Tag Archive | Genusvetenskap

Genusforskning och socialkonstruktivism. Eller inte, egentligen.

Jag fick en fråga (eller snarast tusen frågor och några funderingar) som jag tänkte att jag skulle försöka besvara. Det handlar i princip om genusvetenskap och socialkonstruktivism.

”Även om nu denna hårdragna socialkonstruktivism inte är någonting som seriös genusforskning ställer sig bakom, så upplever jag att det i det offentliga medierummet, i den halvt påbjudna ”värderingsmallen” o.s.v. (till skillnad från inom grundforskningen), är denna ideologi som på något vis dominerar jämställdhetsdiskussioner och annat. Hur tänker du kring detta? Har jag fått helt fel känsla? Jag upplever t.ex. att man ideologiskt fokuserar på likhet i utfall mellan könen, mer än på likhet i möjligheter – eller kanske rättare, att man fått för sig att dessa nödvändigtvis går hand i hand, att de är samma sak. Det bara förutsätts att ojämn könsfördelning inom yrkesgrupper nästan per automatik är ett utslag av ojämställdhet, påtvingade könsroller etc, och i sig själv utgör någon sorts systemfel att motarbeta.

Väldigt sällan föreslås, helt otvunget, att vissa grader av ojämn könsfördelning (helt eller kanske mer sannolikt delvis) kanske skulle kunna förklaras av genetiska/hormonella faktorer. Som sagt, detta är det intryck jag personligen fått. Har du något att säga om detta? Finns det alls några siffror på hur stor andel av den eller den skillnaden som sannolikt kan tillskrivas arv respektive miljö? Var befinner sig forskningen? Finns det några säkerställda rön eller är ”allt” bara halvkvalificerade spekulationer utifrån den erfarenhet som hittills finns? Vilket ansvar har forskningen på området för att försöka nyansera debatten…om något?”

Jag har tidigare många gånger påpekat att det finns en avgrund mellan forskningen och hur media framställer a) forskning och b) debatt, och att det i sig är ett problem. Kanske lider andra forskningsdiscipliner av samma problem, med tanke på hur mycket det har skurits i vetenskapsredaktionerna vid alla mediehus, men eftersom det ofelbart tar hus i helvete så fort man skriver någonting om genus så är det extra komplicerat. Media är ett mycket dåligt sätt att förstå sig på vetenskap i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet.

I grund och botten handlar det om vad man forskar i, vilka metoder och källor/objekt man använder samt för vilket ändamål. Därför tror jag att väldigt få av oss bekymrar sig över huruvida vi borde fokusera på lika utfall eller lika förutsättningar, för det är bara vår uppgift att beskriva en (ofta dessutom mycket, mycket liten) bit av det hela. Det är inte vår uppgift att lösa jämställdhetsproblemen utan att beskriva faktorer. I diskussioner så märks det nog att de flesta som är ens lite insatta i genusfrågor förstås vet att det är skillnad på lika möjligheter och lika utslag, samt att det är komplicerade grejer. Till exempel stör det mig massor att många (framförallt män) verkar tro att bara för att de formella möjligheterna mellan män och kvinnor är lika så skulle det innebära att de verkliga möjligheterna är lika. Vad genusvetenskap bland annat har visat är att det inte fungerar så i verkligheten.

Ett av de mest berömda exemplen är säkert när Agnes Wold och Cecilia Wennerås visade hur kvinnor behövde vara fem gånger så meriterade som män för att räknas som lika meriterade vid postdocansökningar. De blev år 2006 utsedda till hedersdoktorer med motiveringen att de ”[m]ed kvantitativa vetenskapliga metoder har […] tydliggjort hur förutfattade meningar och personliga relationer påverkar bedömningen av forskares kompetens och hur detta systematiskt missgynnar kvinnor.” I teorin är det givetvis inte tillåtet att göra skillnad på män och kvinnor på det här viset, men forskning visar gång på gång att det i praktiken likväl fortsätter att hända. De formella möjligheterna är lika, de informella är det inte, och utfallet blir ojämnt. Möjligheter och utfall är inte samma sak, men väldigt ofta är de sammanlänkade, och det är därför vi behöver mer forskning för att visa oss hur.

Ojämn könsfördelning inom yrkesgrupper är spännande just för att man som forskare givetvis ser ett väldigt tydligt system och vill förklara det. På så vis är det ett tacksamt ämne. Att den ojämna könsfördelningen skulle komma sig av strikt biologiska faktorer tror jag inte att någon ställer sig bakom. Till exempel finns det ett överskott av kvinnor i skolkök, storkök och andra sorters kök med lägre status, men ett överskott av män bland kockar på restauranger.

Kuvahaun tulos haulle best chefs 2016

Det finns ett enormt utbud av kvinnliga sjukvårdare, men inte alls lika många kvinnliga läkare. Listan på branscher där kvinnor återfinns bara på de lägre platserna inom hierarkin kan göras väldigt lång. Detta trots att vi också vet att kvinnor i allmänhet har högre utbildning – en faktor som borde tala för att de kan arbeta sig högre upp. Forskningen har visat att faktorer som ren diskriminering, brist på kvinnliga förebilder och mentorer, samt kvinnors större ansvar för obetalda hushållssysslor och familjen väger in stort. Inget av detta är rent biologiskt betingat. I populär debatt framhålls gärna mäns driv och stora vilja att göra karriär och klättra uppåt som viktiga och biologiska faktorer, men det finns a) ingenting som tyder på att män som grupp skulle vara biologiskt mer drivna än kvinnor, eller att b) män inte gynnas främst av sociala strukturer.

Så varför försöker vi inte förklara det här med genetiska eller hormonella förklaringsmodeller? Här finns det två svar.

  • Det låter sig inte göras rent praktiskt, eftersom genetik och hormoner är helt grymt komplicerat, varierar med tid och rum, samt inte har (mig veterligen) kunnat beläggas ha varit avgörande eller ens starkt påverkande i någon enskild människas yrkesval. Att därför göra liknande undersökningar och dra sådana slutsatser för en större grupp människor är… tja… just nu omöjligt.
  • Den som studerar genus studerar sociologiska faktorer, inte biologiska. Den som gör en genusvetenskapligt baserad undersökning av bristen på kvinnliga professorer kontra det relativa överskottet på kvinnliga magistrar kan inte ta genetik och hormoner i beaktande eftersom själva målet är att studera de sociala faktorerna.

