Godsaker · Vardagslivet

Bästa marängerna!

Av överblivna äggvitor är det lätt att göra maränger. För varje äggvita går det åt ungefär 0,7 dl socker, så att man på tre äggvitor landar på 2 dl socker. Exakta mått är inte livsviktiga när man gör maräng, eftersom storleken på äggvitorna kan variera. Var noga med att inte få med någon som helst äggula i blandningen bara, för då blir det svårvispat!

Vispa
1 äggvita
ca 0,35 dl socker
(alltså halva den totala mängden) och
några droppar ättika (gör smeten styvare) riktigt hårt.

Bunken ska gå att vända upp och ner utan att man får äggvispet i ögonen. Vänd därefter ner resten av sockret (ca 0,35 dl) i smeten. Man ska alltså inte vispa längre, utan bara försiktigt vrida ner sockret. Vill man ha en lätt och snabb variant kan man sedan ta en sked och klicka ut marängerna på bakplåtspapper i lagom stora klottar. Men vill man ha något lite extra kan man istället droppa i ett par droppar karamellfärg, eller exempelvis en tesked kakaopulver, i smeten. Genom att sedan bara försiktig dra några tag med en kniv genom smeten får man ett snyggt mönster. Därefter häller man försiktigt smeten i en spritspåse och spritsar på bakplåtspapper. Extra fina blir de om man gör dem riktigt små, kanske bara ett par centimeter i diameter. Grädda marängerna i ugnen (gärna varmluft) på 100 grader ett tag. Jag brukar passa på att titta på ett avsnitt av någon bra TV-serie medan jag väntar, så 47 minuter någonting om det är utan reklam. Marängerna ska lossna från pappret helt utan våld när de är färdiga.

Julen 2012 238

Julen 2012 235

Vardagslivet

På baletten

I helgen var vi på balett med barnen, och såg Snödrottningen. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva upplevelsen, men ni har säkert sett Pretty Woman, eller hur? Minns ni scenen när Richard Gere tar med Julia Roberts på opera och hon sitter där och snyftar och allt är vackert och romantiskt? Ungefär så var det. Att sitta i den där salen tillsammans med sin familj och få förmånen att i flera timmar njuta av något så oerhört vackert och välspelat var rent magiskt. Vid det första ordentliga dansnumret satt jag redan och torkade ögonen.

Och Snödrottningen är just så bra som alla säger. Den är lång (över två timmar), men blir aldrig tråkig, den är gnistrande vacker, musiken är ljuvlig, alla dansare var otroligt välkoordinerade och duktiga – den som tränat de ungarna att gå på rad skulle gärna kunna få dela med sig av hur man gör. Storyn förs framåt av en berättare som talar tillräckligt långsamt och tydligt för att barn ska kunna hänga med, utan att det blir barnsligt. Baletten rekommenderas från 6 år, och det tror jag är en ganska vettig rekommendation. Tilda, 4 år, var lite väl ung och när de första vargarna dansade upp på scenen konstaterade hon att ”näe, det här är för skrämmande”. Med förklaringar från mig och en famn att sitta i gick det dock bra för henne också.

Jag skulle verkligen vilja rekommendera alla att våga ta med barnen på opera och balett och teater, så att barnen får se hur det är när riktiga levande människor där och då berättar en saga, utan filter. Hur dans, musik, röster och kroppar kan användas till att skapa någonting större – skapa en berättelse – och hur man som publik får vara en del av det. För som den lilla flickan på raden bakom oss uttryckte det när ridån gick ner: ”Det här är den bästa film jag någonsin sett!”

20121211-113355.jpg

 

Kuriosa: På listan över vad som är sexigt hos män skulle jag vilja lägga till ”klär ut sig till vättarnas härskare och dansar balett som en gud”.

 

Historikerns historier · Vardagslivet

Så ska man inte göra – RA style

Det finns en hel del saker man inte får göra på Riksarkivet. Till exempel får man inte äta glass samtidigt som man bläddrar i 400 år gamla böcker. Sånt där finns det skyltar för, om det är så att man inte själv kommer på att det är dåliga idéer. Så finns det massor med saker som man inte bör göra men som man kanske inte kommer på att man inte borde ha gjort förrän det, så att säga, är för sent. Här är några rent hypotetiska saker jag kan tänka mig att man bör undvika.

