Kulturkrockar · Nyhetsplock

Om triggerwarnings i akademia

För ett par veckor sedan skrev fyra studenter vid Columbia University en artikel om hur de vill att lärare vid universiteten tillhandahåller triggerwarnings. En av studenterna, som tidigare varit utsatt för sexuellt våld, hade nämligen tagit illa vid sig av våldtäktsscenerna i Ovidius Metamorfoser – ett standardverk inom klassisk litteratur. Studenterna skriver:

”These texts, wrought with histories and narratives of exclusion and oppression, can be difficult to read and discuss as a survivor, a person of color, or a student from a low-income background.”

De har startat ett forum för att ge

”students, professors, and faculty a space to hold a safe and open dialogue about experiences in the classroom that all too often traumatize and silence students.”

I vissa fall kan jag tycka att triggerwarning (TW) är helt på sin plats och i andra har jag inga problem med att tolerera dem om de gör något gott för andra. Till exempel är jag med i flera olika Facebook-grupper som har TWs och det tycker jag är helt ok. Det är frivilligt att vara med och grupperna är till för att alla dess medlemmar ska känna sig nöjda och tillfreds med vad som förekommer i gruppen. Det är forum där man ska få välja vad man vill se.

Ett universitet är dock inte ett sådant ställe. Ett universitets funktion är inte att ha studenter som är nöjda och tillfreds med allt innehåll. Ok, det låter hårt, men låt mig förklara.

Studenterna vid Columbia University som kräver TWs på undervisningsmaterialet talar bland annat om att det ska finnas mekanismer som stöttar studenter som har identitetsbaserade meningsskiljaktigheter med lärarna för att studenternas identiteter är viktiga i klassrummet. På ett filosofiskt plan låter det kanske helt rimligt, men vad betyder det i praktiken? Vad betyder det i praktiken att den förstaårsstudent som har meningsskiljaktigheter med sin professor angående till exempel tolkningen av Metamorfoser, eller Förintelsen eller vad som helst ska ha rätt till stöd för sin identitet i sin tolkning? Om vi hårdrar det; skulle en student som identifierar sig som nazist ha rätt till stöd för en identitetsbaserad tolkning som förnekar Förintelsen? Och om hen inte skulle ha det, var drar vi gränsen för vems identitet som är viktig och vems som inte är det?

Jag har undervisat i flera kurser på universitetet, bland annat i Genushistoria. Genushistoria som ämne innehåller en mängd olika aspekter som kan vara triggande för somliga men som man helt enkelt inte kommer ifrån. Vi kan till exempel inte förstå dagens våldtäktskultur om vi inte förstår hur våldtäkt som fenomen har utvecklats. Från att vara bortförande (raptus) till att ha sexuella inslag, från att vara ett brott mot flickans familj till att vara ett brott mot henne, från att vara något som begicks enkom mot unga, ogifta kvinnor till att inkludera kvinnor och män oavsett civilstatus. Det finns mängder med saker som är tunga att läsa om eller att prata om men som verkligen förtjänar att vi likväl gör det – att vi fortsätter att forska i mekanismerna bakom. På Internetforum kan man få en TW och välja att läsa något annat i stället, men på universitetet ska studenterna bearbeta även tungt material. På universitetet är det vår skyldighet att bearbeta även tungt material.

Studenterna säger sig inte vilja inkräkta på lärarnas akademiska frihet beträffande undervisningsmaterial men, i ärlighetens namn, är det inte vad som framkommer av deras protest. De talar bland annat om att studenter som tagit kurser i västerländsk civilisation upplever att undervisningen inte ger utrymme ”for their experiences in the Western world”. Här någonstans ringer det en varningsklocka för mig. Undervisningen ska nämligen inte handla om studenternas upplevelser utan om vad forskningen har kommit fram till – även om det är två helt skilda saker. Det är lite som när man talar om mäns våld mot kvinnor och någon random dude kommer och säger att han aldrig skulle slå en kvinna så statistiken kan inte stämma. Om jag föreläser om gifta kvinnors juridiska ställning i början av 1800-talet utgår jag ifrån sådant som gjorde att kvinnor inte klassades som fullvärdiga medborgare. Jag kanske nämner att det säkert var jobbigt för män att ha försörjningsansvar också, men det kommer inte att vara i fokus. Sitter det då någon typ av den sorten som brukar diskutera här på bloggen och som hävdar att kvinnor glider runt på en räkmacka och bara vill ha feta plånböcker bland studenterna förbehåller jag mig rätten att inte ta upp hens synpunkter som valida invändningar.

