Tag Archive | Och så en bild på en katt för att lugna nerverna

Så har amningsproblemen löst sig (åtminstone just nu *peppar* *peppar*)

Som ni redan vet har det ju inte varit ett alldeles enkelt företag att amma Gabriel. Eftersom han är tredje barnet var jag förberedd på att det är ett knepigt heltidsjobb att amma, men det gick ändå ganska episkt mycket åt helvete, just den biten. Jag tänkte nu att jag skulle försöka sammanfatta, utifall att det sitter någon stackars sate som precis som mig desperat googlar lösningar.

Det började med att jag fick sår. Det får man ju ofta i början, så det var väl inte hela världen. Men såret på vänster bröstvårta ville inte läka eller ens vända till det bättre och när sedan hela bröstet var rött och svullet fick jag den första antibiotikakuren. Den hjälpte väl möjligen lite grann, men bra blev det inte. Dessutom spred sig svullnaden och rodnaden till andra bröstet (fast där hade jag inte sår), det gjorde helvetiskt ont även mellan amningarna och jag fick till slut även feber.

Det här är min teori om vad det var som hände. Och jag är doktor. Ni kan lita på mig.

Såret var i början mycket riktigt infekterat och antibiotika rätt behandling. Av antibiotikan/allmän otur fick jag svamp på bröstvårtan, därefter i själva bröstet och sedan spred sig detta till andra sidan. När jag fick en tablett svampmedicin så försvann nämligen febern nästan omedelbart, smärtan avtog betydligt och såret förändrades. De stora, vita beläggningar som funnits på såret liksom föll av. Med små bitar av själva bröstvårtan, tyvärr, men lite spill får man räkna med som man brukar säga.

En dos svampmedicin var däremot inte nog, för likadana besvär återkom. Såret blev värre, den infernaliska smärtan kom tillbaka unt so weiter. Det var då vi (det var i princip en specialistläkare på amningskliniken som bestämde, men jag är ju också doktor så…) bestämde oss för att köra på med allt som fanns tillgängligt. När jag tog svampmedicinen hände ungefär samma sak som förra gången. Det är en jäkla märklig känsla. Liksom som om kroppen skalar av sig ett lager sjukdom. Och en kanske 2 mm stor bit bröstvårta.

Hur som helst.

Jag blev verkligen betydligt bättre i flera dagar. En natt gjorde det sedan plötsligt igen fruktansvärt ont att amma, men på det bröstet som inte hade sår. Oh, the irony. På morgonen märkte jag att en av mjölkgångarna var helt stockad. Stenhård. Öm. Det klassiska. Under de föregående typ 5 veckornas amningshelvete var det faktiskt första gången som jag hade en vanlig, hederlig mjölkstockning. Det gjorde så ont att jag kallsvettades och jag försökte alla knep för att få loss stockningen men icke sa Nicke. På kvällen, ungefär vid den tiden vårdcentralen stänger och man istället måste sätta sig i kö på sjukhuset ni vet, fick jag feber.

På sjukhuset fick jag sedan en starkare antibiotika, vilket var vansinnigt bra för dagen efter hade stockningen fortfarande inte släppt och mitt bröst såg ut som ett babianarsle. Däremot är jag helt övertygad om att stockningen egentligen inte var relaterad till något av de andra besvären, utan snarare kom av att jag hade sovit med fönstret öppet en smula (det var varmt och jag blev övermodig). De andra besvären var ju redan på väg bort. I ordning alltså infekterat sår – svamp – fortfarande svamp – mjölkstockning.

Den nya antibiotikan, Dalacin, kom in som en bakterieapokalyps och slog ut allt, inkluderat allt bra man behöver för att hålla magen i balans och även stackars lille Gabriel fick till slut diarré. Här övervägde jag för ungefär tusende gången att ge upp.

Och när allt det sjukliga som kunde medicineras bort började ge med sig så hade jag fortfarande ont mellan amningarna. Men inte lika ont. Och det kändes liksom… mekaniskt? Som en kramp. 

Efter lite googlande visar det sig att man tydligen kan ha kramp i bröstvårtorna. Man kan få det av fysiskt trauma och mina bröst är så traumatiserade att de skulle behöva åratal av terapi. När det krampar och gör ont så blir bröstvårtan helt kritvit, som om det inte finns något blod kvar i den. Det kallas vasospasm eller nipple blanching på engelska och ska oftast bero på felaktigt tag hos babyn. För mig var det dock inte hans tag som var problemet utan säkert sår och svamp och liknande som traumatiserat de stackarna.

