Kulturkrockar · Nyhetsplock

När faktarelativismen är så meta att I don’t even

Jag tror att vi behöver tala lite mer om det här med män, genus, kunskapsrelativism och kränkthet. David Eberhard har nämligen skrivit en krönika som på ett alldeles sällsamt vackert sätt lyfter upp alla de här aspekterna.

Eberhards poäng, om jag har förstått honom rätt vilket inte är säkert för jag är ju gubevars bara genusvetarkvinna, är att vi måste våga tro på fakta istället för att hänge oss åt våra känslor. Bara för att viss fakta inte överensstämmer med somligas personliga världsbild blir inte fakta mindre sann, liksom.

Så långt allt väl.

Men så hävdar Eberhard att Sverige är världens mest lättkränkta land och forskaren i mig sätter sig på tvären. Vad baserar han det uttalandet på?

Sedan tar han upp exempel på hur det kan gå käpprätt åt helvete om vi inte vågar lita på fakta. Som när en lärare hade upplyst sina elever om att de var dåliga på läsförståelse och folk blev arga på läraren. Nu känner jag inte till mycket mer om det fallet för även om Eberhard tycker att det är viktigt med fakta och kunskap är det tydligen inte särskilt viktigt att uppge varifrån man plockar sina argument. Den som läser krönikan kan därför få uppfattningen att argumenten är, vad som här i Finland skulle kallas, ”från röven”.

Särskilt när man läser det stycke han slentrianmässigt använder för att underkänna allt vad genusvetenskap heter genom att hänvisa till den där avhandlingen om tågstationer som alla refererar till men ingen läst. Därifrån drar han nämligen den intressanta slutsatsen att inte ens den som har universitetsutbildning tydligen kan förstå ens de mest grundläggande logiska sambanden och att det därför inte är så konstigt att folk inte vill tro på experter och auktoriteter.

Jag vet inte ens hur jag på ett uppriktigt sätt ska kunna förhålla mig till en krönikör som trashar vetenskaper han själv inte har kompetens i, slänger sig med begrepp utan verklighetsförankring eller statistisk uppbackning och vill att vi ska bli bättre på att tro på auktoriteter. Eftersom Eberhard är emot kränkthetshysterin och tycker att till och med skolbarn ska kunna ta en tillrättavisning så antar jag att det är ok att jag skriver så här:

Du har fel, man. Du har fel, därför att du inte har förstått – eller kanske inte ens läst – de genusvetenskapliga texter du hänvisar till och därför drar den logiska men likväl på felaktiga premisser grundade slutsatsen att genusvetarnas forskning skulle ligga till grund för det likaledes ogrundade antagandet att Sverige skulle vara världens mest faktarelativiserande land. Dessutom lägger du fram dina argument på den sortens okvalificerade och högljutt tyckande grund du vänder dig emot samtidigt som du förväntar dig medhåll baserat på din position som man.

Grattis bara. Din krönika är så meta att den inte ens går att besvara.

Kulturkrockar

När alla män är potentiella våldtäktsmän

Efter att Peppe skrev på sin blogg att hon var trött på kvinnoföraktet blev det viss diskussion – särskilt mellan hennes man Magnus (härefter Mang1) och en annan Magnus (härefter Mang2). Mang1 skrev sedan ett inlägg på sin Facebook, riktat till Mang2, om hur det är slitigt att alltid behöva gå tillbaka till ruta ett i alla diskussioner om feminism och kvinnors rättigheter. Han lyfter också fram det irriterande i när män känner sig förfördelade varje gång de inte är inbjudna eller de få gånger deras åsikter inte tillåts diktera diskussionerna.

Ett praktexempel på detta, förresten, är nu när kränkta vita män (och jag använder det inte ens raljerande, det är just kränkta vita män som det handlar om) tänker bojkotta den nya Star Wars-filmen. Detta vill de göra för att den manliga huvudrollen är svart och därmed uppmuntrar multikulturalism och rasism mot vita. Jag kan egentligen inte säga mycket mer om det utspelet än att jag hoppas för allas vår skull att det är ett jävligt dåligt skämt.

force
The kränkt is strong with this one.

Hur som helst. På Peppes inlägg och under Mang1s inlägg så dyker det av någon anledning upp kommentarer om att det är fullt jämförbart att säga att alla män är potentiella våldtäktsmän och att alla muslimer är potentiella jihadister. En typ konstaterade följande:

”Alla muslimer är potentiella jihadistterrorister”. Det här är ingen åsiktsfråga, det är ett overdersägligt faktum. Frågor på det?

Nej, jag har ingen fråga och jag kan erkänna att den här källkritiksturnén jag för tillfället befinner mig på månne gör mig extra pigg på att påtala skillnaden mellan fakta och åsikt men det där är alltså inte på något vis ett ovedersägligt faktum. Eller, om vi vill tala i sådana abstraktioner att vi vill acceptera ”alla muslimer är potentiella jihadistterrorister” som ett ovedersägligt faktum måste vi också acceptera till exempel ”alla kristna är potentiella Ku Klux Klanare”. Statistiskt sett finns det säkert dessutom ungefär lika många jihadister som Ku Klux Klanare i Finland.

