Etikettarkiv | Nämen nu får det väl räcka

It’s my blog and I svär if jag fucking vill det.

Näe hörrni. Nu får det faen i mig räcka. På mitt inlägg om självsvält och kroppsideal kommer man efter man och bah’ ”mäh, det är faktiskt vetenskapligt bevisat att män tänder på kvinnor med kurvor och får man inte säga någonting om man är man längre eller va”. Vad är det för fel på er? Vad i helvete har ätstörningar med mäns sexuella preferenser att göra? Ingen-fucking-ting.

Inget.

Nada.

Ni har inte fattat problemet. För ni vägrar fucking lyssna på vad man säger. Här kommer det i versaler: KVINNOR SOM SVÄLTER SIG SJÄLVA KOMMER INTE ATT MÅ BÄTTRE FÖR ATT NI SÄGER TILL DEM ATT DE BORDE GÅ UPP I VIKT FÖR KVINNOR SOM SVÄLTER SIG SJÄLVA GÖR DET INTE FÖR ATT TILLFREDSSTÄLLA ER. Därför är det fullkomligt jävla irrelevant vad ni tycker är snyggt, eller vad vetenskapen säger att standardmannen tänder på, eller vad i helvete ni tycker om kvinnors skönhetsideal.

Och bara så att det är alldeles klart; jag säger inte det här bara för att ni är män, utan för att ni beter er som första klassens arslen. Jag hoppas innerligt att ni inte upplyser er dotter som stoppar fingrarna i halsen efter varje måltid, som skär sig själv i armarna, som tynar bort, försvinner in i sig själv, om att hon ska sluta för ingen man vill ha ett benrangel. Sitt ner på läktaren och håll käft.

 

Det räcker nu.

Nu har media snart lyckats hetsa upp en prydlig mobb mot BHar för barn. Men hörrni, nu räcker det. Det är våra döttrar som hamnar i skottelden. Våra döttrar är i mitten av en konflikt som vi som föräldrar ska skydda dem ifrån. De flesta av de där flickorna kommer någon gång i framtiden att bära BH, för att de behöver. Skuldbelägg dem inte redan som barn. Visa dem inte att det där med att växa upp och bli kvinna är något ont, en automatisk andraplats där spelreglerna redan är satta och kvinnan inte kan göra annat än att finna sig i sin underordnade roll. För det här rör inte alls bara att låta barn vara barn, det handlar om en missriktad vilja att skydda småflickor från hur det är att vara vuxen kvinna – till synes helt utan en tanke på att barn alltid har velat klä ut sig till vuxna. Barn ska ju bli vuxna! Det gäller för oss vuxna att visa vad det innebär att vara vuxen. Det är där vi måste lägga krutet.

Och som ett litet perspektiv: Har ni sett att de säljer wife beaters till småpojkar? Dessa ärmlösa tröjor som för många symboliserar hustrumisshandel, men som absolut är ett sätt för män att visa sina muskler. Varför ska småpojkar ha sånna? De har ju inga muskler att visa upp! De här små pojkar slungas in i vuxenvärldens aggressioner, våldsamhet och drogberoende. Eller nej. Ganska bisarrt låter det ju. Varför skulle småpojkar påverkas av att de kläs som små vuxna män? Vad finns det som småpojkar gör och har som måste rannsakas och begränsas och hetsas kring?

För det största problemet med hela den här BHhärvan är att det genusperspektiv många tror att det ger i själva verket är helt förlorat när man vill rannsaka flickors kläder. Vad är det här om inte utseendehets? Vad är det här om inte det sämsta ur vuxenvärlden och de mörkaste sidorna av att vara kvinna? Många vuxna kvinnor behöver BH, klarar sig inte en dag utan. Jag är en sådan. Med mina jättebazongas får jag helt sjukt ont i ryggen utan bra BH. Och jag hade önskat att det inte hade varit så tabu med BHar när jag letade. Att det hade setts som ett naturligt plagg. Då hade jag sluppit åratal av ryggvärk, huvudvärk och obehag. Då hade jag kunnat hitta rätt sorts betydligt snabbare, fått hjälp av rätt sorts butiksbiträden direkt. För oss som behöver är en bra BH det viktigaste plagget i världen. Det är inte en sexaccessoar.

Köp inte BH till ditt barn om du inte vill. Men låt andra kvinnor och framförallt andra barn få vara ifred med sina beslut.

En av de allra bästa texterna om ämnet är Michaelas! Läs den!

Det farliga genustänket och de biologiska skillnaderna mellan pojkar och flickor

I dag skriver psykologen Alf B Svensson att vi måste sluta försöka göra våra barn könsneutrala, med könsneutrala namn, bannlysta dockhörnor och lika leksaker för alla. Jag håller helt med honom om att det finns problem med de tendenser till överdrift som finns (exempelvis att inte berätta för folk om ens barn är pojke eller flicka även åratal efter att barnet fötts). Jag håller också med honom om vikten av att vi ska uppmuntra flickor att ”tro på sig själva” och pojkar att ”utveckla sin känslomässiga intelligens”.

