Vardagslivet

Bland männen i mörkret utanför ett polishus.

Många verkar fundera över hur det kommer sig att finländarna nu helt plötsligt är så sanslöst hjälpvilliga gentemot flyktingarna. Jag tror att en av de största anledningarna är att de här människorna inte kommer hit för att staten, eller någon som bestämmer, har sagt att si och så många ska flytta till den och den platsen. De här människorna har varit på flykt i månader redan. De är här. Nu. Ingen har bestämt att de ska placeras ut här. De bara står här, på järnvägsstationen, med det lilla de har kunnat bära med sig i påsar. Med små barn på armen. Och de har ingen annanstans att ta vägen.

I går kväll fick jag äntligen tag på några av de människor som hjälper flyktingarna och kunde fråga om det finns något jag kan göra. ”Just nu behövs det mat” sa de. ”Maten är slut.” Så jag hoppade i bilen, körde till affären, köpte sockerskorpor, bananer, piroger och åkte vidare in mot stan.

Med tanke på de senaste veckornas hetsiga diskussioner om asylsökande och den enorma uppgivenhet inför somligas oförstånd som jag kände igår så var det liksom det enda jag kunde göra. Samtidigt var jag, i ärlighetens namn, rädd. Klockan var redan nästan sju, det började bli mörkt och jag visste inte alls vad eller vilka jag skulle möta. När jag kom fram till polishuset, där 20-talet män fortfarande väntade på att bli registrerade, kände jag ett skakigt obehag när jag gick med mina kassar genom gruppen. Men där och då insåg jag någonting som kändes viktigt, nämligen att det obehaget jag kände, min rädsla, inte hade att göra med någons hudfärg utan med män i grupp. Och jag undrar hur många som upplever invandrarmän (om jag nu tillåter mig en mycket generaliserande term) som skrämmande för att de ofta rör sig i grupp och sedan misstar den känslan av otrygghet man själv får med en tanke om att det är invandrarmännen som skräms.

Hur som helst. På plats fanns det redan en hel del frivilliga. Utan dessa frivilliga hade alla de som kommit till polishuset för att registrera sig inte haft någonting att äta eller dricka. Jag delar ut muggar med bisarrt starkt te och så mycket socker att det knastrar. En del av männen har stått utanför polishuset hela dagen. När det kommer familjer får de förstås gå före och männen får vänta. De åt senast i Sverige. För två dagar sedan.

Mitt huvud surrar av intryck. Jag försöker lära mig lite arabiska genom att peka på saker och många välvilliga, trötta typer talar långsamt och tydligt och skrattar åt mina uppenbarligen inte alltigenom lyckade uttal. Jag tänker på allt som de måste ha sett, på vilken resa de har varit och på hur statistiskt sett fler än hälften av dem som nu står framför mig och får det första de ätit på flera dagar inte kommer att få stanna kvar. Och jag tänker också på hur alla frivilligkrafter i mörkret utanför polishuset är kvinnor, så när som på en finländare och två som själva varit asylsökande för bara några månader sedan. Det finns en tydlig skillnad i attityd gentemot medmänniskor här, där män går i nazistparader och kvinnor står i soppkök.

Det är sällan jag upplever mig ha ”kvinnligt tänkande” men i just det här fallet kanske jag har det. Jag ser nämligen inte något alternativ till att ställa upp nu. Jag ser inte hur det skulle kunna finnas ett alternativ till att ta emot dem som står här framför oss.

Nyhetsplock

Videon med färgglada bollar.

För tillfället cirkulerar det en video med en amerikansk typ som med hjälp av små gummibollar försöker förklara varför USA borde stänga sin gränser för invandrare. De som gillar vad han säger jämför honom med Hans Rosling ”men med de rätta siffrorna”.

Killen i videon heter Roy Beck, som startat och driver ett forskningsinstitut som han själv bestämmer över. Videon är från 1996 (det finns en uppdaterad version, men det är inte den som sprids). Inte ens om hans statistik stämde då skulle den motsäga vad Rosling genom 20 år färskare statistik visar om världens beskaffenhet: nämligen att det inte finns en avgrund mellan ”rika” och ”fattiga” länder utan att de flesta länder befinner sig någonstans där mittemellan.