Vill vi dock inte svänga oss med parallella-världs-abstraktioner in absurdum där alla är potentiella whatevers finns det en himmelsvid skillnad på uttalandena.

När man säger att alla män är potentiella våldtäktsmän talar man nämligen inte statistik eller sannolikhetslära utan ger uttryck för en viss kultur – en våldtäktskultur. I den våldtäktskulturen lägger man fokus på att försöka upplysa kvinnor om hur de ska kunna undvika att bli våldtagna och talar med sina döttrar om hur de ska vara försiktiga i närheten av män istället för att upplysa män om hur man känner igen samtyckessex (vilket är ganska lätt – det finns ett tydligt uttryckt samtycke) och tala med våra söner om att låta kvinnor vara ifred. Genom att lägga över ansvaret för att undvika våldtäkt på kvinnorna framställer man alla män som potentiella våldtäktsmän.

Syftet med diskussionen är alltså inte att fortsätta varna kvinnor och att understryka mäns potential för sexualbrott utan att lägga uppmärksamheten på vem det är som hålls ansvarig för de sexualbrott män (som begår sexualbrott) utsätter kvinnor (som blir utsatta för sexualbrott) för. Det är således inte rabiata feminazister från the dark side som hävdar att alla män är potentiella våldtäktsmän utan helt tvärtom – det är den skadliga våldtäktskulturen som de flesta feminister försöker bekämpa som utmålar män som våldtäktsmän. Ibland kanske det inte låter så, men det är för att många av oss har fört den här diskussionen i flera år redan och det här är så självklart för oss att vi möjligen blir lite slarviga i formuleringarna och definitivt trötta på att börja om från början med förklaringarna. All den här informationen finns nämligen bara en googling bort. Känner man att man inte riktigt förstår vad diskussionen om kan man med fördel googla eller åtminstone artigt fråga istället för att bara ifrågasätta.

Ja, och anledningen till att våldtäktskulturen måste bekämpas är att den begränsar kvinnors handlingsutrymme genom att försätta oss i ett konstant tillstånd av rädsla för våldtäkt. Intellektuellt förstår jag också, och säkert de flesta andra kvinnor, att långt ifrån alla män är potentiella våldtäktsmän men jag är också smärtsamt medveten om att jag kommer att få höra att jag har mig själv att skylla om någonting händer om jag inte utgår ifrån och agerar efter att vilken man som helst kan ge sig på mig.

Något sånt här finns inte med jihadister. Det finns inte en jihadistkultur i Finland och även om det finns alltför många rädslor och fördomar gentemot muslimer så begränsar de inte icke-muslimska finländare. Icke-muslimska finländare undviker inte mörka parker av rädsla för jihadister och ingen icke-muslimsk finländare som blivit attackerad en muslim behöver förklara vad hen hade för kläder eller bevisa att hen inte ville bli attackerad. Icke-muslimska finländare låter inte sitt utrymme begränsas av att hijabbärande kvinnor rör sig i ett visst område, de får inte hjärtat i halsgropen av rädsla när de möter en grupp tonårsflickor i slöja på vägen hem från en fest för att någon av dem kanske är jihadist.

Frågor på det?

Uncategorized

Den ärliga bloggerskan och det generaliserande kvinnoföraktet

Via Internets förunderliga vägar hamnar jag på ett blogginlägg på Amandas blogg. Inlägget handlar i princip om att hon är väldigt glad över att Nicke Aldén, programledare på YLEs Radio X3M, har skrivit att Amandas blogg är ”den i särklass vettigaste bloggen i Svenskfinland just nu” och att hon är ”en ärlig, vettig och klok bloggare”. Nicke vill nämligen inte ha bara yta utan han vill ha djup.

Innan jag ger Nicke betydligt mer djup än jag tror att han egentligen är intresserad av vill jag också ta tillfället i akt att lovorda Amandas blogg. Den är verkligen väldigt, väldigt bra. Men så skriver Nicke så här:

”Varför är det i huvudsak kvinnor som bloggar? Jag vet inte. Varför lockas inte män i samma utsträckning till att blogga? Jag vet inte. Kanske för att det är, just det, så ytligt? Skulle den finlandssvenska bloggvärlden kännas mer genuin och ärlig skulle den säkert locka fler män. Men då den, för mig, ofta känns falsk och fylld av en verklighet som inte egentligen finns vill åtminstone inte jag ha så mycket med den att göra.”

Ärlighet, huh?

Ok.

Det där är något av det mest manschauvinistiska, kvinnoföraktande jävla trams jag läst på länge. Vem är du att bestämma vad som är yta? Vem är du att bestämma vad som är genuint och ärligt?

