Det talas just nu himla mycket om kränkthet och vad man får säga och inte och yttrandefrihet och triggerwarnings och whatnots. Det är bra. Vi behöver tala om sånna här grejer.
Men jag funderar över om det är något med den nya (ur historisk synvinkel) individualismen som spökar här. Vi är så upptagna av att vara indiviiiider att vi slutar fundera över vårt sammanhang – hur vi hänger ihop med folk runtomkring oss. Alltför många vill högljutt säga det ingen annan vågar säga men som måste förkunnas fullkomligt oberoende av om det sårar.
För jag tror att på den tiden då vi tänkte lite mer på kollektivet så fanns inte det här problemet alls på samma sätt. Och jag menar inte att vi tänkte mer på kollektivet för att vi var mer omtänksamma eller så utan för att man var tvungen. Den som på 1600-talet hade kallat Britta för feministhora hade blivit lynchad. Den som förtalade någon annan blev utstött ur samhället och riskerade hårda straff. Den som bara hjälpte sig själv fick falla fritt när det sket sig, för alla sociala skyddsnät baserades på ömsesidigt ansvarstagande. När alla kände alla och var beroende av varandra fanns det förvisso inte utrymme för självförverkligande individualism heller, men man kunde åtminstone glädja sig över att den sortens självgoda sanningssägare som förpestar tillvaron för dem som har förstånd att hålla käft hade satts i stupstocken tills de lärt sig veta hut.
Det tröstar lite.
Man ska inte romantisera förfluten tid, det ska man inte, men det vore fint om folk kunde börja uppskatta lite vanlig, jävla hyfs igen.
Hit och dit och tillbaka igen 
Jag tänker att det hade varit bra om min fd svärmor aka Piggahåret hade läst det här. Men å andra sidan, den sortens människor skulle aldrig, och kommer aldrig, att förstå. De säger ju bara hur det är. De säger ju bara sanningen. Vems sanning är oklart, men i deras ögon garanterat deras. Något alternativ finns inte.
Jag håller med kaninen. Kan du inte säga något snällt så håll truten.
Piggahåret! AAHAHAHAHA!