Etikettarkiv | Kvinnlig underordning

Den lilla kvinnan som är fast i hemmet

I dag har jag av någon outgrundlig anledning stött på osedvanligt många diskussioner i vilka det konstateras att man kan förklara snedfördelningar mellan män och kvinnor ungefär när som helst med att kvinnor genom århundradena har hållits i hemmet. Det är förvisso sant att kvinnor hölls i hemmet, men NEWSFLASH: det gjorde män också.

Fram till minst 1800-talets slut och industrialiseringen fanns det ingen större skillnad på vad vi i dag ser som privat sfär och offentlig sfär. Män vaknade inte på morgonen, kysste sin hustru på pannan efter att han intagit sin frukost, tog sin hatt från hatthyllan och gick till jobbet.

Allting flöt samman i hushållet. Hushållet var arbetsplats för alla.

I USA i början av 1900-talet var kanske så mycket som 40% av arbetarna kvinnor och de flesta från samhällets lägre stratan och icke-vita. Även efter att arbetet flyttade ut ur hushållet var kvinnor arbetare. Kvinnor började på riktigt, utbrett och allmänt, hållas i hemmen medan mannen gick på jobb först i mitten av 1900-talet – det vill säga nästan ett halvt sekel efter emancipationen.

 USA, sent 1800-tal.

Den historiska basen för devisen att kvinnor hölls hemma och män var ute i den stora världen och gjorde Viktiga Saker och män därför traditionellt mer lämpade att någonting alls är mycket grund. En indelning i privat versus offentlig duger således inte som förklaringsmodell för hur det kan komma sig att dagens kvinna tjänar mindre, inte når lika höga positioner i arbetslivet eller whatever ojämställd patriarkal rest man vill skylla på historien.

 

Seriöst, ni måste gå och se det här!

I går kväll var det dags för Exaudios konsert Trädgården. Och härrimingud så det var bra!

Inte nog med att det musikaliskt var örongodis – fantastiska röster utnyttjade på absolut bästa sätt med perfekt insikt i hur enskilda röster kan kombineras för att skapa någonting större – och att scenframställningen var förtrollande vacker. För själva berättelsen var vad som satte sig i själen. Det var inte en berättelse om bara Fredrika Runeberg utan om alla kvinnor som sätter sina drömmar åt sidan för andra och annat.

”En fågel satt fångad i en gyllene bur” sjunger de, och jag ser mig själv. ”[D]är karga små blommor i lysande färger, vittna om livet som trotsar och består”.

flyg min dröm

Text: Bertel Gripenberg

Jag sitter som trollbunden. Ser Fredrikas kamp för att få skriva. Känner hennes förtvivlan och frustration. Jag har levt den. Jag lever den. Den pockande, lockande driften att skriva, skriva, skriva som måste tystas, dämpas och anpassas till barn, till hushåll, till en makes viktiga schema. Att hela tiden stå lite på kanten av sig själv, stjäla tid för att få vara den man är.

bara ord

Musiken strilar rakt in i mitt hjärta. Orden flyter ihop med mitt inre. Hennes längtan är min. Hennes tystade röst är min. Och när den lilla statyn som har symboliserat Runeberg dör gråter jag. Tänker på alla kvinnor som lever tystade, vid sidan av, halvt dolda bakom och lovar stilla att aldrig, aldrig tolerera det.

en början

Text: Catharina Östman

För den som är snabb finns det ännu en chans i dag att gå och se Exaudio i Helsingfors, klockan 14 på Sandels. Gör det! Ytterligare en chans finns för den som hellre åker till Åbo nästa veckas lördag. Och det här inlägget är inte sponsrat. Jag skriver det här för att den här konserten är något av det starkaste och mest omtumlande jag varit med om. Ta chansen!

Den här dagen firar jag Fredrika Runeberg

Vi har ju talat en hel del om hur kvinnor har funnits med genom hela historien men hur de inte liksom syns. I dag, när Finland firar sin nationalskald J.L. Runeberg, blir den här snedfördelningen kristallklar. Runeberg var nämligen gift med Fredrika, som ingen nuförtiden känner till.