Bildresultat för vasospasm nipple

Detta är någon annans traumatiserade bröst.

När jag insåg att det var nipple blanching som orsakade smärtan som var kvar (och som säkerligen stått för en del av smärtan redan tidigare) blev jag närmast glad, för internet var också fullt av saker man kunde prova för att göra det bättre. Det som gjorde störst skillnad för mig var:

1: Värme. Normalt blir man tillsagd att hålla brösten varma, men det gällde att hålla hela mig varm. Spolade jag händerna i kallt vatten fick jag grym kramp. Drog en vind över benen – kramp. All sorts nedkylning oavsett hur liten gav mig kramp. Det supervarma vädret vi har nu är alltså idealt.

2: Massage. Jag upplevde att jag samtidigt hade kramp på ett ställe i ryggen, liksom rakt igenom från bröstet. Det var nog också alldeles sant. Genom att massera muskeln vid bröstbenet fram och nästan under armen vid sidan (pektoralmuskeln), samt muskeln bak i ryggen så släppte krampen nästan omedelbart. Det är också betydligt mer socialt accepterat att massera de musklerna än själva bröstet. Man får trycka ganska hårt, men det hjälper konstigt nog. Stretching hjälper också.

3: Nipple donut. Något geni, någonstans på internet, tipsade om det här. Hen hade använt amningsskydd, jag körde med vanliga bomullsrondeller. Man tar kanske fyra stycken, klipper ett bröstvårtestort hål i mitten, fäster rondellerna vid varandra som en förtjusande donut (jag använde sån där vit sårtejp, geniet hade bomullslinda som hen klippte till) och sätter på bröstvårtan alltid när den inte är i användning. På så vis avlastar man och undviker att till exempel BHn plattar till och gör det värre. Den här simpla uppfinningen var verkligen en räddning för mig.

(4: Undvik koffein. Kramperna blir lite värre de dagar jag bälgar i mig som mest kaffe. Den korrelation som den samlade läkarvetenskapen menar är uppenbar kanske möjligen existerar. Men man får ju väga smärtan mot koffeinbehovet liksom, och dessutom vet ju alla att man inte ska lita på big pharma.)

Såret har, precis som sådana sår ska, nu nästan läkt trots att jag helammar och amningen fungerar i alla fall för närvarande.

Avslutningsvis vill jag säga att jag beslutet att fortsätta amma trots alla problem var för att jag vet hur smidigt det kan vara med amning när det väl fungerar. Särskilt på nätterna är det skönt att slippa gå upp och värma flaskor, även om det förstås innebär att det är jag som sköter all nattmatning nu. Jag tycker inte att någon ska känna sig sämre eller skyldig om den väljer att sluta när det känns jävligt och övermäktigt (eller annars bara för att hen vill sluta). Den största anledningen till att jag inte gav Gabriel ersättning också var att han hade lite ont i magen (och sedan diarré) och att ersättningen hade kunnat förvärra det. På något vis kändes det tryggare att bara försöka fortsätta, trots att han fick i sig antibiotika också och beslutet därmed kan ifrågasättas, än att försöka komplettera.

To each their own, liksom.

Här är en bild Donut (no pun intended) och Greta som sover på köksgolvet i hjärtformation. Ibland när det gör ont att amma tänker jag på hur det vore att amma fem stycken, med huggtänder och klor.

Lyxgenus

Jag inser att vad jag nu kommer att skriva kan uppfattas som väldigt provocerande, men jag känner ändå att det är någonting som jag liksom måste få ur mig. Om ni känner att ni inte orkar provocerande texter i dag kan ni skrolla ner till kattbilden i slutet. Ok? Ok. Så here it goes: Ibland finner jag mig själv dunka huvudet i väggen över hur många som ser sig som genusmedvetna kan vara så kolossalt omedvetna om allt annat – hur genustänket liksom alltid får överskugga allt annat. Och missuppfatta mig inte (massuppfitta, som någon sa), jag tycker att genus är superviktigt. Doh, liksom. Det är ju mitt jobb. Men genus är inte alltid det viktigaste.