Dessutom driver Beck förstås hela sin grej med halmgubbeargument. Han menar att det är etiskt försvarbart att stänga gränserna för invandrare eftersom invandring inte är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. Klart det inte är. Invandring är betydligt mer komplext än så, och fattigdom ett alltför utbrett problem. Men för de invandrare som etablerar sig i sitt nya land gör det förstås skillnad, precis som för dem som åker till ett annat land och arbetar eller tigger för att kunna skicka hem pengar. Det gör inte skillnad för världens fattigdom, nej, men det gör en sjujävla skillnad för dem det gäller.

Roy Beck har också skrivit en bok. Jag har inte läst den, men jag antar att den handlar om ironi eftersom den är skriven av en vit snubbe som vill att USA ska sänka invandringen till ”traditionella nivåer”.

Nyhetsplock

Tröjan som säger allt och lite till.

Något T-shirtföretag gör reklam för sina Finlandströjor i min Facebookfeed. De vill att man ska köpa en tröja med texten ”Jag behöver inte terapi, jag behöver bara åka till Finland” och en bild av Finlands fulla, psykotiska statslejon som hugger sig själv i huvudet med ett svärd, samtidigt som regeringen skär ner på den psykiatriska vården. Det här är så jävla meta att jag inte ens vet var jag ska börja. ”Den här tröjan säger allt” menar tillverkarna.

Jag är böjd att hålla med.

shirt

Nyhetsplock

Det är skillnad på research och research

Via förunderliga vägar stötte jag på följande, på Urban Dictionary:

catsOch ska vi vara riktigt, riktigt petiga så är det ju en alldeles korrekt definition. Antivaxxare är ofta alldeles sanslöst pålästa, det finns inget omedelbart samband mellan intelligens och känslor inför vaccin och många antivaxxare är dessutom högt utbildade.

Däremot är det en långt ifrån alldeles ärlig definition. Den ger nämligen sken av att research – forskning – är något som vem som helst kan syssla med när som helst och att all research är likvärdig. Sannolikt finns det här en språklig dimension eftersom att engelskan inte har så många synonymer för research (första gången engelska inte har trettiotolv synonymer). På svenska skulle man kunna göra en distinktion mellan till exempel forskning och efterforskning. Antivaxxare har gjort efterforskningar själva, ungefär på samma sätt som när man gör efterforskningar om vilken internetleverantör som är billigast eller vilka pizzerior det finns i närheten, och med ungefär samma sorts relevans för resten av världens gilla gång. På engelska skulle en bättre term kanske vara ”googling”. Det är ju vem som helst fri att göra.

Men antivaxxare sysslar inte med forskning.

Forskning – riktig research – sker nämligen alltid under kontrollerade former. Det finns inga forskare som kan göra ”sin egen forskning” och ”dra sina egna slutsatser” i den betydelsen att man samlar information som tillkommit utan dessa kontrollerade former och sedan bildar sig en egen uppfattning. Att man bildar sig en egen uppfattning om någonting betyder inte att den uppfattningen är rätt, även om man läst precis hur mycket som helst i ämnet så länge man inte läser trovärdiga resultat – tillkomna genom forskning snarare än efterforskningar. Det blir till en egen liten klubb av ”sanningar” som bekräftas inom den egna gruppen men som inte håller för vetenskaplig granskning och därför inte är att betrakta som fakta. Bara för att några åsikter dyker upp väldigt ofta betyder det inte att de är korrekta. Inte ens när man kan googla sig till ”bevis” för påståendena. Till exempel var folk förr i tiden inte färgglatt randiga, även om vittnesmål indikerar att så var fallet.

När jag skriver min avhandling är det i ständigt samarbete med andra forskare, med mina handledare och i konstant diskussion med tidigare forskningsresultat. Allteftersom nya kapitel blir färdiga lägger jag fram dem inför seminariet och får försvara vad jag skriver och/eller ändra. När hela avhandlingen är färdig ska den skickas in för förhandsgranskning, jag ska få tillbaka den med experters kommentarer och har några månader på mig att ändra. Därefter ska avhandlingen läggas fram för offentlig granskning, en disputation, där jag inför publik (ofta de närmast sörjande, men vem som helst får komma) ska försvara min avhandling under det att en inkallad expert (en opponent) påtalar avhandlingens eventuella brister. Först sedan detta är färdigt är avhandlingen att egentligen betrakta som ett säkert bidrag till vår kunskap. Då är den att betrakta som fakta.

