Vardagslivet

Lediga dagen

Min alltid lika charmerande broder ringde.

Han: Hejsan! Hur är läget?
Jag (lite stressat): Jodå. Mycket att göra bara.
Han: Jasså? Är du inte ledig i dag?
Jag: Va? Varför skulle jag vara det?
Han: Jomen det är ju nationaldagen och då är man ju ledig och…
Jag (tystnad)
Han (med synnerligen dåligt spelad ånger): Men JUST DET! Du har ju flyttat till Finland så du har säkert INTE ledigt.

Point taken. Tack.

Vardagslivet

Hjälpen

Det ena framdäcket på bilen såg lite platt ut så på vägen hem från morgonradion svängde jag förbi macken för att kontrollera det. Eftersom jag med mina stelfrusna fingrar i minus 12 C inte lyckades få fast den där slangen som man sätter på däcket gick jag in på macken.

Jag: Hej! Jag skulle behöva få lufttrycket i däcken kontrollerade.
Biträdet: *tystnad*
Jag: Jo. Alltså lufttrycket. Men jag får inte fast slangen.
Biträdet: Uhm.
Jag: Ja. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra, för jag får inte fast slangen.
Biträdet: Du måste sätta fast slangen.
Jag: Jo, jag vet. Men jag får liksom inte fast den hur jag än försöker.
Biträdet: Då kan du ju inte kolla lufttrycket.
Jag: Nej, jag vet det.
Biträdet: *tystnad*
Jag: Så vad borde jag göra då?
Biträdet: Har du en cykel?
Jag: Eh… Nej. Det är en bil.
Biträdet: Jaha.
Jag: Så vad då? Funkar det inte på bilar eller?
Biträdet (lätt förnärmat): Johodå! Det fungerar utmärkt på bilar också. Det är minsann inget fel på maskinen.
Jag: Nehej. Så vad ska jag göra då, när jag inte får fast slangen?
Biträdet: Du borde inte.
Jag: Ursäkta vad?
Biträdet: Du borde inte kolla lufttrycket nu. Det är för kallt.
Jag: Just det. Ok. Tack då!
Biträdet: Kom tillbaka om jag kan hjälpa till med något mer!

När jag kom ut igen gav jag slanghelvetet ännu ett försök, samtidigt som jag förbannade den finska känslan för hjälpsamhet och önskade att någon kunde kommit med ut och hjälpt mig med att få slangen på plats. Fast å andra sidan var det rätt skönt att det var jag själv och inte något motvilligt mackbiträde som kunde konstatera att felet låg i att jag inte skruvat bort ventilens lilla lock innan jag försökte trycka dit slangen.

Vardagslivet

Sådant som tyder på att jag bott (för) länge i Finland

Jag skriver P istället för B.
Jag börjar mina meningar med ”Nå”.
Ordet ”nog” betyder inte längre ”kanske” utan ”helt säkert”.
Jag tycker inte att det är konstigt att vi har en halv meter snö i trädgården eftersom det ”bara är april”.
Jag förväntar mig skinka och ost i min semla.
Jag rynkar knappt på näsan åt att kebabsåsen består av salladsdressing.
Det är lite besvärande när jag inte längre kan skjuta upp det där med att gå till bilen och någon av grannarna är ute på parkeringen.
Jag skulle aldrig få för mig att hälsa på hos någon som jag inte givit ett par dagars varsel.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Och när vi ändå talar om det där med vad svenska historiker kan om Finland

För många år sedan, när Vilho var baby, var jag på en medeltidskonferens i Jyväskylä. Efter dagens sessioner stod jag, flera finska historiker och en svensk professor i ekonomihistoria och talade, på engelska, utanför universitetet. När jag vände mig till min son och sa något på svenska tittade historieprofessorn förvånat på mig och konstaterade att jag ju talar ”nästan perfekt svenska”. Trots att han är professor i historia har han alltså missat att det finns finlandssvenskar; att minst fem procent av Finlands befolkning talar minst lika perfekt svenska som honom.

Och min svenska är förresten inte nästan perfekt. Den är helt perfekt. Så det så.

