Snippbarn, snoppbarn och henar

Jag grubblar väldigt mycket på hur man ska prata med barnen om genusfrågor. Alltså, jag menar inte att jag någonsin haft för avsikt att sätta mig ner med dem och liksom tala allvar om genus och sånt. Nej, snarare handlar det om hur man i vardagligt tal anpassar sitt språk till en mindre stereotyp syn på genus. Hur man talar med sina barn (och andra) med öppenhet för att kön inte är avgörande för en persons identitet. Det kan vara en så enkel sak som att inte förutsätta att någon med ett visst yrke måste ha ett visst kön (undvika typ: ”vi får se vad läkaren säger när vi pratar med honom”) eller att inte ta för givet att någon som ser ut på ett visst sätt har ett visst kön (”ser du pojken i blått där?”). De här sakerna tror jag nämligen är jätteviktiga för hur barn uppfattar vad som är normalt i sin omgivning.

Och barn är liksom tillverkade för att skapa synnerligen avancerade system av små bitar information. Det är så barn lär sig hur världen fungerar. Låt mig ta ett exempel.

Vi har flera bekanta där kvinnan i familjen kommer från Sverige och mannen är från Finland. När Vilho var liten tog han för givet att flickor pratar svenska och pojkar pratar finska. Det var liksom, enligt honom, en av de där naturliga skillnaderna mellan könen. Barn gör sådana system av allt de ser, hör, uppfattar runt omkring sig. De drar sina egna slutsatser, så att säga. Att därför vara försiktig med hur ens eget förhållningssätt till omgivningen påverkar barnens systemskapande är, tycker jag, en mycket bra idé.

Innan jag fortsätter skulle jag vilja lyfta fram två för det följande grundläggande saker:

1: Alltför många behandlar barn som om de vore idioter. Barn har ett fullkomligt otroligt sätt att ta till sig upplevelser. Det ser inte likadant ut som vuxnas, för referensramarna är inte desamma och därför kan det ibland verka som om barn agerar i oförstånd. Det är inte oförstånd. Det är ett annat sorts förstånd. Barns förmåga till komplex tankeverksamhet ska inte underskattas.

2: Jag tror inte att det finns ett enda rätt sätt att förhålla sig till genus inför sina barn på.

Med det sagt skulle jag vilja ta upp det här med benämningar. Då och då hör jag folk som säger snippbarn eller snoppbarn istället för flickor eller pojkar och jag måste i ärlighetens namn erkänna att jag inte riktigt förstår vitsen. För mig är nämligen inte ”flicka” mer kategoriserande än snippbarn, utan snarare i så fall en synonym. Hela vitsen med genusmedvetenheten och ifrågasättandet av normer är ju att ”flicka” och ”pojke” inte är mer än indikationer på biologiskt kön. Att vara en flicka betyder inget annat än att man föddes med snippa. Det säger ju inget om vem man är som person.

Ja, och kalla mig inskränkt och gammalmodig nu, men jag skulle inte vara bekväm med att kalla mina barn könsord. De är inte snipp- och snoppbarn. Jag vill inte bli kallad snippmänniska. Och ingen ska bli kallad kukhuvud heller.

Förutom att jag är pryd nog att inte uppskatta nyskapade könsord som kategorier indikerar snippbarn och snoppbarn att det bara finns två fysiskt möjliga alternativ. Självklart kan man argumentera för att termerna flicka och pojke har samma polariserande effekt, men jag tycker att det finns en liten men betydande skillnad. Snippor och snoppar handlar om fysiska attribut och är mycket svåra att ändra. Flicka och pojke är en avledning ur dessa fysiska attribut – ett samhällets benämning tagen ett steg ifrån fysikaliteter. De är inte definitiva kategorier, inte benämningar skrivna i sten. De är samhällets första försök att dela in (vilket man förstås, i sig, kan ha befogad kritik mot). För mig är flicka och pojke flytande kategorier, som förvisso talar om kön men som också indikerar att det är en benämning uppkommen utifrån – inte inifrån individen själv.

Så har jag också förklarat det för barnen när de har funderat på vad som skiljer pojkar och flickor åt. Jag berättar att pojkar kallar man dem som föds med snoppar och flickor kallar man dem som föds med snippor. Jag berättar om att det finns dem som kanske föddes med en snopp men som sedan, när den blev äldre, ändå inte kände sig som pojke och istället ville vara flicka och att den kan få en snippa och att det är så det blir ibland. Och barnen accepterar det här som att det vore det mest självklara i världen, för att det ÄR det mest självklara i världen.

Jag blir beklämd när en del så starkt vill ta avstånd från begreppen pojke och flicka, särskilt om det görs med motiveringen att begreppen står för stereotyper och förutfattade meningar och man sedan väljer att säga snopp- eller snippbarn. Vill man undvika att omgivningen ska få förutfattade meningar om ens barn (och barnets föräldrar) är det nog nämligen betydligt tryggare att köra på pojke eller flicka. Dessutom ser jag inte varför det behövs nya begrepp för ”pojke” och ”flicka” när dessa reda är så långt ifrån de begrepp de har varit. De omformas ständigt, lever med den kulturella kontexten – blir vad vi gör dem till. Att ta tydligt avstånd från dem gör också, oavsett hur goda intentioner man har, att man distanserar sig och sitt barn även från sådana man egentligen skulle ha hållit med i sak. Det vill säga; det är säkert svårt att tala med sitt barn om pojkar och flickor som snoppbarn och snippbarn utan att det låter som att det är fel att säga pojke och flicka. Och tycker man på riktigt att det är fel att säga pojke och flicka, ja, då har vi nog en helt annan diskussion.

