Att vara det svagare könet

Det har väl knappast undgått någon att vi håller på och renoverar en massa. På många sätt är det riktigt kul, dels för att jag så där i princip tycker om att måla och bygga, dels för att det i ett 100 år gammalt hus är fullkomligt nödvändigt med uppiffning. Det är dock sällan som det blir riktigt lika uppenbart att man är det det svagare könet som när man håller på och renoverar.

Som när jag står redo med kofoten i högsta hugg och långt framskridna planer på att bända loss de järnpiggar som elkablarna satt fast med. Vis av erfarenheten hejdade jag kofotande i sista sekund och gick för att höra med byggaren att det var safe att kofota elkablar. Ingen ska komma och säga att jag inte lärt mig något om elektricitet sedan den gången jag pillade loss ett eluttag med en skruvmejsel. Sagt och gjort, byggaren kom och tittade på kabeln, järnpiggarna, mig och kofoten. Sedan tog han elkabeln mellan pekfingret och tummen och knyckte till så varenda järnpigg for ur väggen med ett lättat plopp.

Och det är inte så att jag inte är glad över att ha en stark karl i huset men det kändes så jäkla orättvist. Jag hade fått ut järnpiggarna – jag är asbra med en kofot – men det hade tagit grovt räknat 23 gånger så lång tid. Renoverandet får mig att tänka på hur mycket jag definierar mig själv – och för den delen hur mycket jag definieras av männen omkring mig – som det fysiskt svagare könet. Jag är ju svagare, så visst ligger det något i det, men det är ändå väldigt problematiskt om man tänker på det ur ett större perspektiv.

Jag kommer ofta på mig själv med att vänta med saker som kräver fysisk styrka tills dess att min man kommer hem och kan fixa dem – inte för att jag inte skulle kunna klara dem själv utan för att det tar honom betydligt kortare tid och mindre bekymmer att göra det. På så vis försätter jag mig själv i ett utstuderat beroendeförhållande till honom. Lever man i ett parförhållande ska man förvisso kunna hjälpas åt och komplettera varandra och sånt, men just det här med den fysiska styrkan blir till ett mönster. Män är fysiskt starkare. Det är ett välkänt faktum. Det leder till att många kvinnor (inklusive yours truly) undviker att göra fysiskt krävande saker trots att de egentligen skulle kunna klara av det vilket i sin tur leder till att kvinnor varken utvecklar sin fysiska styrka eller tror på sin egen förmåga.

Någonstans känns det väl också rätt onödigt att en fysiskt svagare ska lägga dubbla tiden (eller tjugotredubbla) på att göra något bara av principskäl. För att liksom bevisa att kvinnor kan. Samtidigt blir just den här svag-stark-dikotomin en självuppfyllande profetia och någonting som kvinnor anpassar sina liv efter. Låt mig ta ett till exempel. När första barnet var baby var jag oerhört noga med att ta med mig vagnen, fylla den med rätt grejer (inklusive bärsele för man vet ju aldrig), kontrollera att det skulle vara låggolvsbuss/tåg/whatever, exakt hur långt det var att gå, att det skulle finnas depåer att stanna vid och så vidare. Varje sak jag gjorde var planerad i detalj. Maken däremot, han tog bara babyn med sig och var nöjd med det. Allt han behövde kunde han bära på. Han behövde aldrig anpassa sig. Han behövde aldrig planera omsorgsfullt för att klara sig. Han lät sig inte hämmas av eller styras av omständigheterna. Han styrde dem.

När vi skulle ut tillsammans – han, jag och babyn – var det förstås alltid bråk eftersom han tog med typ ingenting och jag ungefär allt. (Och dessutom dubbelkollade att allt var med så att vi i allmänhet blev sena.) Han hade en nästan otillbörligt stor tilltro till sin inneboende förmåga att lösa vadhelst världen och/eller en trilskande unge skulle kunna skicka i form av utmaningar. Jag satte all min tilltro till hjälpmedel i form av leksaker, godsaker, vagnar, bärredskap och så vidare. Han blev starkare. Jag blev svagare och mer beroende. Han lärde sig att han kan klara vad som helst (men att det är bra att ta med extra blöjor). Jag lärde mig att kompensera för saker som jag strikt taget kanske inte ens hade behövt kompensera för.

Till viss del är det förstås något som jag (och andra kvinnor) själva drar på sig. Man låter den starkare ta över för att man är svagare fast att man egentligen kanske är stark nog. Genom att det är ”fakta” att män är starkare känns det som att det är berättigat att be om hjälp, men genom att be om hjälp ska man förstås också vara medveten om att man inte bara vid just det tillfället sätter sig själv i beroende utan också effektivt tränar sig själv i att be om hjälp – man tränar sig själv i beroende. Styrkehjälp är dessutom sådan hjälp man skulle kunna behöva hela tiden. Nästan allting är lättare om man är fysiskt starkare. Med reservation för att det kanske inte är särskilt kul att behöva ställa upp och öppna burkar och bära kassar stup i kvarten lär sig männen betydligt bättre saker. De lär sig att tro på sig själva och på att de är födda med medel att klara av saker. Men de lär sig också att kvinnor är i behov av hjälp, att kvinnor är beroende av dem. Det är i förlängningen klassisk underordning av kvinnor gentemot män.

