Etikett: Jasså det säger ni

Nyhetsplock

Problemen i skolan löses inte genom att man ger upp

Charlotte7 kommentarer

I Finland diskuteras nu hur man ska kunna disciplinera eleverna i skolan sedan en lärare blivit avskedad efter att ha knuffat en elev som del i ett sätt att få den störande eleven ut ur matsalen. Och sånna här grejer är så himla svåra. Hur ska man kunna skapa en arbetsro för alla de elever som sköter sig utan att stänga ute dem som inte gör det? Så nu talar man om att det kunde vara dags att införa relegering i den finska skolan så att de värsta bråkstakarna kan skickas hem. Lite som att gå från skolplikt till skolprivilegium.

Självklart är det inte bara barn från trasiga hem som beter sig illa i skolan, det är det inte, men det är barnen från trasiga hem som med ett sådant system kommer att råka mest illa ut. För många barn är nämligen skolan den enda fasta punkten. Visst skriker man åt lärarna, visst stör man och visst testar man alla gränser, men det är också den enda platsen i världen där det finns vuxna närvarande, där det gör något att man stör och där någon sätter gränser – allt det där som barn behöver. För alla barn behöver vuxna, behöver få känna att de kan kontrollera sin omgivning (en del genom att störa och få skäll, andra genom att uppföra sig och få beröm) och alla barn behöver gränser. Om vi skickar hem de barnen som behöver skolans trygghet mest, vad händer med dem då? Att skicka hem barnen förutsätter ju ändå att de kan få den där vuxna närvaron, uppmärksamheten och gränserna hemma. Att den dubbelarbetande pappan kan ta ledigt och vara hemma med sin relegerade illbatting för att barnet inte istället ska tillbringa sin tid på stan – rätt nöjd med att slippa skolan. Att den alkoholiserade mamman kan ge uppmärksamheten och sätta gränserna för det barnet som skolan frånsagts sig ansvaret för – när det brukar vara knepigt nog att ens se till att det blir mat på en daglig basis.

Det finns en grundläggande fråga i vem som ska ta ansvaret för barnet när det relegeras. Men det finns en ännu viktigare fråga i vem som har rätt att frånsäga sig ansvaret för barnet. Är det någonting jag lärt mig sedan jag fick egna barn så är det att de små monstren somliga dagar gör sitt allra bästa för att jag ska vilja frånsäga mig ansvaret, stänga dem ute och säga att de inte får vara med längre. Så kryper de upp i famnen och frågar om jag fortfarande tycker om dem. Och jag svarar att jag alltid älskar dem mer än något annat i hela världen, fast de är små monster, fast man inte får måla på trappen, tömma tvål över golvet eller leka åskväder med askan från öppna spisen. Det är den viktigaste gränsen jag som förälder kan sätta: jag ger aldrig upp. Hur mycket mina barn än försöker jävlas, kommer jag aldrig att ge upp.

Att relegera ett barn är att ge upp, att ge barnet rätt i sin rädsla över att misslyckas och att inte vara viktig.

Vi ska inte tolerera att barn beter sig hur som helst. Eleverna i skolan ska ha arbetsro och de få som missköter sig ska inte få förstöra för alla andra – de ska inte få sätta gränserna. Därför behöver lärare kunna känna sig trygga i sin roll som auktoriteter. Det betyder att det borde ingå saker som konflikthantering i lärarutbildningen och att lärarna måste ha rätten att även fysiskt hjälpa elever ut (genom dörrar, inte fönster), att ställa sig i vägen, att leda i armen och så vidare. Det tabu på att lägga sig i hur andra sköter sina barn som vi har här i Finland och i Sverige måste bort så att lärarna och andra vuxna i barnens närhet får säga ifrån och hjälpa till att sätta gränserna.

Och framförallt så måste det finnas tillräckligt många vuxna på plats i skolan. I en grupp med 30 elever har en lärare inte en chans om ett par av dem börjar bråka. I en grupp på 18 elever är chanserna redan betydligt bättre – både att det inte blir bråk från början och att läraren kan reda upp det. Dessutom ska de vuxna på plats inte vara väktare, som en del föreslår, utan utbildad skolpersonal; lärare, kuratorer, psykologer, assistenter till exempel. Och ingen, ingen, på skolan har rätt att knuffa någon annan.