För det första: Att ens ha kommit till en punkt när genus är relevant att bekymra sig över är en jävla lyx. De allra flesta, i världen och till och med i lilla Sverige, har inte den lyxen. Det behöver inte ens röra sig om krig och svält, utan om tid och små ekonomiska prioriteringar. Att köpa könsneutrala kläder är till exempel i allmänhet betydligt mer tidskrävande och dessutom ofta dyrare än att haka på det monster vs prinsess som säljs ungefär överallt. Att bekymra sig över i vilken mån förskolan agerar enligt läroplanens genusföreskrifter känns väldigt irrelevant för dem vars förskola behöver byggas om, där det är dålig ventilation, svårt att få personal eller liknande. Själv mottog jag i går en lapp om att dotterns förskola inleder ett samarbete med församlingen och hur de därför kommer att börja arbeta kring psalm 492 (lång historia, vi tar den en annan gång). Det finns andra saker att diskutera på vår förskola än just genus. Om vi säger så.

Och nej, man behöver ju inte sluta driva genustänk bara för att andra har det värre liksom, men jag tycker att man ska vara medveten om att man är i en privilegierad position om man gör det. Man slår inte från underläge, som många verkar tro, även om det förstås i bland kan kännas hopplöst med världens oförstånd.

För det andra: Ett genustänk är inte en garanti för att något är bra. Ibland kan en klassisk sagotant som bakar bullar och lyssnar i timmar och läser sagor och säger hur fin man är vara exakt precis vad ett barn behöver. Ibland kan en klassisk manlig man med övertro på sin egen och barnets förmåga att göra till synes korkade men ändå roliga och gränstänjande grejer vara precis rätt. Barn lär sig på nolltid att alla inte gör lika dant, de vet vem som bakar bullarna och vem som kör pulka på taket. Personligen tycker jag förstås att det är jätteviktigt att det inte alltid är kvinnor som gör det ena och män det andra (därmed inte sagt att jag kommer att börja åka pulka på taket), men bara för att det är viktigt att normerna luckras upp betyder det inte att det är dåligt när de ibland följs. Det är mångfalden vi behöver. Det går nämligen inte att utplåna normer, bara förändra dem och göra dem mindre rigida. Bland vissa tycks genustänket föra med sig nya normer.

Därför kan jag bli riktigt lack på när somliga genusmedvetna tar på sig att rätta folk som inte är genusmedvetna. För att jag anser det vara ett sätt att från en privilegierad position skuldbelägga andra och för att jag tycker att det är oförskämt att pracka på andra sin egen uppfattning om vad som är bäst.

Så där nu fick jag det sagt. Här är en bild på en katt.

IMG_0762-20140519

Så enkelt att en kattunge klarar av det

Via Lina Arvidsson ramlade jag på en insändare med anknytning till samtyckeslagen. Insändarskribenten, och många med henne, menar att åtminstone en del av lösningen är att kvinnor tar lite mer ansvar för hur de beter sig, att kvinnor blir bättre på att sätta upp gränser i förhållande till män för att om kvinnan ”agerar med lite sunt förnuft, skulle anklagelser om våldtäkt kanske minska”. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; våldtäkt som brott är komplicerat inte minst för att det är en ny form av brott. Från att ha varit ett brott mot kvinnans familj (och inte nödvändigtvis inneburit sex utan kunde vara bara bortförande – även med hennes vilja) är det numer ett brott mot kvinnans person. Om kvinnors kroppar och kvinnors sexualitet ska vara likvärdiga männens så är det så brottet måste tolkas.

Men det är likväl det enda brott där offret förväntas ta ansvar. Visst, en kille som blir rånad kanske känner att han var korkad som var full och gick ensam genom just den skogsdungen en sen lördagskväll. Offer tar ofta på sig en del av skulden. Vad det handlar om här är dock vem som kan beläggas ansvar ur ett rättsligt perspektiv. Det finns inget ifrågasättande av huruvida killen verkligen gjorde vad han kunde för att inte bli rånad, inga diskussioner om hans kläder, hans vägval, hans alkoholkonsumtion. Inte heller skulle det vara en förmildrande omständighet att den som rånade honom inte riktigt hade förstått att man inte får råna andra och egentligen bara hade tänkt snacka lite. Det är ett brott likväl. Det samma måste gälla våldtäkter.

Egentligen är det kanske inte så mycket lagstiftningen som är åt helvete, utan tillämpningen. Det finns för många möjliga kryphål och tolkningsmöjligheter, men framför allt så finns det för många av dem som ska göra tolkningarna som tycks tänka som insändarskribenten: när man väl frivilligt följt med någon hem och sedan börjat lite, då är det svårt att stoppa det, särskilt för män. Och jo, det kan vara svårt att stoppa det, särskilt om den som är lite fysiskt starkare inte riktigt vill stoppa det. Det som krävs för att minska anklagelser om våldtäkt är alltså inte att kvinnor tar mer ansvar för att begränsa sitt rörelseutrymme, sitt beteende och sina klädval, utan att män tar mer ansvar för att lyssna in. Att det är svårt att stoppa det betyder nämligen inte att det är omöjligt.

