– om historia, vägar och val. Och allt som gör det mödan värt.
Ni vet alla de där etiketterna och namnskyltarna till julklappar som man köpt på sig och som man titt som tätt stöter på i någon obskyr låda under året? Ni vet när man tänker ”aj fan det är är HÄÄÄR de ligger nu vet jag det sedan i december!”?
Nej. Det vet man inte alls sedan i december det här året heller.
Så jag har inga nyheter kring huruvida det är hemokromatos eller något annat som orsakar mina levervärden, men däremot kring det där med att känna att man lever. Åtminstone nätt och jämt.
Det halsonda som jag dragits med sedan lördagen förra veckan, och som redan innan givit problem med förkylningsastman kröp ner i lungorna. Fredagen ägnade jag nästan helt åt att försöka hosta ur mig lungorna, och om jag sovit dåligt innan så blev det inte bättre. Fredag kväll tittade jag mig också i spegeln och insåg med en uppgiven axelryckning att kortisonet blåst upp mitt ansikte som en ballong. Eller en måne. Det är väl den korrekta termen. Månansikte. Anyways. Hals och ansikte runt och glatt. Eller bara runt egentligen.
På lördagen började Gabriel klaga på magont och jag kunde inte andas mer än i flämtningar på grund av hosta och astma. På natten spydde han ner hela sängen. Söndagen stapplade jag mest runt och försökte hålla liv i mig och barnet. Och jag bet ihop och ringde till barnets far. Det är ett helt eget sorts helvete, att behöva ringa till honom och säga att nu klarar jag tyvärr inte av att sköta om barnet längre. Nu måste du komma.
(Här någonstans blir jag lite grinig över att folk nu bah ”Meh fanvafint ändå att han kom”. Jo. För att det är hans barn liksom. Ni vet. Men ändå. Ingen har tyckt att jag varit hjälte som tagit hand om barnet när fadern varit sjuk.)
Söndag natt stod det klart att jag, föga förvånande, plockat upp Gabriels magsjuka. Måndag morgon, när fadern tyckt att det var rimligt att han åkte iväg på jobb, var jag ganska desperat. Förutom att jag inte alls hade hämtat mig från den Långa Magsjukan från Helvetet, toppat den med en dunderförkylning med astmaströssel och hostade så att varje muskel krampade var jag lamslagen av en ny magsjuka (sannolikt noro). Jag har en kontakt till socialen sedan tidigare, och hon hade redan veckan innan (innan hostan och nästa magsjuka) konstaterat att det var dags att jag fick hjälp hem några timmar. På måndag förmiddag ringde de, och även om man hörde oron hos dem så konstaterade de krasst att de inte kunde komma så länge vi hade magsjuka.
Så jag ringde barnets pappa på jobbet och sa att han måste komma tillbaka, vilket han lovade att göra sedan. Och så ringde jag till vårdcentralen och frågade vad i hela helvete jag ska göra för nu orkar jag inte mer. Kan inte mer. Jag fick en tid till läkaren som tillsammans med en sköterska stod och såg på mig på britsen och var minst lika förtvivlade som jag var. De gjorde det bästa de kunde. Lovade ordna sjukskrivning för barnets så att han kunde vabba (vi har ju delad vårdnad, så det har han all rätt i världen att göra). Skrev ut ett papper att ge till ambulansen om jag skulle bli det minsta sämre, så att jag kunde få åka direkt till sjukhuset utan att passera väntrummet.
När jag kom hem från sjukhuset med första magsjukan och hade tappat åtta kilo på två veckor, blek och utmattad, tog jag en bild på mig själv för att jag skulle minnas hur det var där på botten.
Little did I know att botten ingalunda var nådd. Kortison, hosta, förkylning och ytterligare en magsjuka senare var situationen inte bättre.
I dag hålls jag på benen lite längre stunder. Har till och med varit ute hälsat på djuren. Barnets pappa har varit här sedan måndag, förutom turer till gymmet, och samvaron med honom är ungefär så smidig som man hade kunnat förvänta sig. Det är väldigt få saker vi är överens om och allt det som gjorde att vi skildes åt för två och ett halvt år sedan är så skriande uppenbart fortfarande där. Det finns en sadistisk tröst i att han är lika led på mig som jag är på honom, och en trygghet i vetskapen att vi båda just nu genomlever det här för Gabriel. Ett dysfunktionellt tillsammansskap.