Fredrika var dock kvinnan som gjorde allt möjligt, som skötte det stora hushållet, som födde åtta barn långt innan epidural och föräldraledighet. Men hon var inte bara husmor extraordinäre. Hon var också med och grundade en skola för medellösa (alltså fattiga) flickor i Borgå, hon var tidningsredaktör och argumenterade för att ogifta kvinnor skulle få bli myndiga (hon själv var alltså, såsom gift, inte myndig). Dessutom fann hon på något vis tid för sitt eget författarskap.

Vad hade det blivit av denna kvinna om samhället inte hade dömt henne att stå i sin makes skugga? Som min fina vän, den begåvade historikern, Eva Ahl-Waris skriver:

”Jag har litet svårt för Runeberg av många orsaker, men främst för att hans fru var så begåvad och inte alls hypas som maken. Inte i denna dag. Fastän hon är alla dubbelarbetande (särskilt humanist-) kvinnors skyddshelgon! Och det var minsann även hon som skapade bakelsen! Alla vi, som är fångar mellan bykkorgen, städskrubben, alla barnens ‘måsten’ och datorn/arbetet borde hedra Fredrika idag! Lyft bakelsen till munnen och njut! Imorgon blir det barkbröd igen…”

Passar i den andan på att tipsa om att Eva driver ett företag. Mer om det här!

Man kan läsa mer om Fredrika, och också se exempel på hennes författarskap, här!

Respekt

Såg just en video med en kille som skateade för glatta livet fullkomligt oberoende av att han inte hade några ben. Kommentarsfältet fylldes av uppmuntran och framförallt glada tillrop om respekt. ”Wow, respect man!” och liknande. Inte bara en eller två, utan i tusental.

Och så tänkte jag lite på hur viktigt det är att respektera andra människor och hur osannolikt det är att en riktigt duktig kvinna, med ben eller utan, skulle få ett kommentarsfält fyllt av respekt. Tittar man på videos av världens främsta kvinnliga skateboarders är det förkrossande deprimerande läsning. Förutom ”hon är snygg också”-kommentarerna är det mycket ”hon behöver kuk”-kommentarer, bland förvånade utrop som ”oj, hon kan ju!”. Och så min favorit, från en video med Lizzie Armanto, en av världens allra bästa skateare:

”Why do people think we men oppress women in everything?”

Jaha du.

”Jag har inget eget, för jag är en gift kvinna”

Det är väldigt mycket tal om allt vad kvinnor kunde göra förr i tiden – att kvinnor inte var så underordnade som vi trott. Inom forskningen kallas det för att man undersöker kvinnors aktörskap. Det handlar om att hitta vad kvinnor gjorde och varför. Förutom att det är fullkomligt avgörande för vår förståelse av historia att även den halvan av befolkningen som inte var män får sin historia beskriven är det också otroligt spännande. Kvinnor var med nästan överallt. Skulle man dra någon sorts (väldigt) generell slutsats skulle man kanske kunna säga att de lagtexter och förordningar som äldre forskning fokuserat på som ”riktig” historia var betydligt mer flexibla och anpassningsbara än vad vi i dag skulle tänka oss att lag kan vara.

I kölvattnet av den nya genushistorien som beskriver kvinnligt aktörskap har vissa (särskilt antifeministiska) människor fått för sig att kvinnor egentligen hade det rätt bra. Att patriarkatet skulle vara en feministisk myt. Att kvinnor liksom i alla tider egentligen har varit de som bestämt. Men det faktum att den underordning som föreskrevs i lagar och förordningar i somliga situationer inte var heltäckande betyder förstås inte att kvinnor inte var underordnade.

I England (och alla de områden som kom att råda under eller influeras av engelsk lag) kallades underordningen för coverture. Coverture innebar att en kvinna så snart hon blivit gift uppgick i sin makes juridiska person. Hon var alltså, inför lagen, inte en egen person. En kvinna under coverture kunde heller inte äga, utan allt det som hon tidigare ägt tillhörde efter giftermålet hennes make. Hon fick inte göra sig av med något eller köpa något utan hans tillstånd.