Vad jag försöker säga här är bara att jag inte tycker att man behöver vara rädd för att använda begrepp som pojke och flicka utan att det rent av finns fördelar med begreppen. Den största fördelen är tvivelsutan att alla vet att det också finns dem som är varken pojke eller flicka. Nej, det vi behöver jobba mer med, tycker jag, är att fortsätta försöka förändra omvärldens inställning till pojkar, till flickor, och framförallt till dem som inte känner sig bekväma i någon av benämningarna. I det är den nya generationen genusmedvetna ungar guld värd.

 

10 tankar om “Snippbarn, snoppbarn och henar

  1. Som jag har förstått det, utifrån de diskussioner och forum jag följer, så ska snippbarn inte ses som en synonym till flicka utan det förstnämnda syftar på det rent fysiologiska, medan det sistnämnda syftar på könsidentiteten, som alltså inte behöver vara samma som det tilldelade (biologiska) könet eller ha något särskilt med könsroller att göra. För dem som inte är transpersoner (t ex jag själv) känns det här som en icke-fråga eftersom man inte upplever någon konflikt mellan tilldelat kön och könsidentitet, men jag har förstått det är en viktig fråga för andra. Själv har jag aldrig ens reflekterat över att jag skulle ha någon inneboende könsidentitet som är frikopplad från könsroller. För mig är jag kvinna eftersom a) jag har snippa och b) folk i min omgivning behandlar mig som det, och inget mer. Det skulle ju dock kunna vara så att jag faktiskt utöver detta har en inneboende könsidentitet som kvinna, som jag bara inte märker av för att den ligger så väl i linje med både fysiskt kön och könsroll. Vem vet?

    Med det sagt: jag kallar inte heller mina eller andras barn för snipp- eller snoppbarn (dock inte särskilt ofta ”flicka” och ”pojke” heller). Och jag håller med dig om vikten av att inte distansera sig alltför mycket från sin omgivning och samhället i stort, vilket jag nog tycker man gör om man vägrar vanliga ord och därmed måste ta diskussioner om detta i tid och otid. Skulle jag ifrågasätta varje gång far- och morföräldrar använder orden flicka och pojke när de tilltalar mina barn, då skulle vi nog inte ha så mycket relation kvar ärligt talat. Det vinner ju ingen på, allra minst barnen.

    Så: ifrågasätta normer – ja, visa på andra möjligheter – ja, prata med barnen om vikten av att man får vara som man vill – ja, men att vägra vanliga ord för att man inte gillar samhället vi lever i (och på grunder som, let’s face it, de allra flesta kommer att ha svårt att förstå), ord som barnen kommer att stöta på dagligen, det tror jag inte är en bra väg.

  2. Inga snoppbarn eller snippungar här heller. Det är, precis som du så bra beskriver det, som att kalla sin unge kukhuvud. (Asgarvade faktiskt åt det…) Typ: Vi har fått en baby. Jo det blev ett litet ….

  3. Alltså, du och dina resonemang. Saker jag aldrig tänkt på får, när du beskriver dem, en innebörd som jag plötsligt inser, är precis så som jag har tänkt. Fast det har jag ju inte. Tänkt.

    Jag hittar sällan ord att kommentera. Du har ju precis använt dem.

  4. Kommer ihåg när jag var barn… Jag avskydde att vuxna behandlade mig som mindre vetande och att de behandlade mig som… ja, ”korkad” är kanske en beskrivning på det. Många underskattar barn och deras förmågor. Tycker det är intressant med beskrivningarna snipp- och snoppbarn eftersom det ändå med orden flicka och pojke tillkommer ett genus, det vill säga att folk förväntar sig att flickor är si och pojkar är så. Hos oss säger vi oftast barn, kompisar, vuxna eller använder personers namn, men orden flicka och pojke, kvinna och man är också med då och då fast det läggs ingen större vikt vid det.

  5. Charlotte:

    ”Nej, det vi behöver jobba mer med, tycker jag, är att fortsätta försöka förändra omvärldens inställning till pojkar, till flickor, och framförallt till dem som inte känner sig bekväma i någon av benämningarna. I det är den nya generationen genusmedvetna ungar guld värd.”

    Det är bara att förändra sin egen inställning och förväntningar så kommer dessa saker utan hinder att förändras. Sen är det en annan sak om vi vill det.

  6. Ping: Om det där med att använda nya ord och att vara normbrytande | Hit och dit och tillbaka igen

  7. Jag har inte fått uppfattningen att någon använder orden snipp- och snoppbarn i något annat sammanhang än att ha konversationer om genus utan att implicera att en måste identifiera sig med det könet en är född med. Alltså att det är ingen som i vardagslivet bytt ut ordet flicka till snippbarn, för det håller jag med om att det inte finns någon poäng med. Men nya ord kommer hela tiden, och med internet så sprids dom också snabbt, så jag kallar mitt barn hen i alla sammanhang. Jag föredrar att kallas hen, och min partner, och många av mina vänner och bekanta gör det också så jag tvivlar på att det skulle kunna bli något svårt att förstå för mitt barn för att hen kommer ju växa upp med det som en del av sin norm. Du får gärna läsa min text om att kalla mitt barn hen som finns länken, men mest ville jag väl säga att jag förstår vad du menar men inte tycker att denna kritik passar mot ordet hen.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s