Tag Archive | Näe inte den här gången heller

Hundraåring

Jag önskar att jag hade kraft att skriva något smart om Finlands självständighet och 100 år och allt det där, men jag är så sjuhilsikes trött att det inte blir till något alls. Staplar runt med kryckor för foglossningen. Vill under inga omständigheter behöva tåga in i salen för min disputation (OM TVÅ DAGAR) i rullstol. Har inte ens börjat skriva den föreläsning jag borde hålla vid samma disputation.

Så nej. Jag förlåter mig själv för att jag inte orkar säga något om hundraåringen.

Motargument är inte samma sak som härskarteknik

Inne på Malins fantastiska blogg läser jag ett inlägg jag väldigt mycket kan relatera till.

”Jag har upptäckt att jag inte tycker så mycket om att blogga om jag inte har något roligt att blogga om. Och den här sommaren har inte varit så värst rolig.”

Ni som har hängt här i några år vet ju att detta långt ifrån är en sugarcoated feelgood-blogg, så det är inte ett problem att jag är grinig över något. Nä, det är nog istället tålamodet som inte räcker till när livet runt omkring är kaos. Skilsmässan hänger fortfarande med, bodelningen blir aldrig klar, avhandlingen svävar och framtiden är oviss. Det händer förstås en massa bra grejer också, men det här suger ur mig all energi.

Jag orkar liksom inte svara snällt och pedagogiskt på kommentarer på samma sätt jag bemödat mig om att göra tidigare. Som när ”Alexandra” har ”läst” mitt inlägg om att det inte är en medborgerlig rättighet att förstå genusvetenskapliga avhandlingar och kommer fram till följande:

För mig ser det ut som om du försöker rycka ut till försvar för en undermålig avhandling i syfte att skydda hela ämnet genusvetenskap från att attackas. Det är bara min gissning, men om den stämmer tror jag att ditt vak snarare gör disciplinen en otjänst. Du övertygar åtminstone inte mig om hur mycket god och viktig genusforskning det finns genom att försvara uppenbart skräp.
Motsatsen hade väckt mycket mer respekt, alltså om du som genusvetare hade gått ut och bekräftat bristerna i just denna avhandling. Då hade du hjälpt till att skilja den dåliga forskningen från den goda, vilket hade stärkt hela ämnets trovärdighet. Dessutom hade du motbevisat misstanken om att genusvetare är en kitslig liten sekt där man hellre försvarar varandra än den vetenskapliga kvaliteten.
Du ska vara rädd om sanningen, för om inte du slår vakt om den så kommer inte dina motståndare att behöva göra det heller.

Hur hon kunde komma fram till den gissningen har mer att göra med henne än med mig. Jag har inte försvarat avhandlingen. Tvärtom skriver jag så här:

”Är detta alltså dålig forskning?

Kanske det. Men vet ni vad? Ingenting i Mannelins krönika gör det möjligt för läsaren att avgöra kvaliteten på forskningen. INGENTING.”

Vad jag skrev var inte ett försvar specifikt av den här avhandlingen (ni vet den med genus och tågstationer) utan en kritik av krönika som kritiserade vetenskap som krönikören inte hade ämneskunskaper (eller hederlighet?) nog att förstå. Enligt Alexandra är jag dock bara trovärdig om jag ”bekräftar bristerna” i avhandlingen. Goddag konfirmeringsbias!

Men Alexandra var inte färdig, utan skrev en till kommentar:

Fin härskarteknik du använder dig av. Den som kritiserar detta fullständiga bottennapp till avhandling får veta att hen inte är kompetent att bedöma den och stämplas dessutom som illvilligt inställd till all genusvetenskap.
Sanningen är att GP:s ledarskribent har fullständigt rätt. Hon har läst avhandlingen, vilket även jag har gjort. Den var enkel att både läsa och förstå. Lika enkelt var det att se det faktum du blundar hårt för: att den här skiten har finansierats och blivit godkänd är en akademisk skandal.

Nä. Vet ni vad som är en akademisk skandal? Fuskläkaren Macchiarini som baserat på minst sagt undermålig forskning och därtil fejkade referenser fått operera in syntetiska strupar på patienter backad av Karolinska institutet. DET är en riktig akademisk skandal, men inte hör man antigenusmupparna ondgöra sig över biomedicin för det. Inga upprop om det groteska i att ”den här skiten” blivit finansierad med skattebetalarnas surt förvärvade slantar. Inga bloggar om det måste vara nog av den statliga finansiering av biomedicinsk forskning. Men använder någon forskare begreppet ”den manliga blicken” då tar det hus i helvete och alla ska avgå.

Om Alexandra tyckte att tågavhandligen var enkel att läsa och förstå så hade hon det lättare med den än vad jag hade. Tvärtom var jag tvungen att läsa flera bitar på nytt, och dessutom bläddra tillbaka för att kontrollera definitioner och syften. För det kan ju inte vara så att Alexandra läst avhandlingen med samma grandiösa förståelse som hon läst mitt blogginlägg.

Men det får man väl inte säga längre för då är det en härskarteknik.