För verkligheten är att bloggandet har blivit en lukrativ bransch för många kvinnor. Smarta, drivna, genuina kvinnor som förvisso fotograferar sin mat och sitt kaffe och mysstunder med levande ljus men gör det så jävla bra att de kan leva på det. De kan leva på att göra vad de vill. Malenami är ett lysande exempel, Char and the City ett annat. Med sina tusentals läsare toppar de Bloggtoppen vecka efter vecka helt oberoende av vad män tycker att bloggande borde vara.

Och sedan det där med att en genuin och ärlig bloggosfär skulle locka fler män.

kiddingÄven den relativt sett väldigt lilla finlandssvenska bloggosfären har en uppsjö av kvinnor som genom bloggande har skapat sig en röst i samhället, som gör skillnad. Anne Hietanen har öppet berättat om ätstörningar, Hannah Norrena om sin skilsmässa och om föräldraskap, Eva Frantz om hur det är att tappa håret, Peppe om hur vi måste våga ta betalt för det jobb vi lägger ner och så vidare och så vidare. Listan kan göras oändlig.

Män är inte mer genuina och ärliga än kvinnor. Män är inte heller mer lockade av det genuina och ärliga än vad kvinnor är. Och att påstå att falskhet och förljugna verkligheter skulle vara någonting som specifikt kvinnor sysslar med? Re-he-heally?

WIN_20151015_141255För det är så att bloggvärlden har allt. Att män sedan väljer att trasha någonting som uppfattas som typiskt kvinnligt för att de inte förstår vad det handlar om eller för att de cherrypickar vissa aspekter och belägger dem med negativa attribut och knyter det till kvinnlighet är varken nyskapande eller särskilt classy. Faktum är att det är jävligt tröttsamt. Kvinnor som bloggar om annat än sitt kaffe och sin frukost får dessutom ta en sanslös massa skit för att de försöker sig på detta ”manliga djup” och är betydligt mer utsatta för hat och hot än manliga debattörer. Det finns nämligen jättemånga typer (inga namn) som sammankopplar ärlighet med manlighet och falskhet med kvinnlighet vilket resulterar i en genomgående nedvärdering av allt kvinnor gör och säger. Att analysera och diskutera på sin blogg är ett freaking minfält och jag förstår och respekterar dem som inte vill använda sin blogg till sånt. Det tar tid och det tar kraft. Jag vet.

Men inte ens diskussionen om att bloggvärlden behöver mer djup uppfanns av en man. Nej, den har pågått länge bland oss kvinnor som bloggar, där vi försöker stötta och uppmuntra andra kvinnor att orka blogga om annat än frukost och barnen. Vi nätverkar aktivt för att bekämpa de hatstormar som möter oss när vi bloggar om någonting som kan betraktas som uppseendeväckande (typ kvinnors lika värde), vi sprider våra och andras forskningsresultat, diskuterar politik, bedriver politik och allt detta helt utan att någon man har behövt säga till oss vad vi ska göra. Bara genom att vi har slagit våra små kvinnliga huvuden samman.

Jag läser inte heller bloggar som känns ytliga. Det är inte min grej. Det är inte vad jag vill göra med min tid. Men att försvara kvinnors rätt att göra vad de vill med sina bloggar, det är liksom right up min allé.

Uncategorized

Alla har rätt till sitt samvete men inte att få världen arrangerad därefter

I Sverige har en barnmorska som på grund av sin religion (kristen) inte vill utföra aborter blivit nekad anställning vid en förlossningsavdelning. Nu stämmer hon landstinget för att de kränker hennes religions-och samvetsfrihet.

Det hela är så bisarrt att jag inte ens vet vart jag ska börja. Egentligen skulle jag inte vilja granska fotnoter i avhandlingen till exempel, men det måste jag för det hör liksom till min arbetsbeskrivning. Har man ett yrke bör man vara beredd att utföra de sysslor som hör till yrket. Visst, kanske man ibland kan hitta specialarrangemang men man kan inte förvänta sig detta.

Inom vården är abort det enda som det ens skulle vara aktuellt för någon att börja bråka om. Tänk den kirurg som inte vill befatta sig med blindtarmar, eller den infektionsläkare som inte vill lyssna på lungor. Det skulle bli ett sjuhelvetes liv. Varför är det kvinnors rätt till vård man vill begränsa? Hur kan kvinnor själva inte stötta andra kvinnors valfrihet, även vad gäller beslut som man själv inte hade tagit på samma sätt? Jag säger inte att det inte skulle finnas folk som använder möjligheten till abort på fel sätt, för det finns det, men det är inte upp till någon annan att avgöra vad som skulle vara ett giltigt skäl. Det är upp till kvinnan (och i ett bra läge även i samråd med mannen) att fatta ett sådant beslut och därefter är det upp till vårdpersonalen att bistå med den vård de behöver. Det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt. Vad någon tycker om abort är inte viktigt.