Och jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här utan att framstå som en förmäten besserwisser, men vi som undervisar är ju ändå på plats för att vi är experter i ett visst ämne och studenterna är på plats för att de ännu inte är experter på det ämnet. Jag älskar förvisso studenter som utmanar och ifrågasätter, men det ska vara på basis av bildning – inte identitet. Det ska vara ”jag har läst” och inte ”jag tycker”.

Samtidigt är det förstås viktigt att studenterna känner att lärarna lyssnar på dem. Jag skulle personligen känna mig som ett misslyckande om en student kände sig tystad eller rent av otrygg under mina timmar och jag skulle självklart ta den student som bad mig om TWs på allvar. Men det är en himmelsvid skillnad att gå ifrån att lyssna på de studenter jag har framför mig och att respektera dem, till att hela tiden behöva vara på min vakt inför om något av det material jag presenterar skulle kunna trigga någon. Genom att, som studenterna vid Columbia vill göra, lägga över ansvaret för TWs på läraren öppnar man Pandoras ask för det finns så otroligt många saker som folk ser som triggande. Studenterna vid Columbia räknar upp historia som utesluter någon eller handlar om förtryck vilket kan vara svårt för någon som överlevt, någon med annan hudfärg eller någon från en arbetarfamilj. Det finns inte en enda av mina föreläsningar som inte skulle behöva en TW i så fall. Inte en enda. Om man triggas av berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism ska man kanske överväga att inte läsa historia alls för det är, sorgligt men sant, historiska konstanter. Och på universitetet förväntar jag mig att mina studenter klarar av att intellektuellt hantera berättelser om sexuellt våld, sociala orättvisor och rasism för det är bara genom att studera de här sakerna som vi kan förstå mekanismerna bakom dem. Det är dit vi ska. Det är förståelse för mekanismer vi söker. Och vi kan bara komma dit genom att ta itu med svåra och tunga frågor.

Ett exempel: En kollega, den briljanta Mona Rautelin, skrev sin doktorsavhandling om barnamord i 1700-talets Finland. Hon gick igenom ett sanslöst tungt material som bestod av beskrivningar av hur unga mödrar gjort sig av med sina barn. Hon skriver om desperation, om social kontroll, om ett samhälle som inte ger utrymme för andra val men som likväl straffar och hon visar hur det, då som nu, är fullt möjligt att en kvinna är gravid utan att veta om det. Det är forskning som Rautelins som sedan ger oss perspektiv på de systematiska barnamord som fortfarande förekommer i t.ex. Indien och som ger oss kontext till de barnamord som än i dag sker varje år här i Norden. Det är otroligt viktig men också svår forskning som triggar varje normalt funtad människa. Är man nöjd och tillfreds? Sannolikt inte. Hade man på ett internetforum hellre sett en video med kattungar? Troligtvis. Men efter att man gråtit sig till sömns i några veckor når man en ny dimension av förståelse och på universitetet är det målet.

Om jag ska försöka sammanfatta lite så är jag av åsikten att det vore ett nederlag för den akademiska friheten och det intellektuella samtalet om de som undervisade skulle tvingas triggervarna. Undervisningens innehåll måste utgå ifrån forskningen – inte från studenternas identitet. Samtidigt ska den som undervisar givetvis respektera studenterna och i mån av möjlighet ta i beaktande den som ber om det, men det handlar snarare om att visa medmänsklighet och förståelse än om att triggervarna.