Men när han talar om att ”göra våld på naturen och försöka skapa könsneutrala barn” är det något som klickar inom mig. Något som förmodligen grundar sig på allt vad jag läst om medeltida syn på manligt och kvinnligt och på naturlighet, för det är ungefär i de samma tankebanorna som Svensson rör sig. Visst, det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor som inte är begränsade till snopp vs. snippa eller den i ett senare skede uppenbara längdskillnaden, och det ska man inte förneka. Men den fundamentala bristen i resonemanget att dessa biologiska skillnader ska utgöra utgångspunkt för hur man behandlar pojkar och flickor – vilket är vad Svensson driver – är att ingen hänsyn tas till att de skillnader som finns mellan grupperna i nästan alla uppmätta fall är betydligt mindre än dem som finns inom grupperna. Detta leder till att aldrig så goda intentioner att låta pojkar och flickor utvecklas till de bästa individer de kan vara genom att ta hänsyn till flickor och pojkars särskilda behov blir åt helvete fel när man tar i beaktande alla pojkar som de facto har en välutvecklad känslomässig intelligens och alla flickor som redan tror på sig själva lite mer än vad som är riktigt nyttigt.

Kanske är det att jag är en sån där genusvetare som inte vet min plats som får mig att reagera lite extra när jag läser Svenssons förklaring till varför flickor har ”sämre psykisk hälsa, framförallt i tonåren”, men jag har hittills inte sett en enda vetenskapligt underbyggd studie från efter 1900-talets början som skulle stöda att denna ohälsa beror på att flickor har ”en medfödd större sårbarhet”. Och hur ska man i så fall förklara mäns högre självmordsfrekvens då? John of Salisbury menade redan på 1100-talet att kvinnor var svagare än män,  och minst sedan dess har kvinnans svagare natur setts som anledningen till varför hon lättare blir sinnessjuk, lurad, offer, är inkapabel. Man menade att det var naturligt. Säkert hade man aldrig trott att kvinnor skulle kunna klara vad kvinnor i dag alldeles avgjort kan. Hade ingen ställt sig upp och menat att individuellt kunnande trumfar idéer om gruppen kvinnors naturliga svaghet hade kvinnor fortfarande knappast haft varken rösträtt, äganderätt eller bestämmanderätt till sin egen kropp – sådant man ansåg att kvinnor på grund av biologi och naturlig fallenhet inte skulle kunna hantera.

Poängen med att uppfostra sina barn med genustänk är inte att vi därefter kommer att få en värld full av henar som heter Kim och klär sig i blåa byxor och rosa tröjor, utan att vi får ett samhälle som ser barn som individer, fria att göra vad de vill, fria att följa traditionella vägar eller bryta egna nya. Ett samhälle där val kan ha gjorts av medfödda biologiska drifter, men där inga förutfattade meningar om vad de biologiska drifterna ska vara får styra.

Vart tog Finland vägen?

Inför en artikel om medeltida arvsrätt som jag för tillfället arbetar med öppnade jag Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia. Den visade sig inte innehålla någonting särskilt användbart just den här gången, men boken är generöst fotnotad, trevligt diskuterande och rimligt lättläst. Särskilt gillar jag diskussionen om det självklara i att genussystem är viktiga för ekonomihistorien. På det stora hela verkar den alltså bra!

Och jag ska erkänna att jag inte läst bokens alla 478 sidor, det har jag inte, men jag har läst tillräckligt många för att ställa mig frågan vad i hela friden som hände med Finland. Den enda karta över forna Sverige där Finland finns med är tagen ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555, och den kan i övrigt endast med viss inlevelse beskrivas som geografiskt korrekt. I listan över rikets större städer under Vasatiden ( s. 106) återfinns Stockholm, Norrköping, Gävle, Nyköping, Uppsala, Kalmar, Arboga, Västerås, Nya Lödöse, Söderköping, Vadstena, Örebro, Jönköping, Linköping, Södertälje och Västervik i fallande storleksordning, trots att Åbo var Sveriges näst största stad och även Viborg torde ha platsat på den där listan. Faktum är att i hela avsnittet om städer under den tidsepoken nämns ingen av de svenska städerna i vad som nu är Finland. I diskussionen om medeltida godskomplex nämns förvisso Bo Jonsson Grip men hans ägor sägs ha legat i ”östra Mellansverige och i Småland”, trots att karln ägde större delarna av Finland (eller syftar ”östra Mellansverige” på Finland…?).