* Svänga förbi Åhléns på vägen dit och råka köpa på sig så mycket vackra saker att man behöver en hel nyckelknippa för att hålla ordning på alla förvaringsskåp man belamrat. Och två dagar på sig för att frakta allt till hotellet.
* Ta med sig ett block som man behöver riva blad ur. Ljudet av att riva blad inne i forskarsalen ger ungefär samma ödesdigra effekt som att säga ”det ser ut som en bomb” på en flygplats i Texas, fast utan FBI och utan anal probing.
* Nysa. Särskilt om man säger ”nämen så stod det ju inte nyss” efter.
* Lyssna på Biffy Clyro på sin iPhone och inte ha kopplat i hörlurarna riktigt ordentligt.
* Kalla på ansvarig för databasen för att påpeka att det dokument man sitter med inte finns i databasen och att man minsann just ägnat 20 minuter åt att försöka hitta det men nu gett upp. Särskilt om den ansvariga sedan hittar det ”om man bara söker på rätt datum”.
* Göra ovanstående två gånger.
* Försöka vara lite klämkäck och liksom studsa upp ur stolen för att gå och hämta nya böcker om man inte har tagit ur hörlurarna ur öronen. Det finns helt enkelt inte ett graciöst sätt att bli dunkad tillbaka på plats av att öronen sitter fast.
* Potentiellt höra lite fel om hur länge man kunde sitta kvar på kvällen och sedan bli inlåst.

För övrigt måste jag bara säga att personalen på Riksarkivet är så vansinnigt trevlig och hjälpsam, trots att de måste hantera tusentals dumma frågor dagligen!

Kuriosa: Det finns inga dumma frågor, bara dumma människor.

Historikerns historier · Vardagslivet

Bästa lunch och fikatipset

Ett av problemen med Riksarkivet är att det inte finns något café (förutom det där där man för fem spänn kan få vad som inte på flera år haft släktskap med kaffe i en plastmugg som inte riktigt håller för varma drycker) och att man därför måste gå någon annanstans för att få koffein och näring.

Och då ska man utan tvekan gå till det lilla kaféet Frida och jag som ligger behändigt nära på andra sidan Rålambshovsparken. Där lagas allt från grunden med underbart färska råvaror och en perfekt känsla för smakkombinationer. Stället är vackert som en sommardröm, brödet bakat med äkta surdeg och de ljuvliga bakverken både rimligt prissatta och lagade till perfektion. Dessutom är kaffet så gott att man liksom fnittrar hela vägen tillbaka till arkivet. Som om det inte vore nog är det förmodligen det enda ställe jag varit på som har både Mio min Mio och titelspåret till The Neverending Story som bakgrundsmusik.

Alltså det är hit man ska gå, så är det. Och om jag någonsin ger upp mina historikerdrömmar vill jag ha just ett sånt här café…

Dessutom: Till skillnad från Riksarkivet har Frida och jag gratis wifi.

20121122-143303.jpg

20121122-143320.jpg

20121122-143351.jpg

20121122-143413.jpg

Vardagslivet

Tildas logik del 6

Tilda har i alla tider lekt med sina händer som leksaker. Fingrarna kan till exempel dansa med varandra, gunga eller springa. Ibland blir de osams, vilket förstås är ett ganska stort problem, särskilt om det är samma hands fingrar som bråkar med varandra. Men hur som helst. Idag gjorde händerna andra grejer.

Tilda (låter fingrarna sakta gå uppför en dörr): Mamma titta! De här gifter sig med varandra!
Jag: Eh… Jasså?
Tilda (fingrarna stannar upp framför ett imaginärt altare): Jodå. Men det var ingen bra idé för vet du mamma att den här flickan är inget bra att gifta sig med.
Jag (väldigt intresserad av vad som gör högerhanden till en dålig maka): Oj då. Hur så?
Tilda (med tillbörliga rörelser med högra handen medan den vänstra väntar vid altaret och ser så uttråkad ut som en vänsterhand möjligen kan): Jo, för ser du hon har en racerbil! Och så kör hon helt supersnabbt med den hela tiden och sen ba’ kör hon raaaakt in i bröllopstårtan. Oh no!

Där har ni en viktig lärdom för hur man får ett lyckligt äktenskap. Om flickan kör så snabbt i sin racerbil att hon krockar med tårtan är det en dålig start. Nu vet ni det! Kom sedan inte och säg att ni inte blev varnade…

Godsaker · Vardagslivet

Mina bästa bullbakartips

* Snåla inte med smöret och använd aldrig margarin i stället. Margarin kan ersätta smör på ungefär samma sätt som knäckebröd kan ersätta gräddtårta, eller Pavarotti kan ersätta Dave Grohl.