Kulturkrockar

Om mode för män och jämställdheten

Jag fick den väldigt intressanta frågan om jag tycker att det är skillnad på Finland och Sverige kring det där med att det är deprimerande dåliga klädreor för män. Rent tekniskt sett är det väl inga större skillnader. Även här i Finland dominerar HM och så finns KappAhl och den inhemska kedjan Seppälä som alla har en liten herravdelning med begränsat utbud och klart högre priser än motsvarande på damkläder. Även här i Finland finns det dyrare affärer så som Zara – som har en utmärkt herravdelning dit reorna aldrig tycks nå – och även små specialaffärer endast för män där sockorna kostar 9.90 euro paret.

Den stora skillnaden mellan länderna ligger istället i inställningen till mode för män. Det finns en sorts allmän uppfattning här i Finland att svenska män är gay eftersom de inte bara klär sig i färger som matchar och kläder som sitter rätt utan även luktar gott, och den vardagliga homofobin i det här landet motsvarar vad man skulle förvänta sig av USA:s kristna extremhögers knatteliga. Det finns, enligt mig, ett motstånd mot att ens försöka klä sig snyggt om man är man, för män gör inte så. Dessutom har jag den på synnerligen vag statistiskt grund fattade uppfattningen att det är ännu vanligare att fruarna köper kläder till sina män här än vad det är i Sverige, och nu menar jag alltså inte en skjorta i födelsedagspresent utan hela tjobänget liksom – från strumpor till mössor. Det verkar också vara en allmän inställning att den ordningen är helt på sin plats. Eftersom kvinnan ändå är den enda som vet hur tvättmaskinen fungerar, vad de mystiska tecknen på tvättrådslapparna betyder, hur man fäller upp en strykbräda samt besitter de nedärvda kunskaperna om Det Rätta Sättet att vika kläder faller det sig helt naturligt att hon också är den som införskaffar kläderna. På så vis förbehåller hon sig rätten att idiotförklara mannen om han har klätt sig i något hon inte tycker passar, samtidigt som han får förminska henne eftersom det enda hon förstår sig på är mode och det ändå är meningslöst. Lite som Chucky Påklädningsdockan.

Så jag tror att det här med kläder och mode är ganska nära kopplat till öppna diskussioner om jämställdhet och könsroller, och där har Sverige nått så oerhört mycket längre. Män som är mer jämställda (eller män som hör till den klart rikare delen av samhället – vilket inte nödvändigtvis är samma sak) verkar mer intresserade av att både klä sig snyggt och att klä sig själva. Det är väl den stora skillnaden.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Förstklassig ironi

Det är många i Sverige nu som ondgör sig över att julen blir förstörd eftersom den lilla svarta Pickaninny-docka som får ett OK stämplat i baken i Jultomtens Verkstad i Kalle Anka har klippts bort. För förvånansvärt många är nämligen Kalle Anka själva bilden av svensk jul, av svenskhet, av frihet och av mänskliga rättigheter. Att Disney har våldfört sig på vad många uppger vara inte bara den bästa scenen i Kalle Anka utan också det bästa med hela julen (vem behöver julklappar, julmat och socialt umgänge när man kan få se tomten stämpla en docka, liksom) är det värsta som hänt sedan Leif Loket Olsson slutade på Bingolotto. Man menar att det är kränkande mot de svenska traditionerna, mot julefriden och mot hela det svenska folket som vant sig vid att titta på Kalle Anka på julafton och därför måste man protestera. Liknande ohyggliga slag mot den svenska kulturen måste stoppas!

Att den korta lilla sekvens som klipps bort ur ett program som har blivit klippt i olika versioner inför varje år, som inte produceras i Sverige och som endast de senaste 50 åren ens varit tillgängligt i Sverige får representera alltför många dåligt informerade människor som blivit kränkta i sin kulturella tillhörighet är bisarrt i sig. Men ironin i att denna maniska upprördhet försvaras med att det är helt orimligt att mörkhyade skulle ta illa vid sig av den där dockan, den ironin är i en klass för sig.

Historikerns historier

Nationen Finland och de nyfikna barnen

Det är svårt att vara mamma och historiker när barnen kommer hem från dagis och förskola och glatt meddelar att det i dag är Finlands födelsedag. Särskilt då de kräver att få veta vad det egentligen betyder, det där med att det är Finlands födelsedag. Så hur förklarar man nationer, gränser och liknande för små barn egentligen? Hur ska man introducera det egna landets historia på ett sätt som gör att nästa generation klarar av att bryta med den farliga nationalromantiska mytbildningen som fortfarande i dag präglar det finska historiemedvetandet?

