Kulturkrockar · Nyhetsplock

”Min kritik av genusforskning får kritik av genusforskare” får kritik av genusforskare. Igen.

Erik skrev ett svar på mitt inlägg om ignorans. Det är långt. Och tradigt. Och framförallt så börjar det med att han ska ”passa på” att ”visa hur hennes påståenden i själva verket bekräftar mina”. Tjohopp. Det hans inlägg (del 3, förresten, och fler var på väg) handlade om var Anna Lindeborgs masteruppsats Om den ofeministiska jämställdheten och den ojämställda feminismen: en diskursteoretisk analys av en feminismskritisk jämställdhetsrörelse verksam på nätet som kom från Göteborgs universitet 2013. Det är med största sannolikhet Sveriges mest lästa masteruppsats. Om ni också vill läsa den finns den här!

Någonting säger mig att det inte är speciellt många av oss som de facto forskar inom genus som läser och kommenterar vad de skriver. Och att det finns goda anledningar att låta bli.

Jag vill dock ändå kommentera några saker direkt till Erik. Så här.

Jag menade att jag inte kunde se något fel i de utdrag ur den genusvetenskapliga masteruppsatsen du plockade sönder på Genusdebatten. Du skriver:

”Naturligtvis inte. Helt i linje med vad jag redan skrivit i granskingen [sic!] är det alla andras ”forskning” det är fel på. Aldrig genusvetares egen ”KRITIK / TEORI”. Därför finns det orsak att ställa frågan vad det skulle behöva stå i de utdrag jag gjorde för att genusforskare skulle anse det var fel på dem?”

Till exempel att ni sysslar med vetenskap, vilket var vad du från början var förbannad över. Du skrev nämligen så här i din dissekering:

”Här tar uppsatsen upp vår så kallade kunskapsförståelse. Vi pratar dock inte om kunskap – vi pratar om vetenskap. Annars kan man lika gärna prata om intagna på dårhus.”

Det hon som betraktare av er rörelse måste skriva om är en kunskapsförståelse, den kunskapsdiskurs ni rör er inom. Vilka kunskaper finns det i rörelsen? Vilka (relativa) sanningar baserar man sig på? Lindborgs uppgift är inte att avgöra vad som är vetenskap eller inte utan vad ni inom rörelsen har för kunskap. Jag vet inte om jag håller med om din jämförelse med intagna på dårhus, men frestande är det.

Jag försökte redan tidigare förklara vad diskursanalys går ut på, eftersom det uppenbarligen var ett glapp i den där kunskapsdiskursen. Men nu menar du att det är ”helt irrelevant” vad ”diskursanalytisk teori säger om sig själv”. Och Erik, det är det har jag menar med kunskapsförakt. Du kritiserar något som du inte förstår. Du kritiserar en masteruppsats baserad på diskursanalys utan att tycka att ens grundläggande förståelse för vad du kritiserar är relevant. Därefter ser du dig styrkt i ditt ”ursprungliga påstående” att ”dessa teorier varken är föremål för – eller resultat av – forskning.” Jag får väl bli den som pekar ut det uppenbara här: om du just har läst en masteruppsats med diskursanalys så är den både föremål för och resultat av forskning. Ju. Om du någon gång tycker att det inte längre känns helt irrelevant att förstå vad du talar om skulle du exempelvis kunna läsa boken Diskursanalys i praktiken (2007). Det är en bra start. Eller varför helt enkelt inte läsa någon av all den litteratur Lindeborg hänvisar till?

Sedan alla de här termerna du själv hittat på, jag har lite svårt för dem. Lite för att de saknar verklighetsförankring och lite för att den som inte delar er kunskapsdiskurs har en helt annan förståelse av ord som teori och kritik. Som din slapstick om när jag tror att jag beskrivit något som ”i själva verket visar sig vara kritik” (enligt din definition):

”Här låter Charlotte förstå att jag har fel eftersom dessa inte är (är skilda från) vetenskap. Vad de inte är skilda från (dvs vad de är) anges inte och det är av just den anledningen jag skiljer mellan forskning (säger vad saker är) och kritik (säger vad saker inte är).”