Det här är mina två kattungar. De leker ofta med varandra så intensivt att de glömmer hela världen runt omkring. I dag körde de rakt över mitt ansikte när jag låg i sängen, för att de förmodligen inte ens märkte att jag var där. Ibland händer det att en av dem tar lite för hårt. Då piper den andra kattungen till, och så släpper kattungen som gått över gränsen taget lite.

IMG_8313 IMG_8315-20140128 IMG_8316 IMG_8317För även om de här kattungarna älskar att leka med varandra, och har så svårt att sluta sin lek att de springer ner typ vaser, böcker, leksaker, barn och annat som hamnar i deras väg så är det en lek mellan jämbördiga. När någon piper och får ont, så släpper man. Visst kräver det också att den som tycker att gränsen är nådd faktiskt piper till, men systemet står och faller med att den kattunge som just då har övertaget släpper sitt övertag – tar sitt ansvar. Jo, givetvis har kvinnor ett ansvar att säga ett tydligt nej när de inte vill mera, men vad den senaste tidens rättsfall har visat är att det inte räcker. Det räcker inte för att skydda sig mot våldtäkt och det räcker inte för att rättsstaten ska skydda offret även efter händelsen.

Kvinnor gör redan allt de kan för att undvika att bli våldtagna. Det finns nog inte en kvinna som inte vid något tillfälle anpassat sig efter hotet om våldtäkt – tagit den längre men bättre belysta vägen hem, gått med nycklarna i handen som ett vapen, haft telefonen på och pratat med någon hela vägen hem, inte följt med snyggingen hem, inte gå i främmande mäns bilar, inte dricka för mycket och så vidare. Likväl finns det inte en enda av alla dessa saker som bevisligen är effektivt mot våldtäkt. Istället målar det upp alla män som potentiella förövare, som hot mot kvinnors säkerhet. Det enda som hjälper för att minska våldtäktsfallen är att män tar mer ansvar. Mer ansvar att sluta när någon ber dem, oavsett vad de själva tycker om att behöva avbryta. Mer ansvar för att inte våldta, helt enkelt. Det kan inte vara för mycket begärt.

Ja, och så tänker jag mig att det är just sånna här saker som mansrättsaktivisterna skulle engagera sig i – rättsfall som målar upp män som med sämre självkontroll än en kattunge. Dessutom borde det ligga alla som vill bevaka mäns intressen varmt om hjärtat att slå hål på myten om att våldtäkt beror på att män inte kan förväntas kontrollera sina starka sexuella lustar eftersom det helt utesluter tanken om kvinnliga förövare och manliga offer.

Julefriden är avskaffad. AVGÅ NÅGON!

Jag har precis lyckats fylla dagens wordcount på avhandlingen och tänkte påbörja jullovet. Försöker förtvivlat borsta av mig stressen över allt som måste göras, och den lätta ångesten över att jag inte tänker öppna min avhandling på en vecka. Kanske är det den chockerande avsaknaden av snö (december i Finland, vad är oddsen liksom?)? Kanske är det bara känslan av att jag har glömt någon av alla de viktiga julsakerna som man inte får glömma? Jag vet inte, men julefriden som jag annars inte brukar ha några större problem med att sjunka ner i verkar ha blivit ett satans julstressträsk det här året. Det är så mycket saker som man borde komma ihåg. Pysseldagar. Julfester. Lappar som ska fyllas i och returneras till skolan. Skridskor som borde vara nedpackade vissa dagar och gärna ha ungefär samma storlek som barnets fot. Gåvor till personalen innan man går på jullov. Och så vidare. Jag är så vansinnigt dålig på sånna där grejer. För ett par år sedan kom jag till dagis julfest med mina supertaggade ungar som drömde storslagna drömmar om framträdandet i det vackra luciatåget kanske fem minuter för sent. Det var de fem minutrarna det tog luciatåget att gå in, göra sin grej och tåga ut igen. Mina barn mötte dem i dörren när allt var över. Besvikelsen kan inte ens klädas i ord.

Och jag försöker göra allt så lätt som möjligt. Liksom hitta en balans mellan att pyssla, dekorera, städa och baka och att bara andas in hyacintdoft och mysa med barnen. Inte ha fler måsten än vad livet med barn kräver (gå upp ur sängen varje dag, laga mat, baka pepparkakor, fixa tomte (HOLY SHIT JAG MÅSTE FÅ TAG PÅ EN TOMTE), hugga julgran…). Egentligen älskar jag ju julen. Jag måste bara hitta dit. I år verkar det ta lite längre tid.