Personligen tror jag att det största misstaget man kan göra är att underskatta barns förmåga att förstå oerhört komplexa verkligheter. Barn förstår riktigt bra när man helt enkelt säger att världen inte alltid har sett likadan ut, och man behöver inte ens gå långt tillbaka i tiden för att kunna erbjuda tankeexperiment kring hur människor klarade sig utan alla de bekvämligheter som vi har nu. Det räcker med att berätta att när mamma var liten satt telefonerna fast i väggen för att barnen ska känna historiens vingslag och tacksamheten över att utvecklingen gått framåt.

Så när jag berättar för barnen om Finlands födelsedag gör jag det förvisso i ganska enkla termer, men med stora och vetenskapligt korrekta koncept. Jag berättar att Finland och Sverige var samma land i många hundra år och att Sveriges kung var kungen även i Finland. Jag berättar om att det var krig mellan Ryssland och Sverige och att Sverige, då det förlorade kriget, fick ge upp Finland. Att Finland blev ett storfurstendöme under Ryssland och att det därefter blev ett eget land och att det är det som man kallar Finlands födelsedag. På frågan om Finland fanns innan dess svarar jag att det har funnits länge, som en del av något annat, men att det är jättesvårt att säga när det fanns för första gången. Egentligen är ett land främst ett stort område som lyder under samma lagar och betalar skatt enligt samma sorts system, medan människorna i det landet kan komma från många olika ställen. Som jag, som kommer från Sverige.

Så pratar vi om att Finland är deras land och att Sverige är mitt land, men att Sverige – genom mig – är deras land lite också. Det brukar barnen tycka om att höra om, för då känner de att de hör hemma någonstans men att världen ändå ligger öppen för dem och det tror jag att framtidens barn behöver bära med sig. Men att tala om Finlands historia med barnen handlar lika mycket om vad man säger som om vad man inte säger. Exempelvis säger jag aldrig att Finland blev fritt från Sverige, helt enkelt för att det inte finns några vetenskapliga bevis för att Finland i början av 1800-talet såg sig som ett så egenartat område att det var en egen nation och det fanns inte en uttryckt vilja om ”frihet”. Inte heller säger jag att Finland vann sin självständighet eftersom en utbredd kamp inte var orsaken till varför Finland slutade vara storfurstendöme. Men framförallt så säger jag aldrig att Finland är finländarnas land (eller för den delen att Sverige är svenskarnas land), utan att de som tillhör Finland, som är finska medborgare, kallas finländare. Skillnaden är hårfin, men nog så viktig. Ingen har förtur till landet. Ingen har mer rätt till landet än någon annan.

Jag tror att det är jätteviktigt att barn får lära sig sitt lands historia, men jag tror också att det finns en stor fara i den populistiska nationalromantiska historieskrivningen om finnarnas kamp för sitt land som alltför många tar till. Jag sällar mig gärna till gratulanterna på Finlands födelsedag. Finland är ett härligt land, kallt som fasen förvisso, men med en definitiv tjusning. Det gäller bara att acceptera och tro på att det som Finland är nu är bra nog och att det räcker så. Man behöver inte konstruera ett pompöst förflutet för att kunna se och uppskatta nuet. Det är så enkelt att barn förstår det.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Män som luktar gott

I dag är det Svenska dagen här i Finland. Av någon oförklarlig anledning verkar många finskspråkiga kommersiella radiokanaler tro att det innebär att man ska jämföra svenska män med finska diton, för det var i fokus på inte mindre än tre kanaler i morse. Exempelvis talades det om hur svenska män luktar gott, spenderar timmar framför spegeln och har osedvanligt snygga kläder. Nu är ju jag svensk, så möjligen är jag så indoktrinerad att jag helt enkelt inte ser det negativa i en sådan man, men på alla radiokanaler gjordes det mycket klart att man föredrog en äkta svettluktande finne med ölmage och flint framför en svensk fjolla.