Det är problematiskt att skriva historia baserat på nationella gränser eftersom dessa har varierat så mycket över tid. På ett sätt måste det vara upp till varje historiker att avgöra vad som är en rimlig avgränsning för ett givet ämne, men det bör också göras fullkomligt klart vilket val som gjorts och varför eftersom det obönhörligen kommer att påverka resultaten. I den här boken hade väl det tre rejäla sidor långa avsnittet med rubriken ”Sverige” utgjort den naturliga plattformen för en sådan diskussion, men här sägs inte ett pip om hur man förhåller sig till Finland. På flera andra ställen har man valt synnerligen tvivelaktiga mellanvägar i stil med att göra en befolkningsstapel för Sverige och en för Finland eller rent av använda sig av historiskt sett märkliga begrepp som ”dåvarande Sverige och Finland” (s. 78-79) där ordet ”dåvarande” hänvisar till en tid då det var ett och samma land. Samtidigt nämns knappt Finland i diskussionerna, och varken Åbo eller Finland finns i sökregistret (men däremot Fagersta och Frankrike) och handeln med Ryssland (Novgorod) har jag ännu inte hittat i själva boken så den har åtminstone inte fått någon framträdande ställning.

Finland var en integrerad och betydelsefull del av det svenska riket i nästan fem hundra år. Det är drygt hälften av den tidsperiod som boken behandlar (om vi är generösa och godkänner att man börjat redan år 1000 trots att de första århundradena avklaras på några sidor). Att skära bort Finland från Sverige är en nutida nationalistisk tendens som gynnar nationalromantisk separatism och skjuter ner goda historievetenskapliga intentioner. Sveriges ekonomiska historia utan Finland hade sett helt annorlunda ut och är berättigad snarast om man vill skriva en parallellhistoria till den faktiska – en science fiction om alternativa världar. Vill man på något vis försöka historiskt härleda det Sverige som finns i dag klarar man sig inte utan att låta Finland spela den naturliga roll det hade. Men oavsett om man håller med om detta eller inte, är det minsta man kan göra att föra en diskussion om varför, att ta ställning till sina egna val – för att inte ta med Finland är ett val fullkomligt frikopplat från historiska realiteter.

En berättelse om ett pepparkakshus och en väldigt arg mamma

I mellandagarna brukar vi bygga ihop pepparkakshuset, lite för att ha lite julpysslande kvar att se fram emot när man sitter i en yrande hög av julklappspapper den tjugofjärde och undrar om det verkligen var allt, och lite för att det är tradition att demolera pepparkakshuset först på Vilhos födelsedag den 9 januari. Så i dag satte vi igång med det där byggandet, jag och barnen, och vi köper alltid en färdig byggsats pepparkakshus eftersom själva ihopmonteringen är jävlig nog utan att bitarna har deformerats i ugnen och man räknat fel på antalet långsidor ett fullständigt normalt fyrkantigt hus behöver i år igen.

Jag vet inte hur många gånger jag förklarade för barnen att jag skulle smälta socker som skulle användas för att sätta ihop huset och att sockret då är alldeles fruktansvärt varmt och att det är viktigt att barnen håller sig stilla och ska man springa ska man åtminstone inte göra det i köket. Jag hade förmodligen lika gärna kunnat hålla en föreläsning på ryska om astrofysik för ett gäng pungråttor med mentala handikapp och få bättre gehör för sockret hann knappt smälta innan de första fyra ”såja, lugna er lite nu” hade prövats och båda barnen hade hunnit slå både sig själva och varandra. Så jag fortsatte att be dem lugna sig, inte springa, snälla hoppa inte här, akta det är varmt, släpp gardinen, ställ inte stolen på min fot, nej det är smält socker inte bajs – allt med mild röst och en ängels tålamod.

Och så började jag sakta men säkert montera ihop huset, frenetiskt nynnande sånger om julefrid och det härliga med små barn. Barnen tar sats från vardagsrummet, kommer farande runt hörnet i hallen och smäller in i diskbänken precis bredvid mitt byggandet. Jag andas djupt och säger för hundrade gången att det är oerhört viktigt att de inte härjar i köket just nu för att någon kan gör sig illa. Så Tilda klipper till Vilho en sista gång, han sopar till henne för rättvisans skull, båda studsar mot min ansenliga bakdel och jag droppar en stor, kokande klört med socker knappt två millimeter från min tumme. Den där droppen som får det att rinna över, liksom.