Att jag jobbat med avhandlingen i fyra år är inte värt en piss i havet om den inte går igenom granskningarna. Att jag läst, och läst, och läst har ingen betydelse om förhandsgranskarna eller opponenten kan påvisa så stora brister att avhandlingen inte godkänns. Och att inte acceptera vad 99% av de andra forskarna har visat stämmer skulle med största sannolikhet vara en sådan brist som sköt ner hela avhandlingsprojektet.

Det är min forskning, visst, och det är mina slutsatser, absolut, men om de inte klarar en granskning från det övriga vetenskapssamfundet blir det aldrig mer än mina personliga åsikter. Det blir inte forskning i betydelsen ny kunskap med relevans för andra. Forskning är inte något man sysslar med i ett vacuum.

Det är lurigt, det där med vad som är fakta och inte, men i allmänhet är det en väldigt bra grundprincip att om det krävs konspirationsteorier för att bekräfta faktan så är den inte trovärdig. Och läkare och medicinforskare över hela världen är överens om att vaccin räddar liv. Vaccin räddar liv. Det enda sättet någon kan argumentera för att inte vaccinera är alltså genom att underkänna den vedertagna expertisen.

Då talar vi inte fakta längre. Då är det inte forskning.

Nyhetsplock

Plåster, hud och färg.

I Sverige skapar en diskussion om så kallade hudfärgade plåster för tillfället besynnerligt stora vågor på Internet. Steffi Aluoch påpekade att Apoteket säljer plåster som kallas hudfärgade, trots att de bara kommer i en viss beigevit nyans – en viss huds färg. Plåsterproducenten medger att det är en brist och att de i framtiden planerar att åtgärda det.

Och hela himlen rasar ner.

De som tycker att hela grejen är världens töntigaste och inte borde uppmärksammas alls skriker i kapp med rasister som menar att någon har kallat någon annan rasist och den poäng som från början var både tydlig och relevant överröstas av att alla vill debattera icke-frågor istället för att diskutera.

Så vad handlar det här om egentligen? Först och främst handlar det om en kundgrupp som önskar något som producenten hittills inte har haft i sitt utbud men gärna lägger till. Att folk lägger så mycket energi på att beklaga sig över denna synnerligen stillsamma utveckling är för mig obegripligt.

Sedan handlar det också om att Aluoch mycket riktigt påpekar att det inte finns en tradition av hudfärgade produkter för icke-vita. Det gäller inte bara plåster utan även till exempel underkläder eller hudkrämer. Det handlar inte om att en del vita inte heller matchar Apotekets hudfärgade plåster utan om vad som kallas hudfärg. Tänk tillbaka till när du som liten satt och ritade. När du ville ha hudfärg, vilken färg tog du då? Vad vi alla vita skulle kunna ta till oss av den informationen är att vår omedelbara koppling mellan ”hudfärg” och ”blekbeige” är en solklar förenkling av verkligheten och avspeglar vår syn på hur hud ska se ut men inte hur hud de facto ser ut.

Egentligen behöver det inte vara svårare än så. Att utmana sitt eget sätt att tänka med lite större ramar.

Vill man sedan få ännu större ramar kan man med fördel fundera över hur vår (automatiska) syn på hud och färg påverkar alla dem som inte är vita, och vad det säger om rasistiska strukturer i samhället. Är man rasist för att man av gammal vana gör den automatiska kopplingen till hudfärg? Förstås inte. Det är inte ens rasistiskt att tycka att det är onödigt att ta upp hudfärgsfrågan, men det är jävligt trångsynt samtidigt som det bidrar till att upprätthålla den rasistiska struktur som gör det möjligt att rycka på axlarna och tycka att man ändå inte ”ser färg”.

Kuriosa: Vi har för tillfället bara blå plåster med djurmotiv.

Uncategorized

Logik och invandrare i svenska skolan

Jag hamnade i en Twitterdiskussion (vilket är en paradox, stört omöjligt att föra diskussion via Twitter) med Aktivarum om invandringen i skolan. En artikel i gårdagens DN presenterar nämligen forskning som visar att invandringen är den största och enda helt säkerställda faktorn som förklarar Sveriges fall i Pisaundersökningen. På grund av Sveriges stora mottagande av asylflyktingar som sedan ska gå i svensk skola uppvisar svenska skolan som helhet betydligt sämre resultat än om man bara räknar med svenskfödda elever.