Jag förstår att det är frestande att vilja underminera genusvetenskapen genom att säga att man inte tar till exempel genetik i beaktande (även om jag inte påstår att frågeställaren gör det!) och därför inte ger trovärdiga resultat, men faktum är att genetik och biologiska faktorer inte är så himla självklara heller. Med hjälp av genetik kan vi få fram en sannolikhet till tendens, men inte säkra ett utslag. Alltså, en människa kan vara född med en genetiskt betingad sannolikhet att bli mer våldsam än andra, men uppväxt och miljö kan kompensera. På samma vis kan en människa som föds utan liknande genetiska sannolikheter genom miljön bli våldsam. Arv och miljö samverkar alltid.

Babyn i min mage till exempel, hen kan redan höra min och andras röst, och skilja på ljus och mörker. Hen känner igen röster och ljud, och kan redan drömma. Om jag skulle leva under konstant stor stress skulle babyn sedan födas redo för en svår verklighet. Den här babyn, som borde födas först om tre månader, har redan börjat anpassa sig till världen – redan börjat socialiseras. Och från det att hen föds kommer socialiseringen att bli än starkare, genom val av kläder, genom tilltal, genom hur hen hålls i famnen och hur hen tröstas. Allt sånt här har forskningen visat skiljer sig mellan pojkbabysar och flickbabysar redan på BB. Det är alltså stört omöjligt att helt säkra för socialisering när man sedan studerar yrkesval, och att säga att något beror bara på genetik.

Så varför säger genusvetare då att något beror på socialisering, om de inte säkrat för genetik?

Det gör vi i allmänhet inte. Vi listar och diskuterar bara de sociala faktorerna – de enda faktorer vi har möjlighet att ta i beaktande – utan att ens ta ställning till alla de faktorer som vi inte har kunnat ta i beaktande. Mycket viktigt här är också att ingen forskning hittills har visat att det skulle finnas klara samband med biologiska faktorer för i princip någonting lite mer specifikt. Dessutom ger det oss absolut inga som helst möjligheter att förändra någonting som är problematiskt. Till exempel: vi skulle kunna skylla det enorma globala problemet med mäns våld mot kvinnor på att män biologiskt är mer våldsbenägna än kvinnor. På gruppnivå är det ju trots allt helt sant. Men sedan då? Om vi köper det som den största och viktigaste förklaringen, vad gör vi sedan? Konstaterar att kvinnor helt enkelt får finna sig att få stryk emellanåt för män är mer våldsamma, trots att vi har ett samhälle med lagar som dessa män då bryter mot? Vilka konsekvenser borde ett sådant konstaterande få för mäns rättigheter i samhället?

Och hur ska man förklara alla de män som riktigt bra klarar av att låta bli att slåss, eller de kvinnor som tar till våld? Nej, de genetiska och biologiska förklaringarna rör sig gärna på en sådan nivå att de i praktiken inte går att använda för sådan här mellanmänsklig forskning. Det finns heller inte några säkerställda rön kring hur stor del som är arv och hur stor del är miljö, för variationerna är nästintill oändliga och vi vet på tok för lite om hur de samverkar. Därför kan, och bör, genusvetenskapen fortsätta att sätta fokus på de sociala faktorerna utan att oroa sig för biologin. Biologerna tar hand om den biten.

Motargument är inte samma sak som härskarteknik

Inne på Malins fantastiska blogg läser jag ett inlägg jag väldigt mycket kan relatera till.

”Jag har upptäckt att jag inte tycker så mycket om att blogga om jag inte har något roligt att blogga om. Och den här sommaren har inte varit så värst rolig.”

Ni som har hängt här i några år vet ju att detta långt ifrån är en sugarcoated feelgood-blogg, så det är inte ett problem att jag är grinig över något. Nä, det är nog istället tålamodet som inte räcker till när livet runt omkring är kaos. Skilsmässan hänger fortfarande med, bodelningen blir aldrig klar, avhandlingen svävar och framtiden är oviss. Det händer förstås en massa bra grejer också, men det här suger ur mig all energi.

Jag orkar liksom inte svara snällt och pedagogiskt på kommentarer på samma sätt jag bemödat mig om att göra tidigare. Som när ”Alexandra” har ”läst” mitt inlägg om att det inte är en medborgerlig rättighet att förstå genusvetenskapliga avhandlingar och kommer fram till följande:

För mig ser det ut som om du försöker rycka ut till försvar för en undermålig avhandling i syfte att skydda hela ämnet genusvetenskap från att attackas. Det är bara min gissning, men om den stämmer tror jag att ditt vak snarare gör disciplinen en otjänst. Du övertygar åtminstone inte mig om hur mycket god och viktig genusforskning det finns genom att försvara uppenbart skräp.
Motsatsen hade väckt mycket mer respekt, alltså om du som genusvetare hade gått ut och bekräftat bristerna i just denna avhandling. Då hade du hjälpt till att skilja den dåliga forskningen från den goda, vilket hade stärkt hela ämnets trovärdighet. Dessutom hade du motbevisat misstanken om att genusvetare är en kitslig liten sekt där man hellre försvarar varandra än den vetenskapliga kvaliteten.
Du ska vara rädd om sanningen, för om inte du slår vakt om den så kommer inte dina motståndare att behöva göra det heller.

Hur hon kunde komma fram till den gissningen har mer att göra med henne än med mig. Jag har inte försvarat avhandlingen. Tvärtom skriver jag så här:

”Är detta alltså dålig forskning?

Kanske det. Men vet ni vad? Ingenting i Mannelins krönika gör det möjligt för läsaren att avgöra kvaliteten på forskningen. INGENTING.”

Vad jag skrev var inte ett försvar specifikt av den här avhandlingen (ni vet den med genus och tågstationer) utan en kritik av krönika som kritiserade vetenskap som krönikören inte hade ämneskunskaper (eller hederlighet?) nog att förstå. Enligt Alexandra är jag dock bara trovärdig om jag ”bekräftar bristerna” i avhandlingen. Goddag konfirmeringsbias!

