Motargument är inte samma sak som härskarteknik

Inne på Malins fantastiska blogg läser jag ett inlägg jag väldigt mycket kan relatera till.

”Jag har upptäckt att jag inte tycker så mycket om att blogga om jag inte har något roligt att blogga om. Och den här sommaren har inte varit så värst rolig.”

Ni som har hängt här i några år vet ju att detta långt ifrån är en sugarcoated feelgood-blogg, så det är inte ett problem att jag är grinig över något. Nä, det är nog istället tålamodet som inte räcker till när livet runt omkring är kaos. Skilsmässan hänger fortfarande med, bodelningen blir aldrig klar, avhandlingen svävar och framtiden är oviss. Det händer förstås en massa bra grejer också, men det här suger ur mig all energi.

Jag orkar liksom inte svara snällt och pedagogiskt på kommentarer på samma sätt jag bemödat mig om att göra tidigare. Som när ”Alexandra” har ”läst” mitt inlägg om att det inte är en medborgerlig rättighet att förstå genusvetenskapliga avhandlingar och kommer fram till följande:

För mig ser det ut som om du försöker rycka ut till försvar för en undermålig avhandling i syfte att skydda hela ämnet genusvetenskap från att attackas. Det är bara min gissning, men om den stämmer tror jag att ditt vak snarare gör disciplinen en otjänst. Du övertygar åtminstone inte mig om hur mycket god och viktig genusforskning det finns genom att försvara uppenbart skräp.
Motsatsen hade väckt mycket mer respekt, alltså om du som genusvetare hade gått ut och bekräftat bristerna i just denna avhandling. Då hade du hjälpt till att skilja den dåliga forskningen från den goda, vilket hade stärkt hela ämnets trovärdighet. Dessutom hade du motbevisat misstanken om att genusvetare är en kitslig liten sekt där man hellre försvarar varandra än den vetenskapliga kvaliteten.
Du ska vara rädd om sanningen, för om inte du slår vakt om den så kommer inte dina motståndare att behöva göra det heller.

Hur hon kunde komma fram till den gissningen har mer att göra med henne än med mig. Jag har inte försvarat avhandlingen. Tvärtom skriver jag så här:

”Är detta alltså dålig forskning?

Kanske det. Men vet ni vad? Ingenting i Mannelins krönika gör det möjligt för läsaren att avgöra kvaliteten på forskningen. INGENTING.”

Vad jag skrev var inte ett försvar specifikt av den här avhandlingen (ni vet den med genus och tågstationer) utan en kritik av krönika som kritiserade vetenskap som krönikören inte hade ämneskunskaper (eller hederlighet?) nog att förstå. Enligt Alexandra är jag dock bara trovärdig om jag ”bekräftar bristerna” i avhandlingen. Goddag konfirmeringsbias!

Men Alexandra var inte färdig, utan skrev en till kommentar:

Fin härskarteknik du använder dig av. Den som kritiserar detta fullständiga bottennapp till avhandling får veta att hen inte är kompetent att bedöma den och stämplas dessutom som illvilligt inställd till all genusvetenskap.
Sanningen är att GP:s ledarskribent har fullständigt rätt. Hon har läst avhandlingen, vilket även jag har gjort. Den var enkel att både läsa och förstå. Lika enkelt var det att se det faktum du blundar hårt för: att den här skiten har finansierats och blivit godkänd är en akademisk skandal.

Nä. Vet ni vad som är en akademisk skandal? Fuskläkaren Macchiarini som baserat på minst sagt undermålig forskning och därtil fejkade referenser fått operera in syntetiska strupar på patienter backad av Karolinska institutet. DET är en riktig akademisk skandal, men inte hör man antigenusmupparna ondgöra sig över biomedicin för det. Inga upprop om det groteska i att ”den här skiten” blivit finansierad med skattebetalarnas surt förvärvade slantar. Inga bloggar om det måste vara nog av den statliga finansiering av biomedicinsk forskning. Men använder någon forskare begreppet ”den manliga blicken” då tar det hus i helvete och alla ska avgå.

Om Alexandra tyckte att tågavhandligen var enkel att läsa och förstå så hade hon det lättare med den än vad jag hade. Tvärtom var jag tvungen att läsa flera bitar på nytt, och dessutom bläddra tillbaka för att kontrollera definitioner och syften. För det kan ju inte vara så att Alexandra läst avhandlingen med samma grandiösa förståelse som hon läst mitt blogginlägg.

Men det får man väl inte säga längre för då är det en härskarteknik.

Om nu Alexandra läst och förstått avhandlingen så bra, varför kommer hon inte med exempel på brister? Varför argumenterar hon inte emot mina exempel med egna, tagna ur avhandlingen?

Sånt här liksom. Hon ger mig ju inte ens någonting att argumentera emot.

Aiheeseen liittyvä kuva

 

One thought on “Motargument är inte samma sak som härskarteknik

  1. Upphör aldrig att förvånas över hur ofta de som kritiserar genusvetenskapen själva är oförmögna att läsa innantill, hur ofta de sprider ”alternativa fakta” (för miljonte gången. Norge har INTE dragit in några anslag pga en eudtainer-serie) och hur ofta argumenten stannar vid att ”jag garvade åt forskningen, alltså är den dålig”. För att inte tala om att man ofta föredrar att debattera medelst inektiv -”genustramset” etc.

    Nåja, jag är glad över att jag är molekylärbiolog. Som du konstarerar, Charlotte, så kommer det biomedicinska fältet undan detta. Trots att det inte bara är öppet mål, utan bollen ligger en halv meter framför. Typ.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s