Det här är viktigt forskning som måste tas i beaktande för den antyder att invandrade barn behöver mer stöd.

Men här finns en enorm risk för vidlyftiga feltolkningar av studiens resultat. Forskaren själv skriver:

”Det är möjligt att resultaten bland skolbarn med svenskt ursprung också kan ha påverkats av förändringarna i elevsammansättningen. Detta är dock svårt och osäkert att beräkna. Forskning som analyserar frågan med Pisadata finner en liten negativ påverkan av en högre andel elever med invandrarbakgrund på infödda elevers resultat. På grund av osäkerheten bör man inte dra alltför stora växlar av detta.”

Det vill säga: det finns en mekanisk, statistisk förklaring i asylsökande och invandring till fallet i Pisaundersökningen . När man räknar med resultaten från dem som har flytt krig och bara gått några år i svensk skola sjunker resultaten. Det finns dock inte belägg för att säga att invandringen är orsaken till svenska skolans problem eller att invandrare skulle förstöra svenskars utbildning.

Därifrån kom vi in på en diskussion om logik. Aktivarum menade nämligen att det är logiskt att många invandrarbarn i en klass påverkar undervisningen negativt. Om läraren måste hjälpa några väldigt mycket kommer det att ta tid från de övriga eleverna. Och jag håller med om att det verkar helt logiskt men det är ändå inte vad forskningen visar. Studien i fråga visar inte det här, hur logiskt det än verkar. Och ska vi tala logik är det minst lika logiskt att skylla på privatiseringen av skolor, undermålig lärarutbildning eller pedagogiska brister – faktorer som studien inte heller kan bekräfta eller avfärda även om forskaren själv antyder att vi ”måste […] anpassa pedagogiken och skolkulturen” till nutidens krav.

Jag sade det då och jag säger det igen: logik är kontextuell. Till svar fick jag bland annat det här:

Men det är en himmelsvid skillnad på att ha prylar tillverkade efter en viss logik. Mekanik tenderar till att följa vissa lagar. Människor däremot tenderar till att tänja på lagarna.

Logik validerar inte. Logik hjälper oss att greppa, men logik gör inte någonting sant.

Och jag tänker inte gå in på de, förvisso intressanta, definitionerna av logik för bara i det ovan syns flera olika varianter. Vad jag vill understryka är bara att logik som förklaringsmodell till samhälleliga fenomen förutsätter att människor alltid handlar logiskt och let’s face it: det gör vi inte. Därför ska man passa sig väldigt noga för att ta en studie i whatever ämne och dra så kallade logiska slutsatser på basis av den om det inte finns grund i själva studien för sådana slutsatser. I den nyss nämnda studien finns det inte grund för att påstå att invandringen kraschar svenska barns skolgång.

Det mest klassiska exemplet på logiska feltänk måste förresten vara den vetenskapliga bevisningen för universums uppbyggnad och den geocentriska världsbilden. Jorden är det viktigaste i universum, för där bor vi. Alltså måste jorden vara i centrum och allt annat snurra runt jorden. Superlogiskt! Världen är full av liknande fullkomligt logiska slutledningar som inte heller är sanna, till exempel om mässlingsvaccinets koppling till autism.

Kulturkrockar · Nyhetsplock

Vi måste snacka lite om det där med könsneutrala barn.

Joakim Lamotte har skrivit en krönika om hur folk måste sluta försöka göra sina barn könsneutrala. Han är inte den första och säkerligen inte den sista. Folk blir som fullkomligt besatta av det där med könsneutrala barn och hur vi nu måste förhindra att det händer.

Och jag har ju hängt rätt länge i det här famösa genusträsket och mött och diskuterat med massor av de föräldrar Lamotte hänvisar till när han skriver om ”intensiva och nervösa konversationer” om hur man ska genomföra någon slags genusmedveten uppfostran. Missuppfatta mig inte nu, men många av dem går mig fullkomligt på nerverna. Varför? För att jag själv inte är där längre. På samma sätt orkar jag inte lyssna på folk som snackar BF (beräknat förlossningsdatum), ägglossning, babyförberedelser, vagnsinköp, nyfödingsbajs eller amning heller trots att jag levde i den konversationen för kanske 8 år sedan. Där och då fanns det inget viktigare. Där och då var jag en del av det som jag nu får utslag av att lyssna på någon längre stund. Men att jag nu befinner mig någon annanstans i världen av prioriteringar betyder inte att inte andra människor behöver föra samma konversationer nu.