Men Alexandra var inte färdig, utan skrev en till kommentar:

Fin härskarteknik du använder dig av. Den som kritiserar detta fullständiga bottennapp till avhandling får veta att hen inte är kompetent att bedöma den och stämplas dessutom som illvilligt inställd till all genusvetenskap.
Sanningen är att GP:s ledarskribent har fullständigt rätt. Hon har läst avhandlingen, vilket även jag har gjort. Den var enkel att både läsa och förstå. Lika enkelt var det att se det faktum du blundar hårt för: att den här skiten har finansierats och blivit godkänd är en akademisk skandal.

Nä. Vet ni vad som är en akademisk skandal? Fuskläkaren Macchiarini som baserat på minst sagt undermålig forskning och därtil fejkade referenser fått operera in syntetiska strupar på patienter backad av Karolinska institutet. DET är en riktig akademisk skandal, men inte hör man antigenusmupparna ondgöra sig över biomedicin för det. Inga upprop om det groteska i att ”den här skiten” blivit finansierad med skattebetalarnas surt förvärvade slantar. Inga bloggar om det måste vara nog av den statliga finansiering av biomedicinsk forskning. Men använder någon forskare begreppet ”den manliga blicken” då tar det hus i helvete och alla ska avgå.

Om Alexandra tyckte att tågavhandligen var enkel att läsa och förstå så hade hon det lättare med den än vad jag hade. Tvärtom var jag tvungen att läsa flera bitar på nytt, och dessutom bläddra tillbaka för att kontrollera definitioner och syften. För det kan ju inte vara så att Alexandra läst avhandlingen med samma grandiösa förståelse som hon läst mitt blogginlägg.

Men det får man väl inte säga längre för då är det en härskarteknik.

Om nu Alexandra läst och förstått avhandlingen så bra, varför kommer hon inte med exempel på brister? Varför argumenterar hon inte emot mina exempel med egna, tagna ur avhandlingen?

Sånt här liksom. Hon ger mig ju inte ens någonting att argumentera emot.

Aiheeseen liittyvä kuva

 

Humanistiska metoder och teorier

Den senaste veckan har jag vid flera tillfällen funnit mig själv i diskussion med personer som ifrågasätter, eller möjligen genuint undrar över, humanistisk (särskilt genusvetenskaplig) metod och teori. Även om min ryggradsreaktion är att sucka så djupt att det sannolikt påverkar väderfenomen i Bolivia är liknande funderingar och ifrågasättanden så vanliga att det är värt att försöka reda upp dem. Har jag glömt något stort får ni hojta till så tar jag itu med det så fort jag får möjlighet.

För det första är frågorna i allmänhet ställda i singular. Man talar om humanistisk metod eller genusvetenskaplig metod eller genusvetenskaplig teori, som om det bara skulle finnas en. Vill man använda singular är det självklara svaret att humanistiska och genusvetenskaplig forskning bygger på den vetenskapliga metoden. Grundfundamentet där är detsamma oavsett vilken vetenskap man talar om eftersom alla vetenskaper liksom per definition använder vetenskaplig metod. Den vetenskapliga metoden går ut på att man har en i tidigare forskning eller observationer grundad hypotes, att man under kontrollerade former testar hypotesen och att man därefter ärligt och öppet redogör för resultaten.

Enligt samma grundprincip arbetar humanister också, fast man kallar ofta hypotesen för ”fråga” och formulerar den så att den slutar med ett frågetecken. Min frågeställning är ”hur påverkade det svenska målsmanssystemet gifta kvinnors (och mäns) juridiska handlingsutrymme 1350-1450?”. Inbakat i den frågeställning är förstås den välgrundade hypotesen att det fanns en sådan påverkan och att vi inte vet tillräckligt mycket om den.

För det andra har de olika humanistiska disciplinerna vitt skilda metoder som de därefter arbetar efter, beroende på vad för material man arbetar med och vilka hypoteser man vill testa. En litteraturvetare som studerar Strindberg kan inte ha samma metod som en språkvetare som studerar översättningar av Strindbergs verk eller en genusvetare som studerar hur kön framställs i filmadaptioner av Strindbergs verk. De undersöker ju inte samma sak.

Metoden är tillvägagångssättet. Metoden beskriver hur studien har utförts. För att kunna göra en sådan beskrivning krävs i allmänhet någon sorts metodologi – kunskap kring hur olika metoder påverkar resultatet och vilken tillförlitlighet en viss metod har. Tryggast är förstås att stödja sig mot tidigare forskning på ett liknande ämne som kan styrka att metoden fyller syftet. Det här är dock ingenting som är specifikt för humanister, utan som gäller all forskning. En kvantfysiker som hittat på ett alldeles eget sätt att studera molekyler höjer osäkerheten i resultaten markant.

Använder man en felaktig metod, även om metoden i sig är helt legitim, blir det inte bra. Som medeltidshistoriker som undersöker juridik och genus 1350-1450 har jag till exempel väldigt svårt att använda mig av enkäter. Även de mest välformulerade frågeformulär mister liksom sin funktion när folket man skulle vilja fråga har varit döda i 600 år, men det betyder inte att inte till exempel psykologer eller sociologer skulle kunna ha nytta av enkäter som metod.

Teorin är de tolkningar tidigare forskning har gjort baserat på ett liknande material. Väldigt, väldigt sällan använder man sig av bara en teori. Eftersom just exakt den frågeställningen man själv använder aldrig har använts tidigare behöver man ofta anpassa teorierna en smula. Dessutom förändras förstås även den bästa teori allteftersom ny kunskap tillkommer. Inte ens Darwins evolutionsteori skulle i sitt ursprungliga format vara gångbar längre, även om kärnan förblir. Survival of the fittest och allt det där.

Här skulle jag vilja ta tillfället i akt att väldigt snabbt diskutera Judith Butlers teori om kön som performans, som verkar vara en sån där grej som antigenusar får fullkomligt krupp över. Tilläggas bör väl också att Butler är filosof och att hennes teorier därför måste läsas med samma sorts öppenhet som man läser Platon, Aristoteles eller Hume. De är tankekomplex och kan mycket sällan användas i sitt ursprungsformat. Butlers teori om kön som performans går ut på att kön är någonting som skapas genom kläder, beteende och sättet som vi interagerar på. Egentligen behöver teorin inte ta ställning till människan som biologisk varelse för vad Butler menar är att det som gör oss till män eller kvinnor bara finns i det sociala samspelet – hur vi uppträder som kvinna eller man.