Så nu ska jag ta spaden och gå ut och vända den där rabatten jag hade tänkt be min make att fixa. För att jag egentligen kan göra det själv, även om det kommer att ta mig en vecka. För att det är bra för min framtida styrka. För att det är bra för min känsla av värde. Och för att jag har köpt jättevackra ringblommor som borde planteras asap.

12 thoughts on “Att vara det svagare könet

  1. En kan ju inte generallisera så där. Vissa män är starkare och andra är inte alls så starka. Om en bara tränar lite som kvinna blir en starkare än de flesta män. En kan ju välja en kille som inte är så mycket större och starkare än en själv också. Då blir det ju mer jämställt också och en behöver inte känna att en är svagare. Om en skaffar en liten svag kille kan en ju själv vara den starka och dominanta i förhållandet. Det borde egentligen alla feministiskt medvetna kvinnor göra.

    • Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på det här. Om man jämför gruppen män med gruppen kvinnor så råder det ju ingen större tvekan om att gruppen män är fysiskt starkare. Det betyder förstås inte att alla män är starkare än alla kvinnor, men jag skulle heller inte vilja påstå att det är en skillnad som kan utjämnas av att ”en bara tränar lite som kvinna”. Poängen med mitt inlägg (som kanske var otydlig, beklagar i så fall) var egentligen inte enbart de medfödda fysiska styrkeskillnaderna utan lika mycket stereotypen att mannen är fysiskt starkare som jag upplever påverkar mig massor. Även för den som är van vid att passa sig för stereotyper kan just styrkan bli en sådan som är svår att passa sig för eftersom män generellt de facto är starkare.

      Sedan är jag lite osäker på dina två sista meningar om hur alla feministiskt medvetna kvinnor borde skaffa sig en liten svag kille så att man själv kan vara den starka och dominanta. Vad menar du?

    • Är det inte bättre att välja partner utifrån känslospektrat än rent praktiskt fysiska egenskaper. Det går nog att få det jämnställt ändå.

    • Om en tränar bara lite som kvinna blir en starkare än några fler män. Om en tränar så in i helvete som kvinna är det fysiskt möjligt att bli starkare än de flesta män. Att välja partner efter storlek är bara korkat, och vill du ändå välja partner utifrån feministisk medvetenhet är det väl bättre att välja en kvinna?

      • Finns idrottsforskning på det – den starkaste procenten av kvinnor i åldern 20-29 mätt i överkroppsstyrka kommer upp i samma styrka som 45:e percentilen av män i samma ålder. Så inte ens riktigt vältränade kvinnor är lika starka som genomsnittsmannen när det kommer till överkroppsstyrka. Detta är omräknat mot sin egna vikt. Skillnaden mellan genomsnittet av mannen är nästan 100% (Med det sagt – om man hade räknat starkaste 0.1%, d.v.s. bodybuildare och liknande så hade de säkert självklart varit starkare).

        Däremot när det gäller underkroppsstyrka så är inte skillnaderna lika stora. Den bästa procenten av kvinnorna kommer upp i 80:e percentilen. Skillnaden här mellan mannen är bara runt 40%.

        Dock – även om man tränar som in i helvete som kvinna, så bör du även välja en man som väger mindre än dig själv om du skall ha chans att ö.h.t. vara starkare än honom. Vilket gör som du säger att det är ännu mer korkat att prata om feministisk medvetenhet eftersom det är väldigt svårt att hitta jämstarka förhållanden om du som kvinna inte är elitidrottare. Väger du 60 kg och inte har tränat styrka i hela ditt liv så har du ett extremt litet utbud.

        Problemen är ju dock som Charlotte skriver att våran inställning spär på det här ännu mer. Man kan ju tänka som så att det starkaste 1% av kvinnor självklart försöker göra allt själva, men kurvan för hur kvinnor tränar styrka avtar nog väldigt mycket snabbare.

        D.v.s. problemet är inte att 1% av kvinnor är lite svagare än genomsnittet av mannen, utan problemet är att skillnaden mellan medianmannen och mediankvinnan är för stor p.g.a. att vi har en omvärldsbild där mannen skall vara He-Man och där kvinnan är rädd att få för mycket muskler för det ser fult ut (om man får generalisera lite så ser jag detta på gymmet där t.o.m. feta nybörjarkillar späker sig röda på alldeles för stora vikter, medan tjejer jag har sett där i flera år sitter och lyfter på samma vikt år efter år).