* Prova ett annat degspad än mjölk. En god jordgubbsyoghurt ger bullarna en lätt doft av jordgubbar och gör att de håller sig lite längre. Varför inte äppelyoghurt? Blåbärsyoghurt?

* Var försiktig med mjölet. Inte bara så att det är dumt att andas in det, men på det viset att det får inte bli för mycket. Använder du vetemjöl special gör det ingenting om degen är lite kladdigare än den brukar vara när den ställs på första jäsningen för mjölet suger upp osedvanligt mycket vätska.

* Blanda florsocker, kanel och lite vaniljsocker till fyllningen. Rör ihop detta med rumsvarmt smör (ställ fram smöret redan när du börjar göra degen) och bred det sedan på den utkavlade degen precis på samma sätt som man smörar en macka. Har man smält smör som man penslar på så blir det lite som att pressa det sista ur en tub när man rullar ihop degen. För att kompensera att man inte får slicka i sig kladdet kan man ju exempelvis smöra det sista på sin tunga.

* Ha barn i närheten när det är dags att äta. Få saker går riktigt upp emot att se barns tindrande ögon när de smaskar i sig nybakade bullar.

Vardagslivet

Dagens tips: spela kula med barnen!

Mest för min egen skull, för att jag nu som vuxen hade råd att köpa precis vilka vackra kulor jag ville, köpte jag ett paket med 85 ljuvliga glaskulor. Barnen fick sedan välja fem var (och varje gång de spelar slut på sina kulor får de välja fem nya), jag gjorde upp en finfin bana och så fick de börja kasta. Det tog inte lång tid förrän de vunnit så pass många att jag fick göra en svårare bana och öka avstånden lite. Vi spelar på mattan för då får kulorna lagom fart. Det här är ett spel som barnen verkligen älskar! De älskar spänningen och rasslet av kulorna när de vinner en storvinst, och eftersom de får nya kulor om de råkar förlora alla är det inte hela världen. Svårighetsgraden kan varieras ad infinitum, banan ser olika ut varje gång och om de spelar bort många av sina kulor får de en roligare bana. Dessutom älskar både barnen och jag att titta på de vackra kulorna och fundera på vad de ser ut som. Där finns nattkulor, prickiga korva, spaghettis, karameller och blåbär.

Så snart barnen kommit ur fasen då allt de får i sina små händer med våld måste trötas in i munnen är kula ett spel vi mycket varmt kan rekommendera!

 

Om en halv sekund blir jag av med en ansenlig mängd kulor.

Jag har ungefär lika många kulor som Vilho har tänder.

Det gäller att sikta och att hålla tungan rätt i mun…

Vardagslivet

Date night

Inspirerade av Helena S bokade vi hotell via hotwire.com och spenderade vår barnfria natt inne i stan. Först kändes det som ett oförskämt slöseri med pengar, men när vi kom hem och insåg att vi inte hade behövt bekymra oss om att plocka undan leksaker, köra en maskin tvätt, plocka ur diskmaskinen eller laga frukost så var det absolut värt det. Påpekas bör dock att det inte är säkert att frukost ingår i priset om man bokar hotell via hotwire. Lyckligtvis är ju Helsingfors fyllt av trevliga små frukostställen, så det är inte som att man behöver svälta…


Redo för date night!


Som en första klassens paparazzi tog jag i smyg bilder på min man när han pratade med andra.

Sängen på hotellet var stor och snygg men hård så där så att armen domnade om man försökte sova på sida. Den som har skarpa ögon kan se en liten, suddig blå  fläck i vänstra kanten av bilden. Det är min högt vördade älskade make som i en flygmanöver som skulle göra Stålmannen sotis ungefär 0.63 sekunder efter den här bilden tas kommer att landa på sängen.


Vi åt frukost på klassiska Tintin Tango i Töölö och satt länge och filosoferade och såg intellektuella ut, när vi egentligen bara var så trötta men nöjda att vi inte orkade göra något annat.

Historikerns historier · Vardagslivet

Mina stipendieansökningstips

Så där ja. Nu var det klart för den här gången. Alla stipendier som borde sökas under septembers ansökningscirkus har blivit sökta. Och så är det dags att sammanställa en lista med väl beprövade tips och trix att tänka på när man ska söka stipendium.

1: Det du inte söker kan du inte få. Det låter kanske väldigt bisarrt, men så är det. Sök. Sök. Sök.

2: Det värsta som kan hända om du söker ett större belopp är att du inte får allt. Så sök alltid maxbelopp. När man söker från sådana som delar ut helårsstipendier, kan man kontrollera nuvarande index (för år 2013 är ett helår 23.000) och från sådana som gått ut med storleken på stipendiet söker man max enligt deras anvisningar.

