Vardagslivet

Jag ska skriva min avhandling i form av en sonat.

I dag kände mig för första gången som en av de riktiga stofilerna vid universitet. Ett CFP (Call For Papers) om feministiskt skrivande och skapande kom ut och eftersom jag gillar feministiskt skrivande och skapande tittade jag igenom det för att jag a) kanske skulle vilja skicka in ett paper eller åtminstone b) komma och lyssna.

Och så vill man uppmuntra nya vägar och nya former och det är ju bra men när ett alternativ var att presentera i form av en raplåt så sätter hela mitt konservativa tant-self i hälarna och tvärvägrar. Här spenderar man hela dagarna med att försöka övertyga folk om hur mainstream genusforskning är – hur seriöst vi sysslar med vetenskap – och så uppmuntras man att rappa sitt konferensbidrag.

win_20170220_17_45_10_pro

Jo. Jag kan se massor med positiva saker också. Tanken med konferensen är att man ska utmana vårt sätt att tänka på vetenskapliga presentationer och fundera över när feministisk vetenskap blir en feministisk handling. Men ibland blir jag bara så trött på att allt det som är normbrytande måste vara så in i helvete normbrytande. Man kan inte nöja sig med att liksom luckra upp förlegade föreställningar – man måste ta till högtryckstvätten och blåsa hela skiten åt fanders.

Varsågoda, anitgenusmuppar. Feministerna rappar sina forskningsresultat.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

När hela världen blir mansplainad – en how-to

Det enda bra med Trump är att det ger mig en viss tillfredsställelse att se alla dessa män som mansplainat, hånat och lilla-flickat mig och andra som mig bli behandlade likadant. Välkomna till vår värld! Det är så här det känns att vara kvinna och genusforskare!

Den sortens flagranta förakt för forskning som Trump och hans minions driver sin politik på är detsamma som de allra flesta av oss genusforskare (eller den som är intresserad av genusfrågor) konstant möts av. Vi har sett allt det här förr. Jag vill ta några exempel från ett av Trumps senaste utbrott, angående att en domare har bedömt att Trumps inreseförbud strider mot landets lagar och därför (tillfälligt) hävt det i väntan på vidare utredningar.

1: Använd citationstecken felaktigt

trump1

Det är inte en ”so-called judge” som har hävt beslutet. Det är en de facto domare. Precis som att det inte heter genus(o)vetenskap, genus”vetenskap” eller genus”forskning”. Genusvetenskap är ett allmänt accepterat forskningsfält oavsett vad några jeppar tycker om det. Och domaren är en domare oavsett vad Trump tycker om det. Åtminstone ett tag till. Att med hjälp av ”…” eller varianter av so-called försöka undergräva auktoriteten hos den auktoritet som uttalat sig inom sin expertis är klassiskt vid det här laget.

2: Skifta fokus till något för sakfrågan irrelevant

trump2

Klumpa ihop människor och säg att de borde göra något annat än vad de gör så att de ska förstå att vad de yrkeskunniga hävdar är vedertagna fakta inte kan stämma. Det här används ofta till exempel för att bevisa att det inte finns patriarkat i dag. ”Varför fokuserar inte feminister på Saudi-Arabien istället där det faktiskt finns riktiga problem?” Nu är säkert ”the lawyers” en mer homogen grupp än ”feminister” men de allra flesta advokaterna i USA är högst sannolikt fortfarande rätt upptagna av sina jobb med juridiska frågor och har viktigare saker för sig än att se över ett beslut någon helt utomstående tycker att de borde ta ställning till.

Lite så känner jag när jag beskriver det historiska Sveriges patriarkat och någon försöker motbevisa min forskning genom att tala om muslimska män. Jag har ganska bra koll på vilka faktorer som kan tänkas vara relevanta för mina slutsatser, och varken Saudi-Arabien, muslimska män eller ens rabiata feminister har ens lite med dem att göra.

3: Dra egna slutsatser och var inte rädd för att de saknar verklighetsförankring

trump3

Det är domarnas jobb att kontrollera huruvida saker och ting stämmer överens med de lagar som alla i landet måste följa. Att lagarna följs och att de som har expertis i juridiska frågor faktiskt är de som avgör juridiska frågor känns inte direkt som en systemkollaps. Följden av att lagarna upprätthålls är inte heller att precis vem som helst får komma in i USA nu heller. Ingen, alltså INGEN, har föreslagit att gränskontrollerna ska slopas helt.

Jämför det här med hur mycket det skriks över att genusvetare får ekonomiska anslag från till exempel staten eller företag för att undersöka någonting som staten eller företag anser värt att undersöka och internet fylls av antifeministtroll som skriker manshat. Som diskussionerna om ”genusplogning”. Eller krocktest med genusaspekt för att kompensera för mäns och kvinnors skilda fysik. Eller lönegap. Så fort forskning visar att kvinnor blir förfördelade på något som helst sätt tar det hus i helvete och istället för att läsa resultaten som att kvinnor blir förfördelade så läser man dem som att feminister hatar män och att forskningen förstör landet.

trumpet

4: Lägg ansvaret för alla möjliga framtida hemskheter på dem

trump4

Berätta över deras små huvuden för alla som vill lyssna och fler att det nu finns en ny hotbild bara för att de inte lyssnat på den Store Vite Mannen som vet allting bäst. (Disclaimer: vid det här laget har jag läst igenom tillräckligt många hatiska tweet mot genusvetenskap för att vara arg.) Jag tänker av principskäl inte länka eller återge det som sägs om feminister, eller ”blomhattstanter” som det gärna kallas här i Finland, angående vad som väntas bli resultatet av genusforskning men det har ganska mycket med ökade våldtäkter att göra. På grund av forskning. På grund av att vi arbetar med att ta fram fakta. Om bland annat våldtäkter.

Så hur känns det, ärade naturvetar-skeptiker-vet-bäst-män, nu? När Trump lägger ner klimatforskningen för att den är humbug? När administrationen presenterar alternativa matematiska och statistiska fakta? När er vetenskap underkänns bara för att någon inte tycker att det är vetenskap?

