Etikettarkiv | Nämen nu får det väl räcka

På tal om det där med kvinnlig objektifiering och sexualiserat våld

Lana del Rey har utsetts till årets kvinna av GQ. Så inne i tidningen har de en bild som ser ut så här.

fattar0

När jag väl lyckas svälja kväljningarna börjar jag fundera på vad som fick dem att ta just en sån här bild för att hedra årets kvinna. Alltså på riktigt. Hur lade man fram förslaget för Lana?

– Jomen du. Vi tänkte att eftersom vi redan har dig naken på framsidan av tidningen (true story, btw) så kanske vi skulle dra på något skimpy svart? Och så lite dramatik på det. Vad sägs om att vi har en ansiktslös man som greppar din ena boob, inte så där sensuellt liksom. Nej nej. Mer så att det gör lite ont. Och så kanske han liksom lägger sin andra hand runt din nacke, du vet så där så att det ser ut som om han kan knäcka din nacke om du säger nej. Hur låter det, tycker du?
– Men härregu vilken kul och nytänkande idé! Det är ju verkligen en position som framhäver min musikaliska genialitet och spelar an på min lysande karriär som musikskapare. Sure thing asså!

Se fler bilder här eller här!

Ett brev om homoäktenskap

Kära Mr. Bauer,

Jag har just haft det tvivelaktiga nöjet att se reklamfilmen New Morning, där den oroade frun läser tidningen och på sin ömsinte makes försiktiga fråga om vad som är på tok svarar att Obama försöker tvinga homoäktenskap på det amerikanska folket. Jag antar att det bara var en smärre miss i manuset att framställa det som att homosexuellas lika rättigheter till äktenskap leder till att alla amerikaner i framtiden måste gifta sig med någon av samma kön. Men sånna missar händer ju så lätt. Homoäktenskap handlar ju trots allt inte om att skapa någon ny norm för hur äktenskap ska se ut, utan om att acceptera det faktum att kärlek uppstår även där somliga inte vill se den.

När man diskuterar om homoäktenskap ska legaliseras brukar jag ofta tänka på hur det var för bara knappt femtio år sedan, då den där frun i din film skulle ha blivit lynchad för att hon gift sig med en vit man. Är det inte ganska konstigt att tänka sig det? Att idag, på grund av politiska påtryckningar, ökad öppenhet och en större förståelse för kärlekens gränsöverskridande makt sitter hon där i en fin klänning istället för att hänga i ett träd. Idag kan det där gifta paret oroa sig över att homosexuella ska få grundläggande mänskliga rättigheter, trots att det är så kort tid sedan diskussionen rörde människor som dem.

Du Mr. Bauer, det var bara det jag ville säga. Tack för att du gör oss som stöder kärlek i alla dess former påminda om vikten av ett fortsatt stöd.

Ha en bra dag!

Vänliga hälsningar
Charlotte

Läs också Hannah!

Att upprepa det självklara

Jag sitter och grubblar över hur jag ska formulera de inledande meningarna till kapitlet om genusteori i avhandlingen och jag kommer hela tiden på mig själv med att försöka försvara varför jag har genus som en kategori – varför jag skriver genushistoria. Det är förvisso bra att alltid påminna sig själv om varför man gör det man gör, men när man sysslar med genus blir det nästan absurt mycket sådant.

I min avhandling gör jag liksom så många genushistoriker före mig. Jag tar upp och diskuterar den kvinnliga underordningen, förklarar den, sätter den i perspektiv. Men det är egentligen bara att upprepa det självklara, att tvingas börja från början varje gång, bara för att det rör genus. Inte någonsin har jag sett en ekonomihistoriker börja sitt teorikapitel med att försvara ståndpunkten att det rådde skillnader mellan olika klasser. Det finns ingen som tvivlar på det. Så varför ska jag behöva försvara och förklara utgångspunkten att det fanns en institutionaliserad kvinnlig underordning när det egentligen är lika självklart som klasskillnader? För att männen av idag känner sig hotade av att acceptera ett historiskt faktum?