Det hände förstås att kvinnor ibland köpte saker, till exempel mat till sin familj och att de då – liksom de flesta andra – fick kredit. Hade maken inte uttryckligen godkänt kvinnans inköp skulle dock kreditgivaren inte förvänta sig att få betalt. I början av 1300-talet uttryckte överste domare Bereford det som att ”you should have thought of all that before you lent your money [to a married woman]”. (Beattie, Married Women, Contracts and Coverture, 2013, sid 140)

Alexandra Shepard har samlat tusentals kvinnors vittnesmål från kyrkoprotokoll. I protokollen redogjorde alla vittnen för sitt värde. Och alla vi som är bekanta med Jane Austens verk vet att värdet är ett diskussionsämne. Varje gång en ny karaktär introduceras redogörs det för värdet.

”A single man of large fortune; four or five thousand a year. What a fine thing for our girls!”

Mrs. Bennet angående Mr. Bingley i Stolthet och fördom

I Alexandra Shepards forskning finns drygt 1 800 hustrur. Av dessa hänvisade 20% till att de var gifta kvinnor och därför inte värda någonting när de tillfrågades. En trädgårdsmästares hustru, Margret Jancock, menade på 1630-talet att hon inte var värd någonting ”for she is a married woman, and under Coverture”. En mjölnares hustru svarade år 1671 att ”she being a marryed woman hath nothing of her owne.” Agnes Mersche svarade år 1608 att hon var ”worth nothing for that which shee hath it is her husbands”. Margaret Younge menade att  hon var ”under covert barne & not worth any thinge more then her apparell”. Helen Chapman svarade att hon ”as she is a marryed wyfe she is worth nothing but her Clothes of her backe”. (Citat från Shepard, Married Women Witnesses in the English Church Courts, 2013)

Det fanns vägar för kvinnor även förr i tiden att påverka, att utöva makt, att försörja sig och att leva ett gott liv. Men när genushistoriker framhåller att kvinnorna gjorde alla de sakerna endast när männen i deras närmaste omgivning medgav det så är det inte en feministiskt vriden snedtolkning. Det är effekten av underordning. Det är effekten av att ens värde inte bestäms av att man är människa på lika villkor med andra människor.

Särskilt tycker jag att det här är viktigt att komma ihåg när somliga (män) tjatar om hur synd det var om männen som hade försörjningsansvar och att det på något vis skulle göra att kvinnlig underordning inte var så allvarlig. På 1600-talet, under coverture, var det bara 27% av arbetarnas hustrur som hänvisade till att de fick sin försörjning via sina män. Män som, trots att kvinnorna försörjde sig själva, var deras rättsliga ”jag”.

Kuriosa: Alexandra Shepards bok baserad på hennes fynd från vittnesmålen borde publiceras under nästa år.

Kuriosa 2: Coverture bestod fram till andra halvan av 1800-talet.

Att vara det svagare könet

Det har väl knappast undgått någon att vi håller på och renoverar en massa. På många sätt är det riktigt kul, dels för att jag så där i princip tycker om att måla och bygga, dels för att det i ett 100 år gammalt hus är fullkomligt nödvändigt med uppiffning. Det är dock sällan som det blir riktigt lika uppenbart att man är det det svagare könet som när man håller på och renoverar.

Som när jag står redo med kofoten i högsta hugg och långt framskridna planer på att bända loss de järnpiggar som elkablarna satt fast med. Vis av erfarenheten hejdade jag kofotande i sista sekund och gick för att höra med byggaren att det var safe att kofota elkablar. Ingen ska komma och säga att jag inte lärt mig något om elektricitet sedan den gången jag pillade loss ett eluttag med en skruvmejsel. Sagt och gjort, byggaren kom och tittade på kabeln, järnpiggarna, mig och kofoten. Sedan tog han elkabeln mellan pekfingret och tummen och knyckte till så varenda järnpigg for ur väggen med ett lättat plopp.

Och det är inte så att jag inte är glad över att ha en stark karl i huset men det kändes så jäkla orättvist. Jag hade fått ut järnpiggarna – jag är asbra med en kofot – men det hade tagit grovt räknat 23 gånger så lång tid. Renoverandet får mig att tänka på hur mycket jag definierar mig själv – och för den delen hur mycket jag definieras av männen omkring mig – som det fysiskt svagare könet. Jag är ju svagare, så visst ligger det något i det, men det är ändå väldigt problematiskt om man tänker på det ur ett större perspektiv.