Aiheeseen liittyvä kuva

Nyhetsplock

Allt har inte två likvärdiga perspektiv. Och särskilt inte fakta.

Med tanke på vad som hände i USA när den nye pressekreteraren höll sin första briefing känner jag egentligen att det jag skulle vilja göra är att skriva ett försvarstal till media. Det går inte ens att mäta betydelsen av att journalister fortsätter sitt livsviktiga arbete just nu. Det är journalisterna som kommer att rädda oss, om det alls är möjligt.

Se gärna de här knappa tre minuterna där professor Robert Reich förlarar hur Trump försöker kontrollera media. Den som vill förlora nattsömn får gärna i sitt stilla sinne jämföra det med hur till exempel Sverigedemokraterna eller Sannfinländarna beskriver media.

Den som är lite hardcore kan här få drygt 13 minuter istället.

För att tillhöra media just nu lär ju vara rätt kämpigt. Många journalister får nog skit från alla håll. Alternativ-allt-högern totalsågar ju vad helst media säger om de inte fått skriva det själva, och många av oss på den helt motsatta sidan är inte särskilt imponerade över hur media tar sitt ansvar i rapporteringarna.

Och.. tja… Det är väl lite där jag är i dag. Mest skulle jag vilja skriva om hur media verkligen försöker visa flera olika vinklar och att det i teorin är jättebra. Problemet är bara att allt inte har två, likvärdiga, faktabaserade vinklar. Rapporteringen om vaccin eller den globala uppvärmningen till exempel, som ofta ackompanjeras av allmänhetens åsikter om vaccins effekter eller existensen av den globala uppvärmningen. Vi vet att vaccin fungerar och vi vet att den globala uppvärmningen finns och är ett jätteproblem. Inget av det förändras av aldrig hur många rapporter om folks åsikter.

Så när HBL publicerar tre historieprofessorers syn på Finlands 100-årsjubileum är det väldigt problematiskt att man ger plats åt Teemu Keskisarjas mycket märkliga uttalanden, i stil med att Sverige står i tacksamhetsskuld till Finland för skyddet ”mot Ryssland i tusen år”. Det spär på den negativa bilden av svenskans plats i Finland och framförallt av finlandssvenskarnas rättigheter som fullvärdiga finländare. Dessutom är hans uttalanden direkt felaktiga, vilket jag skriver om i min kolumn. Det är i dagens läge alldeles sanslöst sorgligt. Det behövs inte alltid två disparata perspektiv på en fråga. Man kan få olika vinklar utan att dessa är motsatser. Och man kan definitivt hålla sig till grundläggande fakta och samtidigt få fram nya insikter och kontrasterande tankar.

Kuriosa: man kan också hitta historieprofessorer som inte är manliga – men vi tar väl det en annan gång.

Historikerns historier · Kulturkrockar · Nyhetsplock

Lyft inte historiska kvinnor genom att förbise nutida kvinnors insatser!

Om vi tänker oss ett café, med en driftig och mycket duglig innehavare. Hon säljer fantastiska bakverk som folk glatt smaskar i sig och hon hyllas för godsakerna hon bjuder på. Det behövs mer bakverk till folket, säger hon, och dukar upp fat efter fat samtidigt som hon leende berättar om varje tårta.

Tänk er sedan att hon inte har bakat en enda av tårtorna själv. Flera av dem har hon förvisso själv lagt upp på fatet och serverat, men de många och långa timmarna av bakning är det andra som har stått för. Kanske har hon heller inte sagt att hon gjort dem själv, kanske har det bara antytts. Ingen vet längre.

Lite så känner jag tyvärr inför Alexandra von Schwerins insats för kvinnornas historia. I nästan varje intervju med henne som görs så framstår det som att det hon gör som slottsfru på Skarhult slott när hon lyfter fram sina kvinnliga föregångar skulle vara någonting sensationellt nytt.

”På vinden fann hon till slut dagböcker, dokument och brev som kunde berätta om 500 års kvinnoliv på slottet. Det visade sig att kvinnorna haft stor makt över Skarhult. Upptäckten ledde till en välbesökt utställning om slottsfruarna.”

von Schwerin är inte först med det här och hon har inte gjort en ”upptäckt”. Tvärtom. Hela hennes insats vilar på de årtionden av kvinnohistorisk forskning som redan bedrivits. Det hon i SVTs intervju säger om tidigare århundradens slottsfruar som de facto skött slotten är precis vad till exempel min handledare Anu Lahtinen skrev i sin avhandling Anpassning, förhandling och motstånd som handlar om kvinnorna i släkten Flemming 1470-1620. Rubriken på (den senaste?) intervjun med von Schwerin är ”Hon låter kvinnorna återta sin plats i historien”.

Programmet Kvinnorna på fröken Frimans tid som skulle visa ”sanningen” om verklighetens fröken Friman som ”stod på barrikaderna i början av 1900-talet” har redan fått sig en välförtjänt åthutning. Förutom att dokumentären saknar ett klassperspektiv menar programledarnen Kattis Ahlström både att hon har lagt ner jättemycket arbete på att ta fram informationen men också att det ”nästan inte gjorts någonting på detta tidigare”.

De journalister och hobbyforskare som lyfter fram kvinnor i historien under förevändningen att det inte har gjorts tidigare förbiser fullkomligt minst 50 år av kvinnliga forskarinsatser. Josefin Rönnbäcks avhandling Politikens genusgränser: den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902-1921 har redan 12 år på nacken. Den andra stora rösträttsforskaren som inte nämndes i fröken Frimans krig är Christina Florin, vars bok Kvinnor får röst: kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse kom år 2006. Florins avhandling Kampen om katedern, som handlar om professionaliseringen av läraryrket i svenska folkskolan 1860-1906 och framförallt om hur det blev ett kvinnligt yrke kom dock redan år 1987. All respekt för att Kattis Ahlström säkert satsat massor med tid på sitt program, men Florin har varit doktor i över trettio år. Sveriges första professor i kvinnohistoria, Gunhild Kyle (som förövrigt gick bort för snart ett år sedan), gav över 70 år av sitt liv till ämnet. Jag själv gör mitt blygsamma tolfte sedan starten med en B-uppsats. När Ahlström talar om hur mycket tid det har tagit vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för hennes uppfattning av tid är helt avgjort inte från den akademiska världen.

