Om det där med att kvinnor hotar yttrandefriheten

Ja, ja. Jag förstår poängen med att skapa rubriker som är klickvänliga om man råkar vara kvällstidning på internet och jag brukar ju inte vara hen som är hen när det gäller att framhålla beteendeskillnader mellan män och kvinnor men när Ann Heberlein och några andra forskare får breda ut sig om att kvinnor hotar yttrandefriheten på högskolor och universitet så blir jag irriterad.

Deras slutsats, att kvinnor genom att protestera mot vissa injudna föreläsare eller särskilda delar av undervisningen, hotar yttrandefriheten inom akademia förutsätter till exempel att det bara är inbjudna gäster och några få delar av undervisningen som är grundstenarna i den akademiska friheten. Det är ju där som kvinnors protester har synts. Påståendet att ”kvinnor i genomsnitt har en större benägenhet än män att vilja förbjuda yttranden” gäller endast under de premisserna och kan beläggas med några få exempel. En student här. En student där. 150 personer hade skrivit på en protest mot en särskild föreläsare och av dem var (enligt artikeln) två tredjedelar kvinnor. Det är 100 pers.

Sverige har ungefär 248 000 kvinnliga grundstuderande vid universitet och högskolor. Statistiskt sett är det lite svårt att motivera slutsatsen att kvinnor skulle ha en särskilt hög benägenhet att vilja förbjuda yttranden.

När det gäller föreläsaren som det nu protesterades mot är saken dessutom inte alldeles okomplicerad. Det var SD:s Richard Jomshof som blivit inbjuden till Göteborgs universitet. Heberlein och de andra undertecknarna menar att kvinnor på grund av att de inte är lika benägna att ta risker ”inte vill ta risken att bjuda in personer som orsakar negativa känslor”. Och grejen med Jomshof och den politik han representerar är ju inte på något vis att det skulle röra sig om små kvinnliga ”negativa känslor” som de här kvinnorna vill skydda sig ifrån, utan från en politik som om den realiseras skulle innebära avgörande försämringar i kvinnors villkor. Det är en himmelsvid skillnad. Att protesterna dessutom kommer från bland andra genusvetare är väl knappast konstigt med tanke på att SD vill skära forskningsanslag till genusforskning, så att ämnet inte längre skulle finnas. SD:s Robert Stenkvist menar att politikerna måste gå in och styra, och han pekar ut professorn i religionshistoria Mattias Gardell – som har forskat om rasism – som en av dem som bedriver partisk forskning.

Gardell säger sedan något som är värt att upprepas, på frågan om hur han ser på att hans forskning skulle vara politiserad:

”Rasismforskning har ju politisk betydelse, men den drivs inte av politisk övertygelse bortom ståndpunkten att demokratins grundläggande principer om alla människors likhet i värdighet och rättigheter är värd att försvara. Rasismforskning är en empiriskt baserad forskning som man kan dra politiska slutsatser ifrån.”

Det samma gäller för övrigt genusforskning. Men tillbaka till hur kvinnor är hot mot yttrandefriheten.

Det finns många potentiella problem med yttrandefriheten inom akademia. Heberlein och de andra skriver att det ingår ”i det bredare utbildningsuppdraget att lära studenter hantera andra uppfattningar med argument och inte med förbud eller störande aktiviteter”. Det håller jag helt och hållet med om. I fallet med Jomshof tycker jag att det var helt i sin ordning att bjuda in honom. Han bjöds nämligen in av Institutionen för journalistik, medier och kommunikation för att studenterna ska kunna ”rustas för den politiska verklighet de kommer ut i”. Organisatörerna menade också att

”Vi tycker att alla riksdagspartier ska få komma hit och prata om hur de arbetar med politisk kommunikation. Då är det ganska orimligt att utesluta ett av partierna.”

Oavsett vad man tycker om SD borde man kunna se det rimliga i att han bjöds in i just det här fallet. Sedan kan jag också förstå att det finns folk som säkert känner sig väldigt illa berörda av det här (liksom långt bortom ”negativa känslor”). När jag gick i nian läste vi om Förintelsen. Som en del av den undervisningen fick vi se Schindlers list. Eller. Alla andra gjorde det. Jag fixade det helt enkelt inte. Eftersom vi hade en väldigt bra lärare fick jag andra uppgifter istället. Samtidigt som ingen försökte tvinga mig att se filmen, försökte inte jag hindra att den skulle visas. Det viktigaste, från lärarens perspektiv, var att jag tillgodogjorde mig kunskaperna om Förintelsen – inte att jag hade sett filmen.

Jag orkar inte göra fler kopplingar till SD där, för ni fattar säkert. Att det har varit flest kvinnor som protesterat mot Jomshof är säkert sant. Att det varit flest kvinnlig studenter som protesterat mot annan undervisning kan säkert vara sant, även om de anekdoter som återges i artikeln inte är tillräckligt underlag. Däremot är dessa protester knappast ett hot mot yttrandefriheten om man höjer blicken och skaffar sig lite perspektiv.