Jag kommer ofta på mig själv med att vänta med saker som kräver fysisk styrka tills dess att min man kommer hem och kan fixa dem – inte för att jag inte skulle kunna klara dem själv utan för att det tar honom betydligt kortare tid och mindre bekymmer att göra det. På så vis försätter jag mig själv i ett utstuderat beroendeförhållande till honom. Lever man i ett parförhållande ska man förvisso kunna hjälpas åt och komplettera varandra och sånt, men just det här med den fysiska styrkan blir till ett mönster. Män är fysiskt starkare. Det är ett välkänt faktum. Det leder till att många kvinnor (inklusive yours truly) undviker att göra fysiskt krävande saker trots att de egentligen skulle kunna klara av det vilket i sin tur leder till att kvinnor varken utvecklar sin fysiska styrka eller tror på sin egen förmåga.

Någonstans känns det väl också rätt onödigt att en fysiskt svagare ska lägga dubbla tiden (eller tjugotredubbla) på att göra något bara av principskäl. För att liksom bevisa att kvinnor kan. Samtidigt blir just den här svag-stark-dikotomin en självuppfyllande profetia och någonting som kvinnor anpassar sina liv efter. Låt mig ta ett till exempel. När första barnet var baby var jag oerhört noga med att ta med mig vagnen, fylla den med rätt grejer (inklusive bärsele för man vet ju aldrig), kontrollera att det skulle vara låggolvsbuss/tåg/whatever, exakt hur långt det var att gå, att det skulle finnas depåer att stanna vid och så vidare. Varje sak jag gjorde var planerad i detalj. Maken däremot, han tog bara babyn med sig och var nöjd med det. Allt han behövde kunde han bära på. Han behövde aldrig anpassa sig. Han behövde aldrig planera omsorgsfullt för att klara sig. Han lät sig inte hämmas av eller styras av omständigheterna. Han styrde dem.

När vi skulle ut tillsammans – han, jag och babyn – var det förstås alltid bråk eftersom han tog med typ ingenting och jag ungefär allt. (Och dessutom dubbelkollade att allt var med så att vi i allmänhet blev sena.) Han hade en nästan otillbörligt stor tilltro till sin inneboende förmåga att lösa vadhelst världen och/eller en trilskande unge skulle kunna skicka i form av utmaningar. Jag satte all min tilltro till hjälpmedel i form av leksaker, godsaker, vagnar, bärredskap och så vidare. Han blev starkare. Jag blev svagare och mer beroende. Han lärde sig att han kan klara vad som helst (men att det är bra att ta med extra blöjor). Jag lärde mig att kompensera för saker som jag strikt taget kanske inte ens hade behövt kompensera för.

Till viss del är det förstås något som jag (och andra kvinnor) själva drar på sig. Man låter den starkare ta över för att man är svagare fast att man egentligen kanske är stark nog. Genom att det är ”fakta” att män är starkare känns det som att det är berättigat att be om hjälp, men genom att be om hjälp ska man förstås också vara medveten om att man inte bara vid just det tillfället sätter sig själv i beroende utan också effektivt tränar sig själv i att be om hjälp – man tränar sig själv i beroende. Styrkehjälp är dessutom sådan hjälp man skulle kunna behöva hela tiden. Nästan allting är lättare om man är fysiskt starkare. Med reservation för att det kanske inte är särskilt kul att behöva ställa upp och öppna burkar och bära kassar stup i kvarten lär sig männen betydligt bättre saker. De lär sig att tro på sig själva och på att de är födda med medel att klara av saker. Men de lär sig också att kvinnor är i behov av hjälp, att kvinnor är beroende av dem. Det är i förlängningen klassisk underordning av kvinnor gentemot män.

Så nu ska jag ta spaden och gå ut och vända den där rabatten jag hade tänkt be min make att fixa. För att jag egentligen kan göra det själv, även om det kommer att ta mig en vecka. För att det är bra för min framtida styrka. För att det är bra för min känsla av värde. Och för att jag har köpt jättevackra ringblommor som borde planteras asap.

