I går gjorde jag mitt allra första försök att lyssna på podcast. Det var långt ifrån så där avslappnande och befriande som andra verkar tycka, för jag hann inte långt in i programmet (BBC History) förrän jag liksom bubblade av kommentarer, invändningar och personliga påhopp mot talaren – som jag inte ens kommer ihåg namnet på. Kanske har det inte så stor betydelse vem han var, för han var egentligen ganska så nyanserad och vettig, och jag tänker i princip inte opponera mig mot hans resultat. Grejen är den att han hade skrivit en bok om masterminds – alltså folk som är riktigt bra på något – och så föreslagit någon sorts syntes kring vad det är som skapar ett mastermind. Han menar att det inte finns något i hjärnan som skiljer ut vissa genier från vanliga dödliga, utan att ett mastermind är beroende av att personen verkligen är dedikerad och att det finns några svårigheter på vägen som triggar dedikationen.

Allt det där är ju intressant och plausibelt men jag har fastnat i en av hans första meningar, den där som var svaret på hur han hade gått tillväga för att välja ut de personer han skulle undersöka. Han hade nämligen helt sonika tittat på vem som åstadkommit något. Visst, det är säkert en relevant metod för honom men allt jag kan tänka på därefter är att det automatiskt utesluter alla kvinnor fram till det senaste århundradet. Det är oroväckande många som sagt till mig att anledningen till att kvinnor saknas i historieböckerna är att kvinnor helt enkelt inte åstadkommit något, ett enkelt missförstånd om man stirrar sig blind på en särskild sorts resultat. För vad det handlar om, anledningen till att det inte finns kvinnliga masterminds genom historien, är att det förutom dedikation och tillräckligt med svårigheter för att öka dedikationen faktiskt också krävs tillfällen att överkomma svårigheterna och en socialt förankrad möjlighet att leva ut sin vilja. Det har kvinnor inte haft.

Och i dag, när de formella hindren för att kvinnor ska bli masterminds är borta, finns precis samma tendenser att betrakta män som potentiella genier och kvinnor som goda vapendragare kvar. Det här är ett oerhört komplext problem, för om man i dag skulle sätta sig ner och göra vad han den där jag inte kommer ihåg namnet på har gjort och sortera ut masterminds enligt vad de har åstadkommit så skulle det fortfarande vara väldigt få kvinnor på den listan. Jag vägrar tro på att kvinnor är sämre än män. Det faktum att kvinnor gått förbi män vad gäller utbildning så snart de släpptes in på universiteten talar emot en sådan förklaring. Inte heller tror jag att män (åtminstone inte i dagens jämställda Norden) på något sätt medvetet skulle framhäva sig själva på kvinnors bekostnad – i alla fall inte mer än vad kvinnor medvetet gör på mäns bekostnad. Nej, jag tror att det låga antalet kvinnliga masterminds beror på en snirklig väv av fördomar, taskiga kompromisser och förväntningar på vad män och kvinnor borde göra.

Många säger att kvinnor helt enkelt inte har dedikationen i samma utsträckning som män. Att det är biologiskt betingat att män är mer tävlingslystna och därför når längre. Alla som varit i ett stall borde förstå att något inte är riktigt rätt med den förklaringen. Stall är nämligen fulla av små förväntansfulla flickor (85 % är av ryttarna i Sverige är kvinnor) som är dedikerade nog att tillbringa all sin vakna tid med att utföra skitsysslor utan betalning, bara för att få vara där. Om vi leker med tanken att det bara är hälften av de där flickorna som drömmer om en karriär som proffsryttare och att den andra hälften tycker att det räcker att hobbyrida borde det bli en ansenlig mängd kvinnliga proffsryttare. På Svensk Galopp meddelar man glatt svenska tjejer hållit sig framme för bland de 20 bästa jockeyna i Sverige finns inte mindre än sju tjejer. Samma tendens finns i nästan alla delar av hästsport; bland proffsen dominerar männen. Vad hände med alla de där unga tjejerna som drömde om en karriär inom hästsport?

