Vi har tagit barnen på bio. För Tilda var det första gången. Till mitt försvar vill jag säga att jag protesterade mot filmvalet redan innan, men med rösterna tre mot en gick vi på Ice Age 4. Jag gillade förvisso ettan och har inte sett varken tvåan eller trean men om man drar samma figurer till en fjärde film kan det knappast bli annat än urvattnat. Om det ändå vore så väl…
För Ice Age 4 är inte bara samma gamla figurer men i urvattnade versioner utan en film där Jackass möter förhistorien. Visst, skämten är usla, men alla har ju olika humor så det kan man väl ha överseende med. Men resten? Farten är extremt hög. Det flyger, ramlas och skriks värre än på ett dagis för överaktiva barn som blivit kissnödiga. Allt händer så snabbt att handlingen, det lilla som finns, helt försvinner i virrvarret. Men två andra faktorer förutom farten och den usla handlingen gör filmen till direkt olämplig.
För det första är den våldsam. En del av våldet används som humor, när exempelvis den gamla mormor dänger till allt och alla. Men verkligen. Det är inte roligt att få en smäll. Barn ska inte lära sig att det är en del av interaktionen mellan människor (eller för den delen talande sengångare) att slå när man inte kommer överens. Resten av våldet är i den evigt pågående kampen mellan gott och ont, här i form av pappa-mammuten och hans vänner mot Kapten Apa och hans sjörövare. Fightscenerna är så många att jag vid något tillfälle tappade räkningen. Och visst, det kommer inget blod. Det gör det inte. Men när man har en mammut och en apa med dåliga tänder slå på varandra i en timme är det av rätt underordnad betydelse om publiken får se blod eller inte för våldet är gjort så naturtroget det går med den befängda idén att det är barnvänligt så länge man inte visar hur kroppar som får utstå liknande slag skulle se ut. Våldet är dessutom meningslöst för filmens handling – faktum är att om man hade begränsat våldsscenerna hade man kunnat korta ner filmen till runt 20 minuter och gjort den lättare att lida sig igenom.
För det andra cementerar den stereotyper. Visst, jag är genushistoriker och ser saker på ett särskilt sätt, och visst, all film måste inte ta upp kampen mot invanda mönster. Men Ice Age 4 funderar inte ens på alternativ. Vi har den överbeskyddande pappan, den förstående mamman, den revolterande tonårsdottern, skolans snyggaste kille med en hord (pun intended, det är mammutar vi talar om) snygga brudar som står och suckar saligt över allt han gör, och töntkillen som visar sig värdig på slutet. Alla ingredienser för en tonårsfilm. Med mammutar. Suck. I början av filmen skiljs pappan från mamman och dotter och resten av filmen skildrar hans kamp för att komma tillbaka. Pappan åker på en båt gjord av ett isberg. Mamman och dottern går mot en bro. Pappan slåss mot en apa. Mamman och dottern fortsätter att gå. Pappan simmar, hoppar, slåss lite till, stjäl ett skepp och pucklar på en kanin. Mamman och dottern går. Och går. Och går. Bekant mönster? Mannen på äventyr – kvinnfolket väntar: aktiv man – passiv kvinna. Genushistorikern suckar uppgivet. Men jag gissar att filmskaparna tycker att de har tänkt till, att de visar starka kvinnor. Som den där sabeltandade tigerbruden. Hon är ju jättetuff. Kanske först, men sedan domineras hon av apan, kastas ut ur gänget, fängslas och räddas slutligen av den sabeltandade tigerkillen. Jomen den där dottern med tonårsangst då? Hon som räddar allt på slutet. Supertuff ju. Möjligen, men eftersom Ice Age 4 har en ram av tonårsfilm kantas dotterns insats av behovet av att smälta in i tuffa gänget, inte av hennes styrka. Detta bekräftas också av att gänget därefter vill ha henne med. Hon förvandlas till en trofé. Lägg dessutom till alla de gånger någon kallas kvinna (på finska ‘neiti’ – ungefär ung dam) som skällsord samt det faktum att alla skurkar var män man måste inte vara genusvetare för att hitta invändningar.