Vardagslivet

Adoptivhönsmamman (och fler kycklingbilder)

I fredags morse när jag kom ut till hönsen såg jag med förskräckelse att Dotty, som legat och ruvat utan ägg i redet bredvid Bläck och babysarna, hade trängt sig in till Bläck. Jag tänkte att nu blir det slagsmål och så pickar de ihjäl babysarna för höns har hönshjärnor och taskig attityd. Men döm om min förvåning när det rätt som det var tittade fram en liten kyckling ur Dottys fjädrar. Dotty har adopterat kycklingarna och fostrar dem nu tillsammans med Bläck. Babysarna piper glatt omkring mellan dem, klättrar upp och åker rutschkana ner för deras ryggar och sover sedan tryggt bland deras fjädrar.

Höns, alltså. De upphör aldrig att förvåna en.

2015-05-15 11.31.21 2015-05-15 11.31.13 2015-05-15 11.31.12 2015-05-15 11.30.54 2015-05-15 11.30.16 2015-05-15 11.30.02

Kulturkrockar

Låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar!

Ofta när man talar om något som har med genus att göra kommer de där människorna som vill vara resonabla och som har en ultimat lösning; man ska helt enkelt bara låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar och så är ordningen i världen återställd.

Om vi för sakens skull låter bli att slå oss för pannan med tangentbordet i frustration över det uppenbara feltänket att ”flicka” och ”pojke” inte skulle vara vara bundet till tid och rum, och i stället koncentrerar oss på vad en sådan inställning i praktiken betyder.

För när man är förälder till en pojke och en flicka så slås man av att det där med att vara pojke är omgärdat av en mängd förbud. Visst, det finns saker som flickor bör eller inte bör göra också, saker som smyger sig på och som man en dag inser att ens barn har internaliserat – lever efter. Till exempel att skrika högt av minsta lilla. Men hittills har hon inte stött på några sociala förbud på grund av att hon är flicka. Ett och annat ”får inte vara med” kanske, men det är sådant som kan lösas antingen genom att en vuxen diskuterar inkluderande lekar eller genom att ett gäng flickor leker samma sak i en egen grupp. Det finns ingenting som flickor inte ska göra för att det är pojkgrejer. Gränsen för vad en flicka får göra är väldigt flytande

Men när det gäller pojkar är det en helt annan värld. Pojkar vaktar på varandra hela tiden för att få den som eventuellt överväger att pyssla med flicksaker att rätta in sig i ledet. En otrolig mängd fantastiskt kul leksaker är stängda för pojkar, liksom många känslor (rädsla, sorg) och yttre attribut (smink, klänningar, hårspännen). Gränsen för vad en pojke får göra är stenhård och den som överskrider gränsen bestraffas.

Att ”låta pojkar vara pojkar” är inte att ”låta pojkar” någonting. Det är att stänga dörren till massor med grejer som många pojkar skulle kunna tycka vore kul och faktiskt vill göra. Varje gång handlar det inte om någonting viktigt förstås. Många gånger skulle man kunna jämföra det med att låta ett barn välja mellan blått och grönt istället för alla regnbågens färger. Kanske man inte behöver så många val?

Men så finns det många flickor och pojkar som vid födseln har definierats som flicka eller pojke men som växer upp och förstår att de har fått fel definition. De är någonting annat. De kanske är en flicka som vill vara som en flicka efter alla konstens regler men som på grund av att någon definierat dem som pojke inte får. Se på den här videon, om ett barn som vet vad hen vill. Inför det här kan jag bara hålla med. Låt flickor vara flickor.

Kanske jag är cynisk, men jag är inte övertygad om att det är just det här som Berit, 65, menar när hon säger att vi ska sluta med genustrams och låta flickor vara flickor.

Det leder oss tillbaka till att de flesta som suckar att vi bara ska låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar gör det för att de tänker sig att det följer ordningen och att det är att inte påverka sitt barm. Att det automatiskt finns en ordning att följa och att denna ordning existerar bortom vad vi gör den till. Man ska ”låta” barnen följa ordningen. Men ordningen, oavsett hur den ser ut, är vad vi gör den till. Barn strävar efter att följa den bara när vi visar att den är viktig. Barn upprätthåller gränserna bara när vi visar dem att de inte får översridas.

