Att vara genusmedveten men inte feminist

Som ett litet avbrott till julefriden gav jag mig, mot bättre vetande, in i en diskussion kring huruvida det var möjligt att vara genusmedveten men ändå inte feminist. För mig finns det ett fullständigt självklart svar på den frågan: ja. Feminism är en politisk ideologi som strävar efter jämställdhet men feminismen har inte ensamrätt på varken genusteoretiska perspektiv eller rimliga vägar till jämställdhet.

Anledningen till att jag inte vill kalla mig feminist är först och främst att det förs så många diskussioner av och med feminister där jag upplever att åsikterna som vädras är väldigt långt ifrån min egen syn på både jämställdhet och vägen dit. Och visst, man ska inte döma en hel rörelse på basis av vad några säger men de här typerna är inga undantag. Det går knappt diskutera feminism med feminister utan att aspekter som att mäns röster inte är välkomna/lika viktiga eller bördan av kvinnoförtrycket i Sverige i dag kommer upp. Där skiter det sig för mig. I dagens Sverige behövs mäns och kvinnors röster lika mycket i jämställdhetsarbetet. Och ska vi benämna svenska kvinnors kollektiva situation ”förtryck” då finns det inte ord som räcker till för att beskriva vad som händer i till exempel Afghanistan.

En rörelse är vad medlemmarna gör den till. Den formas och omformas med medlemmarna. Därför kan jag helt enkelt inte bortse från vad som ideligen framförs av feminister i feminismens namn när jag tar ställning till om feminism är en benämning jag kan känna mig bekväm med.

Och när man sedan försöker förklara det här, att man ser annorlunda på alltför många av de frågor som ligger dagens feminism varmt om hjärtat, då kan det i slutändan bara gå på två sätt.

1: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så nära feminismens att de går över till att förklara att man visst är feminist ändå.

2: De man diskuterar med anser att ens åsikter är så långt ifrån feminismens att man har fel och måste rättas.

I mitt stilla sinne tänker jag att en del ser feminism som kollodialt silver. Det finns ingenting som feminismen inte kan lösa. Om alla var feminister skulle allt genom ett trollslag bli bra.

Det var det. Nu tillbaka till julefriden.

 

11 thoughts on “Att vara genusmedveten men inte feminist

  1. Hej Charlotta! Har läst din blogg ganska länge och tycker du ofta kommer med väldigt intressanta inlägg. Jag har nu några frågor till dig:

    1. Exakt vilka är frågorna som du tycker annorlunda i än ”de flesta feminister”?
    2. Är det alltså den svenska feminismen du inte kan identifiera dig med? För mig, som finlandssvensk, känns det konstigt att du lyfter fram den svenska feminismen (om man kan tala om en enhetlig sådan) som den oresonliga eftersom jag fått många olika sorters perspektiv från olika svenska medier/personer som behandlat feminism.
    3. ”Feminism är en politisk ideologi som strävar efter jämställdhet men feminismen har inte ensamrätt på varken genusteoretiska perspektiv eller rimliga vägar till jämställdhet.” Jag skriver min kandidatuppsats om genusperspektiv i demokratiseringsforskning. Där är det vanligt att tala om feministiska forskare, feministiska perspektiv, feministiska tidsskrifter o.s.v. Tycker du då att den här forskningen och det här akademiska arbetet främst baserar sig på en ideologi? Kan inte ordet feminism bara syfta på att man lyfter fram könets och könsstrukturers betydelse för statskunskapen, eller medför det automatiskt en ideologisk laddning? Hur ser du på saken?
    4. ”I dagens Sverige behövs mäns och kvinnors röster lika mycket i jämställdhetsarbetet. Och ska vi benämna svenska kvinnors kollektiva situation ”förtryck” då finns det inte ord som räcker till för att beskriva vad som händer i till exempel Afghanistan.” Varför ska man använda ställen där det är sämre ställt som måttstock? Borde vi inte blicka framåt, vart vi VILL nå, och inte vara tacksamma över att vi inte har det lika illa ställt som i land x? Varför är det fel att kalla lägre lönenivå, större utsatthet för våld i hemmet etc. för förtryck? De är ju direkt kopplade till kön och könsstrukturer. Kanske jag missförstod dig här, men du får gärna förklara hur du menar. Förtryck kan se olika ut men kan väl likväl sättas under samma tak utan att man måste börja jämföra dem med varandra.
    5. Varför kan inte vi alla som vill ha jämställdhet/se saker ur ett genusperspektiv kalla oss feminister? Också feminismen måste kunna rymma olika åsikter, tycker jag. Framför allt skulle jag önska att den inte har koppling till någon specifik ideologi, utan till mänskliga rättighetet överhuvudtaget. Det handlar ju om att uppnå jämlikhet och se de orättvisor som finns. Detta utesluter inte att också män drabbas av dessa strukturer och män måste absolut vara med i jämställdhetsarbetet. Men man måste också kunna lyfta fram vissa orättvisor, utan att samtidigt kunna peka ut alla. ”Min” feminism är inkluderande, flera perspektiv måste få plats och det hoppas jag att många olika människor kan bidra med. Men ingen enstaka individ kan bidra med allt. Jag önskar verkligen att feminismen inte ska vara elitistisk, inte kännas tillrättavisande, och att ordet som sådant ska slippa sin exkluderande laddning.

    Tack för en bra blogg.

    /Sandra

  2. ”Feminism är en politisk ideologi som strävar efter jämställdhet men feminismen har inte ensamrätt på varken genusteoretiska perspektiv eller rimliga vägar till jämställdhet.”