Så till min allra största invändning – en kombination mellan den totala bristen på genusperspektiv och förkärleken för våld: kvinnorna som slåss. Den enda kvinnan bland sjörövarna är den sabeltandade tigern som byter läger och blir snäll för kärlekens skull. Hon slåss förvisso också. Men mormor då? Sengångarmamman då? De smäller till männen omkring sig så det ryker om det, men bara så att männen blir lite irriterade. Och bara när männen har gjort något dumt och därmed förtjänar en smäll. Det finns så många uppenbara problem med det konceptet att jag inte vet var jag ska börja, och framförallt inte hur jag ska kunna sluta. Först och främst: man får inte slåss. Vidare: kvinnor som slår män är inte humor (jämför med om det hade varit mammut-pappan som lappade till sin fru). Dessutom: kvinnors våld mot män måste tas på allvar, dels för att kvinnor ska kunna tas på allvar, men också för att utsätta män ska kunna tas på allvar.
Ice Age 4 är inte rolig, inte lämplig som underhållning för barn, har inga poänger (idén att familjen är viktigast fick jag som vuxen och dessutom rätt van att analysera faktiskt kämpa för att utläsa och jag kan lova att inte en unge kommer att ha fattat den), är våldsam, kvinnoförnedrande och visar en vidrig syn på män. Den är inte bara bortkastad tid, den gör hela världen lite sämre.
Noll poäng.
Sedan vill jag lyfta fram en app till iPhone (finns kanske till andra också) från Filimundus, som heter Pettsons uppfinningar. I den appen ställs barnet framför heltokiga uppfinningar som ska byggas färdigt med de mest kluriga och uppfinningsrika hjälpmedel. En tant ska tvätta en gris så lösningen är att få en muckla att studsa på en springfjäder så att tanten blir rädd och borsten, som man tidigare har fått sätta ett extra långt skaft på, dras fram och tillbaka. Helt genialiskt! Vår sexåring (som råkar vara osedvanligt smart med liknande spel) spelade igenom det väldigt snabbt utan hjälp. För fyraåringen är det lite väl svårt, men det går med hjälp. Rekommenderas varmt!
Hit och dit och tillbaka igen 
Vi skall undvika Ice Age 4. Pettsons uppfinningar har vi också och det är suveränt, jag fattar inte att jag har så smarta barn som löser problemen, för jag tycker själv att det kan vara lite knepigt ibland när jag ser på.
Pettson är lysande!
Åh, nu önskar jag att jag var yngre. När jag var liten hade min bästa kompis Pettson och Findus snickarverkstad som CD-rom-spel – tokroligt! Jag minns fortfarande en del av replikerna. Nästan så att jag ska ladda ner appen av nostalgiskäl. Får kolla om den finns för Android.
Jag kommer också ihåg det där snickarspelet, nu när du nämner det. Undras om det skulle finnas att få tag på någonstans…
Håller med till fullo om dina tankar om könsstereotyperna. Jag fascineras i vanlig ordning av att fokus på upprördheten som alltid är att de kvinnliga figurerna är passiva. Jag håller med, det är förkastligt att visa att det ÄR kvinnorollen.
Jag hör dock sällan klagomål på det omvända, dvs att mannens värde ges av att han är den som är aktiv, den som skyddar och hjälper. Töntkillen får ett värde först när han visar sig modig och faktiskt utför hjältedåd, inte för att han är en person (mammut), som tjejerna. Tjejer har alltid ett värde, mannen enbart som beskyddare och försörjare.
Jag hoppas att du inser hur roligt det är att du klagar på att det ”sällan” hörs klagomål på mansrollen… i en kommentar till ett blogginlägg som klagar på mansrollen.
Mikael: ^^ ❤
Charlotte: tack för recension! Förutom det könsstereotypa som jag personligen ogillar är min son väldigt känslig för våldsamma filmer och överdriven action, så det var fint att få en varning så vi inte peppar som fan inför att se den på bio och sedan blir det ett fiasko pga barnet blir förskräckt (som med Bilar 2).