Så hur ska man egentligen i praktiken ”låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar”? Hur ska man möta ett barn som det i filmen?

Visst kan man rycka på axlarna och hoppas att det är ett ”problem” man som förälder aldrig kommer att ställas inför. Visst kan man ignorera att transsexuella inte bara i betydligt högre utsträckning än någon annan grupp väljer att avsluta sina liv unga utan också tillhör samhällets mest utsatta vad gäller våld, för att man tycker att man inte berörs av det. Visst kan man, om man tycker att det känns som rätt sak att göra.

Men man kan ju också, utan att det kostar varken tid eller pengar, dra åtminstone ett litet strå till stacken genom att öppna några fler dörrar för sina egna barn. Nästa gång dottern kommer hem och säger att bara flickor kan ha smink och långt, lockigt hår kan man till exempel visa några bilder på ungefär vilket rockband som helst.

The Rolling Stones

Eller varför inte Kiss?

Nästa gång sonen meddelar att pojkar inte kan ha kjol behöver man inte gå långt utanför Nordens gränser för att se att kjol- eller klänningsliknande plagg är det manligaste av manligt i många kulturer.

Är det Dressman? Nej, Kiltman.

Varje gång man ifrågasätter sitt barns definitioner av vad pojkar och flickor får göra så öppnar man en dörr för sitt barn. Det betyder inte att barnet själv tänker bryta normer, men man ger utrymme för tanken på att andra kan göra det. Och visst är det viktigt för alla barn, oavsett om de vill gå i kilt eller odla pudelfrisyr eller helt enkelt bara leka med vilka leksaker de vill. Men för de barn som definierats fel vid födseln är det livsviktigt. Inte metaforiskt, utan bokstavligt; deras liv hänger på det.

Och bara för att barnet kommer hem och konstaterar att världen ser ut på ett visst sätt finns det ingen anledning att luta sig tillbaka och skrockande mysa att barnet nu kommit till insikt om världens beskaffenhet. Nej. Barn testar sina teorier först. De gör en iakttagelse och testar om den stämmer. När Vilho var kanske två år berättade han för mig att alla flickor pratar svenska och alla pojkar pratar finska och utgående från hans erfarenhet av hur pojkar och flickor fungerade var det helt korrekt. Min uppgift som förälder är då inte att bekräfta hans stereotyp utan att visa honom att även flickor kan prata finska och pojkar kan prata svenska. Det är upp till mig som hans förälder att visa att den stereotyp han sett inte håller om man ser lite bredare på kön och språk.

Precis exakt samma sak gäller för alla andra könsspecifika stereotyper. Det finns inte en enda stereotyp som man inte kan hitta en uppsjö undantag till. Det finns inget ”låta bli” i att låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar om det inte rör sig om ren och skär lathet. I praktiken medför ett sådant binärt synsätt en mängd ställningstaganden och det är dessa ställningstaganden som skapar barnets uppfattning om kön. Man lurar sig själv om man tror att det är ett sätt att låta barnet fritt utvecklas utan påverkan.

Det handlar om hur man tar emot barnets teorier – vad man bekräftar och vad man ratar. Jag skulle till exempel kunna ha skyddat Vilho från det potentiellt skadliga och förvirrande i att alla människor kan lära sig flera olika språk och att man själv kan välja vilket språk man talar, men det hade knappast givit honom en rättvis bild av världens diversitet. Det samma gäller färger, smink och kläder. Det samma gäller intressen, känslor och könsorgan. Så visst kan man låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar med allt vad det innebär av gränser, men om man intalar sitt barn att det i praktiken är ett simpelt system av enkelt definierade självklarheter så ljuger man.

Vardagslivet

Gammal på den tiden

Talade med sonen om ålder och död.

Han: Vi blir rätt gamla i vår familj.
Jag: Det verkar som det. Min farmor var ju typ 95 när hon gick bort. Minns du henne? Ni hann ju träffas.
Han: Jorå. Jag minns. 95 alltså?
Jag: Mmmm.
Han: Wow. Det är rätt mycket för vara på den tiden.