Om nu Alexandra läst och förstått avhandlingen så bra, varför kommer hon inte med exempel på brister? Varför argumenterar hon inte emot mina exempel med egna, tagna ur avhandlingen?

Sånt här liksom. Hon ger mig ju inte ens någonting att argumentera emot.

Aiheeseen liittyvä kuva

 

Det här med juridiska aborter alltså

Jag kan villigt erkänna att när jag för första gången hörde om juridiska aborter så lät det som en grymt bra idé. Den man som är på väg att bli pappa mot sin vilja skulle kunna frånsäga sig faderskapet och ingen skulle behöva gråta någon särskild sorts tårar över ofrivilligt föräldraskap eller rätten till abort.

Men det finns alltså en sanslös massa saker med juridiska aborter som är så problematiska att de uppväger det positiva i att slippa lyssna på gnäll. Inte minst hur det skulle se ut i praktiken när blivande fäder kan frånsäga sig barn som de facto kommer att knata runt i världen. Det är ju inte som att barnet slutar existera för att mannen inte vill kännas vid det. ”Syns inte – finns inte” fungerar inte i verkligheten.

Har man varit med och skapat ett barn tar man ansvar för det barnet. Vare sig man tycker att det passar in i ens stressade schema eller inte. Och har man varit med och skapat ett barn man vill ta hand om men som växer inne i kroppen på någon som inte vill ha kvar en inneboende i 9 månader så är det tyvärr så illa att man bara får gilla läget. Vad som finns i någon annans kropp har man helt enkelt inte rätt bestämma över, även om man råkar dela gener.

Det finns nämligen ett mycket enkelt sätt att undvika faderskap om man absolut inte vill ha det. Man kan låta bli att ha penetrerande, oskyddat sex.

För någonstans så är det lite vad det handlar om. Mäns rätt till penetrerande sex utan ansvar. Igen. Och jag är ledsen om det nu är jag som låter gnällig istället, men just det där är jag i ärlighetens namn rätt trött på att se som argument.

Den man som inte vill bli förälder får se till att skydda sig. Ta lite jävla ansvar.

 

Kalldusch

När man står i duschen, känner det varma vattnet värma upp ens frusna kropp. Tvättar håret med schampot som luktar tonårstid och vårkänslor. Njuter i fulla drag, men räds samtidigt lite att man snart måste stänga av och gå och göra något annat. Och så istället för att vrida på kranen som stänger av vattnet så vrider man på kranen som kontrollerar temperaturen och avslutar därmed sin dusch med en snabbsköljning i knappt plusgradigt stril.

Man svär och kliver ur och tänker att man blev i alla fall ren. Tills man sveper in sig i den handduken Poppy-katten haft som liggunderlag och inte alls liknar en nyduschad, superfräsch pingla utan en bakfull Chewbacca.

Bra och dåligt

Jag röjde lite på skrivbordet.

Bra sak: Jag hittade äntligen den där lappen som dagvårdspersonalen på nåder givit mig då de kanske fyra gånger påpekade hur viktigt det är att lappen, ifylld, kommer tillbaka i tid.

Dålig sak: Den skulle varit inne senast i augusti.

Ignorans är en välsignelse

Dick Harrison har skrivit en kolumn på Magma om hur lite ungdomar i allmänhet och studenter i synnerhet kan i dag. Läs den. Den är bra! Harrison frågar sig också vad i hela friden ungdomarna egentligen kan, när folk menar att de nuförtiden lär sig ”andra färdigheter” istället för den traditionella kunskapen i traditionella ämnen. När man ser på studenternas kunskaper förstår jag om man blir rädd. Det var en av anledningarna till att jag flyttade från Sverige och lärarutbildningen där – kraven var skrattretande låga och vad som helst släpptes igenom. Harrison är inte heller varken den förste eller siste som varnar om dåliga kunskaper och som inte ser vad det är studenterna kan istället. Och jag tror att Harrison har fullkomligt rätt i sina två huvuddrag; studenterna värdesätter inte kunskap och det ”kritiska tänkande” studenterna utrustats med används inte för att kritiskt granska utan för att kritisera – vilket är två vitt skilda saker.

Delvis tänker jag mig att detta beror på att det i dag nästan är standard att utbilda sig i minst 12 år, alltså grundskola och gymnasium, och att väldigt många sedan går vidare till högre utbildning. Trots att de inte borde. Felet, enligt mig, är alltså att alltför många studenter som egentligen har eller skulle kunna ha ”andra färdigheter” av det praktiska slaget hamnar på åratals av teoretisk utbildning som helt enkelt inte passar dem, bara för att vårt samhälle värderar teori högre än praktik och för att de praktiska alternativen skjuts i sank.  Det tror jag är ett jätteproblem.