Kanske var det bara ett sätt att säga att rönnbären är sura, men det finns två synnerligen stora problem med hela det här resonemanget, oavsett vilken sorts man som man i slutändan skulle föredra. Det första problemet är att Svenska dagen i finska kommersiella medier så starkt förknippas med Sverige istället för med det otroligt viktiga svenska kulturarvet som Finland har gjort till sitt eget och som tveklöst är värt att uppmärksamma. Det gäller saker som rättssystem, kulturell tillhörighet, politiska system, normer och värderingar. Jag känner inte alla finlandssvenskar så det är fullt möjligt att de jag känner utgör någon sorts specialfall vad gäller nationell känsla, men alla de finlandssvenskar jag träffat ser sig själva som finländare – inte som svenskar. Svenska dagen är till för att belysa det svenska i Finland, inte för att promota det västra grannlandet.

Det andra problemet är att svenska män utmålas som feminina töntar. Inte så att det inte skulle vara en stereotyp som jag känner igen och som jag kan tycka är kul. Jag har bott tillräckligt länge i båda länderna för att ha noterat en generell skillnad i framställandet av manlighet, om vi säger så. Det som frustrerar mig är att mannen som norm för vad som är bra blir så oerhört tydlig när man hör radiopratare sitta och fnissa åt hur de minsann aldrig skulle vilja ha en man som är feminin. Att vara manlig är bra. Att vara kvinnlig är dålig. Förutom att det är oförskämt mot kvinnor att fortsätta underhålla mannen-som-norm-modellen är det oerhört begränsande för män att de inte ska få göra vad fan de vill.

Själv föredrar jag en man som luktar gott och som duschar varje dag istället för att skrapa bort skiten i bastun om lördagskvällarna. En man som vet hur dammsugaren, tvättmaskinen och diskmaskinen fungerar och som inte är rädd för att använda dem. En man som tycker att hans yttre är viktigt för att jag ska ha något trevligt att vila ögonen på och framförallt en man som är påläst nog att förstå vad Svenska dagen på riktigt står för.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Ett politiskt meddelande

I morgon är det kommunalval här i Finland. Det är ett val som även utlänningar som jag får rösta i. Min röst kommer utan minsta tvekan att gå till Malin Hauk. Vad hon står för kan man läsa på hennes sida, men jag tänkte så här i skamlöst propagandasyfte berätta varför jag kommer att rösta på henne.

* Malin talar en hel fantastiskt mängd språk, byter med lätthet mellan finska, svenska, engelska och tyska och har smarta saker att säga på alla språken.
* Det är viktigt att inte skjuta problem under mattan och när hon skriver att ”nästa år måste prioriteringar göras, smärtsamma prioriteringar där många kommer att bli besvikna, men att lova fler tjänster, höjda understöd, bibehållen service i alla former och förbättrade villkor anser jag är populism och röstfiske” kan jag inget annat att hålla med henne. Dessutom anser jag att hon sätter fingret på något viktigt när hon menar att det ”[r]edan idag betalas årligen i räntor på gamla lån vad saneringen av flera mögeldrabbade skolor eller dagis skulle kosta.” Så kan det inte få fortsätta.
* Jag har sett tillräckligt mycket av hur hon fungerar tillsammans med sina egna barn och andras för att veta att det inte är en klyscha när hon talar om vikten av nästa generation. Malin förstår att barn och ungdomars trygghet är vad som kommer att göra världen bättre, och jag är övertygad om att hon skulle kunna bidra till det om hon blir invald.
* När Malin skriver om jämställdhet har hon inte den, i mitt tycke, föråldrade synen att det måste till fler kvinnor överallt utan hon ser att jämställdhet kommer av när ”[k]vinnor och män” har ”samma möjligheter att forma samhället och sina egna liv”.
* Dessutom uppskattar jag hennes nytänkande kring trafiklösningar och byggande. Sunt!

Så om ni i Vanda inte bestämt er för vad ni ska rösta på: 476 Malin Hauk kommer inte att göra er besviken!

PS: Alla de sakerna hon står för att just sånt jag tycker är viktigt; barn, jämställdhet, miljö. Men som invandrare i detta Sovjetbyråkratiska, blankettfascistland hade hon mig redan på ”elektroniska ansökningar skall bli kutym”.

Slut på politiskt meddelande.