Du upplever inte själv att det blir svårt att diskutera forskning med… du vet… forskare, när du själv hittat på en definition av forskning? Det är ganska väl belagt inom det alla vi andra kallar för forskning att det är av stor betydelse också att visa hur det inte har varit. Hur tror du exempelvis naturvetenskapliga experiment går till? Hur tror du man falsifierar teorier?

Sedan kommer vi till vad som förmodligen är min favoritdel i en text skriven av en antigenusivrare: delen när du menar att jag ”struntar […] helt i bildning och ondgör” mig över ditt ”manliga kön istället”.

Vänta lite jag. Va? Eh?

”Inte nog med det: Vidare så verkar Charlotte ta för givet att jag skall bete mig i enlighet med kvinnligt genus. Dvs utgå från osäkerhet ställa frågor och bygga relationer. När jag istället utgår från manligt genus, dvs ger egna förslag, letar felaktigheter och försöker fixa saker gör hon det mest stereotypt kvinnliga som hon kan göra: Kritiserar mig för mina typiskt manliga egenskaper.”

Du som är så förtjust i forskning och källor och sånt kan säkert hänvisa mig till bra forskningslitteratur där jag kan få läsa mer om hur riktiga forskare har kommit fram till att dessa egenskaper hos vuxna människor är könsspecifika, eller hur? För just nu, om du absolut vill beteckna ditt beteende med föråldrade genusfördomar så låter det mer som att du är en gnällkärring än något sorts bildat, manligt ideal. Men nej. Så länge du inte använde ditt kön att skriva med är det inte ditt kön jag kritiserar.

Inte heller är min kritik att tolka som att ”genusforskare har en från början negativ inställning till det typiskt manliga”, om inte du, Erik, vill argumentera för att kunskapsförakt är en typiskt manlig egenskap. Är det så du menar?

Så kommer vi till klassikern med de dubbla måttstockarna, när jag gör en jämförelse med hur patienter självdiagnostiserar redan innan de kommer till läkaren. Du skriver så här:

”Och här har vi de dubbla måttstockarna igen för plötsligt är det frustrerande för genusfolket när människor säger emot läkare.”

Det här är inte dubbla måttstockar. Mitt intresse för genus har ingenting att göra med mitt förakt för folk som inte lyssnar på läkare när de kommer dit för sjukvård. Därefter tar du upp hur Lukas Romson menade att överläkaren i psykiatri David Eberhard knappast är specialist på könsbyten och att Eberhard inte frågat patienterna vad de ville. Jag känner inte Lukas Romson speciellt väl, men jag vågar ändå sätta en kroppsdel på att han inte är en av dem som googlat sig fram till info och därför kritiserar när Eberhard uttalar sig om könsbyten.  Självklart finns det ”genusfolk” som kritiserar läkare, självklart finns det läkare som på rätt forum borde få kritik och uppenbart var det inte en liknelse du förstod.

Och sedan det där med att du vill underkänna mitt resonemang för att det ”bygger på argumentationsfelet Appeal to authority”. Det här gör det i princip omöjligt att diskutera med dig, Erik, för först skriker du om källor och när man ger källor så skriker du appeal to authority. För vad du missar här är att jag ÄR authority. Jag är publicerad forskare. Du skulle kunna lära dig saker av mig. Jag skulle kunna förklara vad orden betyder. Men du tycker att det är irrelevant att förstå. Som det här, när du uppmanar mig att förklara vad teori är:

”Att bara hävda vad [sic!] jag påstår  om teori är fel bekräftar bara min uppdelning där genusforskningen ägnar sig åt kritik (säger vad saker inte är). Eftersom hon inte säger något om vad teori är så kan heller inga jämförelser göras.och [sic!] eventuell hänvisning till vad teori säger om sig själv innebär man [sic!] begår argumentationsfelet cirkelresonemang.

Ok, Erik. En teori är ett tankekomplex av en eller flera hypoteser som ligger till grund för hur forskningen ska gå vidare. Teorin kan sedan ändras allteftersom man upptäcker felaktigheter i den.  Är du nöjd med den, allmänt accepterade, förklaringen på vad teori är?