Om starka kvinnor och om vad som inte borde vara det

Vi måste tala lite mer om det där med girl power och starka kvinnor. Så. Jag gillar P!nk. Massor. Jag tycker att hon är oerhört duktig artist och hon om någon utstrålar just den där nya kvinnliga självsäkerheten och styrkan. Hennes låt och video Stupid Girls är superb. Dessutom vill jag passa på att tillägga att jag är fullt medveten om att självsäkerhet och styrka är aspekter av kvinnligheten som är historiskt sett ganska nya och som är välbehövliga. Som Grynet brukade säga; ta ingen skit. Det finns dock stora delar av den nuvarande popkulturen riktad mot unga tjejer som tar den här girl powern till nivåer som är mycket problematiska. För att återvända till P!nk. Här är hennes video till låten Trouble.

Jag gillar draget i den här låten och jag tycker att videon dessutom är jättesnygg. Men (ni visste att det skulle komma va?). Prova och se på videon men tänk gender swap. Tänk er en bar full av kvinnor. Tänk er en man som kommer dit och börjar spöa upp kvinnorna för att kvinnan bakom bardisken vägrar servera vad som tydligt är en bråkstake mera sprit. När P!nk gör det är det sexigt och coolt. Men det är av samma anledning som det är humor när kvinnor lappar till män på TV. Det är, i grund och botten, fortfarande sett som tämligen harmlöst. Män är fortfarande i så pass starkt överläge gentemot kvinnor att det kan bli underhållning av vad som skulle ha 18-årsgräns och synnerligen mörka undertoner om män betedde sig likadant.

Jo, jag ser aspekten av att kvinnor behöver ha starka och tuffa förebilder. Det gör jag. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att varje kvinna som framhålls som stark på just det här viset – genom att handgripligen ge sig på män – ändå upprätthåller det manliga övertaget. Det bibehåller männens ensamrätt på allvarligt våld och kapaciteten till skada. Dessutom ska förstås inte styrka och förebilder byggas på våldspotential, men om just den biten kan man väl tycka vad man vill. Sådana förebilder för män har ju funnits i alla tider (typ Batman). Men, som grädde på moset, i all denna girl power finns fortfarande heteronormativiteten. P!nks video är ett sexigt förhållningssätt till män – den kretsar kring det heteronormativa, kring relationen mellan män och kvinnor. På så vis blir bilden av den starka kvinnan relaterad mannen, snarare än en stark kvinna i sig själv, om ni förstår hur jag menar. I slutet handlar det då ofta likväl om att bli accepterad och älskad av en man (och det här gäller inte alltid P!nk, men många andra) och styrkan och självsäkerheten bestod i att hitta rätt man. Hellre skulle jag vilja att den starka, självständiga kvinnan var det relaterad sig själv och andra tiders kvinnoroller. Utbildning, svar på tal, trygghet i sig själv och i sin rätt att existera på lika villkor. Det behöver inte vara en fysisk kamp mot män, utan snarare ett uppbrott från att definieras vis-a-vis manligheten och männen. Att få vara sig själv. Den sortens starka och självständiga kvinnor har vi alldeles för få av.

Underordning och överordning och vilken ordning då?

Efter att ha läst, skrivit och gråtit inne på Genusdebatten – då de diskuterade min pro gradu – står det helt klart för mig att det finns grundläggande brister i förståelsen för vad genusvetenskap studerar och hur. Genusvetenskapen studerar genus, det socialt skapade könet. Att det finns ett sådant råder det inget tvivel om inom forskarvärlden. Det är inte ett ämne uppe för debatt. Hur man bäst ska studera genus är givetvis beroende av saker som vilka källor man har (sysslar man exempelvis med skriven text eller intervjuer?) och i vilken kontext man studerar genus (med tidsmässig och geografisk avgränsning). Ett av de begrepp som folk hängde upp sig på inne på Genusdebatten var ”underordning”. Så länge någon någonstans säger att kvinnor är underordnade så tolkas det av somliga som liktydigt med att män är onda, women are wonderful, offerkofta, ideologi istället för vetenskap, Fan och hans underordnade moster. Vi måste reda ut en del saker här.