När barnet väl har kommit och man står där med famnen full av det mest värdefulla, när hela ens väsen stannar upp och ställs på sin spets i detta nya liv man har anförtrotts, då möts man också av nya orosmoment. För många av oss som hade den stora lyckan att få ett friskt barn blev det orosmomentet hur man ska vara tillsammans med sitt barn så att barnet växer upp utan tyngden av att leva upp till skadliga stereotyper. Det blir rätt många intensiva och nervösa konversationer av det, om vi säger så. Och experimenterande förstås. Fast i ärlighetens namn har jag nog experimenterat mest med sömnen för holy crap, Batman, vad mina kids har sovit dåligt. Så vi har experimenterat med samsovning, nattningsmetoder, nappar och gosedjur – allt för att hitta den metod som passar vår familj bäst. Uttrycket ”experimentera med barnen” är något som kolumnister tar till ibland när man vill vara jävlig mot folk som inte har hittat sin metod ännu, och särskilt när det gäller folk som grubblar på genusrelaterade saker, trots att varenda käft som haft småbarn vet att de där första grumliga åren är ett enda långt experimenterande.

Men det var inte det jag skulle säga, jag skulle säga att jag, trots alla de här diskussionerna, inte har träffat på en enda typ som förespråkat att barn ska vara könsneutrala. Inte en enda. Däremot har jag träffat på en himla massa typer som vill arbeta emot de som vill göra barn könsneutrala och som härjar om barns könsidentitet. Könsidentiteten är en del av en persons identitet. För somliga är den viktigast, men för de allra flesta är den bara en liten, liten del. Jag är kvinna, men jag identifierar mig mer med begrepp som förälder, historiker, tårtfanatiker, genusforskare och kattslav.

Jag tycker synd om den mamma som Lamotte såg på tåget, som satt med sin lille son i en klänning han inte ville ha på sig. Jag har själv haft det likadant med barn som fullkomligt tokvägrar att ha på sig vad de just då har på sig. Oftast rör det mössan som de sliter av och kastar åt fanders – gärna ut genom tillfälligt öppna dörrar. Ibland rör det fel tröja. Fel tröja är väldigt random eftersom fel tröja kan vara rätt tröja 20 minuter innan den förvandlas till fel tröja och måste bort. Dessutom hade vi en ganska lång period då dotterns kläder ofelbart började klia så fort vi gick på fest, och hon därför var nästan näck redan innan vi hunnit ta av oss jackorna. Ja, och strumpbyxor ska vi inte ens tala om.

Att pojken på tåget ville ha bort klänningen kan ha tusen miljoner olika förklaringar. Kanske hade han drabbats av det där vår dotter hade som gjorde att det kliade och han behövde vara naken? Jag säger inte att det är uteslutet att mamman hade uppmuntrat honom lite väl mycket till att ha klänningen på och att han på tåget sedan blivit så obekväm med valet att han ville ha bort den. Sånt händer. Men att det skulle vara utmärkande för genusmedvetna föräldrar är absurt för är det någonting som de där nervösa konversationerna behandlar så är det hur man stärker sitt barn i att välja kläder som barnet själv känner sig bekväm med. Oavsett om det är en pojke i klänning eller en flicka i klänning eller ett barn som inte riktigt känner sig hemma varken som pojke eller flicka och som har en hunddräkt och bara svarar på namnet ”Pricken”. (Vår son vägrade svara om han inte tilltalades som Lilla-Mamma-Orm-Hunden en lång period, och han gick inte då utan ålade sig som en orm. På tal om experiment.) Jag har sett många fler föräldrar som insisterar på att klä sina barn som små vuxna (med slips på sonen och klänning på dottern) vars barn är mycket obekväma med utstyrsel och uppmärksamhet än vad jag sett genusmedvetna föräldrar pressa sina barn att ha en viss sorts kläder.

Och det här är viktigt så jag skriver det med versaler men ATT EN POJKE HAR KLÄNNING GÖR HONOM INTE TILL MINDRE POJKE. Det finns alltså inte ens ett litet korn av könsneutralitet i att en pojke har klänning. Inget alls. Varför? Därför att kläder och yttre attribut bara är en liten del av hur vi lever vår könsidentitet. Könsidentiteten bestäms inte av kläderna. Ingen har någonsin blivit förvirrad i sin könsidentitet av att ha på sig kläder som symboliserar ett annat kön än det man identifierar med. Till exempel har jag byxor nästan varje dag och känner mig inte det minsta förvirrad, trots att man för inte så länge sedan var säker på att det där med byxbärande kvinnor skulle leda till jätteförvirring och samhällskollaps.