Nej tack.

Skillnaden på mig och min make

Jag kör Vilho till förskolan och kommer med in en stund för att hänga upp jackor och sånt. En av hans nya kompisar tittar nyfiket på mig.

Kompisen (till Vilho): Är det där din mamma?
Jag: Närå seru. Jag är hans pappa.
Kompisen (tittar lätt panikslaget på mig och sedan på Vilho): Näe.
Vilho (gör en förstaklassig facepalm): Mäh! Min pappa pratar ju finska ju!

Nästa gång jag ska låtsas att jag är min make ska jag komma ihåg att prata finska. Förutom den lilla detaljen så är vi tydligen förvillande lika.

Om männens intelligens

Av en slump tittar jag på någon av Youtubes miljoner samlingar av filmsnuttar med misslyckanden. Som med den där killen som står vid poolkanten, helt ovetandes om att hans kompisar är på väg för att knuffa i honom och så halkar kompisarna och allihop ramlar i. Och han som stegrar så högt med motorcykeln att han ramlar av och motorcykeln kör vidare. Eller som de där grabbarna som tränade volter mot en vägg när väggen gick sönder. Eller som den där med han som sladdar runt med bilen, krockar med en skylt, välter ner för ett berg och hamnar i grannens pool. Tillsammans med de där tre killarna som halkade i i början.

Och den gemensamma nämnaren är att alla (utom när det är filmer från bröllopsfails) medverkande är män. Varför?

Jag får ofta höra att det som gör män framgångsrika och som är huvudorsaken till varför så få kvinnor når toppositioner är en biologiskt betingad äventyrslusta. Därför är män mer aktiva, mer initiativtagande och villiga att utsätta sig själva för risker än vad kvinnor är, och därför når män till toppen medan kvinnorna står kvar. Men vilka är då alla dessa män som hoppar utför stup men missräknar avståndet till studsmattan? Som åker pulka från taket och landar i en hög med is? Som cyklar uppför sin egenhändigt byggda ramp för att kunna land pung först på ett räcke tio meter bort? Som kör bil med några kompisar på en skateboard från ett rep fastbundet i dragkroken?

Kanske dessa män är måndagsexemplaren. De där som kommer från den grunda delen av genpoolen. För vad skulle kunna få normalbegåvade människor att utsätta sig själva för sådana idiotiska risker? En biologiskt betingad äventyrslusta designad av naturen för att sortera bort de exemplar som är för korkade för att överleva och låta resten styra världen? För det är biologiskt bevisat att den naturliga äventyrslustan är starkare hos pojkar är hos flickor. Därför tycker många att tingen är i sin naturliga ordning när pojkar är vilda. Det är helt enkelt så pojkar är. Men faktum är att den biologiska skillnaden mellan pojkars och flickors vildhet (”rough and tumble” i Hines 2005) inte ens är en fjärdedel av skillnaden i längd (som är mer uppenbar) och att det är en skillnad som alltså inte finns mellan alla pojkar och alla flickor. Sedan kan man förstås också fråga sig hur dessa mätningar gått till, vid vilken ålder de gjordes, och hur stor inverkan uppfostran redan har hunnit ha då, men poängen är att den biologiska skillnaden i äventyrslusta inte är en tillräcklig förklaring till varför män är så extremt överrepresenterade när någon gjort något riktigt korkat.