Tittar man historiskt på Sverige finns det inga som helst (alltså Inga. Som. Helst.) tvivel på att kvinnor var strukturellt underordnade män och att detta gällde oavsett klass. En rik kvinna kunde vara överordnad en fattig man, men gällande man och kvinna från samma samhällsklass var kvinnan underordnad. Underordning och överordning är begrepp för att beskriva maktstrukturer. Att kvinnor var underordnade betyder alltså att kvinnor inte hade samma makt som män. Igen; det här finns det ingen som tvivlar på. Inte ens vi som sysslar med att undersöka kvinnors agerande, och som dessutom visat att kvinnor hade betydligt mer makt än man tidigare förutsatt, kan gräva fram saker som skulle rubba underordningen. På Genusdebatten var det många som tänkte sig att kvinnor kunde utnyttja sin sexuella makt, förtala sin man, tjata, gnata och göra alla de där sakerna som kvinnor gör i dag (just det) för att få män att göra som de vill. Jag sa det där och jag säger det här igen: det finns inga tecken på att kvinnor skulle ha gjort det i så stor utsträckning att det skulle ha blivit en maktfaktor. Är det fullt rimligt att tänka sig att en ung vacker hustru kunde lirka med sin man? Absolut. Hade hon något att säga till om ifall han istället för att rätta sig efter henne pryglade upp henne med jämna mellanrum och tvingade sig till sex? Nepp. Att det kan ha förekommit att kvinnor lirkade till sig makt (även väldigt högt upp i hierarkin) förtar inte det faktum att de var strukturellt underordnade.

Men fram tills det senaste århundradet var det inget märkligt med över- och underordning. Det var så samhället fungerade och det var så människorna i samhället – både män och kvinnor – tyckte att det skulle fungera. De var alla en del av det stora hela med sina egna platser att fylla. Kvinnor gick inte runt och tyckte synd om sig själva för att de var underordnade. Kvinnor bidrog dessutom aktivt till upprätthållandet av det hierarkiska samhället, och överordning är inte liktydigt med förtryck eller med att ha det bättre. Det är bara ett uttryck för maktfördelning inom forskningen. När genushistoriker talar om kvinnlig underordning är det alltså inte ett ideologiskt dömande, utan en neutral, generell beskrivning av förhållandet mellan könen.

På samma sätt som kvinnor var underordnade män och det var helt i sin ordning (pun intended) var exempelvis landbor (som brukade andras jord) underordnade godsägarna. Det betyder inte att godsägarna var dåliga människor, att landborna inte kunde vara lyckliga och nöjda eller att inte både godsägare och landbor aktivt upprätthöll systemet. Det är bara ett uttryck för hur maktfördelningen såg ut. Och när somliga antigenusare (för att använda ett knepigt samlingsnamn) menar att kvinnor hade sexuell makt och kunde förtala och sånt, skulle man kunna säga precis detsamma om landbor i förhållande till godsägare. Landborna kunde förtala, bråka och krångla (vilket vi också vet att de gjorde, för det finns spår av det i källorna) men de kunde också råka illa ut om de gjorde det. Att det fanns kanaler att påverka förtar inte underordningen. Man är inte kommunist för att man beskriver den jordbrukande befolkningens underordning gentemot den jordägande, lika lite som man är feminist för att man beskriver kvinnors underordning gentemot män.

Att använda underordning om dagens svenska samhälle är betydligt mer problematiskt. Ser man på de traditionella sätten att visa på makt, till exempel tillgång till resurser, är det fortfarande män som är överordnade. Därefter blir det svårare. Kvinnor är inte längre juridiskt underordnade, de är inte utestängda från politiken, deras nätverk har officiell acceptans och så vidare. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas tillfällen då det är helt relevant att studera kvinnlig underordning i dagens Sverige. Löneskillnaderna är ett sådant exempel, för genom lägre löner förskjuts den ekonomiska makten bort från kvinnor. Det skulle också vara relevant att studera manlig underordning i exempelvis föräldraskapet, för inom familjen har dagens pappa avgjort en underordnad position.

Men man måste inte studera kvinnors underordning för att studera genus. Mitt fokus i min avhandling är inte på underordning utan på aktörskap – alltså vad kvinnor kunde göra snarare än vad de inte kunde göra. Väldigt många genushistoriker har gjort samma sak. Inte heller den mycket snabbt växande genren med fokus på män och manlighet har kvinnors underordning som objekt. Det samma kan sägas om den forskning som syftar till att ta fram information om kvinnor som ett komplement till vad vi redan vet om män (som exempelvis kvinnors brevskrivande – WEMLO).