Om man nu vill hålla på och skrika att vi inte ska göra könsneutrala barn och att könsidentiteten är viktig vore det ju prima om man först visste vad könsidentitet är. Då skulle man förstå det absurda i att tro att en pojke i klänning skulle ha någonting med saken att göra.

Historikerns historier

Ärlighet varar inte längre än hyfs

Det talas just nu himla mycket om kränkthet och vad man får säga och inte och yttrandefrihet och triggerwarnings och whatnots. Det är bra. Vi behöver tala om sånna här grejer.

Men jag funderar över om det är något med den nya (ur historisk synvinkel) individualismen som spökar här. Vi är så upptagna av att vara indiviiiider att vi slutar fundera över vårt sammanhang – hur vi hänger ihop med folk runtomkring oss. Alltför många vill högljutt säga det ingen annan vågar säga men som måste förkunnas fullkomligt oberoende av om det sårar.

För jag tror att på den tiden då vi tänkte lite mer på kollektivet så fanns inte det här problemet alls på samma sätt. Och jag menar inte att vi tänkte mer på kollektivet för att vi var mer omtänksamma eller så utan för att man var tvungen. Den som på 1600-talet hade kallat Britta för feministhora hade blivit lynchad. Den som förtalade någon annan blev utstött ur samhället och riskerade hårda straff. Den som bara hjälpte sig själv fick falla fritt när det sket sig, för alla sociala skyddsnät baserades på ömsesidigt ansvarstagande. När alla kände alla och var beroende av varandra fanns det förvisso inte utrymme för självförverkligande individualism heller, men man kunde åtminstone glädja sig över att den sortens självgoda sanningssägare som förpestar tillvaron för dem som har förstånd att hålla käft hade satts i stupstocken tills de lärt sig veta hut.

Det tröstar lite.

Man ska inte romantisera förfluten tid, det ska man inte, men det vore fint om folk kunde börja uppskatta lite vanlig, jävla hyfs igen.

Nyhetsplock

Oskulder och skyldigheter

RFSU i Sverige vill slopa begreppet oskuld som föråldrat. Och ni vet ju att jag egentligen gillar gamla grejer, men i just det här fallet håller jag verkligen med. För er som vill höra mig säga det i en radiointervju, gjord medan jag sitter gömd för barnen ute i bastustugan, finns det att lyssna på här i ytterligare nästan en månad. Vill ni inte höra väderprognosen skippar ni framåt till ca 2 minuter och ifall ni inte heller vill höra Army of Lovers lägga grunden för diskussionen skippar ni till ca 7 minuter. En artikel finns att tillgå här! För en gångs skull vill jag dessutom uppmuntra er att läsa kommentarerna, särskilt efter att ni har lyssnat på intervjun. Jag vill ju inte ge några spoilers eller så, men min gissning av hur diskussionen skulle gå var hyggligt korrekt.

Och så vill jag ta tillfället i akt att säga att oskuld inte nödvändigtvis betyder att man står i skuld till någon sedan. Oskuld har att göra med oskyldig och oskuldsfull vilket snarast hör ihop med att man är fri från synd. Skulden står alltså inte till den man som man hade sex med utan till Jesus. På rak arm kan jag inte komma på några samhällen där man skulle ha hamnat i skuld till någon fysisk person. Däremot finns det förstås aspekter som att man inte längre är ren eller att man måste göra bot, men då är vi åter tillbaka vid synden och inte skulden.

Det finns alltså inte fysiskt någonting som avgör oskuld, det finns ingen mödomshinna som kan vara orörd eller brista (här finns det förklarat med stora bokstäver och enkelt språk för den som behöver!). Oskuld är och förblir ett socialt konstruerat koncept – inte ett biologiskt tillstånd.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Där kvinnans euro är 43 cent

För ett par dagar sedan rapporterade YLE om att kvinnans euro i Grankulla är 43 cent. Det vill säga, löneskillnaderna mellan kvinnor och män är enorma. Det visar sig också att skillnaderna är som störst i kommuner med fler höginkomsttagare. I Grankulla har kvinnorna till exempel fortfarande en årsmedelinkomst på över 33.000 euro vilket är bra mycket mer än genomsnittsmannen i Åbo. Och det upphör aldrig att förvåna mig hur folk kan gå så jävla apeshit som de gör över den här rapporteringen. Bland kommentarerna finns alltifrån att det skitjournalistik av YLE att lyfta en icke-fråga till att vi ju redan har jämställdhet i det här landet så what’s the problem.