Det vill säga för kanske fem år sedan.

Historikerns historier

Om dödsstraff och nippleslips

Vi talar ju ibland om det där med hur man under historien har gjort sitt allra bästa för att trycka ner kvinnors sexualitet. Victim blaming och slut shaming – alltså att man lägger skuld på offret vid till exempel våldtäkt (vad hade du för kläder?) och att det bildas (internetbaserade) kampanjer för att trakassera (unga) kvinnor som haft ”för mycket” sex – är nutida varianter av detta. Att trycka ner kvinnors sexualitet är en form av maktutövande från framförallt män men också andra kvinnor.

Medan jag letade efter en helt annan artikel hittade jag Martin Bergmans artikel ”De brända och gömda” som handlar om kvinnor dömda till dödsstraff under den sista perioden i Sverige som man fortfarande tillämpade kvalificerade dödsstraff (i början av 1800-talet). Ett kvalificerat dödsstraff tilldömdes den som gjort något så grovt att ett vanligt dödsstraff liksom inte räckte till och innebar att man förutom att bli ett huvud kortare även kunde bli av med en hand och sedan steglas eller brännas, eller, på somliga platser, till exempel begravas levande. Stegling, att bli upphängd på ett hjul, var endast för män. Kvinnor skulle istället brännas. Bergman skriver så här:

”De skilda strafformerna för män och kvinnor har traditionellt förklarats som en omsorg om anständigheten, så att kvinnans avklädda kropp inte vid sönderdelning och stegling skulle exponeras på samma sätt som mannens. I Württemberg behandlades denna problematik 1752 med anledning av hängning av kvinnor. Då kvinnorna inte hade några plagg under klänningarna riskerade deras könsorgan att blottas vid hängning. Detta uppfattades kunna utgöra ett problem då andras moraliska känslor skadades. För att undvik detta beslutade det hertliga rådet inför en hängning att klänningen över delinkventens ben skulle bindas samman så att inga blickar skulle leta sig fel.”

Det ska tilläggas att Bergman menar att moralpanik inte nödvändigtvis alltid var hela anledningen, men faktum kvarstår att man när man skulle ta livet av kvinnor bekymrade sig över hur man skulle göra det så att publiken inte skulle ta anstöt av att ha sett en snippa. Nevermind hela grejen med att ta anstöt av att någon hängs, liksom. Snippa. Det är farligt att se.

Jag är egentligen inte särskilt förtjust i att dra raka paralleller med nutiden för historien är inte rak, men just den här ångesten över att någon kan råka se kvinnlig hud är så uppenbar fortfarande i dag. Se bara på när mammor blir utkastade från restauranger för att de ammar, eller när någon artist råkar visa boobs och tidningar gör förstasidesgrejer av en nipple slip. Ofta hänvisar man till att man vill skydda allmänheten (särskilt barn), skydda andras moraliska känslor, vilket är ungefär samma retorik som i Württemberg 1752. Egentligen handlar det om att hålla kvinnor nere, att göra kvinnors kropp till någonting som allmänheten kan och bör ha åsikter om, att göra kvinnor till objekt.

Är det skillnad på en hängning och ett restaurangbesök? Jo, man skulle ju kunna tycka det. Men argumentationen kring det överhängande hotet att någon skulle råka se snippor eller bröst (höll på att skriva nippor, för rim är alltid roligt) är oroväckande statisk.

Vardagslivet

Överlevnadsstrategi

Det går kanske lite, lite bättre med den nya konstellationen i hönsgården i dag. De spenderade natten tillsammans inne i hönshuset och det gick bra. Höns blir så milda och trevliga av mörker. Väl ute ur hönshuset får sig småttingarna rejält med stryk varje gång de visar sig. Bläck, den svarta hönan, gömde sig i ett hål. Och eftersom tuppar också har hönshjärnor visade det sig vara en synnerligen vinnande strategi. Bara Maggie undrade vad i hela friden som hänt med hennes tjusiga grop.