Hur som helst.

Juristorganisationen som representerar barnmorskan menar att vårdpersonal inte ska ”behöva välja mellan sitt samvete och sitt jobb eller behöva förlora jobb bara för att de vill skydda mänskligt liv”. Det låter himla fint. Men faktum är att det är religion, kvinnans tro, som gör att hon inte vill utföra aborter. Det är inte den senaste medicinska vetenskapen, det är inte forskning kring kvinnors reproduktiva hälsa, det är inte studier av effekten av tillgång till säkra aborter. Barnmorskan baserar alltså inte sitt motstånd på någonting av det som vår moderna sjukvård bygger på i form av forskning, utan på sin egen tro. Den vill hon sedan att landstinget ska rätta sig efter.

Samtidigt pekar all forskning på vikten av rätt till abort. Vi ser hur desperata kvinnor i länder där abort inte är tillåtet ”löser” sina situationer själv, och därmed står för så mycket som upp till hälften av mödradödligheten. Vi ser hur kvinnors liv spills till förmån för en tro på att Gud värderar ett ofött, ej livsdugligt barn högre. Vi ser hur abortmotståndare använder en retorik som förminskar kvinnors rätt till sitt eget liv och ger män i allmänhet och staten i synnerhet makt över kvinnors kroppar (”The Metaethical Framework of Anti-Abortion Rhetoric” är förvisso från 1986 men innehåller guldkorn som ”the intransigence of anti-choice forces is the product of a system of metaethical assumptions underlying the right-to-life position that renders compromise unnecessary, unthinkable, and unethical.”)

Men den viktigaste poängen är ändå att det är ett vetenskapligt bevisat faktum att man inte minskar antalet aborter genom att göra dem olagliga. Den totala summan av antalet abort förblir ungefär densamma och tillgång till säker abort är livsviktigt för kvinnor världen över. Vad barnmorskan på grund av sin religion alltså vill underlåta att utföra är ett ingrepp som bevisligen räddar tiotusentals kvinnors liv årligen. Då är hon i fel bransch.

Kulturkrockar

Makt(missbruk)

En typ här i Finland roade sig med att sent på midsommarkvällen (eller tidigt morgonen efter, det är helt en tolkningsfråga) skicka meddelanden till bland andra Naisten Linja och Kvinnoförbundet Unionen. Unionen stöder kvinnors verksamhet och arbetar aktivt mot könsdiskriminering. Naisten Linja arbetar i princip ideellt med att hjälpa kvinnor som har blivit utsatta för våld. När en kvinna sitter ihopkrupen i ett hörn av sin lägenhet och med sin kropp skyddar sitt barn från den våldsamme fadern är det till Naisten Linja hon hör av sig för att komma i trygghet. Dit skickade alltså den här typen meddelanden om hur han skulle sätta på deras döttrar i röven.

* paus för förtvivlan över mänskligheten *

Och det är inte vilken typ som helst, det är en av de starkaste rösterna bakom mansrättsrörelsen, som har fått sin bok om den nya manligheten hyggligt positivt recenserad i Helsingin Sanomat och som har både medietid och inflytande. Hans ”ursäkt” var att han hade blivit attackerad av de här föreningarna. Tja, Unionen har aldrig skrivit någonting om honom alls och Naisten Linja har inte skrivit något om någon ungefär nånsin för det är ett skyddshem. De attackerna han försvarade sig mot är i så fall intellektuella attacker mot hans version av manligheten.

Det ska ganska mycket till för att jag ska säga att några vissa uttalanden handlar om makt, men nu är det på sin plats. Mr. Dude och alla de som håller med honom nu vill försvara den maktposition män har gentemot kvinnor, de försvarar patriarkala strukturer. De hänvisar till yttrandefriheten (*facedesk* fgafjkraeuireahb agfhjadkadkhj) och menar att de inte kan ta ansvar för ifall någon känner sig kränkt, eftersom de i egenskap av män slår från ett underläge mot etablissemanget. Men så här: ingen i vårt samhälle som kan sitta och hävda yttrandefrihet slår från något underläge. Ingen. Den som slår från ett riktigt underläge har ingen yttrandefrihet. Och låt mig vara versal-tydlig här: ATT MAN FÅR SKIT FÖR ATT MAN SKICKAR VÅLDTÄKTSREFERENSER TILL SKYDDSHEM BETYDER INTE ATT ENS YTTRANDEFRIHET ÄR INSKRÄNKT. Ok? Ok.

De här typerna försöker inte förtvivlat skapa ett rum för den stackars underordnade mannen, de håller fast vid den maktposition de redan har. De prioriterar sin rätt att säga vad fan de vill ovan kvinnors rätt att vara skyddade från trakasserier. Och med tanke på att de här typerna också nu gör anspråk på att vilja definiera den nya manligheten vore ju det har ett ypperligt tillfälle för alla som tycker att det här är fel väg för manligheten att ta att faktiskt ställa sig upp och säga det.

