Vart tog Finland vägen?

Inför en artikel om medeltida arvsrätt som jag för tillfället arbetar med öppnade jag Lars Magnussons Sveriges ekonomiska historia. Den visade sig inte innehålla någonting särskilt användbart just den här gången, men boken är generöst fotnotad, trevligt diskuterande och rimligt lättläst. Särskilt gillar jag diskussionen om det självklara i att genussystem är viktiga för ekonomihistorien. På det stora hela verkar den alltså bra!

Och jag ska erkänna att jag inte läst bokens alla 478 sidor, det har jag inte, men jag har läst tillräckligt många för att ställa mig frågan vad i hela friden som hände med Finland. Den enda karta över forna Sverige där Finland finns med är tagen ur Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555, och den kan i övrigt endast med viss inlevelse beskrivas som geografiskt korrekt. I listan över rikets större städer under Vasatiden ( s. 106) återfinns Stockholm, Norrköping, Gävle, Nyköping, Uppsala, Kalmar, Arboga, Västerås, Nya Lödöse, Söderköping, Vadstena, Örebro, Jönköping, Linköping, Södertälje och Västervik i fallande storleksordning, trots att Åbo var Sveriges näst största stad och även Viborg torde ha platsat på den där listan. Faktum är att i hela avsnittet om städer under den tidsepoken nämns ingen av de svenska städerna i vad som nu är Finland. I diskussionen om medeltida godskomplex nämns förvisso Bo Jonsson Grip men hans ägor sägs ha legat i ”östra Mellansverige och i Småland”, trots att karln ägde större delarna av Finland (eller syftar ”östra Mellansverige” på Finland…?).

Det är problematiskt att skriva historia baserat på nationella gränser eftersom dessa har varierat så mycket över tid. På ett sätt måste det vara upp till varje historiker att avgöra vad som är en rimlig avgränsning för ett givet ämne, men det bör också göras fullkomligt klart vilket val som gjorts och varför eftersom det obönhörligen kommer att påverka resultaten. I den här boken hade väl det tre rejäla sidor långa avsnittet med rubriken ”Sverige” utgjort den naturliga plattformen för en sådan diskussion, men här sägs inte ett pip om hur man förhåller sig till Finland. På flera andra ställen har man valt synnerligen tvivelaktiga mellanvägar i stil med att göra en befolkningsstapel för Sverige och en för Finland eller rent av använda sig av historiskt sett märkliga begrepp som ”dåvarande Sverige och Finland” (s. 78-79) där ordet ”dåvarande” hänvisar till en tid då det var ett och samma land. Samtidigt nämns knappt Finland i diskussionerna, och varken Åbo eller Finland finns i sökregistret (men däremot Fagersta och Frankrike) och handeln med Ryssland (Novgorod) har jag ännu inte hittat i själva boken så den har åtminstone inte fått någon framträdande ställning.

Finland var en integrerad och betydelsefull del av det svenska riket i nästan fem hundra år. Det är drygt hälften av den tidsperiod som boken behandlar (om vi är generösa och godkänner att man börjat redan år 1000 trots att de första århundradena avklaras på några sidor). Att skära bort Finland från Sverige är en nutida nationalistisk tendens som gynnar nationalromantisk separatism och skjuter ner goda historievetenskapliga intentioner. Sveriges ekonomiska historia utan Finland hade sett helt annorlunda ut och är berättigad snarast om man vill skriva en parallellhistoria till den faktiska – en science fiction om alternativa världar. Vill man på något vis försöka historiskt härleda det Sverige som finns i dag klarar man sig inte utan att låta Finland spela den naturliga roll det hade. Men oavsett om man håller med om detta eller inte, är det minsta man kan göra att föra en diskussion om varför, att ta ställning till sina egna val – för att inte ta med Finland är ett val fullkomligt frikopplat från historiska realiteter.

6 tankar om “Vart tog Finland vägen?

  1. Jag har inte läst just denna, men stött på många fall, där Finland bara bryskt lämnats bort, ofta pga av språkbarriär gällande forskningslitteratur, men ibland verkar det värre… typ lathet av forskare, kanske brister i dennes allmänbildning. Läst t. ex. dravhandlingar i historiebruk, där finska helgon ignorerats och därför påståtts ungefär inte brukats – what!? typ Henrik… – och arkeologisk forskning, där forskaren enbart verkar ha varit lat och inte ORKAT kolla läget för material på andra sidan den nuvarande gränsen i öst… Anamma! 😉

    • Jo, sånt här är oerhört tragiskt! Samtidigt så verkar det tas helt för givet att man är bekant med forskningen i Danmark och Norge, vilket förstås också är viktigt men inte får utesluta att man vet vad som händer/hände i Finland. Här bedrivs ju massor med lysande forskning på både svenska och engelska (din och min till exempel… 🙂 ) och inte tar det ju mer än fem år att lära sig läsa akademisk finska om man nu vill.

  2. Jag kan bara hålla med och skämmas! Jag arbetar alltså med utgivningen av ståndsriksdagens protokoll från 1700-talet, när Finland är östra rikshalvan, har riksdagsmän (och tolkar!), många ärenden som handlar om finska förhållanden osv. Finland och det finska finns självklart med i registren (finska städer utan vidare hänvisning på precis samma sätt som svenska, medan utländska städer får en landangivelser.) Jag skäms alltså inte för hur vi behandlar Finland – men för hur pinsamt dålig jag är på det finska, inklusive geografin för alla dessa finska orter som förekommer hela tiden. För att inte tala om att jag inte kan uttala vare sig personer eller orter korrekt. Jag har jobbat med dessa protokoll i 9 år och är fortfarande så dålig på halva Sverige…
    Och eftersom jag har en kollega som är finlandssvenska kan jag alltid fråga henne istället för att lära mig själv. 🙂
    Fel ställe att erkänna att man är dålig på sitt Finland, men jag är så medveten om min brist att jag måste erkänna.

    • Den här bloggen är givetvis helt rätt ställe att bekänna alla sina synder och svagheter! Det gör ju jag dagligen… 🙂

      Och man kan inte vara expert på allt, så är det ju, men då måste man också vara helt uppriktig med vad det är som man menar när man säger Sverige och det är väl mest det som jag saknar i den här boken. Dessutom ska du inte skämmas det minsta över att inte kunna alla finska städer. Senast i måndags satt vi ett gäng historiker på seminariet och funderade över var Frötuna låg… 😉

  3. Jag kan också bekänna… det var ju några år sedan i alla fall. Nu kanske jag inte är så historienördig som riktiga historiker, men jämfört med andra svetsare har jag hyfsad koll tycker jag (historieintresserade svetsare har oftast mörkt hår och universitetsbetyg på språk arbetsgivare inte kan läsa). Jag vet till exempel att Tavastehus var en viktig svensk plats och jag har någon, kanske lite väl fluffig uppfattning om varför, men ändå. Jag vet att den låg vid den östra kanten av dåtida viktiga svenska platser. Jag vet också, eftersom jag känner folk därifrån och har rest lite i Finland, var Hämeenlinna ligger, fast jag hade inte varit där förrän jag körde ett extra stort fordon till Cudgel, och därför kom från Tornio istället för från Vasa. Exakt när jag såg stadsskylten insåg jag VAR Tavastehus ligger. Jag kanske inte kände mig klyftigast i världen just då, men vi stannade och lekte turister en stund för att bli mer utbildade.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s