Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om männens intelligens

Av en slump tittar jag på någon av Youtubes miljoner samlingar av filmsnuttar med misslyckanden. Som med den där killen som står vid poolkanten, helt ovetandes om att hans kompisar är på väg för att knuffa i honom och så halkar kompisarna och allihop ramlar i. Och han som stegrar så högt med motorcykeln att han ramlar av och motorcykeln kör vidare. Eller som de där grabbarna som tränade volter mot en vägg när väggen gick sönder. Eller som den där med han som sladdar runt med bilen, krockar med en skylt, välter ner för ett berg och hamnar i grannens pool. Tillsammans med de där tre killarna som halkade i i början.

Och den gemensamma nämnaren är att alla (utom när det är filmer från bröllopsfails) medverkande är män. Varför?

Jag får ofta höra att det som gör män framgångsrika och som är huvudorsaken till varför så få kvinnor når toppositioner är en biologiskt betingad äventyrslusta. Därför är män mer aktiva, mer initiativtagande och villiga att utsätta sig själva för risker än vad kvinnor är, och därför når män till toppen medan kvinnorna står kvar. Men vilka är då alla dessa män som hoppar utför stup men missräknar avståndet till studsmattan? Som åker pulka från taket och landar i en hög med is? Som cyklar uppför sin egenhändigt byggda ramp för att kunna land pung först på ett räcke tio meter bort? Som kör bil med några kompisar på en skateboard från ett rep fastbundet i dragkroken?

Kanske dessa män är måndagsexemplaren. De där som kommer från den grunda delen av genpoolen. För vad skulle kunna få normalbegåvade människor att utsätta sig själva för sådana idiotiska risker? En biologiskt betingad äventyrslusta designad av naturen för att sortera bort de exemplar som är för korkade för att överleva och låta resten styra världen? För det är biologiskt bevisat att den naturliga äventyrslustan är starkare hos pojkar är hos flickor. Därför tycker många att tingen är i sin naturliga ordning när pojkar är vilda. Det är helt enkelt så pojkar är. Men faktum är att den biologiska skillnaden mellan pojkars och flickors vildhet (”rough and tumble” i Hines 2005) inte ens är en fjärdedel av skillnaden i längd (som är mer uppenbar) och att det är en skillnad som alltså inte finns mellan alla pojkar och alla flickor. Sedan kan man förstås också fråga sig hur dessa mätningar gått till, vid vilken ålder de gjordes, och hur stor inverkan uppfostran redan har hunnit ha då, men poängen är att den biologiska skillnaden i äventyrslusta inte är en tillräcklig förklaring till varför män är så extremt överrepresenterade när någon gjort något riktigt korkat.

Alla dessa små pojkar, unga män, medelålders män, äldre män, gubbar så gamla att man inte trodde att de längre kunde hoppa så långt, som gör dessa vansinniga stunts har säkert en biologisk drift att hitta på grejer, tänja gränser och testa sig själva. Men de är också uppvuxna i ett samhälle där män uppmuntras att testa och där män som gör extremt korkade saker får status. Det är bara se på Jackass och Duudsonit. Pengarna de får för att pilla in leksaksbilar i rumpan skulle kunna ge en hel familj mat i tio år. Äventyrslustan som både pojkar och flickor föds med uppmuntras hos pojkarna, ger dem status och ger dem en drivenhet och en fullkomligt bisarr tilltro till den egna förmågan som gör att de når toppositioner. Om de överlever tonårstiden. Äventyrslustan hos flickor premieras inte alls på samma sätt och även om det nu finns en behjärtansvärd intention att nära äventyrslustan också hos flickor är de medvetna och omedvetna signaler samhället sänder ut i form av reklam, filmer, böcker den att flickor bör överlåta äventyrande till pojkar. Fortfarande. Ett ännu större problem är att de män som uppnår hög status genom att köra sönder farsans bil inte kommer att vilja ha en kvinna som gjort samma sak, för mäns äventyrslusta är något som bara andra män kan förstå.