Vardagslivet

Ofarligt gränsöverskridande my ass

Ebba Witt-Brattström skriver i dag ett mycket läsvärt, och inte så lite dräpande, svar till Mats O Svensson, vilken några dagar tidigare kritiserat henne. Jag vet inte hur bråket startade och utifrån Mats O Svenssons artikel har jag mycket svårt att förstå vad exakt det är som han vill kritisera. Det som stack ut, enligt mig, är när Svensson försvarar att litteraturen ska få beskriva även det som inte är socialt accepterat (eller för den delen lagligt):

”Svaret är ju att självklart är det tillåtet, men kittlingen finns där – att överträda gränser kan ge en hissnande frihetskänsla. Ett helt ofarligt gränsöverskridande, inga verkliga kroppar kommer till skada.”

Hans poäng, om jag har förstått den rätt, är att man måste skilja på författares litterära gärning och deras övriga handlingar (det som Witt-Brattström träffande kallar ”mediala utspel i sexistbranschen”) och på ett sätt håller jag kanske med. Litteratur, kultur, ska få vara gränsöverskridande. Men grejen är att det som är gränsöverskridande i litteraturen, till exempel sexfantasier om minderåriga flickor, våldtäkter och sexuella utnyttjanden, likväl frodas även i det verkliga livet. När en författare som Knausgård utnyttjar flickors sexualitet i sitt författarskap är det inte ofarligt gränsöverskridande om han sedan sitter i en TV-soffa och påstår att kvinnor är sexobjekt.

Skillnaden blir enorm om man gör en gender swap. Svensson nämner flera kvinnliga författare som också skrivit perversa böcker och det är förstås helt sant att kvinnor också skriver sådant. Men kvinnor sitter inte i TV-soffor och talar om hur de tänder på 18-åringar. Kvinnor åker inte på sexresor till Thailand och köper sig en tioåring. Kvinnor får inte mediatid för att berätta om hur män bara duger till sex och inte förtjänar respekt om de inte ställer upp. De där gränserna som Svensson menar är ofarliga i litteraturen suddas ut och högst verkliga kroppar kommer visst till skada. Men det är kvinnliga kroppar. Flickors kroppar. Gränserna förskjuts även utanför litteraturen och det som borde vara förbjudet normaliseras – inte på grund av att någon har skrivit om det i en bok utan på grund av att samma någon sedan visar samma tendenser utanför boken.

Och det är synd att säga att typ Knausgårds och Larssons utspel har fått stå oemotsagda, för det har de ju verkligen inte, men de möts inte med samma djupa avsky som om uttalandena hade gällt unga pojkar. Tänk om Knausgård hade sagt att många män undrar hur det vore att ligga med en yngre kille. Tänk om han hade talat om fasta muskler på en 15-årig grabb istället för fasta bröst på unga kvinnor. Men det är inte bara Knausgård som undviker att tala om sånt i offentligheten. Alla undviker att tala om sånt. Att göra unga killar till sexobjekt när man är en gubbe i Knausgårds ålder eller rent av en tant i min ålder låter sig inte riktigt göras. Medan den unga kvinnans sexualitet – precis som Witt-Brattström påpekar – likt en accessoar garanterar en viss status hos mannen kan varken kvinnor eller män använda den unga mannens sexualitet på samma sätt. Därför är det gränsöverskridande i litteraturen könat. Det är inte samma sak att överskrida gränser gentemot unga pojkar som gentemot unga flickor för det sistnämnda sipprar ut ur boken.

Så skriver Svensson så här:

”Få vill nog försvara Stig Larssons uttalanden i intervjuer och tv-soffor, eller ens ge sig in i en debatt om hans eventuella rätt att säga vad han säger. Men man kan ändå vända sig mot och ifrågasätta hur Witt-Brattström underkänner ett helt författarskap genom att hänvisa till dessa uttalanden om ph-värden och attraktion. Att prata runt, i stället för om litteraturen.”

(Jag försöker nu att inte fastna i hans synnerligen märkliga första två meningar där han menar att få vill försvara mannens sexism men att man ändå kan vända sig mot kvinnans reaktioner. Alltså. I don’t even.)

För det första har Witt-Brattström ingalunda underkänt författarskap och som professor i litteratur är hon givetvis fullt kapabel att tala även om litteraturen. För det andra är det så satans beklämmande hur dessa manliga kulturgenier kan få säga vad fan som helst bara för att de har genistatus, som om de är så bra på att skriva att de måste förlåtas alla snedtramp. Grundförutsättningen för att det ska vara ett ofarligt gränsöverskridande där inga verkliga kroppar kommer till skada är det stannar innanför bokens pärmar. När det gäller sexismen mot kvinnor är det inte så.