20140715-143007.jpg

20140715-143014.jpg

20140715-143024.jpg

Vardagslivet

Uttråkade barn gör en vulkan

Vilho hade tråkigt. Så han tillverkade en vulkan. Så där som barn av i dag gör när de får tråkigt.

Man börjar med att laga trolldeg. Till den blandar man 1 dl salt och 2 dl vetemjöl. Sedan slår man på 1 dl hett vatten (gärna med en gnutta olja i) och blandar ihop till en smidig deg. Degen formas sedan till en vulkan runt en liten plastburk (vi använde en pillerburk). Därefter häller man 1 msk bakpulver i burken. För att få vulkanen att bubbla häller man i ättika (några matskedar räcker). Man kan förstås med fördel droppa lite karamellfärg i ättikan, om man vill ha mer effekt. Vulkanen kan sedan sköljas under vattenkranen och sparas till ett senare tillfälle. Vill man göra andra saker av trolldegen går det givetvis utmärkt! Den kan färgas med karamell- eller pastafärg och vill man bränna den (alltså göra den hård) gör man det i ugnen (100 C) i någon timme. Använder man inte all trolldeg kan man förvara den i kylen i en plastpåse. Har man för vana att gå och tröstäta deg om kvällarna bör man märka upp påsen noga.

IMG_9770-20140218 IMG_9773-20140218

Historikerns historier

För våra synders skull

Jag fick en fråga från Blixa. Den lyder som följer:

”Hej!

Har en historiefråga som jag vore extremt tacksam om du ville ta dig an. Skrev ett inlägg om hur kvinnors förlossningsskador osynliggörs eftersom det anses vara ”normala”. Många ffa män (BARA män hittills faktiskt) har kontaktat mig och vill diskutera detta ur ett evolutionärt och historiskt perspektiv. Många av dessa har en teori om att kvinnorna förr inte drabbades av förlossningsskador som framfall, rectocele, inkontinens osv eftersom de ”var byggda av ett tåligare material”. Man menar alltså att dagens välfärdskvinnor blivit svaga av våra stillasittande liv och att det är därför detta drabbar oss nu.

Finns det några uppgifter på hur kvinnor har drabbats genom tiderna och några belägg för att detta är ”välfärdsproblem”?”

Att vårt stillasittande liv och påföljande exempelvis dålig bäckenbottenmuskulator påverkar hur man återhämtar sig efter en förlossning råder det knappast något tvivel om. Det är med all rätt som kvinnor som just fött barn uppmanas att göra knipövningar till exempel. Men jag kan inte vara nog tydlig med det här: de förlossningsskador som drabbar kvinnor i dag är i allmänhet peanuts jämfört med hur kvinnor hade det innan den moderna läkarvården. Det finns inga som helst tecken på att kvinnor förr i tiden var byggda av något sorts tåligare material än dagens kvinnor och därför liksom var bättre på att föda barn.

Det här bottnar snarast i myterna kring barnafödande som fortfarande florerar. Om män tenderar till att anlägga ett evolutionär-historiskt-perspektiv så finns det många kvinnor som håller fast vid uppfattningen om den fantastiska kvinnokroppen på vad som ibland nästan liknar religiösa grunder. Visst, kvinnokroppen är fantastisk, men att föda barn är helt sjukt farligt och långt ifrån alla kvinnor är skapade för smidiga födslar. Näringsriktig mat, hälsa, andningsövningar och allt det där påverkar förstås, men bara till en viss gräns. Går man tillbaka lite i tiden, till den där tiden då kvinnorna var gjorda av det virke som födde barn utan smärtlindring, råder det inga tvivel om att gravida kvinnor förstod allvaret och det hot mot deras och barnets liv som födseln skulle innebära. Det finns otaliga böner och dagboksanteckningar och liknande där gravida kvinnor förbereder sig inför förlossningen som inför stundande död. Den här dikten skrev Anne Bradstreet (1612-1672) i slutet av en av sina graviditeter, som ett farväl till sin man:

”All things within this fading world hath end
Adversity doth still our joys attend;
No ties so strong, no friends so dear and sweet,
But with death’s parting blow is sure to meet.
The sentence past is most irrevocable,
A common thing, yet oh, inevitable.”