För att förstå Butlers tanke kan man fundera över hur mycket gemensamt man skulle ha med människor av samma så kallade biologiska kön från andra tider, eller andra kulturer. Sannolikt skulle jag inte godtas som kvinna av varken en modern oljeshejk eller Gustav Vasa. Jag uppvisar alltför många attribut som motsäger att jag skulle vara kvinna, trots att jag har ganska rejäla boobs och att jag själv inte tvekar kring att identifiera mig som kvinna. Liknande könande på basis av performans görs hela tiden överallt och vi agerar dessutom utifrån det. Att förstå Butlers teori och se hur hon har format den är inte särskilt svårt om man bara försöker. Istället för att tänka att till exempel ens ilska är styrd av testosteron så kan man tänka att uttrycken för ilskan är bundna till tid och rum. Sättet en man blir arg på var inte likadant för 500 år sedan även om den fysiska processen kanske var likadan.

Är det relevant i ditt dagliga liv? Kanske inte. Har en normalbegåvad människa alla förutsättningar i världen att likväl förstå vad det handlar om? Jepps.

En sak jag tycker att man ofta möter när man diskuterar med folk som är skeptiska till humanistisk forskning i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet är att det skulle finnas hål i teorierna och att de därför inte skulle vara korrekta. Men även den allra bästa teori har undantag, oavsett vilken vetenskap man rör sig i. Ju mer vi vet om ett ämne desto flera undantag kan vi hitta. Att det finns undantag till en teori betyder dock inte automatiskt att teorin blir obrukbar, utan bara att teorin inte duger till att förklara vissa aspekter av fenomen. Ibland blir förstås undantagen så många att teorin förlorar sin grund och den inte går att använda längre. Som det geocentriska systemet. Inte särskilt populärt nuförtiden.

Ytterligare en sak som man ofta stöter på är att alla som sysslar med genus alltid måste ta biologi i beaktande. Vi har talat om det många gånger förr och för genusvetare är biologi helt enkelt inte relevant. Det finns inte metod eller teorikomplex som möjliggör att ta biologi i beaktande. För en del, som mig själv, är det dessutom en omöjlighet att avgöra människors så kallade biologiska kön och därifrån dra slutsatser om hur det skulle ha påverkat dem. Jag kan ju inte ens veta om de människor som benämns kvinnor faktiskt hade kvinnliga könshormoner, även om det är väldigt sannolikt. Då är Butlers tankar om kön som performans betydligt mer relevanta (även om inte ens Butler får plats i min avhandling).

Som avslutning skulle jag vilja ta upp det eviga argumentet att forskning måste kunna upprepas för att vara riktig forskning. Det här stämmer egentligen bara i teorin, det vill säga metod och teori ska vara redogjort för så väl att man om man hade tillgång till exakt samma material skulle kunna upprepa studien. I praktiken är det dock ovanligt att man har tillgång till exakt samma material eller att man ens skulle ha något överväldigande behov av att upprepa exakt samma studie. De flesta som vill göra det hålls i laboratorium, där det också finns större möjligheter att materialet inte förändras än för dem som arbetar utanför labb. Och det är långt ifrån endast humanister som arbetar utanför labb och som har ett forskningsmaterial som försvårar direkta upprepningar. En biolog som studerar elefanters parningsbeteende i Afrika får inte nödvändigtvis exakt samma resultat som den som studerar elefanters parningsbeteende i Indien, eller i en djurpark. Elefanter påverkas av sin miljö, även om de biologiskt är elefanter. Lite på det sättet som män och kvinnor och andra människor påverkas av miljön och därför kan uppvisa vitt skilda beteenden beroende på omständigheter.

Ok. Här har vi grunden. Nästa gång kör vi lite Bourdieu och Foucault.

Eftersom jag är historiker ger jag exemplen från min egen disciplin.

Det är inte en medborgerlig rättighet att förstå genusvetenskapliga avhandlingar

Susanna Mannelin skriver i en krönika i GP om vad hon kallar den urspårade genusvetenskapen och jag blir fullkomligt skogstokig. Huvudanledningen till att jag blir fullkomligt skogstokig är att krönikan dryper av den sortens totala oförstånd inför vetenskap som kännetecknar till exempel kristna fundamentalister, nationalister, anti-vaxare och andra typer jag har väldigt svårt för. Och nota bene! Jag hävdar på intet sätt att Mannelin skulle tillhöra någon av dessa grupper eller sympatisera med dem – vad jag hävdar är att hon i den här krönikan slänger sig med samma vetenskapsfientliga, världsfrånvända trams.

För det första är den doktorsavhandling i genusvetenskap om hur tågstationer är könade utrymmen hon refererar till över ett år gammal. Det är alltså inte ens ny forskning hon ondgör sig över. Men det kan man ju förlåta för dålig forskning är ju dålig forskning även många år senare.

Vafalls! Är detta alltså dålig forskning?

Kanske det. Men vet ni vad? Ingenting i Mannelins krönika gör det möjligt för läsaren att avgöra kvaliteten på forskningen. INGENTING. Faktum är att det inte ens finns någonting som tyder på att Mannelin faktiskt läst avhandlingen i fråga, och än mindre som tyder på att hon är insatt nog i ämnet för att kunna bedöma den. Och ni vet att jag tycker att forskning ska vara till för alla, men doktorsavhandlingar inte till för alla. Doktorsavhandlingar är det högsta vetenskapliga lärdomsprov man kan avlägga och ska visa att doktoranden kan sitt ämne. Avhandlingen skrivs för en mycket snäv (i vissa fall kanske bara typ några pers) målgrupp av andra experter på liknande ämnen. Om man som icke sakkunnig har svårt att förstå en doktorsavhandling behöver man alltså inte gråta sig till sömns. Eller skriva en krönika.

Men det är heller inte doktorandens fel om random typ som läser avhandlingen inte förstår vad det handlar om. Och det är VERKLIGEN inte doktorandens fel om random typ (läs: Mannelin) gör populistiskt blaj av lösryckta meningar.

Så.