Tack och lov har min hosta börjat lägga sig, jag har fått ordning på medicineringen av astman så att jag kan prata utan att flåsa, och Gabriel är i princip frisk. Vila, är det som gäller, även fortsättningsvis. Målet är att kunna sköta om djuren utan att börja skaka och kallsvettas till slutet av veckan.
Jag klarar inte ens av att sätta ord på min ilska över att världens ledare lät förstörelsen av Aleppo hända, att de lät Assads trupper massakrera befolkningen. A kämpar här hemma för att försöka leva normalt just nu och jag vet inte vad jag ska säga. Förlåt, liksom. Förlåt för den här delen av världen. Förlåt för alla byråkratiska kryphål, för paragrafer och meningslösa diskussioner. Förlåt att vi offrade Aleppo för att vi var för fega för att säga ifrån.
Det duger inte att fördöma i efterhand, när vi kunde se redan innan vart det var på väg. Det är inte bra nog.
Samtidigt hamnar jag i diskussioner med olika, en del vänner andra inte ens tänkbara sådana, som vill problematisera situationen i Syrien. Jo, det är en jäkla härva. Visst, hela landet är fullkomligt kört åt helvete och kommer aldrig att repa sig och absolut, det är en bisarr mängd grupperingar inblandade. Men kärnan i konflikten är för de allra flesta syrier väldigt enkel. De ville ha ett fritt demokratiskt samhälle och vad som började som en relativt lågmäld protest mot diktatorn Assad blossade upp i ett våldsamt krig mot befolkningen när Assad använde kemiska vapen mot civila. Det går inte att försöka två se två sidor av konflikten i Aleppo just nu. Där finns det bara en regering stödd av Ryssland som går in och slaktar civilbefolkningen. Det finns inget försvar för de handlingarna, inga förmildrande omständigheter, inga ursäkter.
Och när jag nu ändå satt uppe och surade på nätet så passade jag på att skriva till Finlands utrikesminister Timo Soini (timo.soini@formin.fi) och be honom om att stå på civilbefolkningens sida. Gör det någon skillnad? Inte en aning. Det tog typ två minuter och om vi är tillräckligt många som skriver till beslutsfattarna så måste de i något skede lyssna.
Jag hade egentligen tänkt att vi skulle gå över till lättare ämnen och typ prata om fluffiga katter eller biblioteket vi håller på att tapetsera, men ämnet ”tafsande män” kombinerat med ”män som skiter i kvinnors upplevelser” bara liksom fortsätter att växa.
Här i Finland har en biträdande polischef alltså gått ut och hävdat att de asylsökande för med sig ett nytt sexbrottsfenomen – att kvinnor blir antastade i parker. Och finska kvinnor drog genast i gång kampanjer för att visa hur sexuellt ofredande inte på något vis är att ett nytt fenomen utan vardag. Vice polischefen i Helsingfors står dock fast vid sin åsikt (som är mer värd än de kvinnor som kan vittna om hur kvinnor de facto har det).
Så jag tänkte vara lite hjälpsam och visa några tidningsklipp, eftersom det tydligen inte räcker med kvinnors vittnesmål.
Och jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Tilläggas bör att ordet ”antasta” på den tiden hade en betydligt vidare innebörd och inte nödvändigtvis hade någonting med sexualitet att göra. Att antasta betydde snarare att man gett sig på. Kvinnor kunde också bli ofredade.
Antastade, ofredade och otrygga har kvinnor varit i alla tider. För 150 år sedan fanns det inte asylsökande, så man skyllde på zigenare, arbetare, soldater, sjömän, svenskar och fyllon. Grejen är att det inte är vanliga, schyssta snubbar då heller för per definition är det inte något som vanliga schyssta snubbar sysslar med. Schyssta snubbar skyller däremot ifrån sig och har gjort så åtminstone de senaste 150 åren.
Sedan kommer Helsingforspolisens chef och hävdar att han har hört om många fall av antastande och att han ”tippar på att en del av de här minderåriga kvinnorna agerar provocerande”. Man måste därför tala med föräldrarna om hur unga kvinnor uppför sig.
BRB. Ska bara gå och dunka huvudet i en vägg.
Om det hade varit upp till kvinnor att råda över sina kroppar hade vi inte haft det här problemet från början. Vi kvinnor gör redan allt vi kan för att skydda oss. Nu är det hög jävla tid att MÄN (yes, alla män) tar lite förbannat ansvar för vad som de facto är mäns beteende. Inte asylsökande, inte romers, inte svenskars, inte arbetares, inte sjömäns utan mäns beteende. Den gemensamma nämnaren är penis*. Sluta tänka med den.