Visst kan man ifrågasätta om det är relevant att tala om kvinnans euro som koncept. Vad det mäter är ju alltså bara de faktiska löneskillnaderna och den största delen där beror på att kvinnor inte förvärvsarbetar i samma utsträckning som män. MEN! Det är (minst) tre saker som man fullkomligt bortser ifrån ifall man låser sig vid att diskutera kvinnans euro som koncept och jag önskar, önskar, önskar att vi skulle kunna komma vidare till att diskutera de sakerna någon gång för hela det är begreppsfilosofiska tramset gör mig så jävla grinig.

Alltså:

1: Det framställs ofta som att män alltid har varit de som jobbat hårdast och kvinnor alltid de som tagit hand om barn och hushåll men det är ur historisk synpunkt en MYT. Ok? MYT. Kvinnor har varit med och skött de allra tyngsta arbetena redan från början. De var med och jagade på stenåldern, de har plogat, sått och skördat. Kvinnor har i vår kultur inte innan 1800-talet varit förpassade till hemmet medan mannen arbetade och även då var den hemmasittande kvinnan ett borgerskapsfenomen och förunnat ett fåtal. Hemmakvinnor är, vilket bekräftas av studien YLE refererar, fortfarande beroende av klass. Det finns alltså inte en tusenårig historiskt grundad tradition av män som försörjer sina hustrur här.

2: Att kvinnor generellt tjänar så pass mycket mindre än män betyder något och är värt att lyfta fram. Vi vet att det i bakgrunden finns sådana saker som att kvinnor oftare har snuttjobb, oftare deltid, oftare tar ut VAB och därmed har en betydligt osäkrare position på arbetsmarknaden än vad män har. Detta trots att kvinnor i dag generellt har högre utbildning än män. Det hjälper inte hur mycket man skriker att detta är resultatet av kvinnors fria val för väldigt många kvinnor uttrycker sitt missnöje med situationen och påpekar att det inte finns så många andra val att göra. Många hade velat jobba mer men kan inte, delvis på grund av att det inte finns jobb och delvis på grund av att de har huvudansvaret för barnen.

3: Kvinnors och mäns arbete värderas fortfarande inte lika. De yrken som traditionellt är kvinnligt kodade, till exempel inom omsorg, är dåligt betalda. Men det handlar också om att de sysslor som kvinnor utför inte är meriterande. Hur i hela helvete kan det inte vara meriterande att ha varit hemma med sitt barn i tre år? Hur kan det inte få räknas på ett CV som indikationer på stresstålighet, ledarskap och organisationsförmåga? Nej, istället ska kvinnor som varit hemma med barnen förklara varför det finns luckor i deras CV åren de varit hemma. Att göra lumpen däremot, det är en merit. Och för att ta ett historiskt exempel, för att jag gillar sådana, kan vi se på dem som arbetade i hushållet. Den högsta positionen bland hushållets tjänare hade den manliga betjänten – butlern eller hovmästaren. Lägst i rang stod pigan. Tvättade gjorde tvätterskorna, men den som var rik nog kunde visa sin status genom att ha en manlig tvättare. Inte för att de jobbade hårdare eller längre timmar utan för att de var män. Eller se på skillnaden mellan kokerskan och kocken i både status och inkomst. Listan kan göras milslång.

Så, precis som med genus i allmänhet så finns det massor med spännande och viktiga saker att diskutera kring kvinnans euro, men att diskutera själva existensen av fenomenet är jävligt blasé.

Det var delvis de här sakerna som vi talade om i dagens Tisdagssnack. En länk till det kommer på bloggens FB-sida så snart det finns tillgängligt så håll ögon och öron öppna där.

EDIT: Jag påminner om att en giltig emailadress är en förutsättning för att få kommentera på den här bloggen. Man får vara anonym inför andra läsare men inte inför mig.