Och slutligen skulle jag vilja säga att de enda jag någonsin hört säga att alla män skulle vara onda är antifeminister/jämställdister och radikalfeminister. Det är inte något som genusforskning utgår från eller någonsin kommer fram till. En del på Genusdebatten protesterade för att så länge man säger att män är överordnade så framställer man dem som onda. Genusvetarnas enda uppgift är att beskriva hur förhållandet mellan män och kvinnor ser ut, inte att ta ställning till vems fel det är. Det går helt enkelt inte att beskriva män och kvinnor genom historien utan att se det uppenbara i att män var överordnade och kvinnor underordnade. Det är inte en värdering. Det är ett beskrivande faktum. Vill antigenusarna på riktigt ta itu med bilden av män som onda (en bild jag ställer mig mycket tveksam till som en generalisering) föreslår jag att man slutar protestera mot genusvetenskap och vänder blicken mot populärkulturen i stället. Där kan vi tala värdering i mansbilden. Och det blir inte alltid positivt.

Kontrollera kvinnlig sexualitet

För de flesta som jobbar med historia i allmänhet och genushistoria i synnerhet är det inget märkligt eller kontroversiellt med att kvinnors sexualitet har varit hårt kontrollerad. Ibland stöter jag på tyckare som menar att det var kvinnorna själva som satte upp dessa normer och regler för hur kvinnlig sexualitet skulle kontrolleras och på många vis stämmer det. Det var absolut en del av en god moders uppgifter att se till att hennes döttrar inte hängav sig åt köttsliga synder, eller förföll till njutning och lusta. Så långt stämmer det att kvinnor deltog i kontrollerandet. Men själva ansvaret för att unga flickor inte hoppade över skaklarna låg inte på modern utan på fadern. Han hade det juridiska ansvaret och det ekonomiska ansvaret för att alla kvinnor i hans hushåll, oavsett ålder, inte hade en egen, fri sexualitet. En jämförelse kan göras med samhällen utan kvinnlig sexuell frigörelse idag. Familjens heder skyddas i sista ledet av män, inte av kvinnor.

Samma tyckare som menar att det är kvinnor själva som upprätthåller de ramar som definierar, kontrollerar och begränsar kvinnors sexualitet brukar mena att män aldrig egentligen har kunnat kontrollera kvinnlig sexualitet, och att det verkligen inte skulle kunna ske idag. Nej, det är kvinnorna som har den sexuella makten. Männen har inget att säga till om.

Det är sånt här jag sitter och tänker på när jag på tåget på väg till stan lyssnar på två unga män som diskuterar med varandra. Den kvinnosyn som dessa två gav uttryck för är på intet vis något nytt eller något isolerat fenomen och jag känner igen tongångarna från min egen uppväxt. Den ena killen frågade hur det gick med den där tjejen och de kom överens om att hon var en jävla hora. Och den där andra tjejen, hon som nu var tillsammans med den där killen från grannstaden, hon var ju en sån jävla hora hon också. För att inte tala om den där tjejen som inte riktigt ville släppa till. Alltså fy fan vilken jävla hora hon var alltså!

Den som aldrig har stått på andra sidan och fått höra att man är en jävla hora, eller som helt enkelt vägrar att se det här ur ett historiskt perspektiv och som en pågående trend, kanske tror att de här unga männens inte alltför nyanserade språkbruk är ett tecken på unga mäns frustration över den okontrollerbara kvinnliga sexualiteten. Men i själva verket är deras språk just sådant som verkar för att kontrollera kvinnors sexualitet. Den kvinna som tror att hon är fri är en jävla hora. Kvinnor ska inte vara fria. Kvinnor ska inte utnyttja sin sexualitet. Kvinnor som gör det är jävla horor som gör det bara för att vinna något på det. Ligga sig upp i världen.