Och fan ta den polis som vill ge min dotter uppföranderåd, samtidigt som han fullkomligt skiter i kvinnors vittnesmål. Det räcker nu. Män måste sluta berätta för kvinnor hur kvinnor har det.
*All män har dock inte penis, och alla med penis är inte män. Dock tyder det mesta på att alla de som sexuellt ofredat och antastat kvinnor i de här fallen har penis.
Jag skulle vilja börja med att påpeka att Per Gudmundsson redan har fått ett par rejäla skopor skit för vad han skrev när han tweetade följande:
Men jag har liksom inte kunnat släppa det här sedan jag såg det för några timmar sedan. Jag tror, helt ärligt, att det är något av det mest beklämmande jag läst, skrivet av en journalist som har i uppdrag att informera allmänheten om vad som händer i världen (även om det är från hans privata Twitter).
För jag kan för mitt liv inte begripa hur det kan vara så svårt att förstå vad asyl är för något. Hur det kan vara så svårt att se att asyl måste vara en grundläggande del av vårt samhälle? Asyl betyder inte alla ska skyddas, inte att alla integreras, inte att alla världens flyktingar ska få bo på i ens trädgård och dricka champagne och käka jordgubbar. Asyl betyder att alla har rätt att be om skydd. Det finns, per definition, inte någon olaglig asylsökande. Det är en grundläggande mänsklig rättighet.
De senaste dagarna har jag också sett många, även typer som jag egentligen tycker om och som jag vet är schyssta, tala om hur man måste förstå Ungern. Ungern, som har byggt ett flera meter högt taggtrådsstängsel för att hindra att folk som flyr från krig kan komma in. Ungern, som sätter de som har kommit in i landet i burar.
De här människorna är på väg för att söka asyl. De är inte olagligen i Ungern och Ungern har ingen laglig rätt att hålla dem instängda. Det finns ingen lag som säger att Ungern får låsa in barn i burar eller märka deras kroppar med filtpennor och registreringsnummer. Ungerns agerande kommer inte från en lagtext, utan från de styrandes människosyn.
Dublinförordningen säger att asylsökande ska söka asyl i det första land de registreras i, men det har i flera veckor diskuterats att Dublinförordningen kan luckras upp. Det finns heller ingenting som förbjuder länder att ta emot asylsökande eller som gör asylsökande olagliga för att de siktar på ett visst land och det finns verkligen ingenting i Dublinförordningen om taggtrådsstängsel, vattenkanoner och burar. Om till exempel en asylsökande familj har blivit misshandlad av den ungerska polisen (mängder av sådana vittnesmål finns) och därför vill söka sig vidare till Tyskland eller Sverige eller så är det knappast något de kan klandras för och ingenting som gör dem till olagliga invandrare.
Ok? Ok.
Det är därför det tar hus i helvete när Per Gudmundsson talar om asylshopping som om det vore en jävla hobby som människor med för mycket tid och pengar sysslar med när de har tråkigt. Det förringar de asylsökandes status som just asylsökande, men framför allt så förringar det människovärdet hos människor på flykt.
”Vad ska man kalla det då?” undrar Gudmundsson i en senare tweet. ”Kalla vad då?” undrar jag. Det att människor på flykt hellre söker sig mot vad de har hört är trygga platser än att de stannar på ställen där de blir tillfångatagna och attackerade av polisen? Vad sägs om att vi kallar det mänskligt.
Via förunderliga vägar stötte jag på följande, på Urban Dictionary:
Och ska vi vara riktigt, riktigt petiga så är det ju en alldeles korrekt definition. Antivaxxare är ofta alldeles sanslöst pålästa, det finns inget omedelbart samband mellan intelligens och känslor inför vaccin och många antivaxxare är dessutom högt utbildade.
Däremot är det en långt ifrån alldeles ärlig definition. Den ger nämligen sken av att research – forskning – är något som vem som helst kan syssla med när som helst och att all research är likvärdig. Sannolikt finns det här en språklig dimension eftersom att engelskan inte har så många synonymer för research (första gången engelska inte har trettiotolv synonymer). På svenska skulle man kunna göra en distinktion mellan till exempel forskning och efterforskning. Antivaxxare har gjort efterforskningar själva, ungefär på samma sätt som när man gör efterforskningar om vilken internetleverantör som är billigast eller vilka pizzerior det finns i närheten, och med ungefär samma sorts relevans för resten av världens gilla gång. På engelska skulle en bättre term kanske vara ”googling”. Det är ju vem som helst fri att göra.
Men antivaxxare sysslar inte med forskning.