Vardagslivet

Ägget

Charlotte2 kommentarer

Sonen börjar bli friskare. Det är ju bra. Egentligen. Men den där feberfria dagen som barn ska vara hemma innan man får skicka tillbaka dem till förskolan, den blir inte alltför produktiv. När barn ligger febertrötta och nöjda tittar på TV hela dagen har man ändå viss chans att hinna få något gjort. Feberfria dagen klättrar barnen på väggarna, svingar sig i gardinerna, leker inte-nudda-golv på finmöblerna och tömmer leksakslådor som om själva tömmandet är betydligt viktigare än att man hittar den där leksaken man letade efter.

Och så klär de ut sig till ägg.

026

Historikerns historier · Vardagslivet

Jag måste lära mig att bildgoogla folk

Charlotte4 kommentarer

Så jag var och lyssnade på en fantastiskt intressant föreläsning av professor Helmholz, som jag ska berätta mer om senare. Efter föreläsningen hamnade jag bredvid en synnerligen trevlig äldre herre som jag hört tala svenska och som tydligen hade något att göra med ett projekt jag vet drivs i Helsingfors.

Jag: Så, är du i Helsingfors eller?
Han: Nej. Jag är i Sverige.
Jag (glatt leende): Jaha! Vad kul! Var någonstans?
Han: Lund.
Jag (fortfarande glatt leende): Jasså. Lund. Kul! Vad gör du där då?
Han (tittar på mig): Jo, jag har varit professor där i 35 år nu…
Jag (ganska stelt leende): Hörk. Åhå. Så där länge att det är ganska pinsamt att jag frågade.

Bildgoogla, gott folk. Bildgoogla. Att just ha frågat Sveriges tveklöst mest namnkunnige inom ens eget ämne vad han sysslar med, alltså. *doh*

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Saker som man tydligen har skrivit om kvinnor

Charlotte40 kommentarer

Jag menade att man fick skriva negativa saker om kvinnor. Andra menade att man inte fick det, att sådant aldrig skulle få publiceras. Men här i Finland, där de flesta större tidningar har bloggar knutna till sina webbsidor, är det långt ifrån svårt att hitta officiella texter, publicerade under nyhetsportalers skydd, som framställer kvinnor i långt ifrån positiva ordalag. Upprätthållen av samlingsportalen för de regionala tidningarna finns bland annat en blogg som heter Satunnainen herrasmies (ung. Den otippade gentlemannen) där en äldre herre menar att ingen vill dansa med kvinnorna som har inre skönhet, eftersom deras skönhet är gömd så djupt och att kvinnor, eftersom de är känsligare och upplever med känslor istället för sans, är lättare att lura. Därför tror också kvinnor på mirakeldieter trots att det enda rätta alternativet vore fettsugning.

Så borde man inte räkna det här som att det är publicerat i ”stor media”, vilket var vad som efterlystes? På samma portal bloggar riksdagens talman och socialdemokraternas tidigare ordförande Eero Heinäluoma. Räcker det? Eller vad sägs om den insändare i Finlands största tidning, Helsingin Sanomat, som menar att förut var det kvinnan som skulle städa, laga mat och fixa barnen men nu för tiden är det minsann mannen som ska ta ansvaret för barnen och för att tillfredsställa kvinnan (HS 7/2)?

Man får skriva kritiskt om kvinnor och man kan bli publicerad när man skrivit kritiskt om kvinnor. I vilken utsträckning det görs om kvinnor och om män är en annan sak (nu gällde det OM det tillåts om kvinnor i stora media), men jag sällar mig till dem som ser att det är lättare att kritisera stereotypa män för att den stereotypa mannen är en man i en maktposition. Att kritisera och problematisera personer i maktpositioner är en del av den fria journalismens kärna. Ska man lämna de stora medierna (typ dagstidningar och deras nätbaserade plattformar) och ge sig ut på forum upprätthållna av andra instanser möts man av fullkomligt ocensurerade, generaliserande och synnerligen negativa texter om kvinnor. På Uusi Suomi, Finlands mest lästa nättidning, finns en bloggportal med mängder av antifeministiskt material – en bloggportal som är tänkt för att ge vanliga människor en röst, med enorm spridning.