I vetenskaplig text redogör forskaren för sina källor och sin metod, samt vilken tidigare forskning (vilka teorier) man lutar sig mot respektive tar avstånd ifrån. Forskaren förklarar också tydligt vad det är hen tänker undersöka med hjälp av dessa källor, metoder och teorier. Det är det här som är det vetenskapliga. Om man vill kritisera vetenskap är det det här som man ska kritisera. Visst kan man ifrågasätta ett resultat, men då måste det vara utgående från att resultatet inte är kommet ur forskarens vetenskapliga tillvägagångssätt – inte att resultatet inte stämmer överens med vad random typ tycker.

Och i de få (men förekommande!) fall som det finns grova saker att kritisera i en doktorsavhandling brukar det antingen 1) skapa ordentliga svallvågor bland andra forskare eller 2) leda till total avståndstagande tystnad inom vetenskapssamfundet. Det sista är det mest allvarliga för då har doktoranden inte ens lyckats prestera något som andra forskare anser det värt att förhålla sig till. Som jag har förstått det har emellertid Rum, rytm och resande fått den sortens relativt svala mottagande som man kan förvänta sig från en liknande avhandling. Inom akademia alltså. På sociala medier går random typer fullkomligt bananas över den.

Så vad handlar egentligen den här avhandlingen om? Jo, den handlar om hur tågstationer ännu i dag är könade. Om att män och kvinnor väljer olika när de beaktar bostadsort, arbete och resor däremellan. Om trygghet som pendlare och om hur jämställdhet och tillgänglighet påverkar män och kvinnor när de reser med tåg. Syftet med avhandlingen är att undersöka ”hur genus kommer till uttryck i resenärerna vardagliga vistelser på tågstationerna.” Syftet uppnås genom att analysera intervjuer, dagboksanteckningar och fältstudier, vilket verkar helt rimligt.

Jag är inte tillräckligt insatt i ämnet för att avgöra om avhandlingen är bra eller medioker. Den innehåller mycket av den sortens filosoferande analys som jag personligen har ganska svårt för, men bara för att jag personligen har svårt för det betyder det inte att det inte skulle hålla måttet. Problemet här är alltså att inte ens jag, som själv skriver en doktorsavhandling med genusperspektiv, är tillräckligt insatt för att kunna bedöma. Jag kan se att det inte finns några uppenbara felaktigheter, ja, men kvaliteten därutöver måste en annan expert avgöra.

Däremot kan jag kommentera Mannelin, som uppenbart har förstått mindre än vad jag har gjort. Hon skriver så här:

”Lite längre fram i texten hamnar författaren i en existentiell kris på Norrköpings station när hon får för sig att människorna omkring henne anser att hennes väska inte matchar hennes kappa: ”Kanske matchar jag inte min rena väska? Vem är jag i denna situation?” Boven i detta inre drama? Författaren har förstås internaliserat den manliga hegemoniska blicken – inte bara bejakat egna privata vanföreställningar om sina medmänniskors intresse av hennes garderob, vilket för en lekman likt undertecknad möjligen framstår som ett rimligare alternativ.”

För det första är det ett synnerligen fult sätt att återge citat. Citatet hon valt är nämligen inte från avhandlingens brödtext, utan från en återgivning av en anteckning från doktorandens fältundersökning (s. 91). Och det är ett välkänt faktum att många (framförallt) kvinnor lägger ner massor med tid på att matcha; väskor, skor, kläder, hår, smink unt so weiter. Det är också ett välkänt faktum att många kvinnor känner sig obekväma med vad de upplever vara en press på dem att konstant se bra ut och det är ett likaledes välkänt faktum att den pressen inte är inbillad.

Hade Mannelin bemödat sig om att undersöka varifrån tanken om den hegemoniska blicken kom hade hon sett att det är redogjort för, på sidan 35, där det står att teorin är Youngs (2005) och utgår från  ”en hegemonisk maskulinitet, som inte bara underordnar samtliga kvinnor utan även andra former av maskulinitet”. Den ”blick” som gör många kvinnor obekväma är alltså inte alla mäns blickar utan den förväntan som kommer av den sortens maskulinitet som är mest värd. Den sortens maskulinitet som gör kvinnor till sexobjekt och som gör att de män som uppfyller maskuliniteten kan bete sig som svin mot andra män.

Ja, och om man läser resten av anteckningen från fältundersökningen visar det sig att det inte ens är i förhållande till män som hon undrar vem hon är, utan i förhållande till en grupp andra kvinnor som liknar henne men som har betydligt mer slitna väskor. Hon skriver om hur det är att gå in i en väntsal, hur vi bedömer varandra (man/kvinna, ung/gammal, främling/inföding) och hur det påverkar oss i vårt resande. Hennes filosoferande går alltså ut på hur det är att passa in i eller att inte passa in i en grupp. Säg den som inte stått på en tågstation och känt sig obekväm för att den inte passar in bland de andra resenärerna.

Det här är inte en lätt avhandling att förstå. Den är grymt teoretiserande och filosoferande och kräver synnerligen goda kunskaper i genusteori av läsaren om man ska kunna tillgodogöra sig innehållet. Men det betyder inte att den är dålig. När man läser en vetenskaplig text och inte förstår vad i hela friden det handlar om kan man fundera över om det är så att ens egna små kunskaper i ämnet kanske inte är tillräckliga istället för att idiotförklara forskaren.

Och det är någonting med just genusvetenskap som får varenda käft och tro att bara för att de själva är man eller kvinna och träffat andra män och kvinnor så vet de hur allt fungerar – de är kompetenta nog att bedöma allt som rör genus – men precis som med flesta vetenskaper så finns det delar som kräver förkunskaper bortom att ha snopp eller vagina. Man kan ta vilken avhandling som helst (inklusive min) och hitta de mest bisarra teoretiska tankar om man bara försöker. Att det ska vara lättare att förstå dem bara för att de är genusvetenskapliga är ett grovt feltänk.

Tyckande, tänkande och genus

Det är ganska många som kommer till den här bloggen för att de vill läsa om genus. Det är ju lämpligt så till vida att jag tycker om att skriva om genus. Ibland funderar jag dock på vad det är som gör att folk (då menar jag inte bara sådana som mig – som jobbar med det – utan liksom vanligt folk) tycker att det är så intressant. Varför är genus något som engagerar och väldigt ofta upprör så många?