Alla dessa små pojkar, unga män, medelålders män, äldre män, gubbar så gamla att man inte trodde att de längre kunde hoppa så långt, som gör dessa vansinniga stunts har säkert en biologisk drift att hitta på grejer, tänja gränser och testa sig själva. Men de är också uppvuxna i ett samhälle där män uppmuntras att testa och där män som gör extremt korkade saker får status. Det är bara se på Jackass och Duudsonit. Pengarna de får för att pilla in leksaksbilar i rumpan skulle kunna ge en hel familj mat i tio år. Äventyrslustan som både pojkar och flickor föds med uppmuntras hos pojkarna, ger dem status och ger dem en drivenhet och en fullkomligt bisarr tilltro till den egna förmågan som gör att de når toppositioner. Om de överlever tonårstiden. Äventyrslustan hos flickor premieras inte alls på samma sätt och även om det nu finns en behjärtansvärd intention att nära äventyrslustan också hos flickor är de medvetna och omedvetna signaler samhället sänder ut i form av reklam, filmer, böcker den att flickor bör överlåta äventyrande till pojkar. Fortfarande. Ett ännu större problem är att de män som uppnår hög status genom att köra sönder farsans bil inte kommer att vilja ha en kvinna som gjort samma sak, för mäns äventyrslusta är något som bara andra män kan förstå.

Och där sitter vi fast. För det finns ingenting i mig, i min uppfostran, i mitt förstånd som kan se varför det vore en bra idé att en kväll på fyllan undersöka vad som händer om man dänger en whiskeyflaska i huvudet på sin polare eller som förstår vitsen med att pissa i andras glas. Jag kanske är osedvanligt tråkig, jag förstår det. Men det broderskap som bildas mellan män som trissar upp varandra tillräckligt för att glömma allt vad intelligens heter är något som kvinnor helt stängs ute från, som kvinnor förmodligen oftast heller inte vill vara med på och där kvinnors roll som bromsklossar och städare är helt avgörande för att männen ska kunna få statusen och kunna fortsätta vara muskler utan hjärna. Men det är samma broderskap som fortsätter att hålla män på toppen av samhället. Så det handlar om två saker. För det första ska inte äventyrslusta ses som ett manligt drag, för den biologiska skillnaden är försumbar. Då skulle inte män tvingas till dumheter de egentligen inte vill göra, och då skulle alla de flickor som tycker om tak-åknings-pulka också kunna få ligga på intensiven. För det andra måste samhället sluta premiera folk som tycker att det är viktigare att kunna rapa nationalsången än att laga mat och börja inse vilken oerhört viktig del i samhällsutvecklingen alla dem som inte kastar intelligensen överbord för ett högt hopp faktiskt har. Visst är framåtanda och drivenhet bra, men det är inte hållbart att alltid låta dessa trumfa medkänsla och omvårdad. Och framförallt: vi måste sluta se dessa som förutbestämda och könsbetingade.

Vilho har tappat en tand

Inte så att den inte var lös redan från början, för det var den ju, men efter att ungarna sett ett TV-program med en tandfé i morse och Vilho insåg att det fanns pengar att tjäna tog det honom i runda slängar åtta timmars ivrigt vickande (”nej, jag har inte tid nu, jag vickar på min tand”) innan den ploppade loss.

Visst tycker jag att barn ska lära sig att man inte får saker gratis, att man måste arbeta hårt för att komma någonstans i livet, men om min sexåring tycker att det är värt att knäcka loss sin tand för ett par euro hoppas jag att han aldrig får veta hur mycket en njure är värd på svarta marknaden i Bangladesh.

Jag har närt en kapitalist vid min barm.

Svarta hål

Idag har jag och min älskade storebror spenderat hela dagen på Heureka tillsammans med barnen. Det roligaste av allt, i barnens tycke, var en stor tratt i vilken man snurrade bollar för att kunna konstatera att ju närmare hålet i mitten bollen kom desto snabbare snurrade den. En svart-hål-simulator. Det försökte jag sedan glatt förklara för min högt vördade älskade man när han kom hem. Eftersom min bror och min man har ungefär lika sjuka hjärnor och bekymmersamt mycket barnasinne av den sorten som får treåringar att kikna av skratt när någon säger bajs var det inte en särskilt barnvänlig berättelse när de två roade sig med att avsluta mina meningar med egna kreativa förslag. Om vi säger så.