Och slutligen en kort notis till Ninni: Du vet att skattebetalarna inte vill att deras pengar ska gå till våra uppsatser. För det första är vi många som inte alls arbetar på skattefinansierade medel. De flesta av oss, faktiskt. Alla av oss betalar dessutom skatt. Vi ÄR skattebetalarna precis lika mycket som du är. Och det här med Anna Lindeborgs masteruppsats, jag kan förstå att det känns oerhört frustrerande att bli föremål för forskning men eftersom du nu samtidigt skriver att du vill öppet läsa genusvetenskap kan jag inte låta bli att fundera på varför i hela friden du inte tar chansen. Du ifrågasätter till exempel att Lindeborgs uppsats skrevs inom genusvetenskapen för att man där ”saknar optimal kompetens och rätta verktyg för syftet”. Så Ninni, VAD skulle kunna ligga under genusvetenskap? Eftersom du är noga med att påpeka att du inte kritiserar hela disciplinen, vad finns det kompetens och verktyg för inom genusvetenskapen?

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lite snabbt om icke-konflikten mellan genusvetare och biologer

Det blev ju ett ganska långt inlägg igår, så det kändes som att en väldigt viktig punkt möjligen drunknade. Så här: Man kan inte ställa biologers och genusvetares resultat mot varandra för de studerar inte samma sak. Biologer som studerar skillnader mellan könen gör det utgående från biologi – de studerar kön. Genusvetare gör det utifrån social kontext – de studerar genus. Dessutom är det i princip bara på antifeministiska bloggar som det råder en stor konflikt mellan biologi och genus. Inom forskarvärlden finns inte den konflikten. Den så kallade forskning som antifeministerna (och jag använder termen som en paraplyterm för… ni vet…) ofta hänvisar till är evolutionspsykologin som i sin tur är en långt ifrån fullt accepterad vetenskapsgren som inte har särskilt mycket med biologi som disciplin att göra. Oftast ligger evolutionspsykologin under psykologi eller antropologi och kan bevisas med ungefär samma exakthet. Metoden är alltså betydligt mer lik sociologi än naturvetenskaper.

Många antifeminister som läser evolutionspsykologisk forskning verkar tro att ”feminister och genusvetare” har problem med de forskningsresultaten för att de är obekväma. Det finns till och med evolutionspsykologer som i sina förord hänvisar till att kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet kommer att förkasta resultaten för att de inte passar in i världsuppfattningen (såsom i boken om den naturliga våldtäkten). Mitt, och många andras, problem med evolutionspsykologi är inte att resultaten är obekväma utan att de helt enkelt inte går att bevisa. Falsifierbarheten i uttalanden om beteendemönster som täcker in all världens befolkning under tusentals år är ganska begränsad, för att uttrycka det milt. Så jag diskuterar gärna vetenskap, och filosoferar gärna över hur det kommer sig att vi beter oss på ett visst sätt, men att göra det utgående ifrån att evolutionspsykologi skulle ha högre trovärdighet än genusvetenskap är fullkomligt bisarrt.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Ignorans är en välsignelse

Dick Harrison har skrivit en kolumn på Magma om hur lite ungdomar i allmänhet och studenter i synnerhet kan i dag. Läs den. Den är bra! Harrison frågar sig också vad i hela friden ungdomarna egentligen kan, när folk menar att de nuförtiden lär sig ”andra färdigheter” istället för den traditionella kunskapen i traditionella ämnen. När man ser på studenternas kunskaper förstår jag om man blir rädd. Det var en av anledningarna till att jag flyttade från Sverige och lärarutbildningen där – kraven var skrattretande låga och vad som helst släpptes igenom. Harrison är inte heller varken den förste eller siste som varnar om dåliga kunskaper och som inte ser vad det är studenterna kan istället. Och jag tror att Harrison har fullkomligt rätt i sina två huvuddrag; studenterna värdesätter inte kunskap och det ”kritiska tänkande” studenterna utrustats med används inte för att kritiskt granska utan för att kritisera – vilket är två vitt skilda saker.