Forskning – riktig research – sker nämligen alltid under kontrollerade former. Det finns inga forskare som kan göra ”sin egen forskning” och ”dra sina egna slutsatser” i den betydelsen att man samlar information som tillkommit utan dessa kontrollerade former och sedan bildar sig en egen uppfattning. Att man bildar sig en egen uppfattning om någonting betyder inte att den uppfattningen är rätt, även om man läst precis hur mycket som helst i ämnet så länge man inte läser trovärdiga resultat – tillkomna genom forskning snarare än efterforskningar. Det blir till en egen liten klubb av ”sanningar” som bekräftas inom den egna gruppen men som inte håller för vetenskaplig granskning och därför inte är att betrakta som fakta. Bara för att några åsikter dyker upp väldigt ofta betyder det inte att de är korrekta. Inte ens när man kan googla sig till ”bevis” för påståendena. Till exempel var folk förr i tiden inte färgglatt randiga, även om vittnesmål indikerar att så var fallet.
När jag skriver min avhandling är det i ständigt samarbete med andra forskare, med mina handledare och i konstant diskussion med tidigare forskningsresultat. Allteftersom nya kapitel blir färdiga lägger jag fram dem inför seminariet och får försvara vad jag skriver och/eller ändra. När hela avhandlingen är färdig ska den skickas in för förhandsgranskning, jag ska få tillbaka den med experters kommentarer och har några månader på mig att ändra. Därefter ska avhandlingen läggas fram för offentlig granskning, en disputation, där jag inför publik (ofta de närmast sörjande, men vem som helst får komma) ska försvara min avhandling under det att en inkallad expert (en opponent) påtalar avhandlingens eventuella brister. Först sedan detta är färdigt är avhandlingen att egentligen betrakta som ett säkert bidrag till vår kunskap. Då är den att betrakta som fakta.
Att jag jobbat med avhandlingen i fyra år är inte värt en piss i havet om den inte går igenom granskningarna. Att jag läst, och läst, och läst har ingen betydelse om förhandsgranskarna eller opponenten kan påvisa så stora brister att avhandlingen inte godkänns. Och att inte acceptera vad 99% av de andra forskarna har visat stämmer skulle med största sannolikhet vara en sådan brist som sköt ner hela avhandlingsprojektet.
Det är min forskning, visst, och det är mina slutsatser, absolut, men om de inte klarar en granskning från det övriga vetenskapssamfundet blir det aldrig mer än mina personliga åsikter. Det blir inte forskning i betydelsen ny kunskap med relevans för andra. Forskning är inte något man sysslar med i ett vacuum.
Det är lurigt, det där med vad som är fakta och inte, men i allmänhet är det en väldigt bra grundprincip att om det krävs konspirationsteorier för att bekräfta faktan så är den inte trovärdig. Och läkare och medicinforskare över hela världen är överens om att vaccin räddar liv. Vaccin räddar liv. Det enda sättet någon kan argumentera för att inte vaccinera är alltså genom att underkänna den vedertagna expertisen.
Då talar vi inte fakta längre. Då är det inte forskning.
Bara den som gömt sig ute i sin stuga i vildmarken kan ha missat att en riksdagsledamot, Immonen, från ett av regeringspartierna här i Finland har skrivit ett minst sagt märkligt brandtal till sina bundsförvanter om det stundande kriget mot den förhatliga mångkulturen. Kriget som ska få bubblan i vilken fienderna lever att spricka och de sanna finländarna att stå segerrika. Detta publicerade han (på mycket dålig engelska, ironin i det är så jävla meta att I don’t even) på sin Facebooksida. Partikamraterna förklarar det med att han gett uttryck för sina personliga åsikter, vilka han har rätt till och vilka inte bör sammanblandas på något vis med hans uppdrag som del av det högsta beslutsfattande organet i det här landet. Dessutom menar somliga att det inte borde komma som en överraskning att Sannfinländarna är emot mångkultur.
Och jag blir så vansinnes förbannad. Förbannad på de mesproppar till fegpolitiker som är hans partikamrater och framförallt regeringskollegor som inte kommer ut ur sina egenhändigt tillyxade stugor och säger att Finland är ett demokratiskt, öppet samhälle där de som uppviglar till raskrig inte får vara med och bestämma. Förbannad över att somliga verkar tycka att en riksdagsledamot kan få säga vad i helvete som helst, särskilt sena kvällar, och att det är ”mänskligt” och ”privat” och inte en del av den politik som faktiskt bedrivs.