Det finns förstås dem som menar att genus upprör för att genustänk hotar att välta patriarkatet och det får män att reagera med ilsken kastrationsångest. Det är ett hot mot mannen och därför upprör det. Även om jag förstås kan tänka mig att det finns ett korn av sanning i det också kan det knappast förklara särskilt mycket bortom ett korn. Jag tror snarare att det har att göra med att vi i dagens nordiska länder har en aldrig tidigare skådad mängd människor som har tid att fundera över sådana här saker. När jag stort och svepande beskriver historisk utveckling (vilket jag förstås försöker undvika, för stort och svepande blir sällan bra) brukar jag framhålla betydelsen av när matproduktionen blev så stor att man kunde försörja fler människor än vad som krävdes för att producera maten. Det fanns ett överskott som kunde användas för att tillgodose matförsörjningen även för sådana som inte arbetade (med matproduktion). Det där överskottet krävs för att frigöra tid för människor som sysslar med andra delar av samhället än matproduktion – till exempel organiserande eller komplicerat tänkande.

Och jag försöker nu på intet vis värdera fördelningen, bara peka på att den finns och att alla delarna är viktiga aspekter av mänsklig civilisation. I dag är det väldigt få i Norden som arbetar med matproduktion. Utan att ha några siffror att hänvisa till skulle jag vilja påstå att det aldrig förr varit så låg andel av befolkningen involverad i matproduktionen som det är nu. Samtidigt är mängden byråkrater och tänkare (av klart varierande komplexitet) enorm. Folk i allmänhet har tid att fundera över saker som skulle ha betraktats som bortkastad tid förut. I dag ska alla ha en åsikt och tycka en massa saker. Väldigt många står för sina åsikter utan att veta vad ens åsikter egentligen står för. Väldigt få undviker diskussioner för att de inte tycker att de kan tillräckligt om ämnet. Ännu färre diskuterar för att lära sig mer om ämnet.

Så varför just genus? Jag tror att det har att göra med vår tids besatthet med att finna sig själv. Jag tror också att mångas första kategorisering av sig själv är efter kön – det är liksom den första delen av blanketten man fyller i. Samtidigt är det många som inte upplever att de kan hitta sig själva som man eller kvinna, som funderar över vad den indelningen innebär och som ser att de inte passar in i rådande stereotyper. Och om man ska hitta sig själv men inte ens vet vad man ska kryssa i den första rutan, vad gör man då? Insikten att genus är en samhällelig konstruktion är av avgörande betydelse för vår syn på män och kvinnor, manligt och kvinnligt, och därmed också för synen på oss själva.

real woman

Och så finns det förstås dem som söker sig till den här bloggen och andra ställen där genus diskuteras för att diskutera genus existens. De hör till den gruppen människor som jag har väldigt svårt att förstå mig på. Man kan till exempel diskutera hur fort olika saker faller till marken och om anledningen till att de är i fallande är att de tappades eller kastades, men att de faller till marken beror på gravitationen. Oavsett fallandets omständigheter påverkade gravitationen fallet, så att säga. Oavsett hur man blev man eller kvinna (eller något annat) så påverkar genus resultatet.  Visst kan man diskutera stereotyper, effekten av dem, vad som borde göras politiskt, hur man kan hitta sig själv och så vidare – men existensen av genus som en samhällelig konstruktion är att betrakta som fakta. Ofta – alltför ofta – är det de som vill diskutera genus existens som sätter ribban för hur diskussionen ska föras. På grund av det kan det också ibland vara svårt att komma vidare, att komma längre och det blir polariserat, destruktivt och synnerligen tröttsamt.

För genus finns och påverkar oss hela tiden, vare sig vi vill eller inte. Säkert är det också därför som genus intresserar så mycket, eftersom alla kan relatera till det. Nästan alla har nog någon gång blivit behandlade utgående från en uppfattning om deras manlighet eller kvinnlighet och när det händer tillräckligt många gånger är det inte konstigt om man börjar fundera på varför. Genus är också nära kopplat till jämställdhet eftersom det är först sedan man insett att kön konstrueras av samhället som det ens blivit aktuellt att låta kvinnor delta i samhällslivet på lika villkor med män. Så länge kvinnor betraktades som sämre versioner av män och detta bestämdes av Gud och/eller biologisk konstruktion fanns det förstås inte utrymme för kvinnor som något annat än bakgrund till mäns aktiviteter. I dag vet vi till exempel att kvinnors mentala funktioner inte är lägre än mäns och att idén om att män borde bestämma över kvinnor är en social konstruktion snarare än ett naturligt resultat av världens beskaffenhet. För många som växer upp i dagens Norden är det självklart, men det har inte alltid varit så självklart – och är det fortfarande inte överallt.

Jag tror att genus intresserar för att det påverkar alla, engagerar för att det är en konstruktion som styr oss och upprör för att det ofta missförstås. Och jag är övertygad om att en av anledningarna till att genus i dag engagerar så många är just för att så många i dag, i Norden, har den globalt sett enorma lyxen att fundera över världen och sin egen plats i den bortom överlevnad. Vad som är helt säkert är i alla fall att det inte finns något fog för att påstå att det stora intresset skulle vara för att dagens genusteorier skulle vara världsfrånvända och vetenskapligt ogrundade. Jämför man med som lades fram för säg 500 år sedan är de nämligen väldigt sansade. Förr diskuterade man till exempel hur en man blev kvinna av att vara den sexuellt inaktiva och hur en man som spann tydligt var hermafrodit och begick sodomi (men mer om det en annan gång). Skillnaden är alltså inte att dagens genusteorier skulle vara crazy utan snarare att det förr i tiden helt enkelt inte fanns lika många genuint intresserade sökare eller tyckare med åsiktsrättigheter som kunde delta i diskussionerna.

Lilla genusskolan. Del 1.

Det är många som efterfrågat tydligare och mer lättfattlig information om vad genusvetenskap egentligen är, en sorts introduktion till genusvetenskap. Det här är första delen.

På samma sätt som alla andra ämnen vid universitet kan genusvetenskap presenteras på många olika sätt. Vad jag presenterar här ska alltså inte ses som det enda sättet genusvetenskap bedrivs på, utan som ett av dem. I den här första delen går vi igenom vad genus är och lite kort om genusvetenskapens historia. Nästa gång kör vi på med teorier.

* Genus är socialt konstruerat kön. Att ett sådant finns råder det inga som helst tvivel på. Genus är förväntningar på beteende, karriärval, kläder, preferenser och så vidare på grund av om vi föds som pojkar eller som flickor.