Frågan man bör ställa sig är alltså om stora medier är så censurerade och indoktrinerade att de vägrar publicera texter som är kritiska mot kvinnor, kvinnlighet, feminister eller liknande. Men DN tog in en lång text av Pär Ström som replik till Maria Sveland, och dagen efter gick turen till Pelle Billing, som ytterligare exempel. Expressens Niklas Orrenius skriver om hur jämställdhetsministern som inte gillar ordet feminist sätter myror i huvudet på de andra och har en klart feminismkritisk ton. Roland Poirier Martinsson beskriver feminismen som en rörelse som kan sorteras med frenologi och freudianism i en kolumn på SvD. Man får kritisera. Man bör kritisera.

Kan det handla om hur kritiken framförs istället, och i så fall gå att jämföra med när redaktionschef Lars Alkner parodierade på den rasistiska agendan många av de insändare han vägrar publicera har. Det vill säga, kan det vara så att många av de kritiska rösterna inte uttrycker sig på ett sådant sätt att någon ansvarig utgivare vill ställa sig bakom dem och att dessa kritiska röster sedan tror att utgivarna har någonting emot hela rörelsen – när allt egentligen rör hur man talar i offentliga rum?

För det är en stor skillnad på vad för sorts text man skriver och hur man skriver. Den omtalade krönikan Ohlsson skrev är en krönika, en nyhetskommentar med en personlig vinkling, en text som ska spela på läsarens känslor – inte en faktatext, en intervju, en argumenterande text, en artikel. Jag fick frågan om jag kan hitta något som är lika hatiskt mot kvinnor som Ohlsson krönika är hatisk mot män. Men jag ser inte att den är hatisk mot män, utan att den kritiserar ett fenomen som nyligen väckt stor debatt i Sverige. Lars Alkners kolumn är inte hatiskt mot SD, den är kritisk mot att så många ur partiet tror att de censureras för att de just tillhör SD när problemet är att de inte skriver texter som man kan publicera när man står som ansvarig utgivare.

Det finns områden där män förfördelas. Områden som förtjänar diskussion utan förlöjliganden av typen ”vita kränkta män”. Men jag ser helt enkelt inte att män skulle vara de enda som media får kritisera. Media kritiserar män och kvinnor, manlighet och kvinnlighet, feminister, vänsterpartister och sverigedemokrater. Men i etablerad media med en ansvarig utgivare finns det inte hat mot varken män eller kvinnor.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Det där med att vara kvinna och få välja

Charlotte3 kommentarer

Det går inte komma ifrån att kvinnor i dag har en fantastisk valfrihet. En valfrihet att göra vad de vill – något som kvinnor knappt ens började vågade drömma om för bara 100 år sedan. Tyvärr träffar jag överallt på den för mig fullkomligt obegripliga uppfattningen att det där med att kvinnor i dag har valfrihet innebär att män inte har det. Nu är det kvinnorna som får välja och allt männen kan göra är att stå och titta på. Och visst, det var ungefär det som männen var rädda för då för snart 100 år sedan när drömmen om någon sorts jämställdhet på allvar började ta form, men det känns ungefär lika verklighetsförankrat som att det där tåget på den första filmen skulle köra över publiken. Kvinnorna har inte kört över männen. Kvinnors valfrihet likviderar inte männens dito.

Nej, det som har hänt är att män måste lära sig att kompromissa, precis som kvinnor. Och inte kompromissa så som i den medeltida lagen när det i paragrafen om faderns rätt att bestämma vem dottern skulle gifta sig med stod att det skulle ske ”med moderns råd” – vilket i praktiken betydde att det var bra om de tyckte samma sak men att hans ord vägde tyngst även om han efter att ha uttryckt sin vilja gick och dog – utan på riktigt kompromissa. Ibland göra något man kanske inte vill göra bara för att det är viktigt för någon annan. Värdera sin dotter lika som sin son. Lyssna på och ta råd även från kvinnor. Visa hänsyn för hustruns vilja och inte slå henne ens lite grann. För de män som levde för 100 år sedan upplevdes detta säkert som kränkande ingrepp i deras naturliga rättigheter, som att alla deras valmöjligheter strypts, att män inte längre inger respekt och att deras makt lösts upp. Det är vanföreställningar som männen av i dag borde ha kommit över.

