På Expressens Omtalat skrevs det under rubriken ”Nya forskningen slår fast: Barbie förstör unga tjejers självbild” så här:
En ny studie, publicerad i septembernumret av tidningen Body Image, visar att tjejer får en sämre självbild genom att leka med de populära dockorna.
Studien kollade på tjejer i åldern sex till åtta år. I den ena gruppen lekte tjejerna med de traditionella Barbie dockorna, medan den andra gruppen roade sig med den lite kurvigare Tracy–dockan (inspirerad från Tracy Turnblad i filmen Hairspray).
Resultatet är kanske inte särskilt förvånande. Jämfört med tjejerna som lekt med Tracy–dockan, var gruppen som lekt med den traditionella Barbie–dockan mer missnöjda med sin egen kropp efter studien. Oavsett om dockorna varit fullt påklädda eller burit bikini när flickorna lekt med dem så blev resultatet detsamma.
Och vi gör ju så ibland att jag tittar lite forskning som det refereras till i media och rättar några påståenden här och där. Oftast så handlar det om forskning som ”bevisar” biologiska skillnader mellan män och kvinnor, men jag kunde faktiskt inte låta bli den här studien.
För i den här studien så har man samma problem som i nästan alla liknande enskilda studier, nämligen att urvalet är yttepyttelitet. Det rör sig alltså om en studie av 112 tjejer i åldern sex till åtta. Om vi fördelar det antalet jämt mellan sex år, sju år och åtta år så blir det föga övertygande 37 tjejer i varje åldersgrupp.
Det här är alltså inte på något vis ny forskning som ”slår fast” någonting. Problemet här är i vanlig ordning media som, och ursäkta om jag låter hård, inte kan rapportera om vetenskap. Jag antar att Expressens artikelförfattare har läst hela studien, men egentligen hade hen inte behövt göra mer än läsa abstraktet för att se vad studien kommer fram till:
”Playing with unrealistically thin dolls may encourage motivation for a thinner shape in young girls.”
När man läser studien står det direkt klart att det är jäkla synd att det ska rapporteras med braskande, felaktiga rubriker för studien i sig är mycket läsvärd. Se till exempel på det här från introduktionen (jag har tagit bort referenserna för att göra det mer lättläst):
”The media is a transmitter of the sociocultural thin body ideal that exposes women and young girls to images of extremely thin figures, a look that is unattainable for the average woman. The average female body portrayed in the media is between 13% and 19% below the expected weight for women. The achievement of this socially accepted body type is associated with happiness and acceptance. However, when the ideal body shape cannot be attained, dissatisfaction with one’s own body may be the result.”
De skriver också om farorna med att inte vara nöjd med sin kropp, om hur barn som är överviktiga stigmatiseras och hur unga flickor i tidig ålder internaliserar det omöjligt smala idealet. Angående deras metod skriver de så här:
”The BES contains statements related to happiness about appearance, aspirations to be thinner, and comfort in one’s skin. For example, “I like what I see when I look in the mirror,” “I wish I were thinner,” and “I think I have a good body.” The interviewer read 20 statements, and in response to each statement, the participants circled “yes” or “no” depending on whether or not she agreed with the statement. Participants circled their answers on laminated papers. This test was administered after doll exposure.”
Hur missnöjda flickorna i studien sedan var med sina kroppar räknades också ut med hjälp av att barnen fick peka ut hur de tyckte att de såg ut av en uppsättning silhoutter från väldigt smal till väldigt överviktig. Därefter frågade man hur de skulle vilja se ut och jämförde hur långt ifrån varandra de här figurerna var. Det här gjordes både före och efter tre minuters lektid med en specifik docka. Frågetestet som visade att flickor som lekte med Barbie hade lägre självkänsla gjordes dock bara efter lekstunden:
”Girls who played with Barbie™ had lower body self-esteem than girls who played with fuller figured Tracy™ dolls. Because we did not measure body self-esteem before and after doll exposure, we cannot rule out the possibility that girls randomized to the Barbie™ conditions had lower body self-esteem at the start of the experiment.”
Såatteh.
Jag kan erkänna att jag är rätt tveksam. Jag har ju själv en åttaårig flicka som gärna leker med Barbie och för det första skulle hon säkert inte förstå vitsen med de där frågorna och för det andra är jag helt övertygad om att man måste göra djupare studier för att på allvar förstå hur Barbie påverkar. Faktorer som torde vara relevanta är ju till exempel hur mycket barnet leker med Barbie hemma och framförallt föräldrarnas inställning till dockan.
Summa summarum är att den här studien i sig inte egentligen visar särskilt mycket alls. Det finns, tycker jag, alltför många saker kvar att utreda och framförallt är urvalet av deltagare på tok för litet.
Men, nota bene! Det här är inte den första studien i sitt slag och även om den inte kan slå fast någonting så är den en del av ett stort pussel som utan tvekan visar att alla de omöjligt smala kvinnokroppar som små flickor exponeras för påverkar deras självkänsla och hur nöjda de är med sina egna kroppar. Vilka dockor de leker med är en del av det här stora pusslet, men kan inte i sig själv sägas vara vad som förstör unga flickors självbild.
Om lekar med Barbie vore så fasansfullt farligt att det allena kunde förstöra en ung flickas självbild vill jag inte ens veta vad som händer med dem som hellre leker med My Little Pony…
Eller jo. Det vill jag. För satans vad mycket coolt det finns!
Hit och dit och tillbaka igen 