Etikettarkiv | Kulturen

Bland misstag och dumheter

På förekommen anledning funderar jag jättemycket över kulturskillnader och vad jag tycker är bra eller dåligt med olika kulturer. Och om man skippar ytliga (men ack så viktiga) saker i vår nordiska kultur (typ prinsesstårta) så nog det som jag gillar allra bäst att vi har en ganska genuin tanke på förlåtelse och inte minst att saker kan hända i misstag.

Jo, jag inser att det här är väldigt relativt, men jag håller fast vid det.

Man behöver inte gå särskilt långt utanför våra nordiska länder för att se skillnader i hur man handskas med just förlåtelse och misstag. Jag tänker inte nu egentligen på brott och straff (även om jag tycker att resonemanget håller där också) utan kanske snarare på när man säger dumheter som man inte riktigt menar, man tappar saker som går sönder eller man råkar knuffa till någon. I en del kulturer kan förlupna ord orsaka långa fejder, och ingenting kan gå sönder eller stötas till i misstag – den som gör det ska straffas.

Ett praktiskt exempel: Tilda tappade sin nya telefon och skärmen gick i tusen bitar. Jag kunde se på henne hur fruktansvärt ledsen hon var över vad som hade hänt och skulle aldrig komma på tanken att straffa henne. Det var ett sorgligt misstag som kunde ha hänt vem som helst, det var inte meningen och hon led redan som det var. A, däremot, tyckte att liknande klumpighet borde innebära sanktioner. Det var, enligt hans tänkande, inte ett misstag utan hennes fel eftersom det var hon som var ansvarig för telefonen och höll den i handen strax innan den landade på asfalten.

Och ju mer jag pratar med A eller mina franska vänner eller för den delen vänner i USA så framgår det att det där med att faktiskt på allvar kunna säga att det inte var meningen och känna att det inte var meningen, det är ganska specifikt för vår kultur.

För mig är det här en av det goda samhällets absoluta grundpelare. Uppriktiga misstag är uppriktiga misstag. En del kanske är så allvarliga att de måste få någon sorts konsekvenser, men i princip så behöver det inte ligga någon till last särskilt länge. Det är också någonting jag har präntat i barnen. Vi förlåter oss själva och andra. Vi förstår att misstag kan hända vem som helst. Vi bestraffar inte uppriktiga misstag.

Det känns jätteviktigt.

Sedan är det här förstås just en sådan grej som så att säga biter mig i röven nu när barnen har blivit större för det är tamefan ingenting någonsin som är deras fel. Från det att Tilda i fyraårsåldern kom och uppgivet meddelade att nu hade hon igen råkat måla på trappen i misstag, tills förra veckan när Vilhos skor gick sönder för att någon hade lagt en backe mitt i vägen och han var tvungen att bromsa farten på cykeln genom att sätta foten mot däcket har jag försökt sortera i gränslandet mellan misstag och förbannade dumheter. Jag säger inte att systemet är felfritt, det gör jag inte. Men viktigt tycker jag att det är i alla fall.

Att fira midsommar

Jag känner mig väldigt hemma i Finland. Alltså, Sverige kommer väl alltid att vara mitt hemland, men Finland är mitt hem. Om ni förstår vad jag menar.

Och så blev det midsommar.

Sedan Vilho var något år gammal har vi firat midsommar ute på en ö i skärgården, men det är förstås exets familjs ö. Deras sommarställe. Att fira midsommar där var alltså helt uteslutet. När jag började titta runt så visade det sig snart att det faktiskt inte heller finns några alternativ. I Finland firar man midsommar i släktens stuga och eftersom vi i vår lilla familj inte har någon släkt förutom varandra här var det som om alla dörrar stängdes om finländarnas privata firanden av en av de största högtiderna.

Ingenting ordnades av kommunen eller av grannkommunerna. Firandet på andra sidan Helsingfors, på Fölisön, skulle kosta 20 e per skalle i inträde. Allt annat förutsatte att man bokade bord på någon restaurang. Till min växande sorg insåg jag att midsommar i Finland är en privat tillställning där vi inte riktigt hör hemma.