Och där sitter vi fast. För det finns ingenting i mig, i min uppfostran, i mitt förstånd som kan se varför det vore en bra idé att en kväll på fyllan undersöka vad som händer om man dänger en whiskeyflaska i huvudet på sin polare eller som förstår vitsen med att pissa i andras glas. Jag kanske är osedvanligt tråkig, jag förstår det. Men det broderskap som bildas mellan män som trissar upp varandra tillräckligt för att glömma allt vad intelligens heter är något som kvinnor helt stängs ute från, som kvinnor förmodligen oftast heller inte vill vara med på och där kvinnors roll som bromsklossar och städare är helt avgörande för att männen ska kunna få statusen och kunna fortsätta vara muskler utan hjärna. Men det är samma broderskap som fortsätter att hålla män på toppen av samhället. Så det handlar om två saker. För det första ska inte äventyrslusta ses som ett manligt drag, för den biologiska skillnaden är försumbar. Då skulle inte män tvingas till dumheter de egentligen inte vill göra, och då skulle alla de flickor som tycker om tak-åknings-pulka också kunna få ligga på intensiven. För det andra måste samhället sluta premiera folk som tycker att det är viktigare att kunna rapa nationalsången än att laga mat och börja inse vilken oerhört viktig del i samhällsutvecklingen alla dem som inte kastar intelligensen överbord för ett högt hopp faktiskt har. Visst är framåtanda och drivenhet bra, men det är inte hållbart att alltid låta dessa trumfa medkänsla och omvårdad. Och framförallt: vi måste sluta se dessa som förutbestämda och könsbetingade.

11 kommentarer på “Om männens intelligens

  1. Du är bäst 🙂 Jag skrattar så mycket när jag läser dina inlägg – och så är de smarta samtidigt ju!

  2. Ja att män är mer äventyrslystna är väl bara att inse. Men är det uppfostran eller ligger det i natur? Själv kan jag hålla med om att jag förstår poängen med att pissa i någons glas eller på något sätt skada någon annan. Tycker heller inte riktigt det ligger i äventyrslystnad. Kan även säga att jag faktiskt inte umgåtts med män/killar som gillar detta heller. Mobbing är mobbing.

    Men jag blev aningen chockad när jag fick höra att min man som ung (ca 13) undersökte mycket om fyrverkerier och expriment med detta. Han har aldrig skadat sig men det var mer expriment än jag är bekväm att tänka mig att mina söner skulle hålla på med. Å andra sidan så inser jag att man måste låta barnen få testa gränser för att utveckla kunskapen om omgivningen. Själv har jag egentligen alltid varit mer försiktig och satsat på säkra kort. Kanske är det därför jag föredragit att läsa om andras upplevelse snarare än satsa på dem själv?

    Men liksom du har jag noterat att det finns en enorm idioti i vad vissa män pysslar med och jag tänker på den här bell curve som man har sett på kvinnor och mäns intelligens kurva där man ser att det är mer män som är är mindre smarta.

    1. Jag tror att det är väldigt få män som inte har provat på sådant som får de flesta kvinnor att undra hur män egentligen är beskaffade. Min egen högt älskade man har ärr efter en svärdsfight med sin bror. Exempelvis.

      Jag tror dock inte att män i allmänhet egentligen är mindre intelligenta än kvinnor, men det finns en tillåtande attityd vad gäller pojkars och mäns idiotidéer. Den attityden kommer fram i Jackass, Duudsonit, på Youtube, på skolgården, överallt. Hade det inte funnits attityden att boys will be boys och kommer att göra korkade killgrejer så hade det sett annorlunda ut.

      1. Nej, jag tror heller inte att det är ”korkat” att göra saker – utan att vissa saker görs för att testa hur det går. Och det kan vara allt ifrån att köra Skateboard ner för en trappa till att göra sin egen drakflygning. Vissa av de som gör dödsföraktande stunts med cykel, motorcykel eller whatever kan jag väl personligen fundera hur de var funtade när de kom på idén. Men tydligen har de överlevt alla tester och blivit bra på det i slutändan.

        Boys will be boys – frågan är om det är hönan eller ägget? Var det när killar visade sig vara mer dumdristiga som det kom eller känner de att de måste leva upp till detta? Innan Jackass (och Internet) så var väl detta extrema testande rätt så okänt de kunde inte få beundran av andra genom att dela det på FB eller Youtube, men ändå skedde det.

        Sen vete katten om jag inte tycker den nya unga blonderade tjejbloggaren med putande ankläppar och förstorade bröst som andlöst pratar på om sina kläder och sina fester framstår som lika korkade som killar som dödsföraktande försöker bli kändis på något sätt.