Nyhetsplock

När man skyller på offret

Charlotte2 kommentarer

Peppe skriver idag om en riktig solskenshistoria, då hon istället för att anta att någon som kom med till synes obefogad kritik var ett troll faktiskt gick in i en dialog och klarade det. Det är ju just så jag försöker göra här också. Att inte ta för givet att folk som inte tycker samma sak inte likväl skulle kunna förstå poängen. Ibland är det helt hopplöst. Förutfattade meningar om vad jag gör och vad jag tycker gör att allting låser sig och man hamnar i den traditionella ”men det är feministernas fel”-fällan. En sorts dagens Godwin’s Law. Men ibland, och det är ju det som gör att man orkar fortsätta diskutera, så kommer det sånna som jag först tror mig stå ett ideologiskt ljusår ifrån som jag plötsligt märker att jag lär mig saker av, som ger mig nya perspektiv och en större förståelse.

Hur som helst. Peppes tanke i HBL (genom Katarina Wennstams Flickan och skulden) var i alla fall att våldtäkt är ”unikt som brott i och med att offret ofta skuldbeläggs” och det var vad någon tidningsläsare reagerade mot. I en av kommentarerna till Peppes glada inlägg på bloggen skrev Fridolina just det jag själv tänkte, att exempelvis den som fått sin plånbok stulen ofta får en släng av skulden för det. Att man liksom borde veta bättre än att gå där mitt i natten med plånboken i bakfickan. Det tycker jag är en riktigt intressant poäng.

Men så tänkte jag att egentligen är väl hela grejen med att vara ett offer att man tenderar till att skuldbelägga sig själv, tro att det var ens eget fel. Hur kunde man vara så dum, liksom? Skillnaden mellan skuldbeläggningen vid våldtäkter och exempelvis fickstölder kommer först senare. Vid rättegången. För om man har en förövare och ett offer i rättegångssalen och det finns teknisk bevisning så finns det inte en chans i världen att det skulle ses som en förmildrande omständighet vilka kläder offret hade eller var offret befanns sig när förövaren tog plånboken. Det finns ingen som står vid podiet och argumenterar för att frestelsen blev för stor när handväskan liksom bara hängde där på axeln, halvöppen, inbjudande. Det finns inte en advokat som skulle beklaga att det var tråkigt att det råkade gå lite för långt men det är ju vansinnigt svårt att avgöra om det inte var så att offret ändå lite grann faktiskt ville att någon skulle ta plånboken. För man får inte ta någons plånbok. Alla vet det. Den som gör det ska straffas oavsett om plånboken man tog låg övergiven på ett cafébord eller att någon sagt att man kunde låna en hundring och sedan i sista stund ångrat sig. Samma förutsättningslösa stöd har våldtäktsoffer rätt till, men får inte. Däri ligger skillnaden i skuldbeläggning.

Dessutom tänker jag mig att det här är en kvinnofråga endast i den bemärkelsen att det avgjort är flest kvinnor som våldtas. Själva skuldbeläggningen av offret torde dock vara om inte lika stor så större om offret är en man.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Att upprepa det självklara

Charlotte6 kommentarer

Jag sitter och grubblar över hur jag ska formulera de inledande meningarna till kapitlet om genusteori i avhandlingen och jag kommer hela tiden på mig själv med att försöka försvara varför jag har genus som en kategori – varför jag skriver genushistoria. Det är förvisso bra att alltid påminna sig själv om varför man gör det man gör, men när man sysslar med genus blir det nästan absurt mycket sådant.

I min avhandling gör jag liksom så många genushistoriker före mig. Jag tar upp och diskuterar den kvinnliga underordningen, förklarar den, sätter den i perspektiv. Men det är egentligen bara att upprepa det självklara, att tvingas börja från början varje gång, bara för att det rör genus. Inte någonsin har jag sett en ekonomihistoriker börja sitt teorikapitel med att försvara ståndpunkten att det rådde skillnader mellan olika klasser. Det finns ingen som tvivlar på det. Så varför ska jag behöva försvara och förklara utgångspunkten att det fanns en institutionaliserad kvinnlig underordning när det egentligen är lika självklart som klasskillnader? För att männen av idag känner sig hotade av att acceptera ett historiskt faktum?