Tips för föräldrar: en dålig film och en bra app

Vi har tagit barnen på bio. För Tilda var det första gången. Till mitt försvar vill jag säga att jag protesterade mot filmvalet redan innan, men med rösterna tre mot en gick vi på Ice Age 4. Jag gillade förvisso ettan och har inte sett varken tvåan eller trean men om man drar samma figurer till en fjärde film kan det knappast bli annat än urvattnat. Om det ändå vore så väl…

För Ice Age 4 är inte bara samma gamla figurer men i urvattnade versioner utan en film där Jackass möter förhistorien. Visst, skämten är usla, men alla har ju olika humor så det kan man väl ha överseende med. Men resten? Farten är extremt hög. Det flyger, ramlas och skriks värre än på ett dagis för överaktiva barn som blivit kissnödiga. Allt händer så snabbt att handlingen, det lilla som finns, helt försvinner i virrvarret. Men två andra faktorer förutom farten och den usla handlingen gör filmen till direkt olämplig.

För det första är den våldsam. En del av våldet används som humor, när exempelvis den gamla mormor dänger till allt och alla. Men verkligen. Det är inte roligt att få en smäll. Barn ska inte lära sig att det är en del av interaktionen mellan människor (eller för den delen talande sengångare) att slå när man inte kommer överens. Resten av våldet är i den evigt pågående kampen mellan gott och ont, här i form av pappa-mammuten och hans vänner mot Kapten Apa och hans sjörövare. Fightscenerna är så många att jag vid något tillfälle tappade räkningen. Och visst, det kommer inget blod. Det gör det inte. Men när man har en mammut och en apa med dåliga tänder slå på varandra i en timme är det av rätt underordnad betydelse om publiken får se blod eller inte för våldet är gjort så naturtroget det går med den befängda idén att det är barnvänligt så länge man inte visar hur kroppar som får utstå liknande slag skulle se ut. Våldet är dessutom meningslöst för filmens handling – faktum är att om man hade begränsat våldsscenerna hade man kunnat korta ner filmen till runt 20 minuter och gjort den lättare att lida sig igenom.

För det andra cementerar den stereotyper. Visst, jag är genushistoriker och ser saker på ett särskilt sätt, och visst, all film måste inte ta upp kampen mot invanda mönster. Men Ice Age 4 funderar inte ens på alternativ. Vi har den överbeskyddande pappan, den förstående mamman, den revolterande tonårsdottern, skolans snyggaste kille med en hord (pun intended, det är mammutar vi talar om) snygga brudar som står och suckar saligt över allt han gör, och töntkillen som visar sig värdig på slutet. Alla ingredienser för en tonårsfilm. Med mammutar. Suck. I början av filmen skiljs pappan från mamman och dotter och resten av filmen skildrar hans kamp för att komma tillbaka. Pappan åker på en båt gjord av ett isberg. Mamman och dottern går mot en bro. Pappan slåss mot en apa. Mamman och dottern fortsätter att gå. Pappan simmar, hoppar, slåss lite till, stjäl ett skepp och pucklar på en kanin. Mamman och dottern går. Och går. Och går. Bekant mönster? Mannen på äventyr – kvinnfolket väntar: aktiv man – passiv kvinna. Genushistorikern suckar uppgivet. Men jag gissar att filmskaparna tycker att de har tänkt till, att de visar starka kvinnor. Som den där sabeltandade tigerbruden. Hon är ju jättetuff. Kanske först, men sedan domineras hon av apan, kastas ut ur gänget, fängslas och räddas slutligen av den sabeltandade tigerkillen. Jomen den där dottern med tonårsangst då? Hon som räddar allt på slutet. Supertuff ju. Möjligen, men eftersom Ice Age 4 har en ram av tonårsfilm kantas dotterns insats av behovet av att smälta in i tuffa gänget, inte av hennes styrka. Detta bekräftas också av att gänget därefter vill ha henne med. Hon förvandlas till en trofé. Lägg dessutom till alla de gånger någon kallas kvinna (på finska ‘neiti’ – ungefär ung dam) som skällsord samt det faktum att alla skurkar var män man måste inte vara genusvetare för att hitta invändningar.