Jag skulle kunna fortsätta i evighet med att räkna upp alla otroligt kompetenta kvinnliga forskare vars forskning har möjliggjort både Ahlströms och von Schwerins insatser för historiska kvinnors synlighet, men min poäng är egentligen enkel: Det är inte forskning  som saknas, utan skolundervisningen som släpar efter. Kvinnohistorisk forskning finns, men inte i det allmänna medvetandet. Kvinnors insatser mörkas fortfarande, och där är von Schwerin och Ahlström tyvärr själva delaktiga.

Det är fint att von Schwerin ryter till på debattsidor och använder sin position för att ge frågan om kvinnors historia mer utrymme, och det är toppen att Ahlström visar att fröken Friman inte är fiktion taget ur luften. Det behövs mer bakverk till folket, så att säga. Det är bara det att det skaver en smula när man vill visa kvinnors viktiga historia genom att samtidigt föringa nutida kvinnors insats i en hård och mansdominerad disciplin.

Disclaimer: Mycket av inspirationen till det här inlägget har kommit genom att jag i tysthet läst vad andra smarta kvinnor kommenterat – särskilt gäller det Brita Planck och Ida Östenberg – och i ett sådant här sammanhang kan jag knappast undlåta att namedroppa. Eftersom en del av det jag hör från dem och andra kommer från privata, snarare än offentliga, forum brukar jag sällan namedroppa så länge jag inte citerar eftersom jag inte vet om folk vill bli inblandade i mina sörjor. Här nämner jag dem dock eftersom de båda är fabulösa genushistoriker. Det minsta ni kan göra är att följa dem på Twitter. Observera dock att de inte på något vis kan anklagas för något som jag skriver, eller ens sägas representera samma åsikt! M’kay? M’kay.

 

Nyhetsplock

Vad den nya forskningen visar om Barbie och unga flickors självbild

På Expressens Omtalat skrevs det under rubriken ”Nya forskningen slår fast: Barbie förstör unga tjejers självbild” så här:

En ny studie, publicerad i septembernumret av tidningen Body Image, visar att tjejer får en sämre självbild genom att leka med de populära dockorna.

Studien kollade på tjejer i åldern sex till åtta år. I den ena gruppen lekte tjejerna med de traditionella Barbie dockorna, medan den andra gruppen roade sig med den lite kurvigare Tracy–dockan (inspirerad från Tracy Turnblad i filmen Hairspray).

Resultatet är kanske inte särskilt förvånande. Jämfört med tjejerna som lekt med Tracy–dockan, var gruppen som lekt med den traditionella Barbie–dockan mer missnöjda med sin egen kropp efter studien. Oavsett om dockorna varit fullt påklädda eller burit bikini när flickorna lekt med dem så blev resultatet detsamma.

Och vi gör ju så ibland att jag tittar lite forskning som det refereras till i media och rättar några påståenden här och där. Oftast så handlar det om forskning som ”bevisar” biologiska skillnader mellan män och kvinnor, men jag kunde faktiskt inte låta bli den här studien.

För i den här studien så har man samma problem som i nästan alla liknande enskilda studier, nämligen att urvalet är yttepyttelitet. Det rör sig alltså om en studie av 112 tjejer i åldern sex till åtta. Om vi fördelar det antalet jämt mellan sex år, sju år och åtta år så blir det föga övertygande 37 tjejer i varje åldersgrupp.

Det här är alltså inte på något vis ny forskning som ”slår fast” någonting. Problemet här är i vanlig ordning media som, och ursäkta om jag låter hård, inte kan rapportera om vetenskap. Jag antar att Expressens artikelförfattare har läst hela studien, men egentligen hade hen inte behövt göra mer än läsa abstraktet för att se vad studien kommer fram till:

”Playing with unrealistically thin dolls may encourage motivation for a thinner shape in young girls.”

När man läser studien står det direkt klart att det är jäkla synd att det ska rapporteras med braskande, felaktiga rubriker för studien i sig är mycket läsvärd. Se till exempel på det här från introduktionen (jag har tagit bort referenserna för att göra det mer lättläst):

”The media is a transmitter of the sociocultural thin body ideal that exposes women and young girls to images of extremely thin figures, a look that is unattainable for the average woman. The average female body portrayed in the media is between 13% and 19% below the expected weight for women. The achievement of this socially accepted body type is associated with happiness and acceptance. However, when the ideal body shape cannot be attained, dissatisfaction with one’s own body may be the result.”

De skriver också om farorna med att inte vara nöjd med sin kropp, om hur barn som är överviktiga stigmatiseras och hur unga flickor i tidig ålder internaliserar det omöjligt smala idealet. Angående deras metod skriver de så här:

”The BES contains statements related to happiness about appearance, aspirations to be thinner, and comfort in one’s skin. For example, “I like what I see when I look in the mirror,” “I wish I were thinner,” and “I think I have a good body.” The interviewer read 20 statements, and in response to each statement, the participants circled “yes” or “no” depending on whether or not she agreed with the statement. Participants circled their answers on laminated papers. This test was administered after doll exposure.”

Hur missnöjda flickorna i studien sedan var med sina kroppar räknades också ut med hjälp av att barnen fick peka ut hur de tyckte att de såg ut av en uppsättning silhoutter från väldigt smal till väldigt överviktig. Därefter frågade man hur de skulle vilja se ut och jämförde hur långt ifrån varandra de här figurerna var. Det här gjordes både före och efter tre minuters lektid med en specifik docka. Frågetestet som visade att flickor som lekte med Barbie hade lägre självkänsla gjordes dock bara efter lekstunden:

”Girls who played with Barbie™ had lower body self-esteem than girls who played with fuller figured Tracy™ dolls. Because we did not measure body self-esteem before and after doll exposure, we cannot rule out the possibility that girls randomized to the Barbie™ conditions had lower body self-esteem at the start of the experiment.”