Sedan var det förstås andra saker som också påverkade. Vädret var förvisso osedvanligt varmt med plusgrader och bara regn (inte hagel!) hälften av tiden men ramadan pågick fortfarande, så det gick inte att ta en picknick någonstans heller. Och i ärlighetens namn tappade jag orken helt och blev i något skede rätt mycket fuck that shit och var nära att beställa pizza och sätta mig ett hörn. Grejen är förstås inte att man inte skulle kunna hitta på kul grejer att fylla dagen med. Problemet är att midsommar ska firas på ett visst sätt och att vi helt enkelt inte hade vägar in i det firandet i år.

Hur som helst.

Istället åkte vi in till den fantastiska Rhodedendronparken i Haga, som jag velat se i flera år men aldrig lyckats ta mig till, och det var alldeles, alldeles fantastiskt. Hela skogen var full med enorma rhodedendron och i fallna blommor sprang världens tamaste ekorrar. På väg hem stannade vi i en lekpark och lekte tills vi höll på att falla ihop och sedan åkte vi hem och käkade chips och tittade på film. Vid midnatt gick vi ut för att samla sju blommor att lägga under Tildas kudde för någon ordning måste det ju vara, och så åt vi jordgubbstårta som skulle ha varit för 12 personer men som Tilda föga imponerad av storleken benämnde muffin.

Farliga vägar

Det finns så galet mycket spännande saker som jag konfronteras med när jag och A nu skapar ett liv tillsammans att jag knappt vet var jag ska börja. En del av dem är förstås sådant jag kanske inte uppskattar jättemycket (mer om det en annan gång) men det kompenseras lätt av alla de brutala, vackra och/eller omvälvande insikterna och alla de nya perspektiven.

Som när vi sitter och diskuterar farliga vägar till exempel. Vi bor nu i en småstad där det snabbt blev aktuellt att prata om hur långt barnen skulle få gå på egen hand. Jag vill inte att de går över vad som skulle kunna betraktas som huvudvägen genom orten, trots att hastighetsbegränsningen där är 50 km/tim. Så jag berättar om när jag var liten och jag fick cykla själv till mina kompisar. Min allra bästa kompis Linnéa bodde dock på andra sidan en genomfartsled som mycket liknar den vi har här – en väg där man får köra 50 men där de flesta blåser igenom i betydligt högre hastighet. Den vägen fick jag inte gå över i början. Kanske var jag åtta år eller så när jag fick gå över den själv.

Så barnen får liksom röra sig, utrustade med telefoner, på den här sidan av den större vägen om de inte har fått särskilt tillstånd.

I Damaskus där A växte upp finns det också en särskilt farlig väg i närheten av hans forna hem. Han berättar om hur hans kusiner, som var i skolåldern, inte fick gå på den vägen och om hur han som vuxen hade varit den som fått införskaffa skolböcker som fanns i en affär i kvarteret på andra sidan vägen. Fast det var inte bilförare oförmögna att hålla sig till hastighetsbegränsningarna som fick gjorde att kusinerna inte fick gå dit. Vägen var en lång och fin raksträcka vid ett höghus i vilket regeringen placerat krypskyttar. En släkting blev skjuten i huvudet när han körde bilen. Det var med änglavakt hans familj klarade sig. Tanken på att A har sprungit längs den vägen för att skaffa skolböcker åt sina kusiner är märklig, så till vida att det ger mig känslan av att stå precis på gränsen till någonting mycket, mycket mörkt. Ett mörker som A trotsade varje dag.

Ett mörker som A:s lilla kusin, i samma ålder som Tilda, fortfarande bor kvar i. Det är verkligen skillnad på olika barns farliga vägar.

Andra klassens kvinnfolk

När man har gift sig med en mycket troende muslim från Syrien spenderar man ganska mycket tid med att funder över kulturella skillnader (och likheter, men de ger inte samma upphov till omedelbar reflektion). Särskilt det där med hur man tänker kring genus är en sak som kommer upp väldigt ofta. A är helt överens med mig om att män och kvinnor ska vara jämställda och dela arbetsbördor. Om jag lagar mat (vilket det nästan alltid är jag som gör) så ser han det som självklart att det är han som städar, till exempel.

Hur som helst.

I dag har vi varit på middag hemma hos hans vänner, av vilka alla är generationen äldre än oss. Ett tag var jag helt övertygad om att de försökte döda oss med mat för härrimingud så mycket vi åt, men det var inte det jag tänkte skriva om. Med på middagen var en man som jag träffat många gånger förr. Han är ganska diskussionslysten och dessutom väldigt beläst, så det är synd att vi inte har något flytande gemensamt språk (det blir hackig engelska) för det vore väldigt intressant att höra hans utsvävningar på originalspråk.