  2. Det är svårt att jämföra styrka mellan då kvinnor bara utnyttjar en otroligt liten del av sin potential eftersom 1. tjejer/kvinnor inte uppmuntras och förväntas att träna och vara fysiskt aktiva på samma sätt som killar/män och 2. tjejer/kvinnor har i sin självbild att de är fysiskt svaga och agerar utifrån det. Inom heterorelationer säger ju också normen att kvinnan ska vara fysiskt mindre än mannen och det påverkar ju också styrkeförhållandet. Tror generellt att kvinnor gärna underskattar sin styrka och män överskattar sin.

    • Håller helt med om det här! Många av de grejerna jag överlåter på min man med motiveringen att han är starkare skulle jag kunna ordna själv. Inte utan problem, men ändå.

  3. På Volvo kom alla bitar som vi skulle svetsa ihop till lastbilar farande med truckar, antingen på klassiska pallar eller i plåtburar. Det var ju en modern fabrik, så det fanns lyfthjälpmedel till alla tunga eller svårlyfta delar, men grindarna till de där burarna räknades inte riktigt eftersom vi bara behövde lyfta dem då buren var tom och skulle bytas. Grindarna vägde en del, men inte hopplöst mycket, däremot satt de ofta fast eftersom truckarna krockar eller leker tornerspel eller något annat underligt när vi inte ser på. Så fort burarna blivit ganska buckliga sitter de där grindarna fast.
    I alla fall: Männen som jobbar där, gamla som unga, stora som små, står en bit ifrån, sträcker ut armarna rakt fram, lyter grinden rakt upp en rejäl bit från kroppen, och sitter den fast så rycker de i den, sitter den fast ändå använder de spettet som trots allt står där av en anledning. Kvinnorna som kom dit tittade på männen och försökte göra likadant, men lyckades inte, så då hämtade de omedelbart närmsta man som fick lyfta åt dem. Så varenda gång fick jag gå dit och visa, stå närmare, böj knäna… du kan visst… och så har fungerar ett spett. För någonstans har de lärt sig att om de inte kan lika lekande lätt som männen, då är det inte värt att försöka ens? Och det handlar ändå till 100% om kvinnor som inte bara någon gång tänkt att ”man kanske skulle ta och bli svetsare”, utan också sett till att bli det.
    Exakt en gång bad jag en man om hjälp. En 6mm stålkant var inböjd runt grindens hake, det kan jag inte fixa med ett spett, och ingen av de starkare männen jag jobbade med kunde det heller, det var uppenbart utan att behöva testas, så jag letade rätt på en man med en truck. Som vägrade tro på att han skulle behöva använda trucken för att lyfta en fånig grind, utan hoppade av den, viftade överlägset med musklerna och flinade tills det visade sig att grinden inte rubbade sig utan det enda som hände var att han blev mer och mer plommonfärgad. Till slut kröp han tillbaka upp på trucken och lyckades lyfta av den, det var inte lätt ens då. Det var nog ett av mina favorittillfällen på den där platsen.

    Men det här var faktiskt en jättebra text för mig att läsa, för det här är något jag inte har förstått, och du förklarar bra. Jag vet att jag måste slita mycket hårdare för att ses som ens halvkompetent, men jag har så svårt att se varför det ändå inte skulle vara värt det. Flera av gångerna när jag promenerade efter det där spettet skulle jag kunnat be en man rycka loss grinden istället och det skulle gått fortare, men det skulle räckt med en gång så skulle de erbjuda sig nästa gång de såg att den satt fast, och sedan skulle fler göra det… och så skulle jag ha blivit en svagare sort, och jag kan personligen inte se varför det skulle vara värt det, jag kan inte räkna ut det själv, så det är extra viktigt att någon förklarar.

    • Det är JUST det där som jag menar. Man tar liksom lite den lättare vägen ut och ber en karl ordna saker istället för att våga göra det själv. En man som tar i så han blir plommonfärgad, svettig och smutsig och lyckas rubba den där grinden bryr sig inte om ifall han såg ut som bajsnödig gris medan han gjorde det. Huvudsaken var ju att han lyckades. Personligen är jag så orolig för att a) misslyckas och b) se ut som en bajsnödig gris att jag hellre överlåter det på någon annan. Men det är fel. Jag borde inte.

      • Jag tycker ju att det blir jobbigt först när jag misslyckas trots att jag ser ut som en bajsnödig gris, och en man sedan lyckas utan att se ut att anstränga sig. Så länge jag har lyckats göra en korrekt bedömning av hur tungt det faktiskt var och vad jag faktiskt orkar så är jag ganska nöjd. De gånger jag ber om hjälp för att till exempel bära något tillsammans och en man missbedömer hur tungt det är baserat på hur mycket jag (inte) ser ut att ta i och därför nästan tappar prylen är jag däremot sjukt nöjd, bättre människa än så är jag inte. Det skall straffa sig att underskatta mig!

      • …och sedan tycker jag ju att eftersom han lyckades först när han använde truckgafflarna att lyfta med, så kanske det inte riktigt räknas som manlig råstyrka…

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s