Såatteh.

Jag kan erkänna att jag är rätt tveksam. Jag har ju själv en åttaårig flicka som gärna leker med Barbie och för det första skulle hon säkert inte förstå vitsen med de där frågorna och för det andra är jag helt övertygad om att man måste göra djupare studier för att på allvar förstå hur Barbie påverkar. Faktorer som torde vara relevanta är ju till exempel hur mycket barnet leker med Barbie hemma och framförallt föräldrarnas inställning till dockan.

Summa summarum är att den här studien i sig inte egentligen visar särskilt mycket alls. Det finns, tycker jag, alltför många saker kvar att utreda och framförallt är urvalet av deltagare på tok för litet.

Men, nota bene! Det här är inte den första studien i sitt slag och även om den inte kan slå fast någonting så är den en del av ett stort pussel som utan tvekan visar att alla de omöjligt smala kvinnokroppar som små flickor exponeras för påverkar deras självkänsla och hur nöjda de är med sina egna kroppar. Vilka dockor de leker med är en del av det här stora pusslet, men kan inte i sig själv sägas vara vad som förstör unga flickors självbild.

Om lekar med Barbie vore så fasansfullt farligt att det allena kunde förstöra en ung flickas självbild vill jag inte ens veta vad som händer med dem som hellre leker med My Little Pony…

Eller jo. Det vill jag. För satans vad mycket coolt det finns!

Kuvahaun tulos haulle my little pony cosplay

Kuvahaun tulos haulle my little pony cosplay

Nyhetsplock

Nej, kvinnor står inte för 50 % av näthatet mot andra kvinnor

Så det har kommit en undersökning från den brittiska tankesmedjan Demos. I svensk media sägs undersökningen visa att ”[k]vinnor utsätts för lika mycket näthat från andra kvinnor som från män”.

Det är inte ens i närheten av sant.

Eftersom jag inte vet exakt hur Demos algoritmer ser ut, och med största sannolikhet inte skulle förstå det ens om någon försökte förklara så tänkte jag inte säga så mycket om det. Mer än, förstås, att det alltid finns osäkerhetsfaktorer när man låter datorer sortera ut forskningsunderlag baserat på vad datorerna tror att en användare har för kön. Som framgår av mitt inte alltigenom kunniga sätt att använda begreppet ”dator” är det bäst att vi går vidare.

För det finns massor mer att påpeka.

Det allra viktigaste är att forskningsgruppen valt ut ”slut” och ”whore” som de ord de ville undersöka. Vad undersökningen alltså visar är att kvinnor och män i ungefär lika stor utsträckning kallar kvinnor för slampa och hora. Det är egentligen varken nytt eller specifikt för nätet.

Tidigare undersökningar har visat att just den sortens språk, som syftar till att kontrollera kvinnors sexualitet, är någonting som särskilt unga kvinnor använder mot varandra. Kvinnor markerar, upprätthåller och slåss för sin status i strikta hierarkier bland kvinnor – men i samspel med män – med hor-diskurs. Och kvinnor gör det dessutom inte bara online, utan face to face också, och ratar kvinnor som anses promiskuösa.

Kalla kvinnor för horor och slampor är alltså något som både män och kvinnor gör som en del i den månghundraåriga traditionen att kontrollera kvinnors sexualitet.

Och vi ska nu ingalunda avfärda den här studien bara för att den inte visar vad media påstår att den visar. Det viktigaste som studien tar upp är nämligen att det är kvinnor på mottagarsidan. Vi ska heller inte glömma att män fortfarande utgör hälften av sändarna. Man hade lika gärna kunnat slå upp rubriken så här:

”Män skickar 5000 aggressiva tweets till kvinnor på bara tre veckor”

eller

”6500 kvinnliga Twittrare slutshamade”

Det mest allvarliga är att kvinnor systematiskt tystas, även online. Att kvinnor själva ibland hjälper till att tysta andra kvinnor är inte en förmildrande omständighet.

Vad gäller trakasserier online finns det alltså ingenting i den här studien som skulle omkullkasta vad vi tidigare vetat om trakasseriernas natur, det vill säga att det huvudsakligen är manliga sändare* och kvinnliga mottagare** och att trakasserierna kvinnor utsätts för är en del av real life trakasserier. Det handlar inte bara slutshaming på Twitter, utan om fenomen som stalking, revenge porn, trafficking, våldtäkter, våld i nära relationer och så vidare ad nauseam.

* Vi vet väldigt lite om vilka förövarna är. I de fall förövarna är kända är det främst män.

** När det gäller glåpord är män mer utsatta än kvinnor online, men denna form av trakasserier är betydligt mildare. Lite som när man jämför det våld i nära relationer som kvinnor och män utsätts för.

Nyhetsplock

Forskning och feministiska glaciärer

Jag blev inpingad på en tråd som ifrågasatte kvalitén på en postmodernistisk, feministisk studie om glaciärer. Och innan ni sätter kaffet i vrångstrupen och undrar vart världen egentligen är på väg nu igen så vill jag bara säga att det inte alls är så illa som det låter.

Det ska väl erkännas från början att jag inte kan särskilt mycket om glaciärer. Eller alltså. Jag vet ingenting om glaciärer. Jag vet betydligt mer om postmodern feministisk forskning än glaciärer. Lyckligtvis tror jag att det är den bästa kombinationen för att förklara vad den här studien går ut på. Den är alltså riktigt välskriven och egentligen inte så där fasansfullt svår om man bara vill förstå.

Vad författarna börjar med att klargöra är att man kan studera glaciärer som fenomen genom att studera hur glaciärer har studerats tidigare. Till exempel används det ofta ett liknande språk som när talar om utrotningshotade arter. De menar också, med stöd av massor av tidigare forskning, att glaciärer trots att de finns i periferin av den bebodda världen är centrala för oss alla – dels eftersom de påverkar klimatet (och påverkas av klimatet) men dels för att politik, kunskap och samhälle smälter (pun intended) samman där.