När det var dags att drick te så skulle jag ställa ut de fyllda tekopparna. Jag har koll på att det är den äldste personen som ska ha först, men eftersom det satt fem gubbar som alla såg ungefär jämngamla ut på rad var det i stort en gissningslek att få kopparna i rätt ordning. När alla hade fått koppar slog det mig att det fanns en kvinna i gruppen, fast att hon satt lite avsides, som borde vara kanske två eller tre i åldersordning från äldst till yngst. Så jag frågade förstås om det var någon mer faktor än ålder som man borde ta hänsyn till, som till exempel kön. En äldre kvinna, vilken plats i turordningen har hon?

Och då fick jag förklarat för mig av den här ena mannen att män och kvinnor aldrig borde sitta tillsammans så att de blandas och därför ska alla männen först ha, för de är i den första klassen, och därefter alla kvinnor, för de är i den andra klassen.

Här hade jag faktiskt varit så pass trevlig när vi nu var bortbjudna och allt att jag hade låtit maten tysta mun om det inte var för att min man uppmuntrande klappade mig på axeln och sa att jag gärna får svara på det. Och det gjorde jag förstås.

Den här typen menade, som många andra män med honom, att eftersom män ger sitt liv för kung, fosterland och kvinnfolk i krig hela tiden så måste man vörda männen. Eftersom han trots allt har flytt från ett krig (oh, the irony!) alldeles på riktigt kändes det som att det vore lite väl oförskämt att ställa frågan när han senast var ute i strid.* Istället frågade jag honom vad han trodde kvinnor gjorde under tiden männen krigar och påpekade så försynt det gick att det ju faktiskt är kvinnorna som upprätthåller själva livet. Kvinnorna sköter barnen – nästa generation – och hemmen och maten och allt det som på riktigt är värt någonting. Jag frågade honom vad han trodde skulle hända om män inte drog i krig, hur världen skulle se ut då. Han blev ganska tyst. Och så frågade jag honom vad han trodde skulle hända om kvinnorna slutade vårda livet som anförtrotts dem.

Sedan blev det nästan ansträngt tyst.

Okej om man vill leva i en värld där män och kvinnor har olika uppgifter, men att komma och säga att det är mer värt att dra ut i krig än vad det är att upprätthålla det som är värt att dö för? Nej. Där någonstans gick gränsen. A lade armen om mig och sörplade leende i sig sitt te. Jag log milt och slog sedesamt ner blicken.

*Han och många andra män just nu är de som har tagit på sig det livsfarliga uppdraget att söka sig in i Europa för att söka en plats att leva på. Dessa män (inklusive den här typen) har alltså inte flytt och lämnat sin familj i sticket utan varit den som haft bäst chans att överleva resan vidare. Det ska man komma ihåg.

Självständiga tankar

I dag firar Finland självständighetsdag och jag är väldigt kluven.

Det ska erkännas att jag har aversioner mot alls sorts nationell glädjeyra mer nationalistiskt präglad än Eurovision Song Contest. ”Nation” är ett konstruerat begrepp. Nationen är inte ett naturligt tillstånd av fred när ett folk får leva i enlighet med sin kulturella särart. Nationen är en ekonomisk, politisk och geografisk hitte-på-grej.

Samtidigt har finländarna all anledning i världen att vara stolta över det Finland de har byggt. Finland är – mörkret, slasket och det pågående politiska tumultet till trots – ett fantastiskt land. Fantastiskt.

Luften är ren och naturen fantastisk och fri för alla att njuta av, infrastrukturen fungerar, sjukvårdssystemet håller i de flesta lägen och det sociala skyddsnätet är hittills intakt. Demokratin fungerar så där i princip och tanken om att värna de svaga lever och frodas.

Finland är ett jävligt bra land.

Vad som oroar mig är mest att det verkar vara fler och fler som på fullaste allvar tror att vad som är fantastiskt med Finland upprätthålls enkom av den finska folksjälens överlägsenhet snarare än genom hårt arbete av alla landets invånare. Det oroar mig eftersom det underhåller den nationalistiska tanken om att man kan bevara Finland finskt genom att stänga landets gränser. Det göder det sena 1800-talets rasbiologiska, Volksgeist trams enligt vilket ett högstående folk såsom finländarna liksom av naturen kommer att skapa ett högstående samhälle om ingenting stör dem.

