kan vi historiker bli bättre på att sprida våra kunskaper?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Kvinnodagen är att fortfarande bli rättad av män

Charlotte8 kommentarer

Gårdagens intervju finns nu till allmän beskådan på Yles hemsidor, här. Den första som kommenterade på texten är Ove Stenmark. Ove Stenmark tycker att det är tråkigt att jag ”kvinnodagen till ära inte skiljer på den yttre och den inre verkligheten” och att varken jag eller någon annan kan avgöra hur de flesta kvinnor betraktas. Detta med anledning av att jag hävdade att de flesta kvinnor globalt sett fortfarande inte ses som fullständiga människor. ”Åsikten som hon framför som ett faktum är hennes, inte nödvändigtvis omvärldens”, påpekar Ove Stenmark. Därefter läxar han upp mig i vad jämställdhet är ”enligt tänkaren Friedrich von Hayek”, vad feministerna gör för fel och ger oss alla en länk till en annan artikel med en smart kvinna, för ”positiv kvinnlighet och styrka”.

Och jag vill inte dissa Friedrich von Hayek. Han var säkert en jättetrevlig kille. Men han föddes i slutet av 1800-talet och var huvudsakligen nationalekonom så vill man diskutera vad tänkare har tänkt om jämställdhet så finns det betydligt mer inflytelserika och betydelsefulla att referera till. Jag skulle kunna ge en lista på några av dem som jag använder i mitt dagliga arbete. Under tiden kan ju Ove Stenmark läsa på om mansplaining.

För den gode Ove Stenmark tror att det är min personliga lilla åsikt, som jag inte ens kvinnodagen till ära klarar av att skilja från verkligheten, att kvinnor världen över inte ses som fullständiga människor. Men det handlar om att kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar, till att bestämma vem de ska gifta sig med eller om de ska gifta sig alls. Att kvinnor inte har tillgång till utbildning och till förvärvsarbete. Att 70% av de 125 miljoner barn som inte går i skolan är flickor. Att 2/3 av jordens icke läs-och skrivkunniga befolkning är kvinnor. Att kvinnor saknar grundläggande mänskliga rättigheter. Att kvinnor kan bli bestraffade för att ett brott begåtts mot dem (till exempel om de blir våldtagna). Att kvinnor inte få gå ut utan manlig bevakning, att de inte får köra bil, klä sig som de vill, umgås med vem de vill.

Det handlar om att större delen av världens kvinnor fortfarande är beroende av männen runt omkring dem för sin överlevnad eftersom lagar och strukturer förhindrar att kvinnorna skapar sin egen framtid.

När Ove Stenmark menar att jag inte kan skilja på yttre och inre verklighet och att jag framför mina åsikter snarare än fakta underskattar han å det grövsta min förmåga att läsa forskningsrapporter. Och han klappar mig på huvudet. Lilla kvinna. Inte ens i dag lyckades du förstå. Sitt här ska jag förklara för dig hur det är. Jag tycker att det är tråkigt att Ove Stenmark kvinnodagen till ära inte klarar av att släppa den överlägsna, nedlåtande ton som kvinnor som mig alltför ofta bemöts med och som gör att kvinnor även i de förhållandevis jämställda länderna i Norden hålls nere. Men det, det är ju bara min åsikt.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Kvinnornas makthistoria

Charlotte7 kommentarer

I dag formligen bubblar min Facebook-feed av glada tillrop med anledning av en debattartikel i DN. Den handlar om den föråldrade synen på historia som framförallt skolans historieböcker sprider, och om hur historien är full av kvinnor med makt om man bara låter bli att tro på myten om mannens excellens. Ja, allt det där är ju saker som den trogna bloggläsaren redan vet. Ni läste säkert DN:s artikel, nickade förnöjt och bah ”jojo, det där är ju precis vad Charlotte brukar säga”.

På många vis är debattartikeln nära relaterad till vad jag skrev i går, om den manliga normen. Det handlar om förutfattade meningar om vad som är viktigt och vem som har gjort det. För det finns fortfarande folk i dag (inte bland historikerna, men bland internetdebattörerna) som på fullaste allvar menar att anledningen till att kvinnor inte är med i historieböckerna är att kvinnor inte har gjort något av historiskt värde. Detta med ungefär samma logik som man hävdar att det inte finns kompetenta kvinnor till styrelseposter eller kvinnliga experter att uttala sig i media. (En blindhet som i vår tid lade grunden för till exempel Rättviseförmedlingen.) Det finns någonting så oerhört förmätet i att att luta sig tillbaka och svälja ”the master narrative” utan att ifrågasätta att hälften av jordens befolkning endast på grund av sitt kön inte har bidragit till samhällsutvecklingen. Alltså. Va.