Vad författarna sedan gjorde var att analysera forskningslitteratur om relationen mellan människa och is och kom fram till en teoretisk bas för feministisk glaciologi. De gör alltså en sorts metastudie av glaciologi för att komma fram till hur kunskap om glaciärer har skapats – vad som blir auktoritativa slutsatser. Vet vi inte det kan vi ju inte heller avgöra kunskapens relevans. Det är typ som ett gigantiskt källkritikprojekt.

Sedan skriver de så här:

”Most existing glaciological research – and hence discourse and discussions about cryospheric change – stems from information produced by men, about men, with manly characteristics, and within masculinist discourses. These characteristics apply to scientific disciplines beyond glaciology; there is an explicit need to uncover the role of women in the history of science and technology, while also exposing processes for excluding women from science and technology (Phillips and Phillips, 2010; Domosh, 1991; Rose, 1993). Harding (2009) explains that the absence of women in science critically shapes ‘the selection of scientific problems, hypotheses to be tested, what constituted relevant data to be collected, how it was collected and interpreted, the dissemination and consequences of the results of research, and who was credited with the scientific and technological work’ (Harding, 2009: 408).”

Vi vet att betydligt fler kvinnor än vad det verkar har forskat och är aktiva forskare och vi vet också att den skenbara frånvaron av kvinnliga forskare påverkar skapandet av kunskap i folks allmänna vetande.

För att ta ett exempel som ligger nära till hands: Alla vi som forskar om kvinnors historia vet att det finns massor av kvinnor som gjort viktiga saker och att dessa systematisk sorterats bort. Vi vet också att det påverkar det allmänna historiemedvetandet (vilket tar sig uttryck i att folk tror att det är historieförvanskning att berätta om den halvan av befolkningen vars historia saknats) samt att den systematiska bortsorteringen har väldigt mycket att göra med att män har skrivit historia om och för män.

Det samma gäller alltså tydligen glaciärer.

Och nu går folk alldeles bat shit crazy och bah ”MÄH DÄ Ä JU NATURVETENSKAP OCH INGET GENUSFLUM SÅ DET KAN INTE FINNAS BIAS”. Ledsen att vara den som säger det, men det finns massor av manligt bias inom naturvetenskapen. Se bara på statistiken i anslagen för medicinsk forskning – män får mer anslag och det forskas mer på män.

Nu borde det stå klart för alla hur författarnas utgångspunkt är relevant och viktig.

Deras slutsats då? Den är att vi måste inkludera fler perspektiv när vi talar om glaciärer om vi någonsin ska kunna hitta en lösning på klimatförändringen. Till exempel: ta hänsyn till de folk som lever nära glaciärerna och ta tillvara på deras kunskap. Den kunskapen är det ofta äldre kvinnor som sitter på och för våra västerländska öron kan det låta som en låda full av humbug eftersom det handlar om väldigt konkreta upplevelser av is. Men den kunskapen ger oss en mer komplett bild av vad glaciärer är och hur de fungerar.

Och för den som fortfarande i det här skedet tycker att vi inte behöver bry oss om några kloka gummor eftersom vi kan lösa glaciärernas problem med Riktig Vetenskap: så kallad Riktig Vetenskap har ett grovt manligt bias och är inte opartisk. Jag kan liksom inte säga det nog tydligt för det verkar vara väldigt svårt för somliga att förstå. Vilket i sig, förresten, är en effekt av den generella övertron på manliga auktoriteter. Lägg av med det. Ok?

Dessutom har forskningen ganska tydligt visat att den globala uppvärmningen är ett faktum och ungefär vad vi ska göra för att rädda glaciärerna. För att förstå hur det ska implementeras i praktiken måste vi gå bortom den traditionella manliga glaciologin. Det är vad författarna kommer fram till i ett nötskal.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Skeptikermännen och det rationella tänkandet

Jag läser rätt mycket inne på föreningen Vetenskap och Folkbildnings facebook. Det är, tycker jag, ett av de bästa ställena att få blandad information om nya rön och gamla myter. Dessutom är det hårt modererat och därför fler som vågar ge sig in i diskussionerna.

Men det finns ämnen som är… svårdiskuterade även inne på VoF – till exempel genus. Jag tror att det beror på en mängd olika orsaker och innan jag går in på de orsakerna skulle jag vilja påpeka att VoFs Facebook inte är detsamma som själva föreningen. Man behöver alltså inte vara föreningsmedlem för att komma med och diskutera. Ja, och så vill jag också säga att de orsaker jag ser är sammanflätade – det går knappast att tillskriva diskussionsproblematiken bara en orsak.

Ok. Here we go.

Män är rejält överrepresenterade. Kvinnor är därför liksom en smula oddballs redan genom sin blotta existens och ämnen som verkar ”kvinnliga” är därför också avvikande.

Det finns starka tendenser att se ”experten” eller ”auktoriteten” som en man (statistik över vem som anlitas som expert i media talar sitt tydliga språk). Det är flest kvinnor som sysslar med genusforskning och det är flest kvinnor inne på diskussionsforumen som har studerat genus och därför så att säga försvarar det. Det här får effekten att det inte finns trovärdiga (läs: manliga) röster som styrker genusforskningens resultat – det får ett skimmer av kvinnlig hobby och åsikt över sig.

Man kan heller nästan inte diskutera genus utan att någon påpekar hur det har förekommit oegentligheter inom genusvetenskaplig forskning. Och jag förnekar inte att det skulle ha förekommit men faktum kvarstår att oegentligheter inte är någonting som genusforskning dras med i större utsträckning än några som helst andra discipliner. Dessutom verkar det bara vara när det gäller genus som vilken forskning som helst av lite sämre kvalisort kan få underkänna allt. Det vill säga, det finns ingen som vill förkasta Pythagoras sats för att nån typ fuskade på sitt matteprov men en enda genusvetar-whatever med oriktiga resultat och folk blir helt ”vad var det vi sa det finns inget genus?!”.