Jo, jag förstår inte riktigt hur filmskaparna tänker. Barnen hinner inte med i den vansinniga takten, skämten är för vuxna, handlingen kretsar kring sådant som barnen inte förstår och våldet är lika utbrett som i Starship Troopers (fast utan att någon dör och utan splattret).
Jag skrev ett långt svar men orkade inte fullfölja riktigt.
Läs igen. Det här inlägget, som på så många andra ställen mynnar ut i att det är avundsvärt att vara den aktive och att det är fel att kvinnan inte får vara just det. Jag ser det som att det är avundsvärt att kunna välja, men så framstår det alltför sällan. Det är alltför ofta bara ett problem att kvinnan inte kan välja.
Jag gillar att läsa Charlotte, trevlig och underhållande blogg, och definitivt upplysande och belysande. Jag ville bara lägga till ytterligare en dimension 🙂
Jag har läst mitt inlägg och din kommentar flera gånger nu, men jag ser inte alls vad det är som får dig att uppfatta det som att jag framhåller den aktive mannen som den bättre. Det var inte alls min mening. Faktum är att jag tycker att det är jätteproblematiskt för mansrollen också att mannen förväntas fixa allting. De två ledarfigurerna i den här filmen är pappamammuten och sjörövarapan. Båda är stora, aktiva män med bestämmanderätt som förväntas beskydda sina egna med våld, om de så måste sätta livet till. Det är INTE en hälsosam mansroll i dagens västerländska samhälle.
Varning för ett för långt inlägg som är ett sidospår!
Jag vill gärna försvara min tanke, men samtidigt är min invändning mot en så liten del av det hela, så en utläggning kring det blir bara löjligt. Alltför mycket i bloggosfären är ju så, fokus glider ifrån det avsedda, in på små detaljer som inte är centrala. Ett sidospår blir alltför lätt ett huvudspår och då tappar man det grundtemat. Jag håller med dig i det du säger. Stereotypt och slentrian i filmen, rent löjligt.
Jag fick en känsla, som säkert kommer ur att ha läst massa andra bloggtankar, av något som du kanske inte avsåg. Men det jag kände är att äventyret är positivt, att få vara aktiv är positivt medan passivitet är negativt. Kvinnorna har tråkigt medan männen har roligt.
Varannan mening andas positivitet (männen gör) och varannan tråkighet (kvinnorna går).
Mannen på äventyr, för mig ett positivt laddat ord, kvinnfolket väntar, inte lika roligt.
En alternativ beskrivning kunde varit; Männen riskerar livet för kvinnorna medan kvinnorna i sakta mak promenerar hemåt. Det är lika korrekt som beskrivning men den här gången är det mannen som är mer utsatt, eller?
Ja, vi vet alla att ingen huvudperson riskerar något liv i en Disney eller Pixarfilm, men i alla fall 😀
Ett mycket välkommet sidospår som jag gärna tar till mig! Jag förstår hur det kan tolkas som att jag försöker framhäva männens insats som den mer intressanta, men det är – enligt mig – en effekt av att filmen de facto handlar om äventyret. Kvinnornas vandring är ett (pun intended) sidospår i handlingen. 🙂
Det är jag helt med på. Klart att killarnas del är mer intressant. Det händer ju något. Och visst är det äventyr, det vet vi som sagt alla att i animerad barnfamilj omkommer ju ingen, iaf ingen hjälte.
De bedrövliga könsstereotyperna är där, genom hela filmen. Och det jag var ute efter är enbart att alla barn får en snedvriden bild av både hur en kvinna ska vara, men också hur en man ska vara. Båda könen styrs in mot en ofri roll, där inte mannens är bättre, inte i det verkliga livet.
Mikael: Hahaha! Lysande!
Jo, det var ju en enkel poäng, men om du läste det jag skrev istället för att försöka vinna just de enkla poängen så bleve det mycket intressantare.
Tack för recensionen! Vi ska också undvika filmen.
Gör det! Sämre har jag nog aldrig sett.