3: Räkna in avgifterna till LPA i din ansökan. För ett helår ska drygt 11% gå till LPA.

4: Läs igenom anvisningarna.

5: Följ anvisningarna. Någon berättade att den första sållningen av lämpliga kandidater görs utgående från vilka som klarat av att följa anvisningarna.

6: Se till att du stavat rätt. Mindre stavfel är kanske inte hela världen, men det ser illa ut. Grundläggande koncept och termer ska vara korrekt stavade (#dethetermålsmanskap). Och för i hela friden: stava ditt namn rätt.

7: Se till att märka alla dokument med ditt namn, förslagsvis genom ett snygg sidhuvud. Repetition är all lärdoms moder, och stipendiegivarna ska lära sig ditt namn.

8: Tänk aldrig ”ja, ja, jag fyller i kontaktuppgifterna sedan”. Fyll i dem direkt. Tro mig.

9: Gör aldrig någonsin roliga små anteckningar på sådant som ska skickas in. Just då kanske du är säker på att du kommer ihåg att ta bort ”för att jag har stora boobs” i rutan ”motivera varför din forskning borde finansieras”, men ångesten när du inte minns vad du i slutändan skickade in är helt i stil med den där gången någon som gärna vill vara anonym råkade kalla den tillförordnade professorn för tillfredsställande professor.

10: Var inte blyg med vad du kan. Du kanske inte behöver skriva ”jag kan dansa också”, men tänk på att stipendiegivarna vill kunna vara säkra på att du kan genomföra vad du söker pengar för.

11: Var ute lite tidigare än i sista sekunden (#takesonetoknowone). Särskilt om du har barn. Sannolikheten att något barn spyr på ditt tangentbord två timmar innan ansökningstiden slutar är ungefär fyramiljonersjuhundrafemtiotretusenåttahundrafemton gånger större om du inte har lämnat in redan tidigare.

12: Kom ihåg att en del fonder vill att man inte bara skickar in allt digitalt utan även printar och skickar in vanliga papperskopior. Av hela ansökan. Som man just skickade in digitalt. Det finns 23.000 anledningar att inte leka rebell och försöka rädda regnskogen just då.

13: Skriv under. Jo. Gör det.

Historikerns historier · Kulturkrockar

Genushistoria är viktigt (eller: sådär säger ju alla feminister)

Ett ämne vi har pratat om rätt många gånger här på bloggen är ju det där med att genusvetenskap är en riktig vetenskap. Och det är spännande hur en disciplin kan väcka så mycket ont blod. Visst, jag vet att det finns personer som är uttalade feminister och som gör de mest hårresande uttalanden om förtryck och kastrering och gudvetvad. Men det är en himmelsvid skillnad mellan vad som händer inom forskningen och vad som händer på den politiska arenan, och man kan inte döma ut en vetenskap på grund av hur vissa (för det är oftast samma namn) utanför akademien väljer att popularisera koncept. Alltså, om det står någon på ett torg och skriker att patriarkatet lever och att kvinnor är förtryckta är det bisarrt att anta att personen valde att på väg hem från sitt arbetsrum på universitetet klättra upp på barrikaderna och sparka några män på pungen. Ändå är det exakt sådana fördomar som finns.

Det har blivit väldigt tydligt i kommentarerna på den här bloggen. Skriver jag något om min egen forskning tar det inte lång tid innan någon kommenterar att det är ju så himla typiskt feminister asså, oftast helt oavsett vad jag skrivit. Som när jag rapporterade från konferensen i Glasgow att forskare i Tyskland kartlagt tydliga mönster för hur kvinnor i högadeln påverkade det politiska spelet bakom kulisserna: så jävla typiskt feminister att bara fokusera på överklasskvinnor! Eller som när jag presenterade min syntes på det paper jag lade fram i St. Andrews angående att genus bara är ett användbart analytiskt verktyg om man låter begreppet inbegripa alla skillnader mellan män och kvinnor oavsett om de kan ha en biologisk grund eller inte: vad är det ni feminister kämpar mot, är det väderkvarnar eller? Eller som när jag nu för ett par dagar sedan hävdade att man inte kan tolka nutida lagar bokstavligt utan att också väga in rättspraxis: underligt att en person som kallar sig forskare och som tydligen läser gamla lagar för att finna så många bevis som möjligt för att kvinnor varit förtryckta inte klarar av att läsa dagens lagbok.