* Studerar man genusvetenskap behöver man inte konstant ta ställning till biologiskt kön, för det är inte vad man studerar. Som ett exempel skulle vi kunna ta de nu väldigt aktuella leksakskatalogerna. Den som forskar i de biologiska skillnaderna skulle till exempel kunna konstatera att flickor är genetiskt kodade att dras till ansikten och därför mer benägna att leka med dockor. Däremot vet vi att alla flickor inte vill leka med dockor och att alla barn som leker med dockor inte är flickor. Det behöver alltså inte vara det biologiska i oss som avgör om flickan vill leka med dockor. Dessutom är det helt säkert inte det biologiska i oss som gör att den lilla pojken som vill vara med och leka med dockor inte vågar. Det är har genusvetenskapen kommer in. Leksakskatalogerna är tydligt könsindelade, med färgkodning och med barn av ett visst kön som leker med en viss sorts leksaker. Den här indelningen kommer att påverka vad barnen vill leka med, eftersom en av de första grupperna barn lär sig att identifiera sig själva med är kön. När man studerar hur genus konstrueras i leksakskataloger är det irrelevant om en del flickor är biologiskt virade att gilla dockor; förväntningen är att alla flickor ska göra det.

* När de första kvinnornas släpptes in på universitetet år 1870, fanns ett enormt behov av att undersöka kvinnors levnadsvillkor, historia, biologi. Allt. Det hade inte gjorts. Kvinnovetenskap etablerades som ämne på 1960-talet och på den tiden var också ett av de uttryckliga målen att ge kvinnan upprättelse. Därifrån har utveckling gått ordentligt framåt och numera kallas ämnet genusvetenskap, för fokus har flyttats från enbart kvinnor till relationen mellan män och kvinnor. Fortfarande bedrivs viss forskning enbart på kvinnor, men det finns också forskning enbart på män.

* Det finns, åtminstone inom genushistoria, en ganska stor skillnad mellan forskning i Sverige (Norden) och forskning i den engelskspråkiga världen. Möjligen har den med generationsskillnader att göra, och influenser från när det var ett ställningstagande att ha genusperspektiv. Den här aspekten var nyligen aktuell i en FB-grupp för genushistoriker (som är stängd, så jag refererar inga namn eller citat) där frågan restes om genus nu blivit objektivt. För mig, som inte är feminist och som studerat genus i 10 år, är det självklart att det är objektivt. För alla mina nära kollegor är det lika självklart, och för de flesta som studerar genus som jag byter åsikter med på internet är det också självklart. Merry Wiesner Hanks, en av de mest namnkunniga genushistorikerna, konstaterade i en föreläsning i Plymouth i augusti att ”gender has gone from being controversial, to being indispensable” (ungefär).

* Genus är en självklar kategori, men är inte den enda eller alltid den som påverkar mest. Ibland kan klass eller etnicitet ha större påverkan, men alla dessa faktorer samverkar. Det här är också en del av genusvetenskapen och kallas för intersektionalitet. Det är olika saker som gör oss till dem vi är och som kommer att påverka hur vi reagerar på samhällsfenomen.

* Genus är INTE kvinnoproblem och genusvetenskap är inte en vetenskap som endast är inriktad på att lyfta fram problem kvinnor har i samhället. Genusvetenskap lyfter istället fram mängder med olika aspekter av vårt beteende som vi kanske trodde var biologiskt och oföränderligt. Ur ett historiskt perspektiv har de flesta biologiska argument talat för mäns fördelar (i betydelsen makt över sitt eget liv) på kvinnors bekostnad. För 100 år sedan handlade det om att kvinnor inte skulle tillåtas i högre utbildning för att de inte var biologiskt lämpade för sådant avancerat tänkande. I dag handlar det mer om att kvinnor inte förekommer på toppositioner för att de inte är biologiskt lämpade för konkurrens. Förväntningarna på kvinnor att vara på ett visst sätt och på män att vara på ett annat påverkar oss i vårt bemötande av andra. Så länge vi inbillar oss att bemötandet alltid sker på grund av att det är ”naturligt” att det är på ett visst sätt förnekar vi den starka inverkan stereotyper har på hur vi agerar. Då kommer vi heller inte att kunna gå bortom stereotyperna och bryta dem. I takt med att samhället blir mer och mer jämställt kommer också de stereotyper som påverkar män fram och genusvetenskapen arbetar för att belysa alla dessa förväntningar på män och kvinnor som finns och som är en del av vår kultur, oavsett vem stereotyperna gynnar.

* Genusvetare tar fram information om genus, men är inte sysselsatta med att politisera resultaten. Det vill säga, genusvetare kan förstås fungera som rådgivare eller sitta med i beredningar på samma sätt som representanter från andra discipliner, men det är inte vad de flesta genusvetare gör.

Så där. En första introduktion. Fråga om det är något som ni tycker är oklart. Om allt ni vill säga har att göra med feminister kan ni vara tysta.

Genusvetenskapens vetenskaplighet och motståndet mot forskning om kvinnor

I går hamnade jag  i en diskussion om genusvetenskapens vetenskaplighet. *plats för förvånade utrop* Det var med en man som tyckte att genusvetenskap är baserat på ideologi, inte vetenskap. *alla drar chockade efter andan* En man som tröttnat på feminismen och som tycker att det är ovetenskapligt att inte ta de biologiska skillnaderna i beaktande. *SURPRISE*

Det finns en aspekt av det där resonemanget som jag tidigare inte har velat ta i, för att jag klamrat mig fast vid tanken på att ingen faktiskt på riktigt kan tycka så, men nu har jag sett det där mönstret så många gånger, hört samma argument i så många format att det inte råder något tvivel: de flesta av de män som är emot genusvetenskap är det för att de inte tycker att kvinnor är ett lämpligt forskningsobjekt.

Jo. Genusvetenskap håller ju inte bara på med forskning om kvinnor utan om genus i största allmänhet. Forskning på enbart mäns upplevelser och historia har bedrivits inom genusvetenskapen i årtionden redan. Det verkar bara vara en av många saker som undgått kritikerna.