Så till min allra största invändning – en kombination mellan den totala bristen på genusperspektiv och förkärleken för våld: kvinnorna som slåss. Den enda kvinnan bland sjörövarna är den sabeltandade tigern som byter läger och blir snäll för kärlekens skull. Hon slåss förvisso också. Men mormor då? Sengångarmamman då? De smäller till männen omkring sig så det ryker om det, men bara så att männen blir lite irriterade. Och bara när männen har gjort något dumt och därmed förtjänar en smäll. Det finns så många uppenbara problem med det konceptet att jag inte vet var jag ska börja, och framförallt inte hur jag ska kunna sluta. Först och främst: man får inte slåss. Vidare: kvinnor som slår män är inte humor (jämför med om det hade varit mammut-pappan som lappade till sin fru). Dessutom: kvinnors våld mot män måste tas på allvar, dels för att kvinnor ska kunna tas på allvar, men också för att utsätta män ska kunna tas på allvar.

Ice Age 4 är inte rolig, inte lämplig som underhållning för barn, har inga poänger (idén att familjen är viktigast fick jag som vuxen och dessutom rätt van att analysera faktiskt kämpa för att utläsa och jag kan lova att inte en unge kommer att ha fattat den), är våldsam, kvinnoförnedrande och visar en vidrig syn på män. Den är inte bara bortkastad tid, den gör hela världen lite sämre.

Noll poäng.

Sedan vill jag lyfta fram en app till iPhone (finns kanske till andra också) från Filimundus, som heter Pettsons uppfinningar. I den appen ställs barnet framför heltokiga uppfinningar som ska byggas färdigt med de mest kluriga och uppfinningsrika hjälpmedel. En tant ska tvätta en gris så lösningen är att få en muckla att studsa på en springfjäder så att tanten blir rädd och borsten, som man tidigare har fått sätta ett extra långt skaft på, dras fram och tillbaka. Helt genialiskt! Vår sexåring (som råkar vara osedvanligt smart med liknande spel) spelade igenom det väldigt snabbt utan hjälp. För fyraåringen är det lite väl svårt, men det går med hjälp. Rekommenderas varmt!

Nöjda kvinnor

Jag får ofta hör att kvinnor aldrig blir nöjda. Det är till och med någon som hittat till den här bloggen genom att söka på just det. På något vis verkar det vara en del av den allmänna diskursen att kvinnor konstant är missnöjda, klagar, gnatar, tjatar och träter.

Visst finns det grälsjuka, missnöjda kvinnor, precis som det finns våldsamma, aggressiva män, men det är knappast kännetecknade. Det finns en ganska stark (pun intended) mansrörelse som arbetar för att män inte ofrivilligt ska behöva förknippas med våld. Inom samma mansrörelse har jag mött dem som med högst röst menar att kvinnor är missnöjda – till och med i en sådan kontext att män framställs som aggressiva som en effekt av missnöjda kvinnor – helt utan att reflektera över det orimliga i att aggression som ett manligt attribut är socialt konstruerat medan kvinnor som missnöjda skulle vara ett biologiskt faktum.

Dessutom framhävs ofta att män är otrogna för att kvinnan inte har förstått att ta hand om hans behov. En kvinna som inte ger en man vad han behöver får skylla sig själv när mannen drar. Det är en av de där grejerna som får mig att dunka huvudet i skrivbordet i förtvivlan över de obeskrivliga dumheter som förekommer på nätet. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över den bristande logiken. Kvinnan är missnöjd. Det är kvinnans fel, för kvinnan är en missunnsam jävel av naturen. Mannen är missnöjd. Det är också kvinnans fel, för kvinnan har inte tagit tillräckligt väl hand om mannen.

Men vi kan väl säga som så, att om jag hade en man som såg logiken i det där, hade jag också varit missnöjd och grinig.