Jag tror också att det har att göra med att många i skeptikerrörelsen när en förkärlek för naturvetenskaper och ogillar allt som inte går att verifiera med siffror. Humanistisk forskning, där genusvetenskap ingår, fungerar sällan så. Men även i de fall genusvetare kan backa upp sina resultat med statistik finns det någonting i själva resultaten som utlöser skepticism. Hur jag än vrider och vänder på det så tror jag (och jag säger att jag tror, men det är också vad forskningen indikerar) att det handlar om den manliga normen och ett manligt privilegium. När genusvetenskapen visar upp resultat som antyder att kvinnor löper högre risk att utsättas för näthat, känner sig otrygga i stadsmiljöer, har sämre lön, sämre förutsättningar att utöva sport eller mindre fritid så har män tre alternativ.

1: Inse att det enda sättet att nå jämställdhet är att ge ifrån sig lite av sina privilegier.
2: Tycka att det är ok att det inte är jämställt, att kvinnor är otrygga, får sämre lön och utsätts för misogyni.
3: Underkänna forskningens premisser.

Skeptikermän tenderar till att gräva ner sig i nummer 3. Man ifrågasätter allt som skulle kunna finnas att ifrågasätta och mer därtill.

För i all forskning finns det aspekter att ifrågasätta. Det är lite tjusningen med forskning också. Men det finns en gräns när man sitter och plockar isär argument bara för att man inte vill behöva förhålla sig till resultaten. Att förhålla sig till resultaten är obekvämt – att dissekera forskning är kul.

Dessutom tror jag, baserat helt på anekdotisk bevisföring och alltför många år av historiska studier, att många män undermedvetet håller kvar i 1800-talets tanke om den rationelle mannen och den känslostyrda kvinnan. När jag hänvisar till forskning får jag till exempel ibland höra att jag använder känsloargument(?!) och det är långtifrån ovanligt att jag blir ombedd att ”lugna ner” mig eller ”försöka tänka lite logiskt nu”. Många akademiska kvinnor jag känner berättar om samma sorts bemötande (för fler exempel se den underbara Tumblrn Academic Men Explain Things to Me). Jag säger inte att alla män gör det (nej då, inte all män) men det är tillräckligt många för att det ska bli ett mönster. Samtidigt som mönstret lyser som en neonskylt i öknen för många av oss kvinnor verkar även de män som inte nödvändigtvis deltar i det likväl understöda det genom att inte se och aktivt motverka.

Därför tror jag också att skeptikermän är extra svåra att handskas med. De ser sig själva som öppna, logiska och rationella men verkar totalt blinda för sin egen position och hur den är könad.

Och medan jag sitter och plitar på det här blogginlägget svarar en man på vad jag har skrivit om patriarkat inne på VoF:s Facebook-sida. Han skriver så här:

vofProblemet är alltså att han har en egentillverkad definition av begreppet ”patriarkat”, vilket jag vid upprepade tillfällen försökt berätta. Så här, mina vänner, ser det ut i praktiken. Det är härskarteknik att hänvisa till min kompetens på området.

Det var det.

Peace out.

Nyhetsplock

Det är inte en medborgerlig rättighet att förstå genusvetenskapliga avhandlingar

Susanna Mannelin skriver i en krönika i GP om vad hon kallar den urspårade genusvetenskapen och jag blir fullkomligt skogstokig. Huvudanledningen till att jag blir fullkomligt skogstokig är att krönikan dryper av den sortens totala oförstånd inför vetenskap som kännetecknar till exempel kristna fundamentalister, nationalister, anti-vaxare och andra typer jag har väldigt svårt för. Och nota bene! Jag hävdar på intet sätt att Mannelin skulle tillhöra någon av dessa grupper eller sympatisera med dem – vad jag hävdar är att hon i den här krönikan slänger sig med samma vetenskapsfientliga, världsfrånvända trams.

För det första är den doktorsavhandling i genusvetenskap om hur tågstationer är könade utrymmen hon refererar till över ett år gammal. Det är alltså inte ens ny forskning hon ondgör sig över. Men det kan man ju förlåta för dålig forskning är ju dålig forskning även många år senare.

Vafalls! Är detta alltså dålig forskning?

Kanske det. Men vet ni vad? Ingenting i Mannelins krönika gör det möjligt för läsaren att avgöra kvaliteten på forskningen. INGENTING. Faktum är att det inte ens finns någonting som tyder på att Mannelin faktiskt läst avhandlingen i fråga, och än mindre som tyder på att hon är insatt nog i ämnet för att kunna bedöma den. Och ni vet att jag tycker att forskning ska vara till för alla, men doktorsavhandlingar inte till för alla. Doktorsavhandlingar är det högsta vetenskapliga lärdomsprov man kan avlägga och ska visa att doktoranden kan sitt ämne. Avhandlingen skrivs för en mycket snäv (i vissa fall kanske bara typ några pers) målgrupp av andra experter på liknande ämnen. Om man som icke sakkunnig har svårt att förstå en doktorsavhandling behöver man alltså inte gråta sig till sömns. Eller skriva en krönika.

Men det är heller inte doktorandens fel om random typ som läser avhandlingen inte förstår vad det handlar om. Och det är VERKLIGEN inte doktorandens fel om random typ (läs: Mannelin) gör populistiskt blaj av lösryckta meningar.

Så.

I vetenskaplig text redogör forskaren för sina källor och sin metod, samt vilken tidigare forskning (vilka teorier) man lutar sig mot respektive tar avstånd ifrån. Forskaren förklarar också tydligt vad det är hen tänker undersöka med hjälp av dessa källor, metoder och teorier. Det är det här som är det vetenskapliga. Om man vill kritisera vetenskap är det det här som man ska kritisera. Visst kan man ifrågasätta ett resultat, men då måste det vara utgående från att resultatet inte är kommet ur forskarens vetenskapliga tillvägagångssätt – inte att resultatet inte stämmer överens med vad random typ tycker.

