Tag Archive | Gravid

Foglossningen från helvetet

Den veckan som just nu avslutas har varit väldigt stressig. Jag antar att veckorna just innan disputationen brukar vara sådana, och lägger man till advent och konserter och fan och hans moster så blir det liksom inte bättre. Lördag kväll hade vi dessutom fest tillsammans med A:s vänner, och eftersom kvaliteten på en hustru är direkt relaterad hur mycket mat hon klarar av att laga så kan jag ha gått lite bat shit crazy och lagat mat i tre dagar. Inte för att det är en tävling eller så men. Ja, ni fattar.

Till saken hör också att jag varit rätt irriterad på A den här veckan eftersom jag har haft så kolossalt mycket att göra och jag inte tycker att han hjälpt till riktigt tillräckligt (vilket eventuellt rent statistiskt inte är sant eftersom vi egentligen delar rätt lika på sysslorna och han faktiskt sa att jag inte behöver laga något särskilt till festen). Och när jag blir lite grinig på A så blir han fem år gammal och reagerar med att bli lite mer grinig på mig och så håller vi på tills mina överkänsliga graviditetshormoner gör att jag börjar lipa och vi båda skärper oss. Jag har redan i ett par månader haft foglossning. Mest på vänster sida och oftast inte mer än att jag klarar av det genom att röra mig lite lugnt, motionera lagom och inte göra en massa sneda lyft.

Så alltså.

På fredagkvällen stod jag själv hemma och slet eftersom A stuckit iväg (för sakens skull bör väl nämnas att han åkt för att hälsa på sin pappa i grannstaden för några timmar, men just då kan det ha känts lite mer dramatiskt). Och jag tänkte att ”fuck this shit att jag tänker ge upp, här ska bli jul så satans” och så lagade jag mer mat än någon skulle klara av att äta, bar fram julstjärnor och adventsstakar och planterade julgrupper, fixade kalendrar och pratade med hunden medan vi gick på promenad – och fick bara mer och mer ont.

IMG_3503

”Jahaja, då var allting färdigt på Tildas rum men hon är ju inte hemma för hon är hos exet. Det här måste vara det värsta hittills. Att julpynta barnens rum utan att de får se det. Fy faen vad det är synd om mig.”

IMG_3501

”Jahadu, Blossa. Här går vi alldeles själva. Tänk vad trevligt det vore om A var med och kunde se det här, han som tycker om snö. Men han har väl bättre saker för sig kan man tänka.”

IMG_3496

”Jajemän! Präktiga planteringar blev det! Och nu måste jag väl städa, för alldeles ensam är jag ju så det lär väl ingen annan ordna.”

Jag kände hur det blev värre i ryggen och höften. Jag har haft foglossning med båda tidigare barnen. Jag vet hur det är. Men kan jag vara lite vuxen om det, eller? Näe. På lördag eftermiddag kunde jag inte gå längre och fortfarande i dag känns det som om någon har krossat min svanskota. Ibland kan jag gå små långsamma steg. Ibland kan jag inte lyfta fötterna. Hela tiden gör det minst jätteont och emellanåt så ont att benen viker sig, de svekfulla jävlarna, och sänker mig i en gurglande hög på golvet. En hög jag förövrigt inte kan ta mig upp ur utan hjälp eller minst 10 minuters kravlande. Det där fallet som kommer efter högmod kan vara rätt brutalt.

Vecka 26. I bakgrunden håller hunden och katten på med vad hundar och katter gör mest.

Äta för två

Ni vet hur man i bland säger att den som är gravid ska äta för två? Alltså, oftast gör man det ju på skämt. Rent medicinskt så rör sig det extra kaloriintaget som en gravid kvinna behöver kring ungefär en macka eller så. Och då snackar vi inte ens en halvmeterssub med grillad kyckling och majonnäs, utan en vanlig, sketen smörgås. Jag är hungrig typ hela tiden och det är ju behändigt att kunna ta lite extra då. Det kan vara bra att skylla på babyn när man vill äta något lite extra.

Hur som helst.

A:s vänner och släkt tar konceptet med att äta för två till en helt annan nivå. De beklagar att de inte ännu vet vad babyn ska heta för då hade babyn fått en egen tallrik och allt. Som det är nu så lägger de upp dubbelt på min tallrik – på riktigt dubbelt, fyra tårtbitar istället för det normala två – och ser förväntansfullt på mig. Jag äter så att jag svettas och knappt kan andas och ändå får jag inte ens i mig den portion de förväntar sig att jag ska äta för mig själv. Att äta babyns portion också är helt kört. Och då blir de oroliga och undrar varför jag inte äter och frågar A vad som är fel och frågar mig och jag inte förstått att jag måste äta för två.

Jag kommer att väga minst 150 kg innan den här babyn kommer.

Oron

Det finns nog ingenting i hela världen som kan få en att oroa sig som barn kan. I dag var vi hos läkaren för en koll av babyn. Allt såg, precis om förväntat, alldeles perfekt ut. Och alltså, jag säger att det var förväntat för i princip så var det förväntat eftersom ingenting egentligen antydde att det fanns några fel eller problem, men vi behövde inte mer än kliva över tröskeln förrän hjärtat började slå snabbare. Tänk om någonting hänt babyn? Tänk om det jag trott var rörelser egentligen bara är gaser och babyn inte lever? Tänk om?

Och man hinner göra ganska många ”tänk om” på förvånansvärt kort tid när man väl börjar.

Ja, och så säger folk att man ska sluta oroa sig och njuta av graviditeten och att allt är bra, men om sanningen ska fram har jag inte slutat oroa mig för Vilho och han fyller snart 12 år. Tilda har jag oroat mig för i över 10 år. Varje dag. Tänk om hjärtat inte utvecklades som det skulle? Tänk om jag får missfall? Tänk om babyn inte växer som den ska? Tänk om förlossningen går åt helvete? Tänk om hen slutar andas? Tänk om hen ramlar och slår sig? Tänk om hen inte får vänner?

Hela tiden. Det slutar aldrig. Att ha barn är att låta sitt hjärta gå omkring i någon annas kropp.

Och det har redan börjat.

Det här är en del av mitt hjärta.