När man har gift sig med en mycket troende muslim från Syrien spenderar man ganska mycket tid med att funder över kulturella skillnader (och likheter, men de ger inte samma upphov till omedelbar reflektion). Särskilt det där med hur man tänker kring genus är en sak som kommer upp väldigt ofta. A är helt överens med mig om att män och kvinnor ska vara jämställda och dela arbetsbördor. Om jag lagar mat (vilket det nästan alltid är jag som gör) så ser han det som självklart att det är han som städar, till exempel.
Hur som helst.
I dag har vi varit på middag hemma hos hans vänner, av vilka alla är generationen äldre än oss. Ett tag var jag helt övertygad om att de försökte döda oss med mat för härrimingud så mycket vi åt, men det var inte det jag tänkte skriva om. Med på middagen var en man som jag träffat många gånger förr. Han är ganska diskussionslysten och dessutom väldigt beläst, så det är synd att vi inte har något flytande gemensamt språk (det blir hackig engelska) för det vore väldigt intressant att höra hans utsvävningar på originalspråk.
När det var dags att drick te så skulle jag ställa ut de fyllda tekopparna. Jag har koll på att det är den äldste personen som ska ha först, men eftersom det satt fem gubbar som alla såg ungefär jämngamla ut på rad var det i stort en gissningslek att få kopparna i rätt ordning. När alla hade fått koppar slog det mig att det fanns en kvinna i gruppen, fast att hon satt lite avsides, som borde vara kanske två eller tre i åldersordning från äldst till yngst. Så jag frågade förstås om det var någon mer faktor än ålder som man borde ta hänsyn till, som till exempel kön. En äldre kvinna, vilken plats i turordningen har hon?
Och då fick jag förklarat för mig av den här ena mannen att män och kvinnor aldrig borde sitta tillsammans så att de blandas och därför ska alla männen först ha, för de är i den första klassen, och därefter alla kvinnor, för de är i den andra klassen.
Här hade jag faktiskt varit så pass trevlig när vi nu var bortbjudna och allt att jag hade låtit maten tysta mun om det inte var för att min man uppmuntrande klappade mig på axeln och sa att jag gärna får svara på det. Och det gjorde jag förstås.
Den här typen menade, som många andra män med honom, att eftersom män ger sitt liv för kung, fosterland och kvinnfolk i krig hela tiden så måste man vörda männen. Eftersom han trots allt har flytt från ett krig (oh, the irony!) alldeles på riktigt kändes det som att det vore lite väl oförskämt att ställa frågan när han senast var ute i strid.* Istället frågade jag honom vad han trodde kvinnor gjorde under tiden männen krigar och påpekade så försynt det gick att det ju faktiskt är kvinnorna som upprätthåller själva livet. Kvinnorna sköter barnen – nästa generation – och hemmen och maten och allt det som på riktigt är värt någonting. Jag frågade honom vad han trodde skulle hända om män inte drog i krig, hur världen skulle se ut då. Han blev ganska tyst. Och så frågade jag honom vad han trodde skulle hända om kvinnorna slutade vårda livet som anförtrotts dem.
Sedan blev det nästan ansträngt tyst.
Okej om man vill leva i en värld där män och kvinnor har olika uppgifter, men att komma och säga att det är mer värt att dra ut i krig än vad det är att upprätthålla det som är värt att dö för? Nej. Där någonstans gick gränsen. A lade armen om mig och sörplade leende i sig sitt te. Jag log milt och slog sedesamt ner blicken.
*Han och många andra män just nu är de som har tagit på sig det livsfarliga uppdraget att söka sig in i Europa för att söka en plats att leva på. Dessa män (inklusive den här typen) har alltså inte flytt och lämnat sin familj i sticket utan varit den som haft bäst chans att överleva resan vidare. Det ska man komma ihåg.
Hit och dit och tillbaka igen 
Det är lite roligt att läsa, eftersom min pappa är muslim och när man kommer hem till honom, så sitter män och kvinnor alltid i olika rum, vilket enligt min far betyder att man vill ”skydda” kvinnor från de främmande männen som kan komma på besök. Men han kan inte förklara vad det egentligen betyder.