Nej tack.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om männens intelligens

Charlotte11 kommentarer

Av en slump tittar jag på någon av Youtubes miljoner samlingar av filmsnuttar med misslyckanden. Som med den där killen som står vid poolkanten, helt ovetandes om att hans kompisar är på väg för att knuffa i honom och så halkar kompisarna och allihop ramlar i. Och han som stegrar så högt med motorcykeln att han ramlar av och motorcykeln kör vidare. Eller som de där grabbarna som tränade volter mot en vägg när väggen gick sönder. Eller som den där med han som sladdar runt med bilen, krockar med en skylt, välter ner för ett berg och hamnar i grannens pool. Tillsammans med de där tre killarna som halkade i i början.

Och den gemensamma nämnaren är att alla (utom när det är filmer från bröllopsfails) medverkande är män. Varför?

Jag får ofta höra att det som gör män framgångsrika och som är huvudorsaken till varför så få kvinnor når toppositioner är en biologiskt betingad äventyrslusta. Därför är män mer aktiva, mer initiativtagande och villiga att utsätta sig själva för risker än vad kvinnor är, och därför når män till toppen medan kvinnorna står kvar. Men vilka är då alla dessa män som hoppar utför stup men missräknar avståndet till studsmattan? Som åker pulka från taket och landar i en hög med is? Som cyklar uppför sin egenhändigt byggda ramp för att kunna land pung först på ett räcke tio meter bort? Som kör bil med några kompisar på en skateboard från ett rep fastbundet i dragkroken?

Kanske dessa män är måndagsexemplaren. De där som kommer från den grunda delen av genpoolen. För vad skulle kunna få normalbegåvade människor att utsätta sig själva för sådana idiotiska risker? En biologiskt betingad äventyrslusta designad av naturen för att sortera bort de exemplar som är för korkade för att överleva och låta resten styra världen? För det är biologiskt bevisat att den naturliga äventyrslustan är starkare hos pojkar är hos flickor. Därför tycker många att tingen är i sin naturliga ordning när pojkar är vilda. Det är helt enkelt så pojkar är. Men faktum är att den biologiska skillnaden mellan pojkars och flickors vildhet (”rough and tumble” i Hines 2005) inte ens är en fjärdedel av skillnaden i längd (som är mer uppenbar) och att det är en skillnad som alltså inte finns mellan alla pojkar och alla flickor. Sedan kan man förstås också fråga sig hur dessa mätningar gått till, vid vilken ålder de gjordes, och hur stor inverkan uppfostran redan har hunnit ha då, men poängen är att den biologiska skillnaden i äventyrslusta inte är en tillräcklig förklaring till varför män är så extremt överrepresenterade när någon gjort något riktigt korkat.

Alla dessa små pojkar, unga män, medelålders män, äldre män, gubbar så gamla att man inte trodde att de längre kunde hoppa så långt, som gör dessa vansinniga stunts har säkert en biologisk drift att hitta på grejer, tänja gränser och testa sig själva. Men de är också uppvuxna i ett samhälle där män uppmuntras att testa och där män som gör extremt korkade saker får status. Det är bara se på Jackass och Duudsonit. Pengarna de får för att pilla in leksaksbilar i rumpan skulle kunna ge en hel familj mat i tio år. Äventyrslustan som både pojkar och flickor föds med uppmuntras hos pojkarna, ger dem status och ger dem en drivenhet och en fullkomligt bisarr tilltro till den egna förmågan som gör att de når toppositioner. Om de överlever tonårstiden. Äventyrslustan hos flickor premieras inte alls på samma sätt och även om det nu finns en behjärtansvärd intention att nära äventyrslustan också hos flickor är de medvetna och omedvetna signaler samhället sänder ut i form av reklam, filmer, böcker den att flickor bör överlåta äventyrande till pojkar. Fortfarande. Ett ännu större problem är att de män som uppnår hög status genom att köra sönder farsans bil inte kommer att vilja ha en kvinna som gjort samma sak, för mäns äventyrslusta är något som bara andra män kan förstå.