För genusvetare är också en av de akademiska grupper som är mest utsatta för direkta hot och som får hatstormar riktade mot sig. Professor Diana Mulinari vid Lunds universitet säger

”Det är självklart obehagligt med hot, men hur det påverkar mig är inte det mest intressanta. Det är hur kunskapsproduktionen påverkas i ett akademiskt klimat där vissa forskare hotas regelbundet – på grund av sin forskning.”

En annan grupp av forskare som ofta får utstå ett och annat är historiker, och särskilt sådana som sysslar med forskning som nationalister inte uppskattar. I Ryssland och Polen, t.ex. har det ju gått så långt att historiker fänglsas eller avskedas, och jag vet historikerkollegor som har fått uppleva hot när de har diskuterat saker som rör Finlands svenska historia. En annan sak som väcker ont blod här är svenskspråkighet.

Ska vi se på vad som hotar yttrandefriheten inom akademia så skulle jag våga påstå att hot mot forskare är ett betydligt allvarligare problem än protester mot en föreläsare eller lärare (eller ens forskare). Jomshof höll ju sin föreläsning och tystades inte.

För sakens skull vill jag också lyfta fram de två andra exempel som nämns, nämligen en professor som utreddes för diskriminering efter ”en föreläsning om biologiska könsskillnader” och studenten som anmälde en föreläsning om ”religion som socialt fenomen”. Det ska sägas att googlingar inte ger några som helst träffar på de här två fallen bortsett från sidor som hör till den genuskritiska falangen eller alternativ media. Någon riktig fakta finns således inte att tillgå. Sidan Academic Rights Watch har den mest utförliga informationen.

1: De biologiska könsskillnaderna

Studenterna som protesterat är medicinare och påpekade bland annat att

”varken biologiska skillnader mellan män och kvinnor, eller genusteori för den delen, tillhör hans expertområde. Varför kan vi inte istället få en föreläsare med rätt kompetens i ämnet? Och som till exempel skulle kunna föreläsa om biologiska skillnader som har klinisk signifikans?”

Så vad hade föreläsare då sagt? Jo, bland att att ”[h]omosexuella kvinnor har vissa manliga fysiska drag som är mer åt det manliga hållet. Det gäller ögonbrynsbågar, det gäller fingerlängd, och det gäller lite såna här saker” samt om trans ”att huruvida det är en sexuell läggning är en definitionsfråga”. Det här är ju, rent vetenskapligt, felaktigt. Man kan ju därför tycka att det här inte kan ha varit en fråga om att föreläsaren orsakat ”negativa känslor” och studenten utan om att en synnerligen påläst student har ifrågasatt vetenskapligheten i en föreläsning. Det är ju sådant universitetet lever för.

Och jag tänker här inte ta ställning till föreläsningen som sådan, även om just den här professorn råkar vara en typ som jag inte har mycket gemensamt med, men det är inte kränkta småflickor som inte vill höra en vedertagen sanning som protesterat. De har heller inte vänt sig mot att man föreläst om biologiska könsskillnader (vilket man får bilden av när man läser Heberlein) utan mot att det gjorts onyanserat och enkelspårigt. Det är knappast ett hot mot yttrandefriheten. Med tanke på uttalandena om homosexuella och transpersoner är det dessutom helt rimligt att han utreds för diskriminering (där han förövrigt friades för det är jävligt högt till tak inom akademia).

Tidningen Lundagård lyfte förresten fram saken.

2: Religion som socialt fenomen

Problemet med föreläsning som studenten, en troende muslim, hade upplevt som kränkande var inte att den utgick från J S Mill eller ens att den lyfte fram religion som ett social fenomen (vilket är bilden som ges av Heberlein) utan att föreläsaren ska ha sagt ”att religiösa människor är miserabla och hopplösa samt att religion är ett desperat påhitt”. Föreläser man om religion kan man ju visa lite respekt för folk som är religiösa. Det är ju vanligt hyfs, inte rocket science. Studenten hävdade också att läraren sagt ”inte du” när hon räckt upp handen.

Läraren anses sedan inte ha gjort sig skyldig till kränkande särbehandling eftersom ”Det verkar inte vara någon som går fri från lärarens bemötanden utan vem som helst kan bemötas ’burdust’ ”. Studenten har alltså inte varit särbehandlad.

Inte heller i det här fallet är det någon lite tösabit som vill hindra en föreläsare från att berätta sanningar hon inte vill ta till sig. Inte heller här kan det ens med mycket fantasi ses som ett hot mot yttrandefriheten. Om något så vittnar även det här fallet om att akademia fortfarande är en plats där det är väldigt fritt att uttala sig.

Jag blir istället jävligt lack på Heberlein och de andra som får det att framstå som att det är de där typerna som på riktigt inte vill höra om biologiska skillnader eller bokstavstroende som inte vill ta till sig de sociala bitarna av religion som de här fallen gäller, men så är det inte. Genom att framställa det som de gör vinner de säkert klick, sympatier från högerkanten, från antifeministerna och andra liknande. Men de gynnar inte någon yttrandefrihet vid universiteten.