Nyhetsplock

Inte för att någon är kvinna

Inför hockeymatchen mellan Ryssland och Finland lade Koff ut en bild på en (säkert väldigt berömd, vad vet jag) rysk typ med en photoshoppad rosa balettklänning. Det kombinerades med texten ”Välkomna, flickor!”. Jag antar att jag inte behöver gå igenom hur åt helvete knasigt det är att göra en sådan bild, att vi inte behöver diskutera det felaktiga i att använda flickor som synonymer för svaghet och oförmåga. Jag antar också att vi inte heller behöver tala om hur balettdansöser kanske inte är bra på hockey men har träningsregimer som är fullt jämförbara med en hockeyspelares eller hur hockeyspelare garanterat inte skulle klara av ens en dag som balettdansös.

Nej, istället behöver vi lyfta kvinnohatet ännu en gång. Bloggaren Sini Korpinen tweetade till Sinebrychoff (som har Koff) och påtalade hur osmaklig bilden var. Till Sinebrychoffs försvar ska sägas att de omedelbart och med stil tog ner bilden och bad om ursäkt – inte för att folk saknar humor (som ju händer ibland (”vi ber om ursäkt för att somliga inte har humor”)) utan för att bilden inte var lämplig. Därefter brakade i vanlig ordning helvetet löst och Sini överöstes med kommentarer som talade om vad hon hade och eventuellt saknade i sitt underliv, hur korkad och värdelös hon är och att en hora som hon borde hålla käften.

När Sini sedan skriver ett blogginlägg om vad som mötte henne kommer de där männen som ska förklara för henne att kommentarerna ingalunda har det minsta att göra med att hon är kvinna utan enkom beror på att hon är en dum, humorlös hora som inte begriper sig på argumentationsteknik.

Och jag tappar räkningen på hur många gånger jag sett samma utveckling. En kvinna påtalar sexism -> kvinnan överöses med sexistiska och halvt hotfulla kommentarer -> random man menar att det förstnämnda är humor och det sistnämnda är motargument för det finns inget kvinnohat. Hur många sådana här gånger ska det krävas innan man kan kalla det för ett mönster? Hur många kvinnor ska behöva höra att det de utsätts för är deras eget fel snarare än ett strukturellt problem som ligger bortom en enskild kvinnas förmåga att åtgärda? Hur många män lägger sin tid på att förklara för kvinnan att det inte är en könsfråga istället för att bara, helt enkelt, sätta ner sin manliga fot och säga att sånt här inte är ok? För så här; så länge kvinnor som uttalar sig i offentligheten eller på sociala medier konstant möts av kommentarer om deras vaginor så är det utan att överdriva en könsfråga. Det blir ju högst påtagligt en könsfråga av att dessa män drar in vaginor i diskussionen. Hela. Tiden.

Det är ett mönster. Inte anekdotisk bevisföring. Inte argumentationsteknik. Och verkligen inte humor.

Nyhetsplock · Vardagslivet

Att vara genusmedveten men inte feminist

Som ett litet avbrott till julefriden gav jag mig, mot bättre vetande, in i en diskussion kring huruvida det var möjligt att vara genusmedveten men ändå inte feminist. För mig finns det ett fullständigt självklart svar på den frågan: ja. Feminism är en politisk ideologi som strävar efter jämställdhet men feminismen har inte ensamrätt på varken genusteoretiska perspektiv eller rimliga vägar till jämställdhet.

Anledningen till att jag inte vill kalla mig feminist är först och främst att det förs så många diskussioner av och med feminister där jag upplever att åsikterna som vädras är väldigt långt ifrån min egen syn på både jämställdhet och vägen dit. Och visst, man ska inte döma en hel rörelse på basis av vad några säger men de här typerna är inga undantag. Det går knappt diskutera feminism med feminister utan att aspekter som att mäns röster inte är välkomna/lika viktiga eller bördan av kvinnoförtrycket i Sverige i dag kommer upp. Där skiter det sig för mig. I dagens Sverige behövs mäns och kvinnors röster lika mycket i jämställdhetsarbetet. Och ska vi benämna svenska kvinnors kollektiva situation ”förtryck” då finns det inte ord som räcker till för att beskriva vad som händer i till exempel Afghanistan.

En rörelse är vad medlemmarna gör den till. Den formas och omformas med medlemmarna. Därför kan jag helt enkelt inte bortse från vad som ideligen framförs av feminister i feminismens namn när jag tar ställning till om feminism är en benämning jag kan känna mig bekväm med.

Och när man sedan försöker förklara det här, att man ser annorlunda på alltför många av de frågor som ligger dagens feminism varmt om hjärtat, då kan det i slutändan bara gå på två sätt.

1: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så nära feminismens att de går över till att förklara att man visst är feminist ändå.

2: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så långt ifrån feminismens att man har fel och måste rättas.

I mitt stilla sinne tänker jag att en del ser feminism som kollodialt silver. Det finns ingenting som feminismen inte kan lösa. Om alla var feminister skulle allt genom ett trollslag bli bra.

Det var det. Nu tillbaka till julefriden.

