Inför hockeymatchen mellan Ryssland och Finland lade Koff ut en bild på en (säkert väldigt berömd, vad vet jag) rysk typ med en photoshoppad rosa balettklänning. Det kombinerades med texten ”Välkomna, flickor!”. Jag antar att jag inte behöver gå igenom hur åt helvete knasigt det är att göra en sådan bild, att vi inte behöver diskutera det felaktiga i att använda flickor som synonymer för svaghet och oförmåga. Jag antar också att vi inte heller behöver tala om hur balettdansöser kanske inte är bra på hockey men har träningsregimer som är fullt jämförbara med en hockeyspelares eller hur hockeyspelare garanterat inte skulle klara av ens en dag som balettdansös.
Nej, istället behöver vi lyfta kvinnohatet ännu en gång. Bloggaren Sini Korpinen tweetade till Sinebrychoff (som har Koff) och påtalade hur osmaklig bilden var. Till Sinebrychoffs försvar ska sägas att de omedelbart och med stil tog ner bilden och bad om ursäkt – inte för att folk saknar humor (som ju händer ibland (”vi ber om ursäkt för att somliga inte har humor”)) utan för att bilden inte var lämplig. Därefter brakade i vanlig ordning helvetet löst och Sini överöstes med kommentarer som talade om vad hon hade och eventuellt saknade i sitt underliv, hur korkad och värdelös hon är och att en hora som hon borde hålla käften.
När Sini sedan skriver ett blogginlägg om vad som mötte henne kommer de där männen som ska förklara för henne att kommentarerna ingalunda har det minsta att göra med att hon är kvinna utan enkom beror på att hon är en dum, humorlös hora som inte begriper sig på argumentationsteknik.
Och jag tappar räkningen på hur många gånger jag sett samma utveckling. En kvinna påtalar sexism -> kvinnan överöses med sexistiska och halvt hotfulla kommentarer -> random man menar att det förstnämnda är humor och det sistnämnda är motargument för det finns inget kvinnohat. Hur många sådana här gånger ska det krävas innan man kan kalla det för ett mönster? Hur många kvinnor ska behöva höra att det de utsätts för är deras eget fel snarare än ett strukturellt problem som ligger bortom en enskild kvinnas förmåga att åtgärda? Hur många män lägger sin tid på att förklara för kvinnan att det inte är en könsfråga istället för att bara, helt enkelt, sätta ner sin manliga fot och säga att sånt här inte är ok? För så här; så länge kvinnor som uttalar sig i offentligheten eller på sociala medier konstant möts av kommentarer om deras vaginor så är det utan att överdriva en könsfråga. Det blir ju högst påtagligt en könsfråga av att dessa män drar in vaginor i diskussionen. Hela. Tiden.
Det är ett mönster. Inte anekdotisk bevisföring. Inte argumentationsteknik. Och verkligen inte humor.
Hit och dit och tillbaka igen 
Charlotte:
”Hur många sådana här gånger ska det krävas innan man kan kalla det för ett mönster”
Kanske om ni inte skulle ha ropat varg så många gånger…
Har du några exempel på när det inte var någon varg, utan bara påhitt?
Klart det är ett mönster. Att vägra se mönster är att stoppa huvudet i sanden, i stället för att säga ”ajfan, det här måste jag se upp med”. Som en (annan av) mina favoritbloggare skrev häromdagen:
This post brought to you by a concatenation of recent events which have brought home to me that all normal principles of argument and analysis fly out of the window when the range of possible explanations for an observed phenomenon includes ”sexism”.
Or, as Sherlock Holmes didn’t observe:
”When one has eliminated the impossible — several times over and with increased demands for evidence that it is in fact impossible at each stage — the possibility that sexism might account for the answer may be grudgingly admitted albeit with many caveats. But even then, are you sure you aren’t overreacting?”
Hela posten här