Och där sitter vi fast. För det finns ingenting i mig, i min uppfostran, i mitt förstånd som kan se varför det vore en bra idé att en kväll på fyllan undersöka vad som händer om man dänger en whiskeyflaska i huvudet på sin polare eller som förstår vitsen med att pissa i andras glas. Jag kanske är osedvanligt tråkig, jag förstår det. Men det broderskap som bildas mellan män som trissar upp varandra tillräckligt för att glömma allt vad intelligens heter är något som kvinnor helt stängs ute från, som kvinnor förmodligen oftast heller inte vill vara med på och där kvinnors roll som bromsklossar och städare är helt avgörande för att männen ska kunna få statusen och kunna fortsätta vara muskler utan hjärna. Men det är samma broderskap som fortsätter att hålla män på toppen av samhället. Så det handlar om två saker. För det första ska inte äventyrslusta ses som ett manligt drag, för den biologiska skillnaden är försumbar. Då skulle inte män tvingas till dumheter de egentligen inte vill göra, och då skulle alla de flickor som tycker om tak-åknings-pulka också kunna få ligga på intensiven. För det andra måste samhället sluta premiera folk som tycker att det är viktigare att kunna rapa nationalsången än att laga mat och börja inse vilken oerhört viktig del i samhällsutvecklingen alla dem som inte kastar intelligensen överbord för ett högt hopp faktiskt har. Visst är framåtanda och drivenhet bra, men det är inte hållbart att alltid låta dessa trumfa medkänsla och omvårdad. Och framförallt: vi måste sluta se dessa som förutbestämda och könsbetingade.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Birka och myterna om Sveriges vagga

Charlotte6 kommentarer

Nya marinarkeologiska fynd från Birka visar att staden har haft bryggor som var drygt 100 meter långa, konstruerade med synnerligen avancerad teknik med så kallade stenkistor på åtta meters djup. Precis som arkeolog Andreas Olsson påpekar ger dessa fynd en bild av vikingatiden som talar om betydelsen av handel, snarare än våldsamheter. Dessutom tycks det på Birka ha funnits expertis kring tekniska lösningar som vi inte känt till, vilket förstås är oerhört spännande.

Rickard Söderberg skriver på sin blogg att uppståndelsen kring Birka snarast är att betrakta som en turistfälla och en effekt av närheten till Stockholm – en stad han anser många betraktar som Sveriges mitt. Han menar också att det är tydligt att det fortfarande är tabu att påstå att Sveriges vagga skulle ha legat någon annanstans än i Mälardalen. Jag måste erkänna att jag alltid drar öronen åt mig när det börjar talas med superlativ inom historia. Vem som var först, störst, bäst och vackrast kan vi inte avgöra längre. Å andra sidan hör man väldigt sällan historiker (eller arkeologer för den delen) av idag tala i liknande termer. Frågan om var Sveriges vagga låg, och som har upptagit generationer av historikers tid, är inte alls på agendan idag. Jag tror heller inte att det är en modesak, alltså att det just nu bara helt enkelt inte är modernt att studera det, utan att liknande studier inte låter sig göras med dagens historiesyn.

Att se på historia som en positivistisk utveckling från ett givet förflutet till en ljusare framtid, via avgörande händelser ligger väldigt långt ifrån hur historia skrivs vid universiteten idag, men är en förutsättning för att kunna söka efter ”Sveriges vagga”. Kan man inte tillskriva särskilda händelser avgörande betydelse kan man heller inte hitta den gemensamma kärna som är ursprunget. Men att se på historia på det sättet är en kvarleva från en kristen tradition och en biblisk historiesyn och rör sig bort från ”hur det verkligen var” mot myter man finner i alla slags kulturer (oavsett religion). Ofta har det varit översvämning, ett folk sätts i vandring (gärna från foten av ett berg) och bosätter sig efter tusentals år slutligen i sitt nya land. En beskrivning av finnarnas ursprung med ganska exakt dessa ingredienser finns i gymnasiets historiebok här i Finland. Man hittar den också hos flera afrikanska stammar, hos israelerna, perserna, babylonierna och i Sverige (i form av goter och folkvandringstiden).