 

Kulturkrockar · Vardagslivet

Nej-sägar-invasionen

Ofelbart, varje gång det kommer länkar från antifeministiska bloggar kommer det in drösvis med folk som är emot mig. Inte så att de egentligen läser vad jag skriver eller bryr sig om att ta reda på vad jag tycker. De vill bara säga nej. Det hände nu senast när jag kritiserade evolutionspsykologisk forskning på basis av forskningens urval (beträffande exempelvis respondenternas ålder) och metoder (enkäter för att utröna biologiskt betingade beteenden). I vanlig ordning skylldes det på att feminister inte kan/vill förstå biologi och i vanlig ordning påpekade jag att det, från akademiskt håll, självklart inte är feminister som protesterar utan forskare – främst evolutionsbiologer. Den som är intresserad kan med fördel läsa den eminenta bloggen Det är trams, som drivs av Per Köhler – doktorand vid Neuronano Research Center vid Lunds universitet (se till exempel Evolutionspsykologiskt handviftande). Han är inte den sorts tönt-feminist-genus(o)-vetar-slampa som jag är, och det är tveksamt om han kan klassas som evolutionsbiolog heller, men han är inte särdeles imponerad av evolutionspsykologi för det.

För jag får gång på jävla gång höra att jag helt enkelt inte är kompetent nog att uttala mig om evolutionspsykologi. På ett plan kan jag förstås hålla med. Det är inte mitt ämne så visst. Grejen är bara att det sällan är en del av motargumenten. Nu senast gick det så här:

Han: Det spelar ingen roll om en eller två evolutionsbiologer inte håller med. Kan du inte själv komma med belägg för varför forskningen är fel, eller förstå deras argument för varför den nu skulle vara det- så har du inte något att komma med vetenskapligt. Du kan fortfarande komma med känsloargument, men det är ganska uttjatat från feministisk sida.
Jag: Vem har kommit med känsloargument alltså?
Han: Jag ser det mesta du skriver som känsloargument. Dom låter väl någorlunda bra, men dom berör inte ens undersökningen egentligen.

Därefter går någon/några igenom de senaste månadernas inlägg och klickar ner betyget på dem på stjärnorna under. Som det här inlägget om en helt harmlös kvällspromenad med en bild på min dotter i balettkläder, vilket tidigare hade fått fem stjärnor av någon (sannolikt min mamma) men efter nej-sägar-invasionen fått en en-stjärne-röst. Det gör inte så mycket egentligen. Man måste ju inte uppskatta mina kvällspromenader. Men så har även inlägget om hur man inte får hata män röstats ner. Inte av feminister som tycker att man visst får hata män utan av antifeminister som vill säga nej.

Oh, the irony.

Och jag säger inte att man måste hålla med och ni vet ju att jag är av den bestämda åsikten att folk måste få säga nej och protestera, men det här handlar inte bara åsikter utan om kön och framförallt om genus. Det handlar om förutfattade meningar om vad jag som kvinna och genushistoriker har den intellektuella kapaciteten att förstå (vilket avgjort är betydligt mindre än en random man). När jag kritiserar metodologin bakom en undersökning så är det känsloargument. När jag vänder mig mot ett åldersmässigt tämligen snedvridet urval är det känsloargument. Hur ska man kunna diskutera forskning om metodologi inte anses beröra forskningen? Hur ska en kvinna kunna diskutera forskning om allt hon anses kapabel att uppbringa är känsloargument?

Då blir mina små kvinnliga känslor så sårade att jag börjar gråta och vill städa spisen och återupptäcka min rätta plats i världen.

Nävars.

Historikerns historier · Nyhetsplock

Om kapitalism och feminism. Och lite om orsak och verkan.

Jag ramlade över ett blogginlägg på HEJ BLEKK som handlar om varför feminism är antikapitalism. Ibland tycks det nästan som att feminismen måste vara vänsterröd för att liksom räknas. Att vara feminist är också, liksom automagiskt, att vara antirasist och antikapitalist och man kan inte bara få välja en. Jag misstänker att det har att göra med den idé som Michaela på HEJ BLEKK inleder sitt inlägg med, nämligen att kapitalism är ett system som bygger på att en förtryckt botten står i beroendeförhållande till en elit. Samma tanke skulle kunna appliceras på feminismen och patriarkatet, eller människor med olika hudfärg. Det finns en topp och en botten, baserad på kön eller färg. Maktstrukturer och beroendeförhållanden är förstås otroligt intressanta, men de är också sjukt komplicerade grejer. Till exempel innebär ett beroendeförhållande alltid att båda sidor är beroende av varandra. Finns det ingen botten finns det heller ingen topp, om ni förstår hur jag menar.