Delvis tänker jag mig att detta beror på att det i dag nästan är standard att utbilda sig i minst 12 år, alltså grundskola och gymnasium, och att väldigt många sedan går vidare till högre utbildning. Trots att de inte borde. Felet, enligt mig, är alltså att alltför många studenter som egentligen har eller skulle kunna ha ”andra färdigheter” av det praktiska slaget hamnar på åratals av teoretisk utbildning som helt enkelt inte passar dem, bara för att vårt samhälle värderar teori högre än praktik och för att de praktiska alternativen skjuts i sank.  Det tror jag är ett jätteproblem.

Sedan finns det en mer utbredd brist på respekt för andra människors kunnande, som långt ifrån begränsar sig till studenter. Kanske är det detta som är det ”kritiska tänkandet”? Igår hamnade jag i misstag inne på Genusdebatten där man för tillfället roar sig med att plocka ner genusvetenskaplig forskning i molekyler. Och jag har inte läst forskningen i fråga mer än de korta utdrag som gavs i bloggtexten. Det är således fullt möjligt att den är skit. Men de utdrag som togs upp och som man därefter ondgjorde sig över, vände och vred på, dem var det inget fel på. Det här är från bloggtexten skriven av Erik:

”Här ser vi hur de laborerar med ord. Först kunskapsförståelse, nu kunskapsdiskurs. När vi i själva verket pratat om vetenskap. Kom också ihåg att jag tidigare påpekat uppdelningen mellan det som kallas forskning och det som kallas kritik.

Det här är så invecklat att jag knappt vet vart jag ska börja. Att göra diskursanalys (vilket är vad den här forskningen, en masteruppsats, gick ut på) ÄR ganska långt att laborera med ord. Det handlar om att analysera en diskurs, alltså ett språkligt sammanhang, för sitt ämne. Det handlar om ord. Masterstudenten använder heller inte kunskapsförståelse och kunskapsdiskurs som synonymer, utan framhåller att det finns en skillnad mellan dem och att de dessutom är skilda från vetenskap. Erik har sedan själv hittat på en distinktion mellan forskning och kritik, samtidigt som han menar att ”låtsatsforskare laborerar med ord” (oh, the irony!). Så fortsätter han med att diskutera teorier:

”Det kan alltså anses bevisat att i dessa sammanhang är en teori bara något nån säger – en utsaga. Högskoleverkets egen studie använder orden synonymt. Teorier av detta slag är alltså inte förankrade i faktiska forskningsresultat, de har inget med vetenskap att göra. Dessa ”teorier” är kort och gott bara påståenden.

Här någonstans klingar Harrisons ”obildningens apologeter” ruggigt bekant. För det Erik och obehagligt många med honom gör är att fullkomligt ignorera att de inte förstår vad det handlar om. De ställer heller inte frågor för att försöka förstå, utan de tar för givet att alla andra har fel och med sällan skådad frenesi plockar de sönder varenda mening. För den som på riktigt i sitt dagliga arbete sysslar med sådant som kunskapsdiskurser, forskning, kritik och teorier är det inte så lite frustrerande. Lite som när läkare får in patienter som med hjälp av Google redan diagnostiserat sig själva. Sedan kan man sitta där och försöka förklara hur diagnosen ser ut för att man själv sett liknande sjukdomsbilder hundratals gånger och medicineringens verkan är väl belagd, men patienten vill utgå från sina egna erfarenheter, andras upplevelser av liknande tillstånd och Wikipedia. Det tycks finnas en utbredd idé om att man inte måste lita på någon bara för att den har utbildning i ämnet. Att man inte bör ta till sig vad andra säger trots att de är uppbackade av vetenskapssamfundet, att det var genom att bevisa sin kompetens som de fick sin titel. Det blir rätt tröttsamt i längden.