Sveriges ursprung, vårt ursprung, Finlands del i det hela, det är saker som alltid väcker starka känslor. Det är bara läsa kommentarerna till i princip vilket som helst av Dick Harrissons inlägg kring vikingatid eller tidig medeltid för att få en snabbkurs. Men den historiesyn som presenteras i dessa kommentarer och som olyckligtvis ännu florerar i skolorna är en historiesyn som inte reflekteras i dagens forskning. Forskare har i årtionden kunnat konstatera att det aldrig har funnits någon ”folkvandringstid” exempelvis. Visst, det var oroligheter efter ”Romarrikets fall” i slutet av 400-talet (och det här är förresten också en intressant formulering för i själva verket levde Romarriket kvar i sin Östromerska form i ytterligare tusen år och om Rom inte byggdes på en dag är det lika sant att det heller inte föll på ett år), men det finns inga bevis för att större folkmassor var i rörelse under några längre tidsperioder. Mycket intressant i sammanhanget är också att det i populärhistoriska kretsar diskuteras om Sveriges vagga låg i 900-talets Mälardal, Östergötland eller Västergötland, trots att diskussionen i akademiska kretsar snarare rör huruvida vi kan tala om ett ”Sverige” – en stat – innan 1500-talet. När jag en gång på ett diskussionsforum påpekade att det är rätt irrelevant huruvida svearna eller götarna skapade Sverige eftersom Sverige som stat inte konsoliderades förrän flera hundra år efter gravhögarna i Uppsala eller slaget vid Lena höll jag på att bli lynchad.

När arkeologerna gräver ut Birka är det alltså knappast med pretentionen att klarlägga Sveriges ursprung eller för att göra politik av svensk historia. Birka är på många sätt en fantastisk plats och de nya marinarkeologiska fynden som visar på vikten av teknik, handelsrelationer och nätverkande redan för över tusen år sedan är viktiga pusselbitar till att förstå det större sammanhang som gjorde Birka till en betydelsefull plats redan då och för att komma bort från myten om den våldsamme vikingen. Visst kan det finnas realpolitiska faktorer idag som avgör varför resurser läggs på just Birka (avstånd från RAÄ är en sak som Söderberg lyfter fram), men de arkeologiska utgrävningarna är drivna av en modern akademisk historiesyn som inte lämnar utrymme för nationalpolitiska ställningstaganden.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Var finns de snygga männen?

Charlotte8 kommentarer

Det är första gången på åratal som jag läser Elle, en tidning jag aldrig har orkat mer än bläddra i. I en krönika om hur den svenska mannen kan vara så snygg konstaterar skribenten att kombinationen skäggstubb och mjukhet är oslagbar. Jag ska inte säga att jag inte håller med. Men det är en annan historia.

Under krönikan hade några mer eller mindre berömda personligheter kommenterat den svenska mannens snygghet, särskilt i förhållande till den finske mannens fulhet. Några kvinnor som jag i min okunnighet om modevärlden inte för mitt liv kan minnas vad de heter konstaterade att de inte alls var så imponerade av den svenske mannen. Det betydde förstås inte att de gillade den finske mannen. Nej, de åkte till Köpenhamn för att handla ögongodis. Tuomas Enbuske å sin sida, konstaterade (min grova översättning) att förklaringen till de svenska männens överlägsna snygghet står att finna i den breda svenska genpoolen jämfört med den finska pissoaren. Enbuske menade vidare att de svenska vikingarna ju hade plockat till sig de snyggaste brudarna under sina härjningar och på så vis lagt grunden för den svenska skönheten. Förutom att det ur ett rent historievetenskapligt perspektiv inte direkt är överensstämmande med forskning kring vikingatiden ger det ändå en känga till finnarnas motvilja att ta emot invandrare som får mig att fnissa förtjust.

Men samtidigt är hela konceptet – att diskutera vilka män som är snyggast – oerhört intressant ur ett genusperspektiv. Tänk om det hade varit en tidning riktad till män som diskuterade från vilket land man kunde hitta kvinnorna med de mest fördelaktiga kroppsliga attributen. Min högt vördade, älskade make – en av många, många, måååånga snygga finska män – lade upp fötterna och konstaterade att ”nämen vi finska män gillar inte nordiskt kvinnfolk – vi hämtar bra brudar från Nigeria”. Det är åtminstone i hans fall inte sant. Han har ju mig och får nöja sig med det, och faktum är att även hans närmaste vänner hittat fruar från Sverige. Men poängen är solklar. Det hade blivit en shitstorm (som min make sa) om det hade varit män som pratat om kvinnor. Det hade skrikits om sexism, maktstrukturer och förmodligen rasism om skribenten varit en man som skrev uppmuntrande om hotta vietnamesiskor och dragit slutsatsen att de blir utmärkta fruar.

Det är något vi bör tänka på nästa gång vi talar om fula finska män, snygga svenska dito, eller förargas över medelålders gubbar som finner kärleken i Sydostasien.