Och mitt akademiker-jag gråter över oförståndet. Gråter över att så skrämmande många använder termen ”mångkultur” utan att ha ens grundläggande kunskap om vad en kultur är, hur kulturer utvecklas, samverkar, lever och frodas och alltid har gjort det helt oberoende av politiska gränser. Gråter över hur den retorik som banade väg för några av de värsta katastrofer mänskligheten hittills har skådat bara avfärdas som legitima, enskilda åsikter trots att de uttrycks och understöds i maktens korridorer. Och jag gråter i förtvivlan över hur historielösheten lägger sig som ett unket täcke över ”nationen” och ”dess rättmätiga folk” där kännedom om den historiska utvecklingen av det som nu är Finland fullkomligt saknas.
Men mest av allt är jag rädd. Rädd för att mina barn, andra generationens invandrare – stolta, nyfikna, fantastiska små finländare – ska behöva möta de här värdena. Det kommer nämligen att hända om dessa värden tillåts vara en del av det politiska landskapet. Rädd för förslag om att sådana som mina barn ska behöva ha märken på sina kläder, sina ID-kort, för att de inte ska kunna smälta in för väl. Rädd för att de inte ska få prata alla de språk de kan, och få växa upp som de fria, jämlika medborgare de borde få vara i det land som de ser som deras.
Vi vet vad som händer när man agerar enligt de tankar Immonen ger uttryck för. Vi har sett det hända. för nästan exakt 4 år sedan när en annan typ, med betydligt mindre maktbefogenheter än Immonen men med nästan identisk antimångkulturretorik, avrättade barn på en ö i Norge.
Mer om ämnet kan man läsa på YLE eller på HBL. Om man orkar.
Ni vet den där scenen i Star Wars när de äntligen har listat ut hur de ska förstöra Death Star och med fantastisk precision och full kareta kör in? En fluga gjorde så med min näsa i dag. Och den sitter fortfarande kvar.
Det är ju sånna här dagar man är rätt tacksam över att flugor inte har någon explode upon impact.
Jag älskar det här huset, det gör jag. Men just i dag är det lite svårare. Jag är nämligen fullkomligt beroende av att få duscha varmt. Om man inte eldar med ved i pannan så kan man duscha varmt i ungefär 3 minuter och 24 sekunder. Har man långt hår som måste tvättas är det inte tillräckligt. Det här brukar inte vara ett problem eftersom jag eldar i pannan varje dag.
Och jag är bra på att elda i pannan. Nöden har ingen lag och man lär sig vad man måste liksom. Men tamefan att det ska vara svårt att få futt på skiten i dag. Den bryr sig liksom inte om att jag städade ur askan, putsade insidan, talade milt till den, hämtade nya tunna vedpinnar att mata den med.
I dag är förstås också en sådan dag då jag inte får sitta inne på mitt kontor och skriva hela dagen, utan då jag måste göra mig någorlunda presentabel och stå framför ett gäng studenter. Våndan just nu. Jag vill inte duscha kallt!
Näe hörrni. Nu får det faen i mig räcka. På mitt inlägg om självsvält och kroppsideal kommer man efter man och bah’ ”mäh, det är faktiskt vetenskapligt bevisat att män tänder på kvinnor med kurvor och får man inte säga någonting om man är man längre eller va”. Vad är det för fel på er? Vad i helvete har ätstörningar med mäns sexuella preferenser att göra? Ingen-fucking-ting.
Inget.
Nada.
Ni har inte fattat problemet. För ni vägrar fucking lyssna på vad man säger. Här kommer det i versaler: KVINNOR SOM SVÄLTER SIG SJÄLVA KOMMER INTE ATT MÅ BÄTTRE FÖR ATT NI SÄGER TILL DEM ATT DE BORDE GÅ UPP I VIKT FÖR KVINNOR SOM SVÄLTER SIG SJÄLVA GÖR DET INTE FÖR ATT TILLFREDSSTÄLLA ER. Därför är det fullkomligt jävla irrelevant vad ni tycker är snyggt, eller vad vetenskapen säger att standardmannen tänder på, eller vad i helvete ni tycker om kvinnors skönhetsideal.
Och bara så att det är alldeles klart; jag säger inte det här bara för att ni är män, utan för att ni beter er som första klassens arslen. Jag hoppas innerligt att ni inte upplyser er dotter som stoppar fingrarna i halsen efter varje måltid, som skär sig själv i armarna, som tynar bort, försvinner in i sig själv, om att hon ska sluta för ingen man vill ha ett benrangel. Sitt ner på läktaren och håll käft.
Hit och dit och tillbaka igen 