När mina föräldrar fortfarande var gifta (de skilde sig när jag var tonåring för att mamma träffade en ny man) så var det alltid pappa som lagade mat, diskade, städade osv. Han tog med mig till universitetet medan mamma jobbade och lämnade mig på förskolan. Min mamma är tysk och dessutom katolsk och jag har aldrig funderat på könsroller när jag var liten. Även i min pappas släkt var det oftast kvinnorna som bestämde mest. Även om männen gav sken av att vara cheferna i familjen. Många kvinnor i min pappas generation och alla kvinnor i min generation jobbar dessutom, ofta i hög uppsatta positioner. Pappa brukade läsa och rekommendera feministiska författare till mig. Som t.ex. Alice Schwarzer även om hon talar väldigt illa om muslimer.
Och till och med idag, när min pappa är gift men en muslimsk kvinna, som förstår hans kultur och värderingar, som bär hijab och serverar honom te, så säger han ibland att han önskade att han fortfarande vore gift med min mamma, som är en så självständig och modern kvinna. Och så skulle han aldrig vilja se mig i samma roll som hans egen fru har. Det är nästan lite schizofren.
Man ska ju förstås alltid komma ihåg att alla (muslimska (män)) inte är likadana. Min egen man förväntar sig inte alls att jag bär hijab eller blir muslim eller är den som serverar honom hela tiden (vilket är tur, för annars skulle vi ha rätt stora problem…).
Ja, i mina ögon finns det inte en muslimsk kultur. Det finns så många olika muslimska länder och kulturer. Och skillnader finns ju även från familj till familj. Visst finns det likheter också, men det är fel att prata om ”den muslimska mannen”
Helt klart! Min man är dessutom inte arab, utan cherkees. Det påverkar förstås kulturen massor också.
Jag försökte googla cherkees men fick inga relevanta träffar (om du inte kärat ner dig i en korsning mellan potatischips och beef jerkey).
Det har jag iofs också, men det var inte det jag gifte mig med. Tjerkess, verkar vara den rätta stavningen på svenska. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjerkesser
Betyder detta att han kan laga cherkessisk gucka!?
Ska undersöka saken! Återkommer!
Aha! Tack för informationen.
Spännande.
I min morfars släkt (i Skåne under första halvan av 1900-talet) ska det ha varit självklart att kvinnorna serverade männen innan de själva tog mat, samt att männen alltid skulle ha de största/bästa bitarna. Det var nära att min mamma inte fått börja gymnasiet, för släkten tyckte att ”hon är ju kvinna, hon kommer ändå bara att gifta sig”. Kanske inte så konstigt att hon blev feminist. Jag tyckte mycket om min morfar, och han var snäll mot mig (jag var rätt liten när han dog), men enligt mamma skulle han ha tyckt att jag och allting jag åstadkommer inte riktigt ”räknades” eftersom jag är kvinna. Det är bara ett par generationer sedan den attityden var helt normal. Obehagligt men på sätt och vis hoppingivande.
Jättespännande kommentar! Tack för det här!
Jag måste tillägga att det inte var/är ovanlig i Tyskland att kvinnor servera mat, kaffe, te när man kommer på besök. Det finns kanske inte lika många regler, men tittar man noga så är det ändå mer självklart att kvinnan servera, städa osv. Igår såg jag ett tyskt tv program om städmedel industrin och där pratade de hela tiden om att de måste anpassa dofterna i städmedel efter vad husfruarna gillar och att männen ska bli lyckligare när de kommer hem till ett städat, väl doftande hem. Min (svenske) man flinade under hela programmet, men i Tyskland reagera nog ingen på det. Så skillnaderna mellan muslimsk och västerländsk kultur är kanske inte alltid lika stor som många tror.
Absolut! Det är bara lättare att se mönster i andras kulturer än i sin egen…