Jag säger inte att man alltid ska lita på auktoriteter och folk med akademiska titlar eller att man någonsin blint ska svälja vad man blir matad. Men det är det här som är skillnaden i att kunna kritiskt granska information och att vara kritisk. Det är hur man lyssnar på andra, eller kanske snarare hur man inte gör det, som får åtminstone mig att dunka huvudet i tangentbordet över världens obildning och oförstånd. Som det här, från Erik, angående vad som måste problematiseras och vad som är grundläggande fakta:

”Givetvis problematiserar vi inte biologi. Som Dr Miller visar ovan sköter biologer och genetiker den biten utmärkt på egen hand. Feministers och genusvetares motivation till att problematisera utgångsläget är inte bevis de har som styrker att könen är lika utan det faktum att feministisk teori beodrar dem att utgå från att könen är lika oavsett vilka bevis de hittar på motsatsen.”

Detta från killen som tycker att han har koll på vad teorier är, hur genusvetenskap fungerar och vad biologerna säger. Men genusvetenskap och biologi studerar inte samma saker, alla genusvetare använder inte feministisk teori, ingen vetenskaplig teori beordrar forskaren att göra någonting, biologerna själva problematiserar givetvis biologi (annars skulle deras forskningsgren inte existera) och all feministisk teori utgår inte ifrån att könen är lika. Visst, jag uppmuntrade dem att börja läsa genusvetenskaplig forskning. Men då måste man göra det utgående från vad som står i forskningen, inte vad man själv tror att det skulle stå. Och att läsa andra personers forskning (även om det ”bara” är en mastersuppsats) utgående från att hela disciplinen saknar existensberättigande, det anser jag vara själva kärnan av vad Harrison kallar kunskapsförakt. Som att ha Team Edward recensera Jacobs självbiografi. Och ungefär lika relevant.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Upp till bevis!

Vi diskuterar det ganska ofta här, det där med genusvetenskapens berättigande. Och så har Hannah skrivit så fantastiskt bra om varför genusperspektiv (som väl egentligen strikt taget inte är riktigt det samma som genusvetenskap, men ändå) är viktigt.

Det största problemet är att många verkar tro att man måste välja mellan genusvetenskap och biologi. Så är det inte. Vi påverkas både av biologiska och sociokulturella faktorer. Alla vet det. Det är inget nytt. De olika ämnena får fram olika förklaringsmodeller till varför det ser ut som det gör, men det ena utesluter inte det andra. Biologin visar oss att vi väljer partner med näsan. En viss cocktail av hormoner attraherar oss, men hur vi går tillväga för att visa att vi är attraherade är sociokulturellt betingat och avhängigt tid och rum. I dagens Sverige skulle det säkert funka för många män att skicka ett fång rosor, medan det är straffbart att klubba ner en brud och släpa med henne till en grotta. Kanske dagens svenska kvinna bjuder ut mannen på en öl? I viktorianska England hade det varit fullkomlig social katastrof. Genuppsättningen är likadan. Genusuppsättningen har förändrats.

Ändå finns det många som anser att genusvetenskap är förkastligt och under inga omständigheter kan klassas som riktig vetenskap.

Därför vill jag nu utmana dem som är kritiska: Läs genusvetenskapliga texter och se vad de faktiskt säger! Var finns det där mansföraktet i den genusvetenskapliga forskningen? Hur ser egentligen genusvetenskapliga teorier ut? Finns det bra genusvetenskaplig forskning? Varför är den bra, och vad är inte så lyckat?

Osäker på vad som är forskningslitteratur? Här finns instruktioner!

Historikerns historier · Kulturkrockar

Biologi, genusvetenskap och deras användning

Jag är en väldigt stark förespråkare av öppen vetenskap; det vetande som skapas vid universiteten tillhör alla och ska komma befolkningen till godo. Men när det gäller biologi och genusvetenskap, två discipliner som ofta ställs mot varandra, behövs det mycket större respekt för vad vetenskap är för att resultaten ska komma befolkningen till godo på ett konstruktivt sätt.

Först och främst: Vetenskap är inte sanning! Forskare letar inte efter sanningen utan efter förklaringsmodeller, tendenser, strukturer, trender, tecken och rön. Alla forskare vet att det är andra forskares uppgift att så noggrant som möjligt gå igenom, ompröva, dissekera och diskutera resultaten. Det är en del av den vetenskapliga processen.