    Jag vet inte, så som jag ser på feminism det så blir det här inlägget lite konstigt. Feminismen är mycket riktigt en ideologi som går ut på strävan efter jämställdhet mellan könen. För att inte vara feminist så krävs att man antingen inte är genusmedveten (och här räknar jag in anti-feminister, för trots att de definitivt vet en massa saker så är problemet att de saker de vet inte stämmer…) eller så har man en väldigt oortodox syn på jämställdhet eller så har man en väldigt oortodox syn på rättvisa.

    Detta bygger då på min egen definition av feminist, som är som anti-rasism fast för genusgrejer. Det går att vara omedveten om att samhället är rasistiskt och vara anti-rasist, det går att vara medveten om att samhället är rasistiskt men ändå inte vara anti-rasist, men det senare är rätt exceptionellt (och i de flesta fall så är förklaringen en osympatisk människosyn).

    Grejen är att begreppet ”feminism” är extremt brett. Verkar man mot jämställdhet mellan könen på något plan så är man feminist, även om de flesta feminister ser på en som om man vore gjord av bajs (case in point: särartsfeminister). Det går därmed också aldeles utmärkt att vara feminist samtidigt som man är emot vad andra feminister sysslar med (även om de feministerna är de flesta feminister). Feminism är en extremt bred och heterogen rörelse där de flesta feminister inte har med varandra att göra. Ungefär som anti-rasism, även om synen på rasism inte är lika splittrad som synen på hela genus-grejen.

    Så att vara feminist säger egentligen inte särskilt mycket. Vilket både är en styrka och en svaghet (med tanke på hur mycket skräp folk tror om en för att man påstår sig vara feminist så känns det mest som en svaghet…).

    Fast det är min syn på det hela med min syn på feminism. Att vara feminist fast man inte håller med t ex Maria Sveland är lite som att vara anarkokomunist. Visst, de flesta på den yttersta vänsterkanten ser saker annorlunda än en själv men det betyder inte att man inte hör hemma på den absoluta vänsterkanten (även om man en gång i tiden närmast fick frukta för sitt eget liv för att resten av de som hörde hemma därute var så rabiata).

  3. jag brukade kalla mig för feminist men avstår nuförtiden från det.

    mina åsikter har inte förändrats men jag vill inte använda mig av någon stämpel. för när jag ännu höll på och gjorde det så brukade jag hamna i en massa ”fajts” med andra feminister (t.ex. på twitter eller Facebook). jag var en privilegierad cisfeminist som egentligen bara borde hålla käft.

    alltså det här med att man måste underkategorisera feminister. att det måste finnas ”cisfeminister” och allt möjligt.

    ja, det blir lite dålig stämning över det hela.

  4. Kände mig tvungen att kommentera också så att jag ska kunna prenumerera på vidare kommentarer… för jag vill gärna läsa om det kommer svar på de intressanta kommentarerna ovan!

    Tycker det är upp till var och en vad man vill eller inte vill kalla sig. Jag är, och kallar mig, feminist sedan femton år tillbaka, av diverse olika anledningar. Det är numera som en del av min personlighet och det vill jag inte avsäga mig på grund av diverse debattörer som använder samma etikett men har lite annorlunda åsikter.

    Sen tror jag också att det som syns i den feministiska debatten kanske inte är helt representativt för hela rörelsen i stort. De som skriker högst hörs mest, så att säga.

  5. Bra skrivet, håller med. Jag är inte heller feminist. Den största orsaken för mig är att jag aldrig ser feminister jobba för att få bort orättvisor som gynnar kvinnor. Min uppfattning är att feminismen främst jobbar för kvinnor, inte för jämställdhet. T.ex det här med värnplikten i Finland – att nästan all män blir diskriminerade pga sitt kön – hur ofta ser man feminister som tar ställning mot det?

    Om man tänker sig en motsvarande situation, att alla kvinnor skulle vara tvingade till värnplikt men inte männen – min gissning är att den lagen illa kvickt skulle ändras. Eller någon annan grupp – t.ex. rasifierade. Den orättvisa lagen skulle direkt ändras, men den lika orättvisa lagen att män tvingas tjäna staten men inte kvinnor får hållas år ut och år in utan att någon verkar bry sig.

  6. Jag känner att jag stämplar mig som människa och struntar i hela jämställdhetsdebatten då jag strävar efter jämlikhet.

    @Anna: anledning till värnplikt för män fortfarande finns kvar är som Michael Moore beskriver det ”Arga vita män” – vi kan inte bli diskriminerade.

  7. Ehrm. Din är den bästa bloggen jag någonsin har läst och med risk för att framstå som en som snart har plastikopererat sin näsa för att se ut som du har jag sedan jag hittade hit sträckläst den från början. Jag har kommit till hösten 2013 nu och måste snart dra ner på tempot för att inte plötsligt behöva gå cold turkey.
    Förstår de som inte kallar sig själva för feminister, det tycks vara en etikett som kräver av en att man är beredd att försvara inte bara sina egna åsikter utan en massa andras vilka man kanske inte ens har hört talas om. Själv anser jag mig vara feminist, dvs för jämställdhet men utan att direkt skylta med det. Jag presenterar mig inte för folk som ”hej jag heter Emma och är en bisexuell feministisk vegetarian”. Mest av lathet. Jag försvarar gärna alla mina åsikter och livsval men har redan gjort det så mycket i mitt liv att jag inte direkt söker upp de diskussionerna längre.
    Varje gång någon pratar om vad feminister tycker/inte tycker tänker jag på den här:
    http://www.harkavagrant.com/?id=341
    Älskar Kate Beaton. Om du inte redan hör till de frälsta kan jag varmt rekommendera att läsa precis hela hennes seriearkiv.
    Förlåt på förhand för denna extremt långa kommentar.

Vad tycker du?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s