Jag ska inte säga att jag är extremt godissugen eller så, men det var obehagligt nära att jag just åt upp de nya öronpropparna som A hade beställt. Varför tillverkar de ens små föremål som liknar godis men som avgjort inte är till för att ätas? Och vad för sorts människa lämnar dem på sitt nattygsbord bredvid sin gravida fru?
Haha, det finns öronproppar som verkligen ser ut som godis. När vi öppnade Kajsabiblioteket hade vi godisautomater med öronproppar i på några våningar, som en välkomstgåva till ljudkänsliga besökare. En av mina kollegor såg en typ som vred ut ett par proppar och slängde in dem i munnen, för att snabbt spotta ut dem med en synnerligen fåraktig min 😀 (Det fanns nog en lapp på automaten, men det finns ju folk som inte läser lappar.)
Skickar lite sympatichoklad!