Så vad är de då kritiska emot? Oftast känner de inte till genusvetenskapens metoder. I allmänhet vet de ingenting mer om teorierna annat än att de hört om något som kallas könsmaktsordningen och som betyder att alla ska bli kvinnor därför att män är onda. Inte heller har de läst genusvetenskaplig forskning bortom några korta referat ur Judith Butler och därför tror att all genusvetenskap utgår från att människan är en tabula rasa och att biologi har nada betydelse. Kunskapen om vad genusvetenskap handlar om är milt sagt bristfällig, och intresset av att lära sig lyser med sin frånvaro. Det är alltså inte själva genusvetenskapen man egentligen är kritisk mot.

Men verkligen, vad är de kritiska mot? Mot forskningsobjektet, vilket de tror är kvinnan. En man gjorde jämförelsen att det inte skulle vara ok att forska på specifikt afroamerikaner heller. Och här kan jag inte låta bli att tänka lite på begreppet vita, kränkta män. För det är här någonstans som det begreppet föddes. Man ska inte forska specifikt på kvinnor och man ska inte forska specifikt på till exempel afroamerikaner. Problemet är bara att forskning måste vara specifik. Den måste ha ett objekt som skiljer sig från andra objekt. Och om man forskar om erfarenheter av att vara någon, så är det en jävligt stor skillnad på om man är kvinna eller man, afroamerikan eller vit. De resultat man får av att forska på medelålders vita män kan inte automatiskt appliceras på dem som inte är just medelålders vita män. Det är inte sexistiskt eller rasistiskt, utan tvärtom: öppet för att alla inte har det likadant. Fram till kvinnovetenskapen började etableras som ämne i slutet av 1960-talet utgick i princip all forskning från den vita medelålders mannen. För mitt eget ämne, historia, är det pinsamt tydligt. Det är inte en sak som debatteras inom forskningen. Det är ett faktum. Därför fanns det, och finns i viss mån fortfarande, en hel del luckor att fylla, erfarenheter att beskriva, perspektiv att vidga innan man kan börja med generella analyser. När den vita medelålders kvinnans historia och erfarenheter samlats in blev kvinnovetenskap genusvetenskap. Fokus flyttades från kvinnorna till genus. (Och kvar att undersöka finns förstås mängder av aspekter; barn, homosexuella, romer, samer, handikappade unt so weiter. Det är på gång.)

För den som trodde något annat kan jag meddela att genusforskning behövs. Det finns nämligen en oerhörd mängd orättvisor kvar i samhället. Men, och det här är viktigt så läs det flera gånger, genusvetenskap sysslar inte med att rätta orättvisor. Igen alltså; genusvetenskap sysslar inte med att rätta orättvisor. Ok? Det genusvetenskap kan bidra med vad gäller jämställdhet mellan könen är att påvisa och upplysa om orättvisor som uppkommit av stereotypa uppfattningar om vad som är manligt och vad som är kvinnligt. I vårt samhälle är det flest sådana orättvisor som drabbar kvinnor, men det betyder inte (och läs det här igen också, om det känns svårt att greppa) att genusvetenskap inte också lyfter fram och påpekar orättvisor som drabbar män. Ok? Hur orättvisorna sedan ska rättas till är upp till våra folkvalda politiker att avgöra. Genusvetaren kryper tillbaka till sitt arbetsrum och fortsätter sin forskning.

För att göra det hela enklare tar jag ett exempel som av förklarliga anledningar ligger mig mycket varmt om hjärtat (tack, Lasse, för länken!). Forskning har visat att det är lättare för män än för kvinnor att få forskningsanslag. Det här är inte grundat i biologi. Inte heller är det påhittad rabiatfeministisk hata-män-propaganda. Det är en av många orättvisor som ingen skulle ha upptäckt om inte genusforskningen skulle vara inriktad på att analysera socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor. Agnes Wold gjorde i början av 90-talet forskning som visade att även de sämsta männen hade bättre chans att få pengar till sin forskning än de duktigaste kvinnorna, för att män ses som mer kompetenta än kvinnor. För det blev hon av med jobbet. I dag är det dock betydligt mer jämställt med forskningsanslagen, just för att det finns en medvetenhet om tendenserna att döma män och kvinnor efter olika måttstockar. Trots det klassas även i dag en kvinnlig forskare som arbetar tillsammans med andra meriterade forskare som i behov av stöd, medan en manlig forskare uppfattas som särskilt meriterad. Det här är saker som kan åtgärdas med medvetenhet om fallgroparna. Kommer det att drabba män? Jepsulis. Agnes Wolds forskning visade nämligen att vid en tjänstetillsättning 1995 gick 22 av 26 tjänster till män. I dag får 10% av männen som sökte forskningsanslag positivt besked, och 8 % av kvinnorna. Män hade alltså i jämförelse med innan sexismen i anslagsgivande uppdagades betydligt lättare att få anslag än vad de har i dag. Och för att göra det alldeles tydligt, det är alltså inte så att kvinnor numer får forskningsanslag de inte är förtjänta av bara för att de är kvinnor utan de konkurrerar nu med män på mer lika villkor. På 90-talet var kvinnor tvungna att vara mer än dubbelt så meriterade som män för att klassas som lika kompetenta.

Det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Men det finns också skillnader mellan män och kvinnor som inte har någon biologisk grund och som förtjänar att uppmärksammas för att de begränsar oss.

Varje gång någon kommer och säger att genusvetenskap är ideologiskt trams gråter en kattunge. Och jag blir jävligt förbannad. För grejen är att genom att säga att genusvetenskap är ideologiskt och inte vilar på samma vetenskapliga grunder som annan forskning pissar man inte bara på mig och alla andra hårt arbetande forskare, utan man säger också mycket effektivt att det inte är värt att ta kvinnor och kvinnors erfarenheter i beaktande. För kritiken är inte mot metoder, mot teorier, mot det som är vetenskap, utan mot forskning om (och ofta av) kvinnor. Det finns så många djupt problematiska aspekter av det att jag inte ens vet var jag ska börja.

Så jag avslutar.

Det finns socialt konstruerade skillnader mellan män och kvinnor som gör att vi inte behandlas lika och som ett samhälle som vurmar om individens frihet borde vara intresserade av att upptäcka. Det är genusvetenskapens bidrag. Vad politiker, feminister och andra gör med de bidraget är en helt annan sak. Det är ideologi och politik. Det är inte vetenskap. Ok? Ok.