Och i de få (men förekommande!) fall som det finns grova saker att kritisera i en doktorsavhandling brukar det antingen 1) skapa ordentliga svallvågor bland andra forskare eller 2) leda till total avståndstagande tystnad inom vetenskapssamfundet. Det sista är det mest allvarliga för då har doktoranden inte ens lyckats prestera något som andra forskare anser det värt att förhålla sig till. Som jag har förstått det har emellertid Rum, rytm och resande fått den sortens relativt svala mottagande som man kan förvänta sig från en liknande avhandling. Inom akademia alltså. På sociala medier går random typer fullkomligt bananas över den.

Så vad handlar egentligen den här avhandlingen om? Jo, den handlar om hur tågstationer ännu i dag är könade. Om att män och kvinnor väljer olika när de beaktar bostadsort, arbete och resor däremellan. Om trygghet som pendlare och om hur jämställdhet och tillgänglighet påverkar män och kvinnor när de reser med tåg. Syftet med avhandlingen är att undersöka ”hur genus kommer till uttryck i resenärerna vardagliga vistelser på tågstationerna.” Syftet uppnås genom att analysera intervjuer, dagboksanteckningar och fältstudier, vilket verkar helt rimligt.

Jag är inte tillräckligt insatt i ämnet för att avgöra om avhandlingen är bra eller medioker. Den innehåller mycket av den sortens filosoferande analys som jag personligen har ganska svårt för, men bara för att jag personligen har svårt för det betyder det inte att det inte skulle hålla måttet. Problemet här är alltså att inte ens jag, som själv skriver en doktorsavhandling med genusperspektiv, är tillräckligt insatt för att kunna bedöma. Jag kan se att det inte finns några uppenbara felaktigheter, ja, men kvaliteten därutöver måste en annan expert avgöra.

Däremot kan jag kommentera Mannelin, som uppenbart har förstått mindre än vad jag har gjort. Hon skriver så här:

”Lite längre fram i texten hamnar författaren i en existentiell kris på Norrköpings station när hon får för sig att människorna omkring henne anser att hennes väska inte matchar hennes kappa: ”Kanske matchar jag inte min rena väska? Vem är jag i denna situation?” Boven i detta inre drama? Författaren har förstås internaliserat den manliga hegemoniska blicken – inte bara bejakat egna privata vanföreställningar om sina medmänniskors intresse av hennes garderob, vilket för en lekman likt undertecknad möjligen framstår som ett rimligare alternativ.”

För det första är det ett synnerligen fult sätt att återge citat. Citatet hon valt är nämligen inte från avhandlingens brödtext, utan från en återgivning av en anteckning från doktorandens fältundersökning (s. 91). Och det är ett välkänt faktum att många (framförallt) kvinnor lägger ner massor med tid på att matcha; väskor, skor, kläder, hår, smink unt so weiter. Det är också ett välkänt faktum att många kvinnor känner sig obekväma med vad de upplever vara en press på dem att konstant se bra ut och det är ett likaledes välkänt faktum att den pressen inte är inbillad.

Hade Mannelin bemödat sig om att undersöka varifrån tanken om den hegemoniska blicken kom hade hon sett att det är redogjort för, på sidan 35, där det står att teorin är Youngs (2005) och utgår från  ”en hegemonisk maskulinitet, som inte bara underordnar samtliga kvinnor utan även andra former av maskulinitet”. Den ”blick” som gör många kvinnor obekväma är alltså inte alla mäns blickar utan den förväntan som kommer av den sortens maskulinitet som är mest värd. Den sortens maskulinitet som gör kvinnor till sexobjekt och som gör att de män som uppfyller maskuliniteten kan bete sig som svin mot andra män.

Ja, och om man läser resten av anteckningen från fältundersökningen visar det sig att det inte ens är i förhållande till män som hon undrar vem hon är, utan i förhållande till en grupp andra kvinnor som liknar henne men som har betydligt mer slitna väskor. Hon skriver om hur det är att gå in i en väntsal, hur vi bedömer varandra (man/kvinna, ung/gammal, främling/inföding) och hur det påverkar oss i vårt resande. Hennes filosoferande går alltså ut på hur det är att passa in i eller att inte passa in i en grupp. Säg den som inte stått på en tågstation och känt sig obekväm för att den inte passar in bland de andra resenärerna.

Det här är inte en lätt avhandling att förstå. Den är grymt teoretiserande och filosoferande och kräver synnerligen goda kunskaper i genusteori av läsaren om man ska kunna tillgodogöra sig innehållet. Men det betyder inte att den är dålig. När man läser en vetenskaplig text och inte förstår vad i hela friden det handlar om kan man fundera över om det är så att ens egna små kunskaper i ämnet kanske inte är tillräckliga istället för att idiotförklara forskaren.

Och det är någonting med just genusvetenskap som får varenda käft och tro att bara för att de själva är man eller kvinna och träffat andra män och kvinnor så vet de hur allt fungerar – de är kompetenta nog att bedöma allt som rör genus – men precis som med flesta vetenskaper så finns det delar som kräver förkunskaper bortom att ha snopp eller vagina. Man kan ta vilken avhandling som helst (inklusive min) och hitta de mest bisarra teoretiska tankar om man bara försöker. Att det ska vara lättare att förstå dem bara för att de är genusvetenskapliga är ett grovt feltänk.

Nyhetsplock

I Sverigedemokraternas förskola

I mitt Facebookflöde dyker det upp en länk till en riksdagsmotion. Det är Sverigedemokraternas förslag till ändringar i läroplanen för förskolan. Först orkar jag inte ta i det, men jag tänker ändå att det är värt att uppmärksamma de reella förändringar som Sverigedemokraterna vill införa i bemötandet av barn under skolåldern. Till exempel står det i läroplanen att

”Den växande rörligheten över nationsgränserna skapar en kulturell mångfald i försko­lan, som ger barnen möjligheter att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.”