Nej. Det här är ett ämne som måste lyftas fram igen och igen och igen. Om hundra år ska inte fördelningen av utrymme för viktiga män och viktiga kvinnor vara lika sned som den är nu, och har varit de senaste hundra åren. För en synnerligen illustrativ bild hänvisar jag till ett inlägg jag skrev för ett och halvt år sedan. Här. Det är fortfarande väldigt aktuellt.

Och så bara för att jag inte kan låta bli att vara petig: Jag gillar INTE DN:s rubrik på debattartikeln, ”det var kvinnor som styrde”. Det var förstås inte bara kvinnor som styrde, på samma sätt som det inte var bara män som styrde. Hela poängen är väl att det var betydligt mer komplext än så. Dessutom står det i faktarutan att kvinnan var omyndig, vilket är en sanning med modifikation. Kvinnor under medeltiden var inte omyndiga, åtminstone inte i ordets nutida bemärkelse.

Nyhetsplock

Det är lätt att tala kompetens när man inte behöver bevisa sin egen

Charlotte3 kommentarer

Jag antar att alla vid det här laget har läst vad Svenskt Näringslivs ordförande Jens Spendrup kläckt ur sig i Ekots lördagsintervju. Ni vet, om hur han inte är feminist, hur kvinnor inte når toppositioner för att de inte är lika kompetenta som män och det där.

Jag tycker bara att det är synd att det är den första delen som får mest uppmärksamhet. Vad han sagt kallas ”feministuttalande” av DN och i sociala medier är det rätt stort fokus på att han inte vill kalla sig feminist. I ärlighetens namn tycker jag att just det där feministuttalandet var det enda som kändes liksom ens lite ok. Han gillar inte ismer och vill helt enkelt inte kalla sig feminist. Det måste ju vara hans fria val. Man kan ju arbeta för jämställdhet och ha förståelse för feminismens frågeställningar utan att vilja kalla sig det ena eller andra. Inte heller måste man ju hålla med om att kvotering är svaret på alla frågeställningarna. Jag vill inte heller ha kvotering.

Nej, problemet är att han verkar vara fullkomligt omedveten om att begreppet ”kompetens” redan är könskodat som en manlig egenskap och att de kompetenser man söker till företagens styrelser i allmänhet är just sådana som män anses födda med. Framåtanda. Ledarskapsämne. Beslutsfasthet. Det är väl ganska självklart att man får fram fler män som uppfyller kompetenskraven om kompetenskraven redan från början är könskodade. Att kvinnor har de kompetenserna är fullkomligt självklart så länge man ser till vad de innebär snarare än själva ordet. Så länge män inte ses som självklara ledare. Ja, och dessutom är platserna ofta sådana som tillsätts internt. Man känner varandra, hör till samma seglingsklubb, samma frimurarloge, lika barn leka bäst. Man arbetar sig uppåt på rekommendation från andra. Hade Spendrups bara haft ens en grundläggande förstående för problematiken så hade han vetat att det finns massor med forskning som påvisar att kvinnor med likvärdiga eller högre meriter som män ändå klassas som mindre kompetenta och att bristen på kvinnor i toppen som kan vara mentorer och förebilder för kvinnor på väg upp påverkar kvinnors vilja att ens försöka. Dessutom hade han vetat att fler kvinnor i bolagsstyrelser inte bara är kul för kvinnor utan faktiskt har visat sig ha positiv effekt på företagens lönsamhet.

Sedan är man ju mer än lovligt borttappad om man tror att bristen på företagarkvinnor under tidigare århundraden skulle ha någonting som helst med kompetens att göra. Den kvinna som i 30 år arbetat vid sin makes sida hade inte rätt att fortsätta driva hans företag efter hans död. Ogifta kvinnor fick först år 1864 samma rättigheter som män inom det privata näringslivet, och sedan behöver man ju inte vara geni för att luska ut om det därefter automagiskt var lika lätt för kvinnor och män. Gifta kvinnor fick en allmän myndighetsålder först år 1921.

Och på tal om den globala ekonomin som Spendrup framhåller som någonting nytt och flashigt; Arabiska mynt från 800-talet har hittats på Gotland. Såatteh.

Och när jag ändå håller på: Spendrup menar att alla som bor i en demokrati ska följa lagar och regler. Till motsats från att man inte följer lagar och regler i en diktatur då eller? För det kan ju inte vara så att han pratar i floskler från en privilegierad position eller så. Att han sitter som chef för Svenskt Näringsliv är säkert helt beroende på hans otroliga kompetens, inte på att han föddes in i ett lyckat familjeföretag och därmed kvoterades in på grund av sitt namn. Bra det.