  3. ”Jag får ofta höra att det som gör män framgångsrika och som är huvudorsaken till varför så få kvinnor når toppositioner är en biologiskt betingad äventyrslusta. Därför är män mer aktiva, mer initiativtagande och villiga att utsätta sig själva för risker än vad kvinnor är, och därför når män till toppen medan kvinnorna står kvar. Men vilka är då alla dessa män som hoppar utför stup men missräknar avståndet till studsmattan? ”

    Män med samma äventyrslusta? 😉
    Tänker mig att det är en ganska uppenbar koppling? Vissa tar intelligenta risker och andra tar dumdristiga risker, men det är samma drift att ta risker.

    Med detta inte sagt att alla män tar mycket risker, eller att alla män tar fler risker än alla kvinnor. Så är det inte. Men att män tar fler risker i genomsnitt är för mig tydligt, och det finns även forskning kring detta, till exempel denna: http://www.pellebilling.com/2009/08/risk-aversion-strongly-correlated-to-testosterone-levels/

    Viktigt att komma ihåg är att risktagande inte bara är fysiskt, utan det kan även handla om risktagande akademiskt, i näringslivet eller i vardagen. Så om man kombinerar att risktagande inte gäller alla män, och att det inte alls behöver vara fysiskt risktagande, så blir siffrorna kring ”rough and tumble” ganska logiska (dessutom ska man komma ihåg att pojkar och flickor ännu inte genomgått puberteten).

    ”Visst är framåtanda och drivenhet bra, men det är inte hållbart att alltid låta dessa trumfa medkänsla och omvårdad.”

    Jag vet inte om det finns något som hamrats in mer i Sverige de senaste decennierna?
    Se även siffrorna för Sverige när det gäller värderingar på arbetsplatsen: http://geert-hofstede.com/sweden.html (särskilt MAS).

    1. Jo, visst är det samma drift som får män att ta idiotiska risker som får män att ta lyckade risker, min poäng är att driften inte är en så stark biologisk betingelse att den är en fullgod förklaringsmodell för varför män tar så många risker.

      Den studien som du hänvisar till har fått en hel del kritik. Professorn i psykologi Daphna Joel har sågat den rätt grundligt. Den mest uppenbara kritiken mot studien (som alltså väldigt kort säger att höga nivåer av testosteron är kopplade till ekonomiskt risktagande och till karriärval) är att författarna förutsätter att hög testosteronnivå är vad som påverkar omständigheterna men bortser från att det är ett biologiskt faktum att omständigheter kan påverka testosteronnivåer. Skillnad i status kan påverka testosteronnivån, inte bara tvärtom.

      Det finns alltså inte en så stark biologisk fallenhet för risktagande hos män att det skulle motsvara mängden risker män tar. Jämför med mäns biologiska predisposition för aggression, som dessutom är dubbelt så stark som rough and tumble. Män är biologiskt sett programmerade för aggressivitet i mycket högre grad än vad de borde ha äventyrslusta. Ändå är det bara en bråkdel av männen som begår våldsbrott. Varför? Därför att vårt samhälle fördömer män (och andra) som lever ut sina aggressioner. Driften att vara aggressiv går att kontrollera hos nästan alla män, trots att den är starkare än driften att dra på äventyr och ta risker. Så varför är det då män som tar alla risker och som når till toppen? Därför att män i betydligt högre grad än kvinnor uppmuntras till det, och eftersom det är vad samhället (som är byggt av andra män) premierar finns det knappast någon anledning att sluta.

      1. Glöm inte att det kanske framförallt är vad heterosexuella kvinnor premierar hos män. Äventyrliga män har alltid haft en stark attraktionskraft på kvinnor.

        Är det män som har skapat heterosexuella kvinnors preferenser?

        1. Njae. Det finns alltså inga historiska bevis för att äventyrliga män alltid skulle ha haft större attraktionskraft på kvinnor. Faktum är att 1600-talets kvinnor tycks ha föredragit en man de kunde lita på och idealet då var inte äventyrande och risktagande, utan trygghetsskapande, tillit och kontinuitet. Den äventyrlige mannen blir en social norm först med upplysningstiden, men hur mycket det påverkade ”den vanliga människan” innan 1800-talet är svårt att veta. Något konstant ideal har äventyrlighet dock inte varit.

          Knappast har män suttit tillsammans över en öl och funderat på hur de ska utforma kvinnors preferenser, men män är definitivt delaktiga i utformningen (precis som kvinnor är delaktiga).

  4. Det måste vara ganska svårt att bedöma vad 1600-talets kvinnors preferenser var. Själv har jag gjort egna aktuella fältstudier i ämnet 😉

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s