– efter Westerkramp 1999

Så om det är så att kvinnor förr i tiden hade det värre, är det då så att kvinnor i dag bara helt enkelt är av den sorten som klagar på krämpor? Nej. Dagens kvinnor vet att ställa krav på normalt välmående, krav som hade varit helt otänkbara innan kvinnoemancipationen. Tidigare århundradens kvinnor (och kvinnor i andra kulturer, även i dag) tar till vad som står dem till buds och det mesta handlar om folktro. Om man följer sjukvårdens utveckling i ett par hundra år står det klart att kunskap om kvinnor och kvinnors krämpor har varit ytterst bristfällig fram till ungefär nu. Fortfarande ligger det ett slags tabu över de skador som många kvinnor som fött barn dras med, och precis som Blixa skriver i sitt inlägg får de flesta av oss höra att skadorna är helt normala. Och jo. Klart att det är helt normalt att det blir skador när man föder barn för man klämmer ut en typ 3 kilos klump genom ett hål som avgjort inte alltid är tillräckligt stort. Det säger sig själv att det är lätt att det blir skador. Så har det ju alltid varit. Grejen är bara den att vi vet förhållandevis lite om hur skadorna uppstår och framförallt hur vi ska kunna undvika dem, eller åtgärda dem. Vi talar inte så mycket om det, och den forskning som bedrivs är ur ett längre tidsperspektiv relativt ny. Dessutom misstänker jag att det finns ett betydande glapp mellan forskning och det som kvinnor får höra. Att tillgängliggöra medicinsk forskning vore guld värt.

Någonstans måste man förstås fråga sig vad som är sådant man måste räkna med om man föder barn. När man opererar bort blindtarmen får man ett ärr. Kanske man måste räkna med ärr av att föda barn också? Själv har jag till exempel randig mage efter stretch marks, och det kommer med största sannolikhet aldrig att läka. Men det är skillnad på att ha ärr och att ha men. Skillnaden ligger i livskvalité, och man behöver inte tala med särskilt många kvinnor för att inse att många kvinnor som fött barn i dag upplever försämrad livskvalité på grund av skador från förlossningen – trots att dessa skador kanske klassas som normala av sjukvården. Så borde det inte vara. För medeltidens kvinnor rekommenderades böner till Gud. Som den här:

”How long shall my bowels thus sound like an harpe, my bones and sinews be racked asunder, and my inward parts be thus greevioulsie tormented for my sins? Consider, O Lord, how I am troubled, how my wombe is disquieted, and my hart wambleth within me for anguish.”

– efter Hellwarth 2002

När kvinnor i dag får höra att det är deras fel att de får problem av att föda barn för att de inte är av det rätta virket är det inte nytänkande evolutionära fakta, utan en modern version av den gudsfruktan och tuktan med vilken forna tiders kvinnor förväntades uthärda smärtor och skador. I dag borde vi ha kommit tillräckligt långt för att fysiskt välmående inte ska bottna i mysticism. Problemet är inte dagens kvinnor, utan att det fortfarande kan vara svårt att få adekvat eftervård.

Vardagslivet

Skriet

Ikväll har Tilda bestämt att hon älskar den randiga luvtröjan hon tidigare knappt använt. Hon älskar den så mycket att hon knappt kan leva utan den och verkligen absolut aldrig någonsin skulle kunna gå och sova utan den. Inte alldeles oväntat uppenbarades denna kärlek när tröjhelvetet visade sig vara försvunnet. I nästan 30 minuter skrek barnet förtvivlat om hur hon ännu minns tröjan och att den är den bästa tröjan i hela världen. Minst typ 1000 gånger bättre än någon av de dussintals tröjor vi faktiskt kunde lokalisera.

Till slut hittade vi tröjan och nu sover en utmattad liten tös med den tätt i famnen. Barn, asså. En kväll när det inte finns några problem tar det inte lång tid innan de har hittat på några.

20130920-223234.jpg