Nyhetsplock

När man skyller på offret

Peppe skriver idag om en riktig solskenshistoria, då hon istället för att anta att någon som kom med till synes obefogad kritik var ett troll faktiskt gick in i en dialog och klarade det. Det är ju just så jag försöker göra här också. Att inte ta för givet att folk som inte tycker samma sak inte likväl skulle kunna förstå poängen. Ibland är det helt hopplöst. Förutfattade meningar om vad jag gör och vad jag tycker gör att allting låser sig och man hamnar i den traditionella ”men det är feministernas fel”-fällan. En sorts dagens Godwin’s Law. Men ibland, och det är ju det som gör att man orkar fortsätta diskutera, så kommer det sånna som jag först tror mig stå ett ideologiskt ljusår ifrån som jag plötsligt märker att jag lär mig saker av, som ger mig nya perspektiv och en större förståelse.

Hur som helst. Peppes tanke i HBL (genom Katarina Wennstams Flickan och skulden) var i alla fall att våldtäkt är ”unikt som brott i och med att offret ofta skuldbeläggs” och det var vad någon tidningsläsare reagerade mot. I en av kommentarerna till Peppes glada inlägg på bloggen skrev Fridolina just det jag själv tänkte, att exempelvis den som fått sin plånbok stulen ofta får en släng av skulden för det. Att man liksom borde veta bättre än att gå där mitt i natten med plånboken i bakfickan. Det tycker jag är en riktigt intressant poäng.

Men så tänkte jag att egentligen är väl hela grejen med att vara ett offer att man tenderar till att skuldbelägga sig själv, tro att det var ens eget fel. Hur kunde man vara så dum, liksom? Skillnaden mellan skuldbeläggningen vid våldtäkter och exempelvis fickstölder kommer först senare. Vid rättegången. För om man har en förövare och ett offer i rättegångssalen och det finns teknisk bevisning så finns det inte en chans i världen att det skulle ses som en förmildrande omständighet vilka kläder offret hade eller var offret befanns sig när förövaren tog plånboken. Det finns ingen som står vid podiet och argumenterar för att frestelsen blev för stor när handväskan liksom bara hängde där på axeln, halvöppen, inbjudande. Det finns inte en advokat som skulle beklaga att det var tråkigt att det råkade gå lite för långt men det är ju vansinnigt svårt att avgöra om det inte var så att offret ändå lite grann faktiskt ville att någon skulle ta plånboken. För man får inte ta någons plånbok. Alla vet det. Den som gör det ska straffas oavsett om plånboken man tog låg övergiven på ett cafébord eller att någon sagt att man kunde låna en hundring och sedan i sista stund ångrat sig. Samma förutsättningslösa stöd har våldtäktsoffer rätt till, men får inte. Däri ligger skillnaden i skuldbeläggning.

Dessutom tänker jag mig att det här är en kvinnofråga endast i den bemärkelsen att det avgjort är flest kvinnor som våldtas. Själva skuldbeläggningen av offret torde dock vara om inte lika stor så större om offret är en man.

2 kommentarer på “När man skyller på offret

  1. Tack för att du klargjorde mina lite suddiga tankar! Skillnaden ligger som du säger när man kommer vidare i ärendet och blandar in domstolar, polis och andra institutioner.

    1. Jag tror att vi har fått höra alltför många gånger liksom slentrianmässigt att våldtäktsoffer skuldbeläggs. Min reaktion när något sägs så där ofta blir alltid att försöka hitta på anledningar till varför det INTE skulle vara på det viset. Men det är ju på det viset. Våldtäktsoffer får inte obehindrat sörja och vara offer utan måste ifrågasättas. Så får det inte vara.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s