Oron

Det finns nog ingenting i hela världen som kan få en att oroa sig som barn kan. I dag var vi hos läkaren för en koll av babyn. Allt såg, precis om förväntat, alldeles perfekt ut. Och alltså, jag säger att det var förväntat för i princip så var det förväntat eftersom ingenting egentligen antydde att det fanns några fel eller problem, men vi behövde inte mer än kliva över tröskeln förrän hjärtat började slå snabbare. Tänk om någonting hänt babyn? Tänk om det jag trott var rörelser egentligen bara är gaser och babyn inte lever? Tänk om?

Och man hinner göra ganska många ”tänk om” på förvånansvärt kort tid när man väl börjar.

Ja, och så säger folk att man ska sluta oroa sig och njuta av graviditeten och att allt är bra, men om sanningen ska fram har jag inte slutat oroa mig för Vilho och han fyller snart 12 år. Tilda har jag oroat mig för i över 10 år. Varje dag. Tänk om hjärtat inte utvecklades som det skulle? Tänk om jag får missfall? Tänk om babyn inte växer som den ska? Tänk om förlossningen går åt helvete? Tänk om hen slutar andas? Tänk om hen ramlar och slår sig? Tänk om hen inte får vänner?

Hela tiden. Det slutar aldrig. Att ha barn är att låta sitt hjärta gå omkring i någon annas kropp.

Och det har redan börjat.