Jag i teorin: Nämen det är ju tredje barnet så det är ju bara andas lugnt och man märker ju liksom när det är på gång och det är ju inte så himla svårt att avgöra för när det är på riktigt så vet man ju höh höh höh!
Jag i praktiken: *googlar frenetiskt ”tecken på förlossning hur märkte ni att det startat”*
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag mindes då värkarna satte igång. Ajo, såhär var det… Nu efter och före minns jag att det gjorde ont, men har svårt att beskriva hur. Lycka till oberoende!
Aj det är så bästa. Jag kollade alltid med klockan. Hade papper och penna och skrev upp exakt när en värk satte igång. Efter fem sex sju värkar urskiljer en ju läget . Först kom värkarna med en halvtimmes mellanrum, sedan med tio min, och när jag var nere vid fem eller tre minuter ja då var det dags att åka. Det här har fungerat för mig, men det är ju som alla tomtar vet, helt olika för alla. Men spännande är det, att anteckna värkar i en pocketbok som en långt senare finner i bokhyllan fullklottrad…. Tänk, snart får du äta macka med lördagskorv, vattnig havregrynsgröt,färdigt skivad limpa och hälla juice ur stålkanna och vara lyckligare än någonsin förut i ett litet garderobsrum med egen baby,man,familj och oändlig kärlek. Omlottströja och sparkbyxor. Och ljuvlig babynacke med gudomlig doft. ❤ ❤ Lycka till
De här orden hänger med mig varje kväll, när jag ska gå och sova. ❤