Så jag tar stekpannan med kokande socker, slår sönder hela helvetes pepparkakshuset så godisdekorationerna flyger och sedan hivar jag ut hela skiten och båda barnen, låser dörren och läser en bok i stället. Eller. Det var vad jag hade velat göra. Istället vrålar jag UUUUUT UR KÖKET till ungarna och de piper iväg i samma sorts virvlande tumult som de just anlänt. Och jag blir plötsligt så oerhört trött, hela vägen in i märgen. När man försöker göra något kul med barnen, när man anstränger sig, när man gör det som de bett om trots att man egentligen inte vill och så kan de inte lyssna på vad man ber dem om och man tvingas bli argare än vad man skulle orka. Så jag stängde jag av spisen, lät allt stå och gick upp och satte mig på sängen med gråten i halsen, ledsen och besviken över att det ibland är en omöjlig uppgift att vara en bra mamma. Tilda grät och skrek att det minsann var HON som var ledsen och besviken för att jag inte tänker sätta ihop pepparkakshuset när hon faktiskt VILL det, och Vilho tryckte på sitt TV-spel och så satte de sig i soffan. Helt plötsligt var de inte bara bästa vänner utan dessutom rörande överens om att jag var den sämsta mamman världen någonsin skådat. Så jag gick dit och sa att jag helt enkelt inte förstår hur jag ska kunna prata med dem för att de ska förstå vad jag säger när det inte räcker att jag pratar vanligt med dem och Vilho rullar med ögonen och suckar så djupt att vilken tonårsangstig emo-unge som helst hade varit avundsjuk. Så jag tar hans jävla Xbox och slår sönder fönstret med det, kastar ut skiten, och använder därefter hans spel – enligt principen populärast först – som frisbees. Eller. Det var var jag hade velat göra. Istället stänger jag av spelet. Tre gånger. Så att han skulle fatta.

Sedan vägrade jag fortsätta pyssla med barnen tills de sagt förlåt. Tilda kom snabbt farande och snyftade ”förlåt mamma” och så var det bra och vi gick ner för att fortsätta. Vilho, den långsinte lille skiten, vägrade komma med utan låste in sig på rummet och spelade musik och övade sig i att vara fjorton och missförstådd av alla. Så jag lät honom vara i fred, och till slut kom han smygande och gömd bakom en dörr sträckte han fram ett litet brev – det han hade sysslat med instängd på rummet.

20121228-174518.jpg

Just när man tror att man inte lyckats få honom att förstå hur ledsen man blivit bevisar han att han inte bara förstått utan också tagit till sig min sorgsenhet och vill göra något åt det, även om han inte kan göra det på samma omedelbara sätt som Tilda.  Älskade ungen! Och så kramas vi allihop och talar om hur viktigt det är att vi lyssnar på varandra för att ingen i vår familj ska behöva skrika för att göra sig hörd och så kramas vi lite till. När vi alla sedan blivit sams igen byggde vi ihop ett prima pepparkakshus, där en av huvudprinciperna är att få plats med så mycket godis som möjligt, precis så som det ska vara!

20121228-174525.jpg

Stupid is what stupid does

Vaknade mitt i natten med sådan värk i armen att jag började tro att något var allvarligt fel. Jag vände på mig och det stack till, men jag var så trött att jag somnade om. Sov oroligt. Drömde att jag var tvungen att gå till läkaren, att armen blev blå och ramlade av. På morgonen hade jag ett vagt minne av smärta i armen, tills jag vände på mig, det stack till ordentligt igen och jag hann tänka blodpropp, cancer, ambulans och lobotomi innan jag insåg att jag sovit på mina hörlurar.

Det lovar ju gott inför kommande utmaningar.

Vita kränkta män

Jag hade egentligen inte tänkt kommentera hela härvan kring Erik Almqvist och hans kompisars beteende, men så kan jag förstås inte låta bli. För det finns något väldigt falskt i att lägga hela skulden på Erik Almqvist. Och nej, jag tycker inte att det är ett mediadrev eller att rapporteringen skulle vara snedvriden, det är inte problemet. Problemet är att Kent Ekeroth, som är rättspolitisk taleman, filmade hela händelsen, gav filmen till Almqvist, stod bakom att denne manipulerade filmen och sedan förnekar att bråket skulle ha gått till så som filmen visar. Och han går fri!

Visst är det bedrövligt att Almqvist häver ur sig sådana saker, självklart ska han straffas för det, men varför begår man nu misstaget att bara titta på vad som sägs och inte också på vad som görs? Varför förblindas vi av indignationen över att någon sagt förbjudna ord så att vi inte tar itu med faran i dem som hejar på? Ekeroth håller käft, och det gör han förvisso rätt i, men den politiker som bidrar till förvanskning av filmer som sedan används i propagandasyfte, och som tycker att det är helt ok, hör inte hemma som rättspolitisk talesman. Det är dags att ta ansvar, dags att stå för vad man gör, dags att sluta skylla på media, PK, feminister och Världen och säga att det här är vad jag står för.

Dessutom finns det något tragikomiskt över vuxna, privilegierade män i maktpositioner som använder uttryck som ”blatte-lover” i samma veva som de hånar andra för deras svenska. Alltså verkligen. Ska man slakta sin egen karriär kan man väl åtminstone göra det med lite större intellektuell spänst?