På förekommen anledning funderar jag jättemycket över kulturskillnader och vad jag tycker är bra eller dåligt med olika kulturer. Och om man skippar ytliga (men ack så viktiga) saker i vår nordiska kultur (typ prinsesstårta) så nog det som jag gillar allra bäst att vi har en ganska genuin tanke på förlåtelse och inte minst att saker kan hända i misstag.
Jo, jag inser att det här är väldigt relativt, men jag håller fast vid det.
Man behöver inte gå särskilt långt utanför våra nordiska länder för att se skillnader i hur man handskas med just förlåtelse och misstag. Jag tänker inte nu egentligen på brott och straff (även om jag tycker att resonemanget håller där också) utan kanske snarare på när man säger dumheter som man inte riktigt menar, man tappar saker som går sönder eller man råkar knuffa till någon. I en del kulturer kan förlupna ord orsaka långa fejder, och ingenting kan gå sönder eller stötas till i misstag – den som gör det ska straffas.
Ett praktiskt exempel: Tilda tappade sin nya telefon och skärmen gick i tusen bitar. Jag kunde se på henne hur fruktansvärt ledsen hon var över vad som hade hänt och skulle aldrig komma på tanken att straffa henne. Det var ett sorgligt misstag som kunde ha hänt vem som helst, det var inte meningen och hon led redan som det var. A, däremot, tyckte att liknande klumpighet borde innebära sanktioner. Det var, enligt hans tänkande, inte ett misstag utan hennes fel eftersom det var hon som var ansvarig för telefonen och höll den i handen strax innan den landade på asfalten.
Och ju mer jag pratar med A eller mina franska vänner eller för den delen vänner i USA så framgår det att det där med att faktiskt på allvar kunna säga att det inte var meningen och känna att det inte var meningen, det är ganska specifikt för vår kultur.
För mig är det här en av det goda samhällets absoluta grundpelare. Uppriktiga misstag är uppriktiga misstag. En del kanske är så allvarliga att de måste få någon sorts konsekvenser, men i princip så behöver det inte ligga någon till last särskilt länge. Det är också någonting jag har präntat i barnen. Vi förlåter oss själva och andra. Vi förstår att misstag kan hända vem som helst. Vi bestraffar inte uppriktiga misstag.
Det känns jätteviktigt.
Sedan är det här förstås just en sådan grej som så att säga biter mig i röven nu när barnen har blivit större för det är tamefan ingenting någonsin som är deras fel. Från det att Tilda i fyraårsåldern kom och uppgivet meddelade att nu hade hon igen råkat måla på trappen i misstag, tills förra veckan när Vilhos skor gick sönder för att någon hade lagt en backe mitt i vägen och han var tvungen att bromsa farten på cykeln genom att sätta foten mot däcket har jag försökt sortera i gränslandet mellan misstag och förbannade dumheter. Jag säger inte att systemet är felfritt, det gör jag inte. Men viktigt tycker jag att det är i alla fall.
Hit och dit och tillbaka igen 
Ja, det sitter verkligen djupt i en att misstag ska förlåtas. Det kan verkligen göra mig superarg när folk inte tycker det. Men jag hade aldrig reflekterat över att det kunde vara någon kulturskillnad. Jag har bara tyckt att folk är dumma i huvet… Sen får man ju försöka lära sina barn att inte allt kan ursäktas som misstag. (Som att ha ihjäl någon i en u-båt tex.) Men det är ju helt ofattbart vad mycket man (ens barn) bara kan rååååka göra…
Barn är väldigt bra på att råka göra saker i misstag. Men det är somliga vuxna också… 🙂
Jep. Mycket viktigt! Och ett fenomen som är besläktat med det där har jag också stött på i vår familj nu i och med att min man har en icke finsk bakgrund (fast det kan ju i och för sig vara familjespecifikt också) – nämligen att sånt man säger kan få långtgående följder, att just ett förlupet ord kan vara något som man ska straffas för t.ex. med utestängning för eftersom man sade det måste man ju ha menat det till 100%, eller att när man reagerat negativt på något och sagt ifrån, eller sagt att man inte vill – så tolkas som ohyfs, eller kritik, istället för som kanske här som att man inte vill, men utan elak avsikt.
Vet inte om det här blev det minsta begripligt nu… Men ja, försökte alltså säga att jag tror att du slog huvudet på spiken med den här texten.
JA! Jag förstår precis vad du menar, och vi har fått ha den diskussionen många gånger. Framförallt har problemet varit att A inte haft verktyg att direkt fråga mig vad det var jag menade utan bara har tagit för givet att det han uppfattade och det jag menade måste ha varit samma sak.
En aspekt av detta som jag reagerade på då jag bodde i USA: ska man få en andra chans i livet? Jag avskydde verkligen åsikten att folk som det går dåligt för får skylla sig själva – blir du gravid som tonåring får du minsann ta konsekvenserna, typ. Och om barnet sedan hamnar att gå i skitskola med dåliga förutsättningar är det inget problem för det var minsann ingen som tvingade mamman. Den typen av tankegångar. Man måste kunna gottgöra misstag!