Allt detta visar på hur det är långt kvar tills kvinnlig sexualitet är fri och jämbördig med männens. För vad dessa unga män, och alltför många med dem, egentligen gör är att sätta en standard för vad kvinnor får göra, hur många män det är ok att en kvinna är med och när hon är för återhållsam. Den som inte tror att det där med att bli kallad hora om man inte rättar sig in i ledet har någon effekt kan läsa om den femtonåriga Amanda Todd som nu har tagit sitt liv. Trots att hon drevs till detta av den stämpel hon fick sedan en man tagit sig friheten att fritt cirkulera en topless-bild av henne som han kommit över, är det likväl sådana som fortsätter att kalla henne hora och slampa och insinuera att om man tar av sig så får man stå sitt kast. Inte ens genom att ta självmord kunde hon komma bort ifrån det.

Och nej, det är inte bara män som trycker ner kvinnors sexualitet och nej, Amanda Todd är inte den första och knappast den sista som kommer att betala för andras oförstånd med sitt liv. Men vad alla de som kritiserar Amanda Todd nu – med noll respekt för att en ung människa drivits till självmord – framhåller är att hon minsann hade sex som ung och visade boobsen frivilligt. Jag behöver väl knappast ens påpeka att det aldrig skulle ha hänt om det varit en ung kille? Behovet av att kontrollera kvinnlig sexualitet är inte på något vis begränsat till en tid då man saknade faderskapstest och behövde förvissa sig om arvingarnas biologiska band utan lever och frodas än idag. En unga flickas död visar på dess kraft. Vi kan få det att sluta.

Det här med att vara en underordnad kvinna

I genusforskningen förekommer begreppet kvinnlig underordning betydligt oftare än vad de flesta kritiker verkar tycka är rimligt. Oavsett vilken inställning man som forskare har till begreppet är den kvinnliga underordningen någonting som man måste ta ställning till när man forskar i genus. I just det stadiet av teoribildandet är jag själv just nu.

Begreppet är svårt. Min forskning rör Sverige 1350-1550 och det råder inget tvivel om att samhället så som det framkommer genom källorna var mansdominerat. Lagen gynnade männen vilka i sin tur hade ensamrätt på lagskapande och på så vis kunde ett system där kvinnor systematiskt uteslöts från juridiska, politiska och ekonomiska rättigheter upprätthållas. Med våra nutida mått mätt skulle begreppet kvinnlig underordning kunna vara mycket beskrivande.

Men jag ställer mig ändå väldigt tveksam. Redan 1996 frågade sig Gudrun Andersson (Lennström) och Maria Ågren om man kan påstå att kvinnor varit underordnade om kvinnorna själva inte har uppfattat det så. Jag tycker att det är en oerhört relevant fråga. För historieforskningen handlar det förstås om vilka nutida filter som påverkar historikerns tolkning av förflutna verkligheter. Av alla de tusentals dokument jag läst från 1300- och 1400-talen har jag inte hittat ens en liten antydning till att kvinnor som grupp kände sig förfördelade. Det fanns, så vitt jag kan bedöma, ingen uppfattning om kvinnlig underordning som något annat än sakernas naturlig ordning. Det fanns ingen kvinnokamp, inga tal om jämställdhet, ingen känsla av underordning som någonting negativt.

Kanske kan begreppet kvinnlig underordning användas för att neutralt beskriva ett patriarkalt samhälle där kvinnor inte hade tillgång till samma sfärer som männen? Men ändå. Motsatsen till kvinnlig underordning är manlig överordning och även i ett starkt patriarkalt samhälle kräver dessa begrepp en värdering av dels samhällsfunktionerna (ofta genom att värdera traditionellt manliga sfärer högre än traditionellt kvinnliga), dels aktörernas förmåga att styra sina egna val. Kan man vara underordnad utan att känna sig underordnad? Och vem är det i så fall som har rätten att bestämma vad som ska betecknas som underordning? I vårt västerländska nutida samhälle ser vi ofta kvinnor i burka som manifestationer av den ultimata kvinnliga underordningen. Men är de kvinnor i burkaförbudens Frankrike som klär sig i sin burka och går ut för att demonstrera för sin rätt att klä sig som de vill verkligen underordnade? Och i så fall underordnade vad och vem?

– Jag klär mig som jag vill!

– Nej kvinna! Du är så underordnad att du inte ens förstår det själv!