För det andra: Seriösa biologer, psykologer och genusvetare förstår att det ena inte utesluter det andra och vet att vi påverkas av både arv och miljö. Däremot kan man inte kräva av genusvetarna att de ska veta allt som händer inom det biologiska fältet för ny kunskap utvecklas så snabbt att det är nästintill omöjligt att hålla sig ajour med de senaste resultaten från två så skilda discipliner. Genusvetarnas uppgift är inte heller att ta ställning till om biologiska orsaker kan ligga i grunden för hur samhället ser på manlighet och kvinnlighet utan att se hur dessa tar sig uttryck i uppfattningar, normer och strukturer. Det är inte samma sak som att bortse från biologi, men det kan jämföras med Pinkers bok om våldet genom historien: folk i hans egen disciplin (psykologi) accepterar hans resultat medan historikerna totalsågar hans metoder. Metod, teoribildning och tillvägagångssätt – allt det där som kännetecknar vetenskap – är bundet till disciplin.

För det tredje: Genusvetenskapens resultat har länge fått dominera hur man ser på män och kvinnor. Det är mycket problematiskt, så tillvida att genusvetenskapen precis som all annan vetenskap inte tar fram sanningar. Det betyder att delar av genusvetenskapen – grundteserna exempelvis om manlighet, kvinnlighet och normer – kan vara mycket användbara men att begrepp som patriarkatet och kvinnlig underordning – begrepp som beskriver större strukturer och inte enskilda fall – inte utan vidare kan appliceras på dagens samhälle.

Som avslutning vill jag ge ett exempel som engagerat både neuropsykologer och genusvetare: barns leksaker. Professor Melissa Hines är en av dem som arbetat med projekt där man konstaterat att pojkar av biologiska orsaker tycker om att leka med bilar och att flickor av biologiska orsaker tycker om att leka med dockor. Genusvetenskapen talar å andra sidan om socialisering vad gäller val av leksaker. Här är det oerhört viktigt att se att det ena inte utesluter det andra! Det kan finnas biologiska grundpreferenser som förstärks genom socialisering, likväl som det kan finnas biologiska grundpreferenser som blir kvävda av socialisering. Så vad kan vi använda den kunskapen till? I kontexten ”vi vill ha jämställdhet”: massor. För jämställdheten handlar om att se varje individ, utan möjliga biologiska förtecken, utan möjliga genusstrukturer. Att se alla för den som de är. Det betyder att varken biologi eller genusstereotyper ska få stå i vägen för någons vilja att förverkliga sig själv, trots att vi vet att båda kommer att bidra till att skapa individen.

Historikerns historier

Varför genushistoria?

I en diskussion med personer som är kritiska mot genusvetenskapen gled vi över till varför genushistoria skulle vara ett berättigat ämne värt skattepengar. Jag tänkte nu försöka besvara en del av den kritik som framfördes.

Ett av de starkaste argumenten verkar vara att det där med att skriva kvinnornas historia är ungefär lika intelligensbefriat som kvotering in i bolagsstyrelser. Kvinnor som inte av egen kraft gjort sig förtjänta av utmärkningar ska inte ha några. Jag är också emot kvotering av kvinnor, men genushistoria är långt ifrån en kvotering av kvinnor utan en effekt av den nya tidens historieskrivning där fokus skiftat från det stora narrativet där man genom kungar och krig beskriver en enskild nations historia till försök att återberätta forna tiders verkligheter objektivt. Vill man förstå hur livet tedde sig i Sverige på 1500-talet är kvinnornas liv en lika naturlig del som männens, och relationen dem emellan det viktigaste objektet för genushistorikern. Det handlar alltså inte om att förneka att Gustav Vasa var den enskilt mest betydelsefulla personen i 1500-talets narrativ utan om att dels beskriva hur alla som inte var Gustav Vasa hade det, dels att förstå vilka samhällsprocesser som ledde till att Gustav Vasa kunde få den betydelse han fick.