Sverigedemokraterna vill hellre att det ska stå

”En allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet. En sådan medvetenhet och förståelse ger en trygg identitet för våra barn som är viktig för att grundlägga respekt och aktning för varje människa oavsett bakgrund.”

Det kanske låter bra först. Jag håller till exempel helt med om att det är jätteviktigt att barnen får lära sig om våra traditioner, om midsommar, om jul, om kransar i håret och pepperkaksbak. Den lilla, men ack så viktiga, haken i Sverigedemokraternas förändrade stycke är dock ”våra barn”. ”Våra barn” inkluderar nämligen inte barn från några andra kulturer. Den trygga identiteten som är viktig för att grundlägga respekt och aktning för sina medmänniskor ska inte erbjudas andra än pursvenska ungar.

Lite längre ner i läroplanen står det nämligen så här angående förskolans uppdrag

”Medvetenhet om det egna kulturarvet och delaktighet i andras kultur ska bidra till att barnen utvecklar sin förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna och barn med utländsk bakgrund får stöd i att utveckla en flerkulturell tillhörighet.”

Sverigedemokraterna vill istället att det ska stå

”En allt mer globaliserad värld ställer höga krav på en medvetenhet om och en förståelse för det egna kulturarvet. En sådan medvetenhet och förståelse ger en trygg identitet som är viktig för att kunna förstå andra människors villkor och värderingar. Förskolan kan bidra till att barn som tillhör de nationella minoriteterna får stöd i att utveckla en tvåkulturell tillhörighet.”

Medvetenheten om och förståelse för det egna kulturarvet gäller det svenska kulturarvet. Stycket utgår ifrån att det i förskolan bara finns en viss sorts barn, ”våra barn” som ska lära sig om sitt eget kulturarv. De barn som tillhör de nationella minoriteterna kan (men måste inte, det kan alltså helt slopas) få stöd i båda sina kulturer. Sverigedemokraternas förskola är till för en viss sorts barn. Det barn som faller utanför ska rättas in i ledet. I läroplanen står det angående förskolans mål

”Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar sin kulturella identitet och sin förmåga att kommunicera såväl på svenska som på sitt modersmål.”

Sverigedemokraterna vill ändra det till

”Förskolan ska sträva efter att varje barn […] som har ett annat modersmål än svenska utvecklar en svensk identitet och sin förmåga att kommunicera på svenska.”

I Sverigedemokraternas förskola finns det inte plats för olika barn. Alla de aspekter angående kulturell tillhörighet och betydelsen av språk för utvecklingen av trygga barn och i förlängningen trygga, välfungerande vuxna som Sverigedemokraterna hävdar behovet av ska begränsas till ”våra barn”. ”Deras barn” är inte välkomna.

Det är så lätt att hålla med, så lätt att skriva under på behovet av trygga barn och kultur och så lätt att bekymras över förskolans utveckling. Men Sverigedemokraternas lösning är segregering redan för små barn och basen för det är enbart ideologisk utan någon som helst grund i forskningsresultat. Det finns inte ens någon som vet vad som är svensk kultur, ingen handbok i svenskhet, inget regelverk (ännu…) för kulturell utövning. Svensk kultur beror på var i Sverige man befinner sig. Norrlänningar äter inte gåsamiddag, skåningarna sällan renskav. Man behöver inte flytta särskilt långt från sin hembygd inom Sveriges gränser för att se kulturella skillnader. Min första kulturchock kom när jag flyttade från Östergötland till Gävletrakten. Det var såväl språklig skillnad som skillnad i hur man uppförde sig. Den som flyttar från Piteå till finländska Vasa känner kanske igen sig mer än om flytten skulle gå till Lund. Kultur har aldrig följt nationsgränser utan lever i kontakten mellan människor. Kultur är inte vad Sverigedemokraterna framställer det som.

På samma sorts bräckliga vetenskapliga grund vilar Sverigedemokraternas förändringsförslag angående hur flickor och pojkar ska bemötas. I läroplanen står det

”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Vuxnas sätt att bemöta flickor och pojkar liksom de krav och förväntningar som ställs på dem bidrar till att forma flickors och pojkars uppfattning om vad som är kvinnligt och manligt. Förskolan ska motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller.”

Sverigedemokraterna vill ändra stycket till

”Alla som verkar i förskolan ska hävda de grundläggande värden som anges i skollagen och denna läroplan och klart ta avstånd från det som strider mot dessa värden. Flickor och pojkar ska i förskolan ha samma rättigheter och möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan otillbörlig påverkan från vuxenvärlden.”

Motiveringen till ändringen är

”Att medvetet motverka så kallade traditionella könsmönster och könsroller är myntets andra sida mot att uppmuntra dessa. Idealet måste vara att barnen ges möjlighet att utvecklas fritt till egna självständiga individer, utan påverkan av vare sig traditionella eller otraditionella könsmönster.”

Återigen låter det helt rimligt först. Man vill ju inte att det där med genus ska liksom gå för långt eller så. Men Sverigedemokraternas ändring betyder i praktiken ingenting. Resultatet av formuleringen är helt detsamma: pojkar och flickor ska behandlas lika. Problemet kommer först när man närmare betänker vad som lämnas bort. Bort faller nämligen hela den vetenskapliga grunden till varför det är viktigt att tänka på hur man behandlar pojkar och flickor; nämligen att stereotypa könsroller påverkar hur vi bemöter barn och att forskning gång på gång visar att det är något som vi aktivt måste motarbeta om resultatet ska bli att pojkar och flickor behandlas lika. Om vi inte motverkar traditionella könsmönster kommer de inte att förändras och då kommer inte flickor och pojkar ha samma rättigheter och möjligheter.

Sverigedemokraternas ändringsförslag är inte fascistiska eller ens rasistiska. Däremot är de fundamental nationalistiska och strider mot vad många år av forskning visar är viktigt för små barn. Ändringarna är små men konkreta steg mot att försöka göra det nuvarande Sverige till en kulturell enhet det aldrig varit. Det är ändringar baserade på ideologi, inte fakta – nationalism, inte forskning.