För det fantastiska Finland vi har nu är inte skapat i något vakuum och det upprätthålls inte genom sisu utan genom tanken på alla människors lika värde. På rättvisa. På jämlikhet. Släpper man det finns det typ bara den rena luften kvar att vara stolta över. Och den skulle inte alla längre ha rätt att andas.

Snabbgående finländare

Jag har ju bott i Finland ganska länge nu, i 11 år. Under den tiden har jag hunnit förlika mig med tanken på att jag går långsamt. Och inte bara långsamt, utan liksom mycket, mycket långsammare än alla andra. Det är mardrömmen att promenera mellan platser med ett gäng finländare för om jag inte är alldeles flåsig när jag kommer fram för att jag har småsprungit hela vägen så kommer jag sannolikt inte fram alls.

Men så pratade jag med en kompis från USA om det här med att gå långsamt, och han hävdade att det inte är jag som går långsamt utan finländarna som konstant håller någon slags överljudshastighet på sitt marscherande. Och jag måste säga att det känns rätt bra att efter i åratal ha tänkt att det är något fel på mig som fysiskt bara inte klarar av att hålla takten.

Det är det inte.

Det är andra det är fel på.

Mångkulturen i fördumningens landskap

Bara den som gömt sig ute i sin stuga i vildmarken kan ha missat att en riksdagsledamot, Immonen, från ett av regeringspartierna här i Finland har skrivit ett minst sagt märkligt brandtal till sina bundsförvanter om det stundande kriget mot den förhatliga mångkulturen. Kriget som ska få bubblan i vilken fienderna lever att spricka och de sanna finländarna att stå segerrika. Detta publicerade han (på mycket dålig engelska, ironin i det är så jävla meta att I don’t even) på sin Facebooksida. Partikamraterna förklarar det med att han gett uttryck för sina personliga åsikter, vilka han har rätt till och vilka inte bör sammanblandas på något vis med hans uppdrag som del av det högsta beslutsfattande organet i det här landet. Dessutom menar somliga att det inte borde komma som en överraskning att Sannfinländarna är emot mångkultur.

Och jag blir så vansinnes förbannad. Förbannad på de mesproppar till fegpolitiker som är hans partikamrater och framförallt regeringskollegor som inte kommer ut ur sina egenhändigt tillyxade stugor och säger att Finland är ett demokratiskt, öppet samhälle där de som uppviglar till raskrig inte får vara med och bestämma. Förbannad över att somliga verkar tycka att en riksdagsledamot kan få säga vad i helvete som helst, särskilt sena kvällar, och att det är ”mänskligt” och ”privat” och inte en del av den politik som faktiskt bedrivs.

Och mitt akademiker-jag gråter över oförståndet. Gråter över att så skrämmande många använder termen ”mångkultur” utan att ha ens grundläggande kunskap om vad en kultur är, hur kulturer utvecklas, samverkar, lever och frodas och alltid har gjort det helt oberoende av politiska gränser. Gråter över hur den retorik som banade väg för några av de värsta katastrofer mänskligheten hittills har skådat bara avfärdas som legitima, enskilda åsikter trots att de uttrycks och understöds i maktens korridorer. Och jag gråter i förtvivlan över hur historielösheten lägger sig som ett unket täcke över ”nationen” och ”dess rättmätiga folk” där kännedom om den historiska utvecklingen av det som nu är Finland fullkomligt saknas.

Men mest av allt är jag rädd. Rädd för att mina barn, andra generationens invandrare – stolta, nyfikna, fantastiska små finländare – ska behöva möta de här värdena. Det kommer nämligen att hända om dessa värden tillåts vara en del av det politiska landskapet. Rädd för förslag om att sådana som mina barn ska behöva ha märken på sina kläder, sina ID-kort, för att de inte ska kunna smälta in för väl. Rädd för att de inte ska få prata alla de språk de kan, och få växa upp som de fria, jämlika medborgare de borde få vara i det land som de ser som deras.

Vi vet vad som händer när man agerar enligt de tankar Immonen ger uttryck för. Vi har sett det hända. för nästan exakt 4 år sedan när en annan typ, med betydligt mindre maktbefogenheter än Immonen men med nästan identisk antimångkulturretorik, avrättade barn på en ö i Norge.

Mer om ämnet kan man läsa på YLE eller på HBL. Om man orkar.