Det går helt enkelt inte att göra rätt för det finns så många som förutsätter att man gjort fel. Jag tycker att genushistoria är viktigt – och det här säger jag inte bara för jag håller på och söker stipendium. Genus som kategori är helt oumbärligt, precis som klass som kategori. Det går inte att säga att något har sett ut på ett visst sätt utan att ta båda dessa faktorer i beaktande. Det är inte ett politiskt ställningstagande utan ett vetenskapligt faktum. Ändå finns det en överraskande stor mängd tyckare som tycker att genus måste bort, men av vitt skilda anledningar. Här är de fyra vanligaste invändningarna och mina kommentarer.

1: Genushistoria är samma sak som kvinnohistoria och att skriva kvinnohistoria är att göra feministiska efterhandskonstruktioner. Att kvinnor inte finns med i äldre historieskrivning är bara för att kvinnor helt enkelt inte gjort något viktigt.

* Genushistoria har inte varit liktydigt med kvinnohistoria under de senaste årtiondena. Dessutom tar genushistoria i beaktande relationen mellan män och kvinnor eller aspekter av manlighet eller kvinnlighet i en given kontext och är inte en parallellhistoria till den ”vanliga” historien. Att det vid en första blick kan tyckas som om kvinnor inte exempelvis deltagit i det politiska livet har väldigt mycket att göra med de senaste århundradenas arkivbildning. Arkiven har samlat material i samlingar med utgångspunkt i manliga linjer. Brev från den politiska toppen från 1500-talet är exempelvis ofta samlade under mannens namn, och hustruns brev (som kan ha synnerligen politiskt innehåll riktat till hennes ursprungliga familj) kan ligga i en extra mapp kallad ”misc.”. Till exempel. Att kvinnor inte skulle ha gjort något viktigt – någonting som drivit samhället framåt – under de senaste 1000 åren är en efterhandskonstruktion om något.

2: Genushistoria letar bara efter förtryckta kvinnor och försöker misskreditera män.

* Genushistoria beskriver relationen mellan kvinnor och män. I Norden fram till början av 1900-talet har män haft rättigheter som kvinnor saknat. Det finns inte en enda historiker som skulle säga emot detta – det är inte en feministisk myt. Däremot så finns det knappast heller en genushistoriker som skulle påstå att kvinnor under alla dessa år varit förtryckta, eller påstå att det skulle vara männens fel. Tvärtom har genushistoriker nyanserat synen på underordning, patriarkat och genus och visat att det var långt ifrån statiska strukturer.

3: Genushistoria letar bara efter starka överklasskvinnor och försöker misskreditera män.

* Va? Vänta här nu.

4: Genushistoria är skit eftersom genus är skit. De skillnader som finns mellan män och kvinnor är biologiskt betingade och genusvetare vägrar ta biologin i beaktande.

* Många verkar tro att de forskare som framhåller biologiska skillnader, exempelvis evolutionsbiologer, har bevisat att skillnader mellan män och kvinnor bottnar i biologi. Så är det förstås inte. Självklart påverkas vi av biologiska drifter, men ingen forskare tvivlar på att vi också påverkas av social kontext – att människor socialiseras in i ett visst sammanhang. Det är i allmänhet inte en genushistorikers uppgift att undersöka biologiska skillnader. De verktyg och källor en historiker har att tillgå räcker sällan till för sådana slutsatser. Däremot är det helt uppenbart att många av de skillnader som man ser i historisk tid var socialt konstruerade – inte biologiskt. Som exempelvis att män var högre utbildade. Det var ju inte för att män var smartare, utan för att kvinnor inte tilläts vid lärosätena, trots att det fanns en nästintill allenarådande uppfattning att kvinnor på grund av sitt lägre intellekt helt enkelt inte lämpade sig för tänkande i flera hundra år.

Sedan är det det där med att konsekvent slå ner alla genushistoriska idéer genom att säga att vad det än är minsann är så typiskt feminister. Jag är inte feminist och har aldrig sett mig själv som feminist. Men det har inte med saken att göra. Att anklaga någon för att vara feminist kan inte ens med lite god vilja klassas som konstruktivt debatterande. Feministargumentet är den nya Godwins lag. Argument mot genushistoria måste baseras på vad genushistorisk forskning faktiskt kommer fram till, inte vad några inskränkta anti-vad-som-nu-är-närmast menar att feminister säger. Så välkommen att diskutera genushistoriska forskning med mig, men vill ni diskutera vad sånna där feminister alltid säger är ni på fel ställe.