Sedan finns det en mer utbredd brist på respekt för andra människors kunnande, som långt ifrån begränsar sig till studenter. Kanske är det detta som är det ”kritiska tänkandet”? Igår hamnade jag i misstag inne på Genusdebatten där man för tillfället roar sig med att plocka ner genusvetenskaplig forskning i molekyler. Och jag har inte läst forskningen i fråga mer än de korta utdrag som gavs i bloggtexten. Det är således fullt möjligt att den är skit. Men de utdrag som togs upp och som man därefter ondgjorde sig över, vände och vred på, dem var det inget fel på. Det här är från bloggtexten skriven av Erik:

”Här ser vi hur de laborerar med ord. Först kunskapsförståelse, nu kunskapsdiskurs. När vi i själva verket pratat om vetenskap. Kom också ihåg att jag tidigare påpekat uppdelningen mellan det som kallas forskning och det som kallas kritik.

Det här är så invecklat att jag knappt vet vart jag ska börja. Att göra diskursanalys (vilket är vad den här forskningen, en masteruppsats, gick ut på) ÄR ganska långt att laborera med ord. Det handlar om att analysera en diskurs, alltså ett språkligt sammanhang, för sitt ämne. Det handlar om ord. Masterstudenten använder heller inte kunskapsförståelse och kunskapsdiskurs som synonymer, utan framhåller att det finns en skillnad mellan dem och att de dessutom är skilda från vetenskap. Erik har sedan själv hittat på en distinktion mellan forskning och kritik, samtidigt som han menar att ”låtsatsforskare laborerar med ord” (oh, the irony!). Så fortsätter han med att diskutera teorier:

”Det kan alltså anses bevisat att i dessa sammanhang är en teori bara något nån säger – en utsaga. Högskoleverkets egen studie använder orden synonymt. Teorier av detta slag är alltså inte förankrade i faktiska forskningsresultat, de har inget med vetenskap att göra. Dessa ”teorier” är kort och gott bara påståenden.

Här någonstans klingar Harrisons ”obildningens apologeter” ruggigt bekant. För det Erik och obehagligt många med honom gör är att fullkomligt ignorera att de inte förstår vad det handlar om. De ställer heller inte frågor för att försöka förstå, utan de tar för givet att alla andra har fel och med sällan skådad frenesi plockar de sönder varenda mening. För den som på riktigt i sitt dagliga arbete sysslar med sådant som kunskapsdiskurser, forskning, kritik och teorier är det inte så lite frustrerande. Lite som när läkare får in patienter som med hjälp av Google redan diagnostiserat sig själva. Sedan kan man sitta där och försöka förklara hur diagnosen ser ut för att man själv sett liknande sjukdomsbilder hundratals gånger och medicineringens verkan är väl belagd, men patienten vill utgå från sina egna erfarenheter, andras upplevelser av liknande tillstånd och Wikipedia. Det tycks finnas en utbredd idé om att man inte måste lita på någon bara för att den har utbildning i ämnet. Att man inte bör ta till sig vad andra säger trots att de är uppbackade av vetenskapssamfundet, att det var genom att bevisa sin kompetens som de fick sin titel. Det blir rätt tröttsamt i längden.

Jag säger inte att man alltid ska lita på auktoriteter och folk med akademiska titlar eller att man någonsin blint ska svälja vad man blir matad. Men det är det här som är skillnaden i att kunna kritiskt granska information och att vara kritisk. Det är hur man lyssnar på andra, eller kanske snarare hur man inte gör det, som får åtminstone mig att dunka huvudet i tangentbordet över världens obildning och oförstånd. Som det här, från Erik, angående vad som måste problematiseras och vad som är grundläggande fakta:

”Givetvis problematiserar vi inte biologi. Som Dr Miller visar ovan sköter biologer och genetiker den biten utmärkt på egen hand. Feministers och genusvetares motivation till att problematisera utgångsläget är inte bevis de har som styrker att könen är lika utan det faktum att feministisk teori beodrar dem att utgå från att könen är lika oavsett vilka bevis de hittar på motsatsen.”

Detta från killen som tycker att han har koll på vad teorier är, hur genusvetenskap fungerar och vad biologerna säger. Men genusvetenskap och biologi studerar inte samma saker, alla genusvetare använder inte feministisk teori, ingen vetenskaplig teori beordrar forskaren att göra någonting, biologerna själva problematiserar givetvis biologi (annars skulle deras forskningsgren inte existera) och all feministisk teori utgår inte ifrån att könen är lika. Visst, jag uppmuntrade dem att börja läsa genusvetenskaplig forskning. Men då måste man göra det utgående från vad som står i forskningen, inte vad man själv tror att det skulle stå. Och att läsa andra personers forskning (även om det ”bara” är en mastersuppsats) utgående från att hela disciplinen saknar existensberättigande, det anser jag vara själva kärnan av vad Harrison kallar kunskapsförakt. Som att ha Team Edward recensera Jacobs självbiografi. Och ungefär lika relevant.

Barnlek

Bra sak: Barnen har lekt med varandra hela kvällen och haft vansinnigt roligt.

Inte så bra sak: Lekarna har huvudsakligen gått ut på att göra olika versioner av Räven raskar över isen med rörelser till (så här gör RUMPORNA var de STÅÅÅR) kombinerat med avarter av alla slags aktiviteter som föranleder ett ”näe nu räcker det” från mig.