Hästsport kanske är ett av de mest extra exemplen, men trenden finns även inom de flesta andra yrken. Ska man döma av hur könsfördelningen såg ut i skolkören, eller i uttagningarna till talangprogram borde musikervärlden vara fylld av kvinnor. Ändå finns det fler manliga proffsmusiker. Inom sjukhusvärlden och universitetsvärlden finns det förvisso kvinnor på alla nivåer, men andelen kvinnliga överläkare och professorer är beklämmande om man jämför med hur många kvinnor som gett sig in på de banorna. Vad händer längs vägen?

Jo, det kommer in barn i bilden. Om ett par får två barn och är föräldralediga i totalt fyra år med dessa två barn och det är kvinnan som sköter den föräldraledigheten kommer hon att automatiskt vara fyra år efter honom i karriären. Man skulle kanske kunna tro att det skulle vara ett starkt argument att någon redan satt sin karriär på paus i fyra år när man senare i livet börjar förhandla om kompromisser som att gå ner i arbetstid för att kunna möta barnen efter skolan och vabba, men i stället verkar det som om de där åren tenderar till att göra kvinnan ännu mindre lämplig för karriär – hon har genom sin erfarenhet lättare att sköta barnen och fortsätter att göra det. Gapet mellan kvinnans och mannens karriärer växer och i takt med att hon får ännu mer erfarenhet av barnskötande och han klättrar uppåt på karriärstegen blir sannolikheten att han ska vilja avbryta och hon ska våga göra något åt sin gnagande känsla av otillfredsställelse mindre.

Jag inser att det för många familjer kan funka väldigt bra att följa mer traditionella mönster. Vi gör det, av ekonomiska och praktiska skäl. Det är vårt enda sätt att få vardagen att fungera och jag ser inget principiellt problem i att det blir traditionellt – i varje enskilt fall. Men någonstans börjar alla dessa enskilda fall skapa så starka normer att de inte går att bryta trots att en viss familj kanske skulle vilja. Pressen att göra vissa val, de ekonomiska konsekvenserna av att ha mannen som tjänar mer hemma är överväldigande och då har vi ett stort problem. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; att för varje kvinna som vill komma framåt måste det till en man (i ett beklämmande heteronormativt uttalande) som tar ett steg bakåt. För varje familj med en mamma i karriären behövs det en pappa som inte tycker att karriär är så hemskt viktigt. Jag tror att ett av de stora problemen i dag är ett det i vårt samhälle ses som det ultimata att man tar för sig, att man är framåt och att det dessutom finns en underton av att dessa positiva egenskaper är manliga. Så länge det både premieras att ta för sig och ses som manligt att ta för sig kommer kvinnan att dra det kortaste karriärsstrået. Det är inte problematiskt för att man på pin tji måste bryta traditionella mönster. Det är problematiskt för att alla de kvinnliga masterminds som drömmer om att få komma ut tvingas till kompromisser som håller dem instängda. Och för att alla de män som inte vill göra karriär, inte vill ta för sig och alltid sikta på störst, bäst och vackrast, tvingas uppfylla förväntningar de inte vill ha och missar att se sina barn växa upp.

Jag menar inte att det finns några lätta lösningar eller rätta svar, men jag tror att det är viktigt att öka medvetenheten för sådana här frågor. Säkert finns det många som suckar (men som inte har orkat läsa ända hit) och menar att det är en del av den där berömda feministiska planen att ta över världen att tro att det skulle finnas potential för kvinnliga mastermind, alternativt några hinder för kvinnor att göra vad de vill. Förutom att ett sådant synsätt visar på inte bara en konspiratoriskt läggning utan också undermåliga historiekunskaper visar det på en oförmåga att tänka lite längre. Betänkt exempelvis att den kvinnliga formen av det manliga ordet ”master” är ”mistress”. Betänk att den kvinnliga formen av ”läkare” är ”sjuksyster”. Betänk att den kvinnliga formen av ”professor” är ”professorska” och syftar på den som är gift med en professor. Vad säger det om den underliggande synen på kvinnans chanser att nå toppen?