Ja, och det betyder förstås att bloggen kanske inte uppdateras riktigt så ofta som någon av oss skulle vilja. Som tröst ska jag de närmaste dagarna sätta ihop ett inlägg med mina absolut godaste julgodisar. Jag ska bara provsmaka dem några gånger till. Så jag är helt säker liksom.

IMG_8133Katter kan det där med julefrid.

Lite kort om jämställdhetens varande

De här sakerna som vi talar om ibland och som ofelbart drar till sig folk som menar att det inte alls står till så i världen, typ att den vita mannen är normen och att det innebär mindre eller större svårigheter för dem som inte är vita män. Att det finns en våldtäktskultur som begränsar främst kvinnors utrymme och som vi alla är en del. Att vårt sätt att behandla våra barn som om kön vore den mest avgörande faktorn för vem de är skapar stereotyper som kväver alla de barn som inte identifierar sig med könsstereotypen. De där sakerna. Ibland när jag ser mig omkring på bilder av mysiga män i röda flanellskjortor som ler stort mot kameran och hjälper sin femåriga son på med prinsessklänningen då kan jag nästan inbilla mig att alla de där sakerna, den manliga normen, våldtäktskulturen, könsstereotyperna, inte finns.

Men anledningen till att jag kan få de där ljuvliga stunderna av allt-är-bra-med-världen, och att en del gång på gång på gång kan komma och protestera mot existensen av sådant som manlig norm, våldtäktskultur och könsstereotyper är att vi varje dag aktivt arbetar mot dem. Ibland märks de knappt, för att vi är medvetna om dem och har kommit en väldigt lång väg för att göra dem till mindre framträdande delar av vår kultur. Nästan som att det inte finns mässlingen längre. Det finns knappast några föräldrar i vår generation som är rädda för mässlingen, som uppfattar den som ett problem, som har sett sitt barn få röda fläckar och förstått att det är början till slutet. Men egentligen finns ju mässlingen överallt omkring oss. Vi drabbas bara inte för att vi är vaccinerade. Ändå dör hundratusentals personer varje år i mässlingen i länder där vaccin inte finns tillgängligt.

Samma sak är det med den här jämställdheten. Jämställdhet är inget man når fram till, står nöjd vid mållinjen och skriker SCORE! Anledningen till att vi kommit så långt är den stora medvetenheten, det hårda arbetet, och att vi inte lutar oss tillbaka och tror att det kommer att hålla i sig av sig självt.

Det var bara det.

Här är en bild på en katt.

20131109-140824.jpg

Andrum

På ett forum som visade sig vara betydligt mer feministiskt än vad jag först trott tog jag ställning för att män inte ska behandlas sämre än kvinnor, för att män inte ska bli kallade skymford (i det här fallet Vita kränkta män) och för att mäns åsikter och erfarenheter ska värderas lika högt i jämställdhetsdiskussioner som kvinnors. När jag lämnade gruppen hade mitt inlägg fått 120 svar, varav endast en handfull var medhåll.

Och så skrev jag ett blogginlägg om det, och om hur viktigt det är att man lyssnar på varandra, slutar generalisera och slutar dra allt till metadiskussioner om feminister. De senaste dagarna har nästan 200 kommentarer trillat in. Många är medhåll, men alltför många är fortfarande samma, tradiga generaliserande metadiskussion om feminister, om hur kvinnor är och om hur jag inte tar tillräckligt ansvar för mäns rättigheter – trots att jag på ett annat forum tampas med en shitstorm för att jag ställt mig upp för män. Det är mästrande, nedlåtande, fördomsfullt och oerhört tröttsamt. Jag har svårt att sova. Konstant huvudvärk. Vimsig och håglös. Somliga av er som kommenterar drar verkligen kraften ur mig. Så jag ber er om lite andrum. Om allt ni har att säga alltid är kritik, alltid utgår från att jag har fel och alltid syftar till att rätta så backa nu. Och ni som liksom vacklar någonstans på gränsen, som håller med ibland men inte alltid, kan ni vänligen ta större ansvar för att syna vad ni själva och andra skriver och också reagera på de här sakerna. För jag vill inte blocka folk, men någonstans måste gränsen dras.

Ja, och alla ni underbara som hör av er, per mejl, per telefon, per whatever, och stöttar och peppar; här kommer en bild på en kattunge till er!

20131019-154315.jpg

20131019-153909.jpg