Michaelas beskrivning av kapitalismen skaver, i mitt tycke, på samma vis som många beskrivningar av patriarkatet. För det första är kapitalism, liksom patriarkat, beskrivande termer av en viss sorts system. Kapitalism innebär att produktionsmedel och kapital ägs av privata aktörer istället för till exempel av staten. Kapitalism innebär inte per automatik att någon har det dåligt, att någon är rikare än någon annan, eller att någon är förtryckt. Lite som att patriarkat innebär att (äldre) män har den ekonomiska, politiska och juridiska makten. Ett patriarkat är teoretiskt sett inte nödvändigtvis ett förtryckande system. Skillnaden mellan kapitalism och ett patriarkat när man talar förtryck är dock att termen patriarkat beskriver en maktstruktur baserad på kön medan det inbyggt i termen kapitalism inte finns några maktstrukturer så länge äganderätten är fri. Det torde alltså vara betydligt lättare att ha kapitalism utan förtryck än patriarkat utan förtryck.

För det andra finns det inga säkra resultat av ett kapitalistiskt system (eller av ett patriarkat). I ett utopiskt kapitalistiskt system skulle män och kvinnor fritt äga vad de producerar och få producera det fritt. Att diskutera ett utopiskt patriarkat känns väl som att dra saker lite väl långt, men det är viktigt att minnas att alla kvinnor inte förlorar på ett patriarkat. Den kvinna som lär sig reglerna kan leva riktigt bekvämt även i ett patriarkat – på samma sätt som att många män är stora förlorare i ett patriarkat. När man talar kapitalism, eller patriarkat, kan man alltså inte förutsätta att maktbalansen ser ut på ett visst sätt eller har en viss effekt. Den varierar över tid och rum, men även med faktorer som etnicitet och ålder. Dessutom kan systemet som sådant inte orsaka något bortom vad som döljs i den korta beskrivningen. Kapitalismen kan inte vara en aktör.

Som ett litet exempel: Börje äger mer än Berit. I ett patriarkat skulle det kunna bero på att Berits rättigheter att arbeta och äga är kringskurna. Kanske kvinnor bara får ha vissa jobb? Kanske kvinnors juridiska identitet är densamma som makens och hon därför inte kan stå som ägare till något själv? Men i ett patriarkat är det långt ifrån omöjligt att Berit äger mer än Börje, trots att Börje har arbetat hårt i hela sitt liv. Berit kanske är en rik änka? Patriarkatet är strukturen inom vilken alla dessa scenarier är fullt tänkbara. Ok, så Börje äger mer än Berit. I ett kapitalistiskt system skulle det kunna bero på att Börjes föräldrar var fabriksägare och Börje fick ta över fabriken, medan Berit är en av arbetarna på fabriken. Men i ett kapitalistiskt system skulle Berit lika gärna kunna ta sina små besparingar och sina erfarenheter från hur det är att vara fabriksarbetare och skapa en egen, superbra fabrik. Kapitalismen är strukturen men båda scenarierna är fullt tänkbara.

Alltså: Kapitalism är en term som beskriver en struktur, men beskriver egentligen inte nödvändigtvis hur samhället i praktiken fungerar, hur människorna mår, eller egentligen varför.

Michaela drar följande slutsats:

”För mig finns det ingen verklig frigörelse för kvinnan så länge det kapitalistiska systemet består. Detta beror främst på att kapitalismen och patriarkatet tjänar på varandra, och att de två systemen blivit så tight sammansvetsade nu att de nästan inte går att sära på. Rent teoretiskt skulle eventuellt kvinnan kunna vara fri i ett kapitalistiskt system, men så som det ser ut idag är det bara en vit medelklasskvinna som är fri i detta system.”

Jo, visst kan man tänka sig att kapitalism och patriarkat tjänar på varandra (och jag förstår verkligen den tanken, det gör jag) men riktigt så enkelt är det inte. Tittar man på utvecklingen ur ett historiskt perspektiv så är det just när kvinnorna får komma ut i arbetslivet och får tillgång till kapital och produktionsmedel som kvinnorörelsen föds. Yrkesverksamhet och yrkesidentiteten har varit otroligt viktiga aspekter av kvinnorörelsen sedan starten långt över klassgränser. Rätten att själv rå över kapital och produktionsmedel – rättigheter kvinnor var förvägrade fram till ungefär mitten av 1800-talet och som är grundbultar i ett kapitalistiskt system – har gjort enorm skillnad för kvinnors liv. På så vis skulle man lika gärna kunna påstå att kapitalismen och kvinnorörelsen tjänar på varandra (men det är förstås inte så enkelt heller).

Man får gärna vara antikapitalist om man vill. Det är liksom helt fine. Men för mig blir det väldigt problematiskt när man tar något som så tydligt är ekonomipolitik och blandar det med mänskliga rättigheter. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: mänskliga rättigheter får inte bli politik. Kampen för allas lika värde måste få existera bortom politiskt drivna ekonomiska modeller och jag är övertygad om att det är fullt möjligt. Feminism (i betydelsen mäns och kvinnors lika värde) kan vara antikapitalism, men måste inte vara det.