Ett annat argument för att genushistoria skulle vara irrelevant är att genus egentligen bara är feministisk ideologisk propaganda. Det är allmänt vedertaget i dagens värld att vi som människor påverkas av både arv och miljö. En del av den påverkan miljön har är genom hur vi socialiseras in i vårt genus, men också exempelvis i vår klass. Jag får ofta höra att genusvetare skiter i det där med biologin och även om det säkert finns genusvetare som inte tar biologin på tillräckligt stort allvar (skräckexempel erbjöds i Hjernevask) är det inte genusvetarnas främsta syfte att identifiera biologiska effekter – även om det förstås till viss del måste vara en bieffekt av att man identifierar genus. För en genushistoriker som betraktar det samhälle som fanns för 500 år sedan är det nästintill omöjligt att med säkerhet urskilja biologiska aspekter, främst för att klass och genus i mycket högre grad än biologi formade samhället.

Ibland kommer det också fram protester om att genushistoria är historieförvanskning med enda syfte att skriva en snyfthistoria om hur jobbigt kvinnor har haft det för att berättiga att kvinnorna nu hämnas på männen. Förutom att det är väldigt cyniskt sysslar dagens historiker aldrig med att värdera tidigare samhällen, utan med att beskriva. När man sedan beskriver samhället för 500 år sedan som tydligt patriarkaliskt och med begränsade rättigheter för kvinnor är det inte för att rättfärdiga en kollektiv bestraffning av dagens män utan för att det är egenheter i samhället man helt enkelt inte kommer ifrån. Samtidigt gäller det för historikern att bibehålla ett öppet sinne för vad källorna berättar och inte söka bekräftelse på en viss tes utan att redogöra för möjliga detaljer som pekar åt ett annat håll. Min fantastiske Handledare B sa en gång att det handlar inte om att ha rätt, utan om att vara vetenskaplig. Det betyder att man har en skyldighet att redovisa för alla tänkbara läsningar av sitt källmaterial och med hjälp av tidigare forskning komma fram till den mest troliga tolkningen. Att kvinnor i historisk tid varit underordnade män råder det inget tvivel om. Jag har fått höra att trots att en del kvinnor möjligen var underordnade män fanns det också män som var underordnade kvinnor. Det är helt självklart, men om vi säger så här: det fanns betydligt fler saker en man fick göra utan tillåtelse från en kvinna än tvärtom. Faktum är att på 1600-talet betraktades kvinnan (som varelse, oavsett klass) som av så klent förstånd att hon inte tillåts sköta sina egna juridiska angelägenheter. Liknande tankar om män (som varelse) fanns inte. Till och med fattiga bönder hade om de var män juridiska rättigheter som adelsmän enligt lagen inte fick kränka. Och återigen: det här är inte att skuldbelägga och ingenting som dagens män ska lida för men det är en del av historien som knappast går att tolka på annat sätt. Däremot är det uppenbart när man studerar mikrohistoria (alltså exempelvis en enskild släkt, en by eller en kort tidsperiod) att kvinnor hade rättigheter och utnyttjade dem. Kvinnor var på intet sätt värnlösa små varelser fångade i en patriarkalisk tyranni.

Jag har också väldigt ofta fått höra att kvinnor helt enkelt inte borde ha plats i historieböckerna för att de inte har presterat någonting och att tidigare historieskrivning inte är mansdominerad utan bara anpassad till vem som var betydelsefull och att dessa råkat vara män. Det är just en sådan här bild av världen som gör att genusvetenskapen behövs. Om man på riktigt upplever att kvinnor inte presterat något värt att nämna för eftervärlden under de senaste 1000 åren borde den naturliga frågan vara: varför? Varför upplevs fortfarande inte allt det kvinnor gjort som viktigt för att det inte är politik eller krig? Och varför är alla kvinnor som levt och verkat före oss osynliga? Jag fick höra att de inte ska lyftas fram bara för att de är kvinnor, men lika viktigt är att de inte ska gömmas undan bara för att de är kvinnor. Kvinnor under århundradenas lopp har inte fortsatt vara hemmafruar, heltidsmödrar och oskolade för att de på grund av biologi skulle ha varit olämpliga som härförare, politiker och lärda utan för att den delen av världen under hundratals år varit stängd för dem. Att ge dessa kvinnor en plats i historieböckerna är inte att kvotera utan att komplettera. Historien om hemmet, om barndomen, om lokalförsörjning, om äktenskapet (den kanske enskilt mest betydelsefulla ekonomiska faktorn i förfluten tid), om uppfostran, om socialisering, om gräsrotsnivån – allt det borde vara en del av det stora narrativet: inte för att det rör kvinnor utan för att berättelsen och framförallt förklaringarna blir lidande utan. Inte heller handlar det om att skapa upprättelse för kvinnor utan om att förstå hur social- och kulturhistoria har format samhället i minst lika hög grad som politik och krig.

