Farliga vägar

Det finns så galet mycket spännande saker som jag konfronteras med när jag och A nu skapar ett liv tillsammans att jag knappt vet var jag ska börja. En del av dem är förstås sådant jag kanske inte uppskattar jättemycket (mer om det en annan gång) men det kompenseras lätt av alla de brutala, vackra och/eller omvälvande insikterna och alla de nya perspektiven.

Som när vi sitter och diskuterar farliga vägar till exempel. Vi bor nu i en småstad där det snabbt blev aktuellt att prata om hur långt barnen skulle få gå på egen hand. Jag vill inte att de går över vad som skulle kunna betraktas som huvudvägen genom orten, trots att hastighetsbegränsningen där är 50 km/tim. Så jag berättar om när jag var liten och jag fick cykla själv till mina kompisar. Min allra bästa kompis Linnéa bodde dock på andra sidan en genomfartsled som mycket liknar den vi har här – en väg där man får köra 50 men där de flesta blåser igenom i betydligt högre hastighet. Den vägen fick jag inte gå över i början. Kanske var jag åtta år eller så när jag fick gå över den själv.

Så barnen får liksom röra sig, utrustade med telefoner, på den här sidan av den större vägen om de inte har fått särskilt tillstånd.

I Damaskus där A växte upp finns det också en särskilt farlig väg i närheten av hans forna hem. Han berättar om hur hans kusiner, som var i skolåldern, inte fick gå på den vägen och om hur han som vuxen hade varit den som fått införskaffa skolböcker som fanns i en affär i kvarteret på andra sidan vägen. Fast det var inte bilförare oförmögna att hålla sig till hastighetsbegränsningarna som fick gjorde att kusinerna inte fick gå dit. Vägen var en lång och fin raksträcka vid ett höghus i vilket regeringen placerat krypskyttar. En släkting blev skjuten i huvudet när han körde bilen. Det var med änglavakt hans familj klarade sig. Tanken på att A har sprungit längs den vägen för att skaffa skolböcker åt sina kusiner är märklig, så till vida att det ger mig känslan av att stå precis på gränsen till någonting mycket, mycket mörkt. Ett mörker som A trotsade varje dag.

Ett mörker som A:s lilla kusin, i samma ålder som Tilda, fortfarande bor kvar i. Det är verkligen skillnad på olika barns farliga vägar.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s