Och jag kan knappast skriva om det här ämnet utan beröra sexuell makt. Det hävdas nämligen ganska utbrett att kvinnor hade sexuell makt och därför kunde påverka männen nästan hur de ville. I samband med detta hävdas också att kvinnor – huvudsakligen för att de inte behövde dra i krig – hade det ganska bekvämt och att samhället var anpassat efter kvinnornas behov. Först och främst vill jag passa på att påpeka att det är just sådana här frågor som genushistorikerna kan reda ut. Sedan vill jag också säga att sexuell makt är mycket relativ. Visst kunde vissa kvinnor säkert påverka männen runt omkring dem med sexuell makt, men makt som inte är lagstadgad eller skyddad av normer är oerhört begränsad och otillförlitlig. I ett samhälle där exempelvis våldtäkt inom äktenskapet var lagligt, där kvinnors sexualitet var starkt begränsad av samhällets normer om dygdighet och där män inte straffades för utomäktenskapligt umgänge (om inte partnern var gift, man eller ett djur) kan den sexuella makten rimligen inte ha varit ett särskilt betydelsefullt vapen i kvinnors vardagsliv. Kvinnor i allmänhet hade det knappast mer bekvämt än män i allmänhet och om man vill hävda att samhället var anpassat efter kvinnornas behov bör man noga definiera ”behov”. Det verkar som om man tyr sig till biologin och menar att eftersom kvinnornas främsta uppgift och behov som biologisk varelse var att reproducera och sedan skydda sin avkomma var samhället anpassat till detta. Det enda jag kan komma på som stöder den här teorin är att kvinnor enligt medeltida lag inte kunde bli bannlysta, men i praktiken frångick man glatt denna regel. I själva verket var det inte kvinnans rätt till avkomman utan mannens rätt till avkomman som skyddades. En mor blev exempelvis inte automatiskt ansvarig för sina barn om fadern dog.

Ytterligare en protest mot genushistoria rörde att om jag vill sitta och läsa 500 år gamla brev får jag göra det som hobby, inte på skattepengar. Egentligen rör väl den protesten inte bara genushistoriker utan alla historiker. Jag har, om jag får säga det själv, en ganska gedigen utbildning för att göra just det jag gör och en färdig historiker har allra minst åtta års universitetsstudier bakom sig (ofta betydligt fler). Som jämförelse kan nämnas att en läkarutbildning är 5,5 år lång. Förvisso kan man hävda att det historikerna lär sig inte är särskilt viktigt men personligen tycker jag att det är tryggt att det finns en så bred och så gedigen utbildning av dem som ska hjälpa till att förklara allas vårt förflutna. För i grund och botten handlar det om att det förflutna tillhör oss alla, och att den kunskap de 500 år gamla breven jag nu läser kan ge vår nutid ska komma alla till godo. Att skattepengar bidrar till finansiering möjliggör att alla de som är intresserade av det förflutna har rätt att få veta mer utan att själv spendera de tiotals år i mörka arkiv som det tar att leta reda på kunskapen, eller förväntas skaffa sig de år på universitetet det tar att lära sig tolka den.

För att avsluta vill jag citera Michelle Rosaldo som 1980 skrev:

”We must begin […] to ask just how it comes about – in a world where people of both sexes make choices that count